Senaste kommentarerna i forumet

@Varafrisk Förlåt, men det är min uppfattning om samtiden. Trots mycket erfarenhet kommer man inte ens till jobbintervju. Åldersrasism, det pratas mycket om det. Och jag är innerligt glad att jag nu trivs med mitt jobb, och att jag har 33 år på bygget och därmed sitter säkert åtminstone 10 år till. När jag närmar mig pension vill de säkert bli av med mig. Jag jobbar i en bransch med konstanta effektiviseringar. Det gör inte du, och det är en fördel för dig ❤️

Trevlighelgkram 🐘

Inte är man körd på arbetsmarknaden som 55+! Jag har fått nytt jobb efter 60. Är du socionom? Det är ju ett bristyrke.

@Andrahalvlek❣️Haha😄 Om jag inte hade varit ganska medveten att det kan vara en utopi för mig att få ett nytt jobb i min ålder då hade jag nog inte fixat din ärlighet ang att ”jag är körd på arbetsmarknaden”. Jag minns när du skrev hos mig i början innan jag blev nykter då tror jag att du också var ganska rak i din kommunikation. Jag var för sårbar då för att klara av det även om jag förstod att du menade väl. Det var likadant med @Torn, jag vet att många uppskattar hans rakhet men för mig blev det sårande. Nu är det på ett annat vis.
Hursomhelst, även om jag är medveten att det är svårt att få ett nytt jobb så finns hoppet kvar. Och, faktum är ju att arbetsgivaren behöver tänka om eftersom befolkningen blir äldre och äldre dessutom blir de som arbetar färre så då behöver man nog anställa äldre människor.

Kram🥰

@Charlie70 Åh, vad glad jag blev att se dig här inne❤️ Hur har du det?

Kramar 🥰

Alltså ett riktigt stort grattis till dig Vinäger! Ja himmel vad du har kämpat - och också gått i mål! Tänker på dig i bland, så fint att höra ifrån dig här :-)
Kram!

@Vinäger, tack för att du blåser liv i denna din gamla tråd med din närvaro igen! Som nykomling hade jag missat den annars. Läste med förfäran över detta med alcogelen och tänkte hur fruktansvärt illa det kan vara för vissa.

Sedan tänkte jag ett varv till och på ditt nick: "Vinäger". Sanningen att säga så har det hänt att jag råkat få tag på en box vin som var dåligt, normala människor skulle gått tillbaka med det till bolaget och fått det utbytt. Inte jag, kan konstateras. Efter några klunkar gick det ner fint, bevisar med all önskvärd tydlighet att jag inte drack vin för att det var gott som jag lurade mig själv att tro. Kanske inte så att jag skulle förgås av ett fysiskt beroende och livsfarlig abstinens, men drivkraften att tvinga i sig skämt vin talar sitt tydliga språk ser jag nu.

Stort grattis att du lyckades frigöra dig från skiten och varmt lycka till!

@aeromagnus grattis till 11 månader och stora lyckönskningar om att villain och resultatet blir bra🙌

@Himmelellerhelvette vilket jobb! Du är så klok och har så bra tankar och jag både känner igen mig och inte i din beskrivning. Att det är ouerhört tuff blir tydligt och jag tror att det är bra att du sätter ord på det! Finns det någon instans som kan hjälpa dig? Socialtjänsten? Hemtjänst? God man? Kan du få hjälp, samtal? Gå ner i tid? Finns det något som kan hjälpa familjen, matkasse? Städhjälp? Minskade krav? Familjeråd?

I jobbigaste lägena försöker jag vinterbada, duscha, promenera i skogen, tända ljus och vila, kanske kan det lugna lite🧡

Träffade en fd kollega igår, som gick i pension för flera år sedan. Givetvis ville hon uppdateras på alla jobbsaker. Kom på mig själv med att säga att jag aldrig upplever stress på jobbet längre. Ibland krävs det att jag kliver upp på tå, men det är bara roligt. Innan jag slutar dagen är allt klart. Ingen stress att härbärgera längre. Knappt inga möten, mer än 5 min avstämning. Inga mejl, de mejl jag får är massutskick som bara kan raderas.

Fy fan vad bra det blev! Här kan jag lätt jobba i 11 år till innan jag går i pension. Nice 🤩 Så jäkla värd är jag att få avsluta mitt yrkesliv så här. Mina 15 år inom HR är numer bara minnen: många trevliga, men många svinjobbiga också. Heldagskonferenser i sth, förhandlingar och personalärenden, omöjliga schemaekvationer bla bla bla. Bara minnen. Och erfarenheter.

Trevlighelgkram 🐘

@Himmelellerhelvette Så himla bra att du kan sätta ord på känslorna. Ut med det bara! Känner enorm igenkänning, tyvärr. Och jag tänker att bara för att min mamma var otillräcklig som mamma, så kan inte jag göra likadant mot henne. För att jag är en empatisk person som alltid vill hjälpa andra om jag kan. Precis som du är.

Min mamma lever också för våra träffar, även om jag varsamt försöker pusha henne mot andra. Hemtjänst har varit en bra sådan sak, hon får besök av andra och de följer med henne på läkarbesök, så kallad ledsagning. Då kan jag pausa lite. Så hemtjänst vore nog en välgärning för din mamma också, så du slipper dra hela lasset.

Sätta gränser är enda sättet. ”Det här är okej för mig, de här gör jag inte” osv. Och sedan talar man klarspråk om detta, så att de kan släppa ev förhoppningar.

Och glöm inte andas, andas, andas. Långsamt in och ut, lugna ner nervsystemet.

Kram 🐘

@Vinäger tack för att du delar din resa som är så stark och så berörande. Stort grattis till 3 år🎉💪🏽🎉💪🏽, jag förstår att det krävts lite (mycket) jävlar anamma.

Det gick bra utan att äta skräpmat fram tills att jag åkte till mamma, tog på mig hennes känslor trots att jag innan jag kom dit var 100% säker på att jag bara är trött på henne och att hon måste kämpa själv också, jag gör så mycket och hon ingenting. En djup depression gör så med människor har jag förstått men hon måste väl ändå göra något ändå? Jag kan inte vara den hon hänger upp sig liv på. Jag kan känna mig så säker på att jag är klar med att må dåligt för henne men sedan när jag träffar henne blir det totalt tvärt om, då värker hjärtat för hon är så ensam och blir glad och anstränger sig när jag kommer, å ena sidan känner jag då att jag ska hålla i att komma en gång per vecka men å andra sidan vill jag att hon ska vilja leva för något annat än bara mina besök. Jag orkar inte vara hennes ända livsuppehållande anledning. Jag vill bli av med bördan av henne. Det påverkar hela mitt liv och mina relationer utanför. Jag blir nedstämd och gnäller och klagar på min man och våra barn, jag äter destruktivt och mår dåligt av det. Ansvaret för henne tar över mitt liv på ett sätt som gör att jag inte vet om jag är arg på min man och barn för att jag blir dränerad på energi som går åt att oroa mig för mamma eller för att dom är slarviga och respektlösa. Jag vet heller inte om jag är stressad över att det är stökigt hemma, om det ens är stökigt hemma eller om det bara handlar om att jag mår dåligt av bördan av ansvaret för mamma. Jag har kämpat som en galen tupp för henne på alla vis i 2år och 9månader! Så länge har jag varit i kaos kring henne mer eller mindre, lugna perioder har avlöst med otroligt dåligt mående. Sedan har jag kämpat till och från innan dess men på andra sätt. Jag har mått riktigt dåligt på grund av henne när jag växte upp, hon satte djupa sår i mig när hon gjorde mitt liv som barn otryggt, fullt av rädsla och skräck som följt mig genom livet mer eller mindre påtagligt. Jag har alltid trott att jag ska kunna hjälpa henne ända sedan jag var barn och på en barns sätt älskat gränslöst hela livet. Hur kan man fästa sig så vid en så sjuk och hänsynslös förälder? Jag avskyr att jag fortfarande låter henne påverka mig såhär! Hur är det möjligt! Hur kan jag få dåligt samvete för att hon är ensam och mår dåligt när hon varit anledningen till att hela mitt liv präglats av barndomen hon gav mig. Att jag blev ätstörd, alkoholist, har haft och ofta fortfarande faller tillbaka i en otroligt dålig självkänsla, självhatet mot min kropp som jag trott ska bli bättre om jag spyr upp det jag ätit. Ångesten, den förbannade ångesten jag levt med i hela mitt liv som jag aldrig förstått. Jag är så urless på att känna ansvar och ta på mig hennes känslor när hon aldrig gjort sig värd av att få påverka mig på det viset! Hur kan ett barn ta på sig denna villkorslösa, enormt starka kärlek till en förälder och bära med sig den genom hela livet? Det är sjukt! Det är så förbannat sjukt! Jag är sjuk i mitt medberoende trots att jag hela tiden tror mig kommit ur det. Jag är lika sjuk som om jag tog återfall av alkoholen en gång per vecka! Jag kan komma ifrån skulden, ångesten och allt som har med henne att göra när jag låter det gå två veckor mellan besöken men sedan faller jag igen. Jag hade behövt sluta ha med henne att göra men det finns ingen annan! Kanske kan hon någon gång få hjälp av samhället men på den resan har vi inte kommit långt, vi är i starten av en process som är sjukt lång och jag orkar inte ta tag i den mer! Jag orkar inte prata med fler instanser om hur hennes liv är och att hon behöver hjälp för samhället funkar inte lätt där, det krävs så mycket och en avdankad missbrukande ligger långt ner i prioriteringen för att få hjälp och dessutom måste denna kunna kämpa någonting själv, kunna ringa och gå på möten men hon klarar ingenting. Jag får göra allt och jag orkar inte.

