Senaste kommentarerna i forumet

@Tröttiz mest så säger han att han inte har några problem när han är i bra perioder. Så han förstår inte att han har ett missbruk. Han tycker att han klarar väl av en öl ibland.

Men har pratat med honom idag och han skyller ifrån sig och anklagar alla andra för att provocera honom till att dricka. Försökte trycka på att han ska be om hjälp, ta tag i sina demoner och sitt missbruk. Men han var inte mottaglig och då fick jag nog. Jag tog tillbaka hans bröllopsinbjudan och sa att jag vill inte ha kontakt igen förrän han är under behandling till ett nyktert liv. Fick ett sms senare om att han ska ta livet av sig. Ett hot han kör med när han inte känner sig hörd. Ett hot som oroar för man vet aldrig om det är sant eller inte. Vilket han så väl vet.

@Kärringen nej det är ju inte vårt ansvar men man vill ju att sina närmaste ska få må bra. Men det går ju inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt..

@dalbana
Hej. Ledsamt med den situation du är i med giftermål, i sådant önskar man ju ha de närmaste hos sig. Förstår att du resonerar som du gör.

Kom att tänka på hur läget är just nu mellan hans "fylletillfällen". Är han mottaglig hur du känner dig om hans drickande, att du då når fram och han säger att han ska bättra sig/dra ner m.m. Men att det sedan ändå barkar iväg?

@widad
Hej.
Med en beroende av alkohol, hm, numera ett ex ... Men vi är vänner i nuläget, och jag har lärt mig vaka över läget som en hök. Att fundera på vad som gagnar honom och också mig samtidigt.

Att prata då han är onykter gör jag inte, och jag försöker tänka att vissa saker han gör är pga en beroendedel han har utmaningar att styra. Att det är en demon som pratar.

Förstår vad du menar has.
Att ge sig själv ickeaktivitet några timmar per dag för att läka och återhämta sig.
Känner mig inte deprimerad och låg.
Mer bedrövad att det ska vara så svårt att mötas i relationer på ett bra sätt så att båda får vara sig själv och växa.
Mitt "nya" ex har inget alkoholberoende.
Däremot hade mitt gamla det.
Men mönstret är lika om än inte lika våldsamt som förra vändan.
Övergivenhet och sorg blandat med djävlar anamma.
Så det blir nog bra.
Att skriva här ger mig stadga och påminnelser om att gå på min egen stig.

Förstår dig. Behovet att dra en gräns blir snabbt stort. Det är inte alltid som den sjuke förstår själv hur sjuk hen är.
Mitt ex blev inlagd och sa efter ett par dagar att han var frisk - han fick panik av tanken att vara föremål för behandling, trots att det var uppenbart för alla att han behövde det. Jag vet inte hur man ska hantera det. Jag kunde inte göra det. I mitt fall var det han som avslutade vår relation under en nattlig ångestattack och jag har aldrig sett tillbaka efter det - jag bara gick och avslutade all kontakt. Jag orkade inte mer.

Hej @Ullabulla & @Kärringen! En sak men samtalskontakt tog upp sist jag var där var att när man befunnit sig i stress under en alldeles för lång tid hamnar man ofta i en tid av utmattning/nedstämdhet innan man kommer tillbaka till ett mer ”normalt” läge.

Själv kan jag se att jag viljemässigt gärna vill pressa upp mig själv till stressnivån igen, eftersom jag måendemässigt hellre befinner mig där än i utmattning/nedstämdhet. Troligen känner jag mig mer hemma där (då jag varit där under långa perioder av min uppväxt och resten av livet). Med lite självironi kan jag ju nästan fnissa åt mig själv när jag hör mig själv tänka ”men det är ju så tråååååkigt att känna sig låg och energilös”, för det är så jag tänker. Vilket gör att jag gärna försöker elda upp för att ta itu med något, om så en ommöblering eller annat praktiskt att lösa.

Hans förklaring var att kroppen mer eller mindre kräver återhämtning efter så långa perioder av stress, och det bästa jag kan göra är att vara vaksam på att inte pressa mig själv och tvinga upp energin som egentligen inte finns där. Att istället låta kroppen vila, acceptera tårarna, uttråkningen och låta saker vara. För att på så sätt invänta att energin faktiskt får komma tillbaka, på riktigt.

Vet inte om detta känns hjälpsamt för någon av er, men jag fick en känsla av att det skulle kunna vara så när jag läste i tråden.

Ta hand om er❣️

Min erfarenhet är att det inte går att må bra ihop med en alkoholist. För mig var enda lösningen att inte ha kontakt.

