Senaste kommentarerna i forumet

@Ech Väldigt kloka ord från @Tröttiz och @ÅsaM, som vanligt 🧡 De har varit ett stort stöd för mig också, de och flera andra. Jag är glad att du också hittat hit.
Det är ingen idé att sticka under stolen med att samtalet du har framför dig kommer att bli svårt. Min egen erfarenhet, såväl som andras erfarenheter här i forumet har gjort det väldigt klart. Vanligt verkar vara ilska och att missbrukaren känner sig kränkt. Jag tror att såna här samtal skrämmer skiten (ursäkta ordvalet) ur den som bär problemet, vi angriper ju något de inte kan/vill vara utan.Tror också att innerst inne vet missbrukaren att det är just det hen är, men kämpar med näbbar och klor för att hålla det ifrån sig. Så när vi kommer och "petar i såret" är det ju ganska logiskt att reaktionen blir stark. Jag har också sett att "samtalet" någon gång blir lite av en lättnad för den som bär problemet, även om jag upplever att det är ovanligare. Du kommer hur som helst att klara detta, det är det ingen tvekan om!

@Ech
Hej
Jag tror du tackar nej till andra relationer o bra upplevelser pga osäkerhet.
Våga säger jag ❤️
Gå vidare, dessutom kan du aldrig skaffa barn med denna mannen o känna dig trygg.. vore ansvarslöst att bli gravid med en alkoholist,
barn ska inte födas med en uppgift…
Och de behöver en välmående mamma o pappa.

Barnlängtan kan kanske ge dig kraft att bryta upp eller tänker du att du hellre väljer ett liv med ångest och missbruk än möjligheten till framtid med familj?

Du har så mycket positivt att uppleva om du ger det en möjlighet!

@sommar2023
Hur går det för dig och barnen? Hoppas ni/du skapat ro och lugn i eget hem nu o att barnen får en fin o trygg sommar.

Visst gäller det din sambo?
Du har väl flyttat?

Utgår från det men förstår ändå att det är hemskt att se honom gå ner sig.

Jag hade samtal med mitt ex innan vår relation brakade ihop. Han konstaterade (klokt nog) att en relation inte mår bra om en, eller båda, inte mår bra. Jag sa att jag mådde dåligt av att se hans beteende och vad han gjorde mot sig själv, att jag önskade att han skulle söka hjälp och att jag kunde följa med honom. Det var så uppenbart att han hade saker att bearbeta, det var saker han hade berättat för mig redan, men han fick panik av tanken att bearbeta trauman från sin barndom och vuxenlivet som orsakade behovet av att supa. Han är inte typen som någonsin ber om hjälp för något.
Mitt tips för samtalet är att du behöver utgå från hur du mår, och inte hans beteende. Det kan du inte ändra. Det går inte att ställa ultimatum. Han kanske vaknar och får insikt, eller inte. Han kanske ljuger om hur han mår, eller inte. Men det enda du kan göra är att beskriva hur hans beteende får dig att må, och hur du bedömer att det påverkar er relation. Var beredd på att det blir ett tufft samtal och att du kan bli häftigt ifrågasatt och kritiserad. Jag tror inte det går att göra på ett enkelt sätt.
Du kan också fundera på vilka lärdomar du kan dra för egen del. För mig blev insikterna bl.a. att jag accepterar att leva med stress och ovisshet bara någon säger att de älskar mig (vilket ju kändes helt knäppt) och att jag gärna sätter andras behov för mina egna (vilket bottnar i att jag är rädd för att bli lämnad).

@wasgij Att blockera är klokt, jag gjorde samma i åtminstone ett år, för han hade redan visat dåligt omdöme och dessutom fylleblajat i sociala medier om mig. Det gav mig tid att läka och nu ser jag hans agerande i ett helt annat ljus. Tycker mest synd om honom nu, känner lite förakt också, det erkänner jag. Men ja, han har ju sabbat mer än halva sitt liv för att han vägrar söka hjälp, trots att han erkänner sina problem om han har en bra dag...
Det är verkligen en karusell men forumet har hjälpt mig jättemycket. Man ser att alla genomgår samma sak och att mönstret är lika.

@bella70 Jag uppmuntrar honom till frigörelse, men det är svårt när man varit gifta i 50+ år antar jag.