Stort grattis till tre år @Vinäger! Wow! Det är så otroligt häftigt att läsa att man kan klara att komma ur beroendet trots att det är så kritiskt och att kampen fortsätter under så många år!
Att våra resor kan vara så olika men lika ändå, min kamp höll på i 10år utan att jag på riktigt fattade hur jag kämpade. Jag var duktig på att koppla bort den jobbiga känslan och kunde länge dölja den genom att tänka att det blir bättre efter jobbet när jag kommer hem och får dricka. Jag kunde stå ut hela dagarna för sedan fick jag min alkohol som släppte på all ångest och gjorde att jag mådde bra. Jag tror jag mestadels kunde lägga mitt fokus där istället för att förstå att jag är alkis och kommer må bättre utan. Tänk att jag trodde att jag aldrig kommer få må bra om jag slutar dricka! Jag har varit nykter i 3 år och tre månader. Kram❤️

@Vinäger Stort grattis och ett "bra jobbat"
till dig 🙏🏼❤️. Du är en fantastisk inspiration och din historia är både rörande och skakande men också ett kvitto på att det går. Vi kan. Hoppas du får en skön helg 🩵

@Vinäger Grattis och stor kram från mig också. Du har betytt mycket för min resa, det vet du. Både som skräckexempel när du berättade om handspriten – jag hade kunnat hamna där själv –och som den förebild som du är idag. Men allra mest som en klok, varm och reflekterande medmänniska. ❤️

@aeromagnus Grattis till 11 nyktra månader! 🥳🥳🥳

Kram 🐘

@aeromagnus Grattis t elva månader🥳Det är strongt att låta bli alkoholen när du lever med så mycket oro omkring dig, och med ovissheten. Vi vet ju nu när vi är nyktra att alkoholen skulle bara gjort det värre. Så var stolt! Och jag håller tummarna att det ska gå så bra som möjligt för din fru🙏🏻Kram🤗

@Vinäger Grattis till dina tre år🥳🤩❣️
Om två månader är det min tur att fira tre år🙏🏻 Ja, båda våra resor t nykterheten gick verkligen upp och ner. Jag visste också att jag skulle bli helvit. Jag drack aldrig starksprit el alcogel men jag var inte ett dugg bättre. Jag minns att jag tyckte om att läsa dina inlägg för jag kände igen mig mer i dig än många andra. Och, det var en tröst för det kändes som ett misslyckande att det inte funkade att läsa Annie Grace m.fl. el lyssna på poddar och att bli nykter.