@Ullabulla ja man får hålla taget.
Dock blir jag galen att det ska gå så upp och ner ...

@dalbana
Jadu där är vi i samma sits. Men är det vårt ansvar att försöka hjälpa någon som inte vill ha hjälp? Om dom super ihjäl sig....är det vi som gjort så det blev så? Svaret är så klart nej....men vägen att acceptera det fullt ut är snårig 😔

@nightcrying Känslomässigt och mentalt checkade jag ut för länge sen, har tyvärr inte kunnat lämna än rent fysiskt (är även ett rent helvete känslomässigt på grund av så många år tillsammans och han är ju trots allt fortfarande min familj och tycker ju om honom som vän trots all skit han ställt till med, plus att jag nog har ett medberoende). Har inte kunnat lämna än mest på grund av boendesituation och ekonomi, känslomässigt finns inga romantiska känslor kvar och ingen tillit. Tio års dagligt drickande trots både min och barnens böner om att sluta har lett till ångest, depression och utmattning hos mig, samt ångest hos våra barn tyvärr. Han har inte heller någon insikt, han blev "övertalad" att söka hjälp genom en så kallad "intervention" som barnen genomförde med farfar (jag hade inte ork, har hotat och bett så många gånger att det finns ingen styrka kvar). Han blev direkt insatt på antabus och det har gått jättebra, men nu efter fyra månader tyckte han att det fick räcka, han klarar detta själv anser han. Som sagt, noll insikt, noll ansvarstagande, noll ursäkter för hur han har betett sig. Noll emotionell medvetenhet. Jag är med i en grupp på FB (amerikansk) och finner den väldigt informativ. Min man skulle också behöva läsa på om dry drunk och inse att det är sådan han är, men även hos honom är engelskakunskaperna små. Våra vuxna barn (alla tre i tjugoåsdåldern) hanterar det bra men är oroliga för honom och för mig och de sa alldeles nyligen faktiskt att precis efter han slutat dricka var han som en annan människa, så glad, trevlig och hjälpsam, ringde dem bara för att prata och ställde upp och hjälpte till med typ allt, men att nu på sista tiden har han fallit tillbaka till tidigare beteende. Vilket gör dem jätteledsna. Jag har ju typ varit gift ensamstående i tio år och de vill ha en mentalt närvarande pappa vilket de fick under ett par månader bara. Har funderat på ett gå på ett Al-anonmöte tillsammans med äldsta dottern, men har inte blivit av än. Jag är fullt upptagen med att försöka läka mig själv och planera för att lämna, mår verkligen inte bra här men vi kan inte sälja än av olika orsaker. Han bor hos sin far i veckorna men kommer hem på helgerna för att hjälpa till (vi har en gård). Jag har skaffat mig en workbook i self concept och self worth, där man ska jobba med sina trauman (vi har alla det, små som stora trauman, som påverkar hur vi ser på oss själva) och hoppas att det ska hjälpa mig läka samt ge mig mod att lämna helt för det är det jag vill, måste för min egen skull. Kramar till dig

@nightcrying Jag har inte läst på om dry drunk men vet att AA kallar det "på vita knogar" när nån håller sig nykter på tjurighet eller inte av fri vilja. Ni kan väl höra med ALanon nästa gång? Eller om det går att googla fram kanske?

@Kärringen ja det är det nog. Speciellt för att jag kom i kläm i mina föräldrars skilsmässa och har varit en som har försökt medla för att hålla friden. Min pappa har alltid vänt sig till mig med allt. Jag har fått se mycket och ta mycket. Mina syskon är obrydda och har varit det hela tiden så får ingen stöttning där. Det är inte alltid positivt att ha för mycket empati. Nu brister hjärtat helt och det är en sorg i alla val. Hur säger man upp kontakten utan att gå sönder?

@bella70 Han går på antidepressiv medicin sedan många år tillbaka. Han säger dock själv: "Jag har inga psykiska problem.".
Han har träffat en terapeut under en relativt lång period och andra förr, men ingen har genomskådat honom. Han öppnar inte upp sina känslorum och är inte ärlig. Då hjälper det föga.

Tack för ditt svar. Jag har mina barn, vi pratar mycket. Även hans dotter, han har 3 barn, dom andra 2 har tagit avstånd. Dom förstår mig att jag stöttar honom i detta, men det finns en gräns.

Detta är ohållbart och jag har bestämt mig att det är nu eller aldrig som gäller.