Och tack för förståelsen. Det är hemskt att säga så, men skönt att inte vara ensam i det liksom.

@schnauzersessan
Hej
Kan förstå känslan.

Gällande din pappa är det synd att han inte gjort sig fri.

Fokusera på dig. Kan bara ana vad du upplevt.
Hoppas du kan ta avstånd från dina föräldrar, din pappas val att stanna är ju hans egna.

@Ech
Så bra att du har börjat lyssna inåt. Härligt. Förstår att du är nervös och orolig för samtalet, men det är ju trots allt ett samtal som behövs för dig. Säkert för honom också, för han har nog det jobbigt också. Du är rädd av olika skäl, har du funderat något på om du är rädd för att vara ensam? Om det skulle gå så? Du skriver om du överdriver och där tänker jag att ens upplevelser kan inte vara fel, man har de upplevelser man har.

Klokt att inte fundera på att skaffa barn så länge han inte söker hjälp. Barn ska inte få behöva leva sin uppväxt så.

Man kan önska väldigt mycket av den man älskar, bryr sig om men man kan inte fatta beslut åt någon annan att den söker hjälp.

Mina upplevelser om mitt/ vårt "samtal" då. Ja, första gången så gjorde det jag sade inget gott för jag sade vad han borde göra, det gick käpp rätt åt ... Han blev bland annat defensiv och nämnde det jag minsann borde arbeta med. Det var innan jag hade kunskap om hur beroende fungerar. Det funkade helt enkelt inte att säga vad han skulle göra, eller någon annan för den delen med beroende.

Ett tag efter tog jag upp det ur mitt perspektiv och förklarade lugnt att om han fortsätter sin bana finns risken att jag inte orkar och att han får fortsätta utan mig. Att jag t ex vet att han inte menar det han säger på onyktert, men att det ändå sätter sina spår och att oavsett om jag vill eller inte så riskerar min kärlek till honom att försvinna. Att mera gå in på han och hans beteende och hur det kan gå för oss, att han fick något att ta ställning till. Det samtalet kändes som ett bra samtal trots allt. Han ville ju inte sluta och söka hjälp, vilket ledde till att han numera är mitt ex men numera vän. Vi hörs då och då. Inte riktigt det svar du önskade, men det jag ville få fram här är min upplevelse om olika typer av "samtalet" och hur det gick.

@Åsa M
Tack snälla!
Är ju i samma sits. Han förstår inte alls detta. Spelar ingen roll hur jag säger saker.
Han kommer med sina sms om all kärlek till mig. Att han nu ska söka andra jobb för att han inte har mig mer. (Säkert för att kunna dricka igen) utan kontroller som han nu har på jobbet. Och att han alltid kommer vara min m.m.
Känner ju av emellanåt att det sägs saker för att jag ska vara kvar. Att lämna honom ensam i allt det han går igenom.

Jag känner ju att tilliten och alla lögner har präglat så hårt på mig. Och samtidigt ibland känna otrolig saknad och hopp om att det kan bli bra.
Läser ju också mellan raderna att detta bara är till för att snart rasera igen.
Har fått blockera för att han inte ska komma åt mig psykiskt och manipulativt. Där jag känner mig hemsk fast jag vet att det är det bästa för mig.
Ja vilken karusell detta är.

Tack för era stödjande ord. Det värmer och gör att jag känner mig mindre ensam i situationen.

Har försökt svara er men har inte riktigt orken att sätta ord på mina känslor och tankar just nu.

Den senaste tiden har jag börjat lyssna inåt och identifiera mina röda linjer i ett förhållande då jag förstår att hans alkoholbruk inte kommer minska inom den närmaste tiden. Någonstans förstår jag att jag kommer behöva ha ett samtal med honom där jag också äventyrar hela vår relation.

Men jag är rädd. Rädd för att inte få vara med honom längre, rädd för att bli avvisad och rädd för vad som skulle hända med honom om han inte hade mig. Vet att jag inte kan ta det ansvaret men jag bryr mig om honom för mycket. Tänk om han går ner sig väldigt illa eller tänk om det är jag som överdriver och han lever ett lyckligt liv med någon annan.

Vi är unga, mellan 25-30 och det finns inga barn med i bilden. Det är en av mina röda linjer, att inte skaffa barn förens han påvisat att han kan kontrollera alkoholbruket.