Jag är glad för din skull att du kom fram till målet till nykterheten, ja för vår bådas skull🙏🏻

Kram t dig🤗

På tisdag ska frugan göra njurbiopsi. De misstänker inflammation i njurarna dels på grund av felmedicinering. De gör ett snitt och går in med en lång tång och tar ut en plutt av njuren. Så vi är oroliga just nu även om det är ett rutiningrepp. Idag är det 11 månader utan alkoholen.

Tack fina Vår och Andrahalvlek. 🩷

Fantastiskt att ni finns kvar här och fortsätter att hjälpa andra. Ni gör skillnad! 🩷

Grattis också till alla era år!

Kram

@Vinäger Grattis till 3 nyktra år! Hurra för dig! 🥳🥳🥳🥳 Bra att du beskriver att vägen till noll kan vara lång, att det viktigaste är att aldrig ge upp.

Kram 🐘

@Vinäger Stort grattis till 3 år!🥳🥳🥳. Det är stort! Skönt också att det känns helt naturligt, skönt och utan kamp. En otrolig bedrift att kunna vända på ditt liv efter 5 år, som du säger, det är aldrig försent! Fint att ni har en så stark och kärleksfull relation du och din man❤️.

Ha det så gott och en fin resa på ditt fjärde år❤️

Hej på er alla! 🩷

Nu är det verkligen längesedan jag skrev något. Tänker på många av er då och då, men har varit tvungen att hålla forumet lite på avstånd.

I dag är det tre år sedan jag slutade dricka alkohol. Tre år! Det känns stort, samtidigt som det är helt naturligt. Så himla skönt, ingen kamp alls.

Känner att jag vill skriva något, då det alltid finns någon som har svårt att hitta den självklara nykterheten, någon som tar extra lång tid på sig. Precis som jag gjorde. Jag vill visa att det finns hopp, även om det ibland inte känns så.

Jag skrev mitt första inlägg för åtta år sedan. Redan från början ville jag bli helvit, det fanns ingen önskan om att dricka kontrollerat eller någon enstaka gång.

Det tog fem år innan jag kom i mål!

Varför det tog så lång tid vet jag inte. Jag kämpade verkligen. Läste igenom min tråd förra året. Vilken otrolig kamp! När jag läste vissa avsnitt kom tårarna, det var så hemskt att tänka tillbaka på när jag grät och drack, drack och grät, utan att se någon utväg. Mitt i allt det hemska fick jag också ta del av forumkärleken. Alla som brydde sig, skickade pepp, anmälde till admin och bad dem kontakta min man. Jag är er evigt tacksam. 🩷

Min historia har fått namnet berg-och-dalbanetråden. Hur man under så många år kan pendla mellan hopp och förtvivlan utan att ge upp är också ofattbart. Mäktigt nu i efterhand, även om det då inte kändes så. Det finns många insikter i min tråd, vilka kanske kan vara hjälpsamma om någon vill ha igenkänning. Förutom en hel del humor finns det också oändligt många kloka råd från andra. Kanske blir det en bok någon gång.

Vad var det då som till slut fick mig att bli helnykter?

Ja, om jag hade ett enkelt svar på det ändå. Tänker att det på slutet blev så allvarligt att jag förstod att jag var vid ett vägskäl. Antingen sluta eller förlora allt. Starksprit och Alcogel hade blivit vardag. Jag var så fysiskt beroende att även den äckliga handspriten tvingades ned. Självklart förstår jag att jag gick över en gräns även för ett beroende, då det på slutet blev akut livsfarligt.

Jag är också ytterst tacksam för att min husläkare ställde ett mindre krav på mig att sluta helt - även om han inte hade en aning om vilka mängder det handlade om. Han visste bara att jag tagit något glas i veckan ibland när jag mått dåligt, men insåg ändå åt vilket håll det skulle kunna gå.

Den jag har ännu mer att tacka för är min älskade man sedan snart fyrtio år. ❤️ Han som har stått ut, lyssnat tröstat, låtit mig ligga hos honom och bara vara. Han som slutade dricka helt och hållet för min skull, trots att han själv inte hade alkoholproblem. Han som fortfarande kramar om mig och säger att jag är otrolig som tagit mig ur skiten utan annan hjälp än forumet. Och honom, förstås. Det är klart att han var skräckslagen över situationen på slutet och dessutom kände sig helt maktlös. Skulle han våga lita på mig denna gången? Tänk att få ha någon som ställer upp helhjärtat på det sättet. Trots allt som har varit är jag mycket lyckligt lottad! ❤️

Till er som kämpar vill jag skicka massor av pepp. Ge inte upp, det går att sluta - så länge viljan finns.

Tre år i dag. Det är stort.

Kram till er alla! 🩷

@Varafrisk Heja dig med träningen! Man ångrar aldrig en promenad. Det är klokt att använda sitt pannben för att åtminstone komma ut någon gång per dag, vädret är ju inte direkt inbjudande men det är skönt ändå.

Hoppas det ordnar upp sig på jobbet snart. Du kan ju inte direkt påverka, mer än hur du är personligen mot dina kollegor. Men det måste ändå kännas lite bekräftande att kollegor delar din upplevelse, det är inte bara du som upplever er arbetsmiljö dysfunktionell. Gruppsykologi är krångliga grejer. Suck. Och sitt lugnt i båten, ta inga förhastade beslut. Tyvärr är du helt körd på arbetsmarknaden, det är man numer strax efter 55 typ.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette ❤️🤗

Ska skriva några rader innan jag släcker lampan. Har inte varit på jobbet sedan i torsdags. I fredags tog lite flex plus var h min terapeut, mån- och tisdag har jag helt enkelt inte orkat samt idag som har varit en sjukskrivningsdag enl schema. Imorgon blir det jobb igen. Förra veckan när vi skulle ha vårt teammöte. Hade chefen bett vårt skyddsombud läsa upp min rehabiliteringsplan för att teamet ska veta vad jag INTE gör. Det blev så himla rörigt, alla hade åsikter och en kollega var riktigt kränkande. Efteråt tänkte jag….”men herregud rehabplanen är väl mellan mig och chef ev även skyddsombudet”. När min chef och jag satt och gjorde den kände jag stress. Jag hade egentligen redan slutat å chefen var stressad eftersom hon skulle åka iväg på semester, 2,5 veckor. I en period då vi har som mest att göra. Det är likadant varje år. Jag har inte skrivit på rehabplanen för den är inte bra. Saker som jag inte skulle göra är saker som jag sällan gör. Det är tufft att jobba 50% utan en detaljerad plan. Det är inte bra på jobbet. En psykolog ska sluta och nu sa även en annan psykolog att hon orkar nog inte vara kvar. Hon är den person på jobbet som jag tycker bäst om som även känner t mitt privatliv. Jag vill inte vara kvar men var ska jag hitta ett jobb och en arbetsplats som vill anställa en 63-årig kvinna?? Då behöver jag mer än en socionomutbildning även om jag har en diger yrkeserfarenhet men än större livserfarenhet med allt vad jag har varit med om.

Något som är positivt iaf är att mitt knä börjar bli lite bättre. Igår både cyklade jag och gick ca 20-25 min idag blev det en promenad på en kvart. Även om det var grått och regnigt så var det så skönt att komma ut att andas frisk luft🙏🏻 Skam den som ger sig! Med knäövningar varje dag samt träna på Rehabmottagningen så har det blivit resultat.

Sov så gott om du inte har somnat och kram t er alla🤗🥰