Jag börjar känna mig begränsad, nu måste jag åka till honom, han orkar ju inte komma till mig. Det innebär att jag inte kan umgås med mina barn och barnbarn, vara på min söta koloni, träffa mina vänner och mina systrar, vi har alltid haft nära kontakt och hittar på saker ihop. Min make har då också varit med. Vi har varit mer hos mig än hos honom.

Jag har påtalat flera ggr nu att detta är sista chansen, men jag vet inte om han förstår. Han glömmer ju och är helt snurrig. Han verkar så avstängd och borta på något sätt. Ingen power, lite likgiltig och ”accepterat situationen” att han har fått hjälp från kommunen med mat och annat. Han är så svag, bräcklig och trött. Han orkar inget och han sover mest. Blir väldigt tråkigt för mig att vara hos honom. Det blir vi tittar på TV och jag läser mycket. Känner mig lite som en barnvakt.

Jag ger honom denna tid med Antabus och sen Beroendeenheten, var väntetid på 6-8 veckor, men där måste han öppna upp, visa lite vilja att han vill sluta för sin egen skull, inte för min, han måste få insikt. Just nu är han helt låst och blockerad.

@ChangedMe Tack tack tack!🫶 Dottern och jag har läst på nu om "dry drunk" och ja det stämmer verkligen in på min man. Synd att det inte finns mer information att tillgå på svenska. Han hade själv behövt läsa, men hans engelskakunskap är nog inte tillräcklig.
Hur längesedan var det du lämnade din man? Hur hanterar era vuxna barn situationen? Jag och min dotter var med på ett Zoom-möte hos Al-anon för första gången igår kväll.

@has Insikten i varför saknas hos honom.

@Carisie Samma här - det är inte hans fel. Jag/vi "bara klagar" och jag är irriterad. Varför "klagar" vi och varför blir jag irriterad? Finns det någon grund till det kanske... hmm... ?
Så mycket stolthet och så lite ödmjukhet.😔

@bella70 Tack för ditt svar! Jo, dragen fanns absolut där innan han började dricka. De förstärktes och nu är de ännu värre som nykter.
Han har tagit på sig offerkofta på offerkofta...

Du menar så man kan fortsätta att leva ihop och må bra med en aktiv alkoholist? Eller hur den som är beroende kan bli bättre? Osäker på hur du menar

Vad har ni gjort att må bättre med en beroende av alkohol?

Vad sorgligt att höra att han verkar ha gått upp. Förstår helt och hållet varför han behöver dig - du kämpar för honom när han inte orkar göra det själv. Det hedrar dig. Men jag tycker det låter som att du får betala ett ohyggligt högt pris för det. Har du samtalsstöd, någon att prata med gör egen del? Ditt liv må vara knutet till hans på många sätt, men det består av mycket mer också som jag undrar om du får utlopp för?

Just att vänta på smulor.
Att väga dom på guldvåg och gotta sig.
Att plötsligt blev man någon igen.
Utan de där smulorna kan man lika gärna begrava sig under en sten.
Jag minns då för 10 år sen då jag bröt upp från min alkoholberoende sambo.
Det fanns absolut i get av värde i min egen person.
Jag fick jobba som en galning för att bygga upp ett nytt jag.
Nu finns det nygamla jaget i mig,trots det nya uppbrottet.
Men jag haltar betänkligt vissa delar av dagen.
Jag ringer väninnor istället för att skicka ett där smset eller gå in i fantasier där vi går tillbaka till varann.
Så min drog är blandannat relationer.
Och att avstå ger abstinens i olika styrkor.
Så håll taget som mulletant alltid skriver.

Det är nog rätt lika i medberoende oavsett om man är barn eller käraste.
Man kommer till en punkt när man inte orkar längre.....är du där?

Har en pappa som har missbrukat alkoholen i perioder ungefär hela mitt liv men det har eskalerat de senaste 15 åren. Jag har försökt hjälpa, varit med till läkare, psyk, AA och även testat att hålla mig borta för mitt eget välmående. Min pappa är väldigt snäll när han är nykter och det kan gå månader då det är bra men sen trillar han ner i skiten igen och blir som förbytt. I helgen fick jag veta att han slagit sin sambo på fyllan och hamnade i fyllecell. I sommar gifter jag mig och han är bjuden men nu känner jag inte att jag vill ha honom där för vad han har gjort men samtidigt är det min pappa som jag vet kan vara snäll också? Jag är otroligt kluven. Får ångest av att ha kvar honom i livet och jag får lika mycket ångest för att säga hejdå.