Ska väl också tilläggas att det här är min första parrelation någonsin då vi träffades som väldigt unga. Jag har därför inget att jämföra med.

Det enda jag vill och önskar är att han får ett wake-up call när han förstår att han kanske kommer förlora mig och att han är villig samt motiverad att ta hjälp omgående. Och sen att han faktiskt gör det. Vet dock att första reaktionen från honom kommer vara att skjuta mig ifrån honom.

Har ni några erfarenheter eller tips att dela med er av kring att ha ett allvarsamtal på det sätt som jag beskrivit ovan? Vet att jag kommer behöva förbereda mig.

Kram❤️

@Flarran

Min mamma vill inte leva och det finns inget kvar. Både hon och alla andra hade mått bättre om hennes lidande var över. Och det finns inget hopp om henne längre. Hade någon varit svårt cancersjuk så hade jag önskat den dog också så den slapp lida. Om du inte förstår eller håller med, fine. Men jag vill ha stöd för hur man ska stå ut med att någon sakta dör ifrån en, inte känner igen en, och inte är sig själv. Inga floskler.

God morgon.
Läser och tänker på de senaste åren i mitt liv och det jag läst samt skrivit på forumet.
Nu skriver jag i min tråd "vägen framåt" - rätt klyschigt ändå tänker jag nu, vart ska man liksom förutom framåt. För på något sätt traskar man ju framåt i livet på något sätt. Då jag började skriva i tråden innebar dock namnet att komma från gamla vanor, oro och att i stället upptäcka sig själv och att arbeta för en inre harmoni. Att göra det man tycker är viktigt. Djupt och kanske klyschigt det med, men så var det ...

Kom att fundera på då jag började skriva här på forumet, nästan 4 år sedan! Så fort tiden går, men det känns och har inte alltid känts så länge sen. Jag minns då jag skrev de första inläggen som handlade om att jag önskade hjälp och stöd i vad jag skulle göra i den situation jag/vi var i gällande min dåvarande pojkvän som drack. Han dricker förvisso fortfarande. Minns att jag först inte blev glad av svaren - för jag upplevde att jag inte fick svar på min fråga! Jag minns att jag resonerade att jag önskade hjälp med vad jag skulle göra, och upplevde att jag inte fick svar i bland annat hur jag kunde hjälpa? Att "bara" tänka på mig själv, vad jag behöver med mera blev svaren. Vad hjälpte det MIG liksom, jag frågade ju om honom! ... Allt eftersom jag fick kunskap i beroende, missbruk och hur detta funkar så förstod jag ju att de - Ni som svarade verkligen besvarade min fråga och verkligen ville hjälpa. Jag började fatta. Men, det tog ett tag. Tacksam för detta forum.

Det märks så bra vilka som befinner sig i stort medberoende (jag har ju själv varit där) och de anhöriga som funnit en slags trygghet i sig själva eller insett att de/ni måste arbeta för att komma dit, för att må bättre och att inte gå under. Då det gäller förhållanden kommer jag nog alltid att ha i tankarna ett citat som en vän till mig sa: "en sund relation ska bygga ett vi utan att rasera ett jag." Så sant.

Någon gång kan jag bli ledsen, men det har många gånger att göra med en ledsenhet för beroende överlag. För mig hade det inte funkat att komma vidare i mig själv, det har behövts acceptans, kunskap och sinnesrobönen. Sinnesrobönen har jag rabblat massor.
Det finns hopp och hjälp att komma ur.

Tankar och varma kramar från mig.
Ha en bra dag!
KRAM.

Hejsan! @schnauzersessan, det är inte lätt att vara människa alla gånger, och inte blir det lättare om man går vilse i alkoholträsket. Har inte varit guds bästa barn på den punkten själv. Har i en himla massa år bara levt för nästa berusning, om man då nån gång kanske råkade vara mera nykter än man då orkade eller ville vara. Det blev bara mer och mer av alkohol, och man blev bara mörkare och mörkare i sinnet. Jag brydde mig väl inte om nånting egentligen.

Man kan inte tänka klart när man är som värst ner i skiten. När jag läste din text så kände jag igen mycket från min tid som aktiv missbrukare. Men något som berörde mig mest var dina ord om vad du önskade för din mammas räkning. Tror nu ändå inte att det är så du vill liksom.

När jag var liten, eller rätt ung, fick jag av min helnyktre far lära mig att man aldrig ska önska ont över någon annan människa för sådant kan straffa sig sade han. Man drar kanske andligt på sig negativ energi liksom. Tror att han berättade om sin barndom en gång och att hans far, alltså min farfar som under farsans uppväxt var alkoholmissbrukare tills magen sade ifrån.

Farfar hade visst i fyllan önskat att min farmor skulle ramla och bryta benet eller nåt i den stilen. Men det straffade visst sig för farfar, som dagen därpå visst halkade omkull utanför sitt hus. Ja, han bröt väl inte benet, men han var visst rätt blåslagen ett bra tag enligt min far. Ska man önska en människa något så är det väl sånt som tillfrisknad och ett gott liv tror jag alltså. Ge inte upp hoppet.

Kämpa på!

@Ech
Hej.
Jag har hängt här på forumet lääänge ... Du skriver att du varit tillsammans med din kille i 8 år, det är rätt lång tid, och att det är mycket alkohol, men ändå en kärlek mellan er. Men att du samtidigt inte vet vad som är upp eller ner.
Du beskriver också relationen som trygg och stabil, vill du berätta vad som gör att den känns så?
Kram.

Min mamma har druckit hårt och mycket. Isolerar sig. Gör inte rent sig. Skiter på sig. Går inte utomhus förurom när hon köper vin. Blev av med körkortet för rattfylla. Har diverse hälsoproblem som hon inte tar tag i. Hon vill bara dö och dricka vin. Och jag har landat i att hon inte finns längre. Det är inte min mamma längre, det är en alkoholdement missbrukare som lever för alkohol och ingenting annat. Jag är i sorg och samtidigt önskar jag att hon kunde dö snart så min pappa kan få slippa vara hennes fånge.

Stor kram sårad ❤️

Ja, längsta halvmetern är mellan hjärtat och hjärnan. Har också så många gånger förberett mej, tänkt klart men slutade alltid med att det gjorde ont i hjärtat när jag såg hur han försvann in i dimman, blev inte närvarande med mej. ’Som ett tomt skal som bara sårade mej’ Det är jättesvårt att släppa taget. Kram ❤️

Så lovar han något han inte kan hålla och jag faller igen, det är fan sjukt...jag går in med känslan tanken att detta kommer inte genomföras men lik förbannat blir jag jätte ledsen.
Jag måste på något vis bryta helt, jag måste förlita mig på att grannarna kollar kissekatt dom har ändå lovat.
Att det ska vara så förbannat svårt 😢

@Kevlarsjäl62 sa allt jag hade tänkt säga, men mycket bättre!

Det enda jag vill tillägga är: har du funderat över vilka dina röda linjer är i en relation? Till exempel - vill du hellre ha en relation med någon som inte dricker alls? Vill du vara med någon som prioriterar dig? Accepterar du att bli illa behandlad utan att bita ifrån? I så fall, varför?

@Ech Skulle så gärna vilja ge dig det där tipset som du så väl behöver och som skulle ställa allt till rätta. Jag borde ju vara mer än kvalificerad att ge dig det också efter ett halvt liv som medberoende, men det här med missbruk är så svårt. Du beskriver i princip hur mitt eget liv såg ut för trettio år sedan och hur det sedan fortsatte år efter år efter år. Några kortare nyktra perioder "för familjens skull", ett allt dimmigare sinne, hälsoproblem där alkoholen gjorde sitt och min kärlek som dog, som blev till medlidande och avsmak. En välfungerande alkoholist, som söp bort sina barns respekt och antagligen självrespekten också. Men ingen misär, ingen aggressivitet, inget våld. Dock ett ordentligt missbruk i ordets rätta bemärkelse och det är alldeles solklart att detsamma gäller din kille. Det är det ingen tvekan om.
En sak är jag helt säker på, följsamhet och "lågaffektivt" bemötande är en bra idé när han är berusad, men INTE annars. Att inte kalla saker vid deras rätta namn och tala klarspråk gagnar enbart missbruket. Prata med andra om din killes alkoholproblem och hur det får dig att må, håll det inte hemligt och låt din kille veta att du pratar med andra om det.
Jag vet ju inte din ålder eller din familjesituation och är det barn inblandade är det bråttom att få till en förändring. Annars handlar det enbart om dig faktiskt. (Du kan inte få honom att sluta dricka, det beslutet måste komma från honom själv och han måste vilja sluta för sin egen skull i första hand.) Hur mår du? Trivs du med livet som det ser ut just nu? Du älskar din kille, men kärlek ska göra att livet blir bättre och tryggare. Är det så i ditt fall? Du måste våga känna efter, känna inåt. Du har bara ett liv och du har rätt att må så bra som möjligt. Gör du det så är allt lugnt, men om missbruket tär på dig och gör dig ledsen, arg och rädd, så är det dags att fundera över om du behöver avstånd.
Jag flyttade ut efter trettio år och jag skulle inte rekommendera någon att underlätta ett missbruk så som jag gjorde. Efter att jag flyttat erkände min man för första gången på allvar att han är alkoholist, tog hjälp av beroendeenheten och var nykter i sju månader. Nu tror han att han kan dricka kontrollerat, vilket så klart är omöjligt, så för honom är det med största sannolikhet för sent, men det hade ju kunnat bli ett lyckligare slut.
Det finns lyckligare slut och ni kan fortfarande få ett, men inte genom att åren går och allt fortsätter i samma spår. Fundera på avstånd. Du kommer inte att kunna "fixa honom" genom att alltid finnas där. Det låter kanske väldigt bakvänt och konstigt men missbruk är väldigt bakvänt och konstigt
Hoppas på er. Håller på dig ❤️

Hej,

Känner hopplöshet i min relation just nu. Vet knappt vad som är upp, ner, ut eller in längre. Gissar att jag är ganska ordentligt medberoende.

Har varit tillsammans med min kille i drygt 8 år. 8 år av lång nyförälskelse och kärlek man ser på film.

Relationen är trygg och stabil. Kärleken under åren har varit ömsesidigt stark men...

Vi kan inte ha alkohol hemma för då dricker han den. Han vill dricka varje helg, gärna två dagar i rad och i sin ensamhet. När han är ledig från jobb eller vid speciella omständigheter dricker han även på vardagar. Han dricker vin, öl och sprit. Han dricker ganska stora mängder och håller på länge, ibland tills solen går upp trots att jag gått och lagt mig för länge sedan...

På fyllan är han snäll, aldrig våldsam. Däremot blir han väldigt känslosam och fastnar i olika händelser eller känslor. Han pendlar i att ge mig kritik som partner och att hylla mig till skyarna. Han pratar i cirklar om samma saker om och om igen... Jag blir galen av det men försöker vara förtående och lågaffektiv för att förebygga att han snear och börjar anklaga mig för att vara känslokall m.m.

De senaste månaderna har han varit i någon slags livskris där gamla trauman från uppväxten kommer upp till ytan. Precis innan detta verkade han komma till insikt med sitt alkoholproblem men det tog hårt på honom och han började ifrågasätta hela sin självbild. Nu har han bestämt sig för att inte identifiera sig som missbrukare och att ta lättare på sin alkoholkonsumtion som inte alls är högre än andras. Förnekelse igen...

Såhär har det varit, fram och tillbaka. Erkännande, förnekelse, erkännande.

Jag är helt slut. Får ångest när han ska drick. Vågar inte nämna ord som missbruk eller medberoende för då överdriver jag och är elak som vill få honom att må dåligt.

Älskar honom. Han är välfungerande på jobbet och vi har en stabil vardag ihop. Jag är bara helt slut, vet varken vad som är upp eller ner samt hur jag ska bete mig.

Om någon orkat läsa, kom gärna med tips. Det behövs!

Tack!

@Kärringen
Tack det hoppas jag med.
Men märker nog att jag någon gång kan reagera, men hastigt inser hur läget är och bemöter allt med det jag processat och arbetat med.

🙏

Haha ja du, bra fråga!
Ibland tycker jag det känns bättre för mig själv att vara medveten, men sen att erkänna det för någon annan då känns det pinsamt 😅
Vi är bara människor ❤️

Ja, både och.
Man gör liksom medvetet fel.
Är det bättre eller sämre?
Förut fick reptilhjärnan råda dvs känslorna.