Senaste kommentarerna i forumet

Jag ser väldigt mycket med oro på det svenska festandet...

Vart man än åker i världen så vet de i landet man besöker hur man bete'r sig som svenskar...
På "min tid" när jag tågluffade mycket runt i Europa så kunde man ganska lätt veta en halv tågvagn längre fram så satt det ett gäng svenskar och festade, för det hördes...
Österike med sina 80-tals ungdomsresor och Strohrom, där många familjeägda hotell till slut vägrade ta emot svenskar för att våra ungdomar hade röjt sönder hela hotellet...
Kanarieholmarna och deras grisfester, vilka var det som grisade???

Vi svenskar som hör till spritbältet som egentligen startar redan över Ryssland och förbi till Norge,
vi svenskar som "ska vara" spritdrickarna, eller idag kanske mer har varit...

Alkohol har alltid tillhört det "förbjudna" i Sverige, systembolag med storebror bakom disken, motbok,
hembränning och sönderskattat alkohol till överpriser...

På något sätt har det överdramatiserats och tillhört lyxen att kunna unna sig alkoholen,
medans de i andra länder redan har haft det till vardags, men i betydligt mindre mängder...
Så när svensken får tillgång till det så ska den lyxen överförbrukas på ett sätt där man nästan vill bevisa för staten att nu minsann, kan jag unna mig att dricka alkohol och i vilka mängder som helst.
Det skapar också någon sorts konstig jantelag hos oss andra att har han råd minsann, så ska jag bevisa att jag har det också, jag ska BJUDA fritt på min fest, storartat!

Och när det finns stor tillgång till alkohol, så ska det också drickas upp, alltihopa..
Precis som om man skulle dricka ikapp allt som vi inte har hunnit jäntemot de andra i övriga länderna.

Svensken kan verkligen festa!, eller hur?

Eller har han svårt att inse sin begränsning, och blir alltid för full?
Och sedan försöker vi kopiera antalet tillfällen ungefär lika mycket som i andra länder???
Men med en högre konsumtion per tillfälle, alltså blir det en riskkonsumtion istället???

Istället för som man (kanske) gör i andra länder, nöjer sig med 2 glas vin till maten, och sedan är det bra för det tillfället, inte att man tillsammans delar på en hel BIB eller två...

Jag önskar verkligen att jag kunde hålla mig till enbart två glas vin per tillfälle,
men det skulle också samtidigt kännas som ett stort slöseri med ett perfekt tillfälle för lite fest.
När det ändå bjuds på ett tillfälle, varför inte köra hela linan ut?

Och så blir det, och oftast är det ett enda långt gummiband som går att töja ...och töja..och töja.
Det som blev någon öl till att börja med slutar med utgång på lokal, och nästa ställe som håller öppet längre, en fyllburgare och efterfest och sedan är det bara någon timme kvar innan man ska vara på jobbet, när man egentligen är som mest packad och mår som sämst..

Eller med tiden blir man (vad man tror..) en specialist på att beräkna hur mycket man kan dricka och ändå köra till jobbet med bilen dagen efter, och hur väl stämmer det?

Den som sjukskriver allt för ofta, nja det kommer att uppdagas med en kommande uppföljning,
mer än sex tillfällen per år på mitt jobb, så är man under luppen..

Hur man än vrider och vänder på det, så känns det aldrig riktigt optimalt..
Man ljuger för sig själv, för jobbet, för trafiksäkerheten för alla i sin omkrets..
Till slut väljer man att göra det själv i smyg, för att ingen ska upptäcka din konsumtion,
och du gömmer dig undan och har börjat "smygdricka" för att slippa reaktionen du egentligen redan vet om, du håller på att få ett rejält problem med alkoholen, men vill inte ens själv se det...
En förljugen förljugenhet...

Svenskar som verkligen kan festa!, eller kan vi det..?
När alpresorna och solsemestrarna har blåst i glömska, så fortsätter vi vårat festande hemma på kammaren, ensamma solo, och har bara ångesten kvar som enda vännen...

Det var vid ett sådant tillfälle jag tog mig en funderare...
Alkohol är lika med fest, jag hade alkoholen...men ingen fest...
Något var helt fundamentalt helt fel, och jag hade en central roll mitt i detta..

Ingen fest utan alkohol, men heller ingen garanti att det blir det om du har alkohol...
Det var ju lite festligt jag ville ha det för att bryta den grå vardagen,
men med alkoholen som enda inbjudna gäst så blev det inte mycket till umgänge...
Jag och mina förgiftade stackars hjärnceller och ett enda kaos av förvirrade hjärnsignaler,
med konstiga sinnesintryck och sinnesstämningar, arg, glad, ledsen utan egentliga anledningar...

Var flykten från verkligheten det enda jag till slut ville???
Ingen fysisk närvaro, bara "flumma" bort i något som gjorde mig illa på sikt...

Ibland....funderar jag väldigt mycket...en grubblare...
Men än idag när jag försöker finna "känslan" av att befinna mig i ett rus,
så kan jag inte riktigt finna innebörden av vad det är som belönar hjärnans tillstånd..
Visst blir det en liten kort stund av välbefinnande, någonstans när bekymmerna verkar smälta bort,
så där 10-15 minuter efter första glaset, och man bara blir så där syntetiskt "lycklig".
Men det går fort bort och sedan kommer bara fyllan, och den blir man inte så lycklig av, alltid!
Jag har under de senaste aktiva 10 åren bara sett problem komma av "fyllan",
och jag kan inte förstå att jag upprepade dem gång på gång av historiska goda skäl...

Präktigheten har släppt efter dessa år i total avhållsamhet från alkoholen,
nyhetens behag har liksom släppt, och den sanna verkligheten har kommit mig närmare.
Den innehåller minsann motgångar, glädje och tårar, men på ett helt mer naturligt sätt idag,
det svåra för mig var att kunna tackla dem utan att förlora mig tillbaka till alkoholen...

Och jag vill förlora mig själv igen, för att jag är en berondetyp...
Men alkoholen verkar vara ett avklarat verklighetsflykts-substitut...
Fler nackdelar än fördelar, check!

Bara en av många tankar en helt vanlig tisdagskväll, någonstans i spritbältet Sverige...

/Berra

I know, tro inte att jag har några illusioner om att det här blir en walk in the park, resan utför har pågått alldeles för länge för det. Sorgen över att aldrig mer kunna njuta alkohol, som jag faktiskt gjorde länge innan det spårade ur (kommer att brodera ut historia och bakgrund när jag har lite mer tid), är emellanåt fullständigt överväldigande. Känns ofta som att jag genom tanklöshet har hamnat där jag är, men så känner nog många/de flesta härinne, eller hur?
Jag är uppe fortfarande, borde gå och lägga mig, men jag är nästan rädd för sängen och sömnen och dessa massiva svettningar som kan komma tillsammans med Herr Blund. Fan vad jobbiga de är...

Du är nästan otäck i din klarsynthet VV. Visst är det så...framför allt på jobbet. Hemma har jag blivit "duktigare"...därav av tvättberg och allmän röra :(
Men jag försöker ta det lugnt...gillar att simma, läsa och operan. Men när fan ska man hinna? Och jag inser att jag behöver hjälp med "marktjänsten" (vilket vidrigt ord). Fördelen med att alltid vara upptagen är att jag inte ens hinner få in den där alkoholsaknaden. Jag menar: Jag saknar faktiskt A (Nu svor JAG i kyrkan), känslan av värmen när man tar den första Whiskyn. Men jag hinner inte...och jag vill inte.

Nu ska jag ta min katt, min bok och mitt vattenglas och stupa i säng. En del av ongarna sitter fortfarande framför tv:n. Säkert oansvarigt av mig. Men jag skiter i det. Är de trötta i skolan imorgon så är det deras problem! /R

Huvudsaken är att du är nykter en kväll till...vem du tackar är inte viktigt...även om det värmer ;-)

Att du ser över dina prioriteringar. Låter som du har en fin fru och två fina pågar. Sup inte bort dem! Du vill inte bli ett ensamt fyllo som tänker tillbaka på det du kunde ha.

Ser fram emot en uppdatering imorgon. Grattis till ditt beslut, du kommer inte ångra det. Och nej, jag vill inte ljuga; Det kan bli skittufft. /R

Tacket gäller självklart även dig, som jag har följt så länge i din tråd. Jag känner en otrolig respekt för dig och din resa, likväl som MissH.

Jag har tagit plats i kupén.
Cd det finns gott om plats, vi ska ha skitkul tillsammans.
Gratis, du och jag går nog hand i hand om man tänker på vita tider.
Välkommen!
/Andreas

MissH för dina värmande och peppande ord! Jag har läst så länge och så mycket här inne på Forumet och jag har även varit i din tråd och plöjt fram.
Jag har förstått styrkan: Vi stöttar och bollar tankar, ljusa som mörka med varandra, för att vi ska känna att vi är långt ifrån ensamma, vilket det kan kännas enormt mycket som ibland...
Jag tror att jag började läsa här någon gång förra hösten, alltså har det tagit nästan ett helt år tror jag i att landa i att jag var absolut tvungen att förändra mitt liv.
Ni har hjälpt mig fram till den slutsatsen allihop härinne och för det säger jag ett innerligt TACK!

Korkad är du inte...jag är själv lite slow. Läste här ett halvår innan jag ens vågade tänka tanken på att skriva. Sen tog det ytterligare några månader innan jag prövade på nykterheten. För en del av oss tar det helt enkelt lite längre tid att processa/innan polletten ramlar ner.

Skriver under på allt MissH skrivit. Detta ÄR en bra plats. Det kanske inte har räddat mitt liv men det har gett mina ongar en pappa. Good enough!

Svettningarna hör till. Rastlösheten med. Allt går över. Välkommen hit! Vi är en trasig skara men hjälps åt. /R

Vet inte om du läser här längre. Men vet att Lelas gör det och att ni har kontakt. Av olika anledningar har jag tänkt mkt på min resa mot nykterheten idag...och jag inser att om jag ej snubblat in här så kanske resan aldrig hade skett? Jag känner mig som en helt annan man idag än den som trillade in. Givetvis är jag inte det. Men du gav mig ett utrymme att börja utvecklas på.

Så kag är skyldig dig mkt. Tack! Hoppas du har det bra och den där mannen från i våras är/var ngt att ha. Att du fotar vidare och är allmänt lycklig. Verkligen! Tota gärna ner en rad eller låt Lelas bekräfta att du mår bra. Med mkt kärlek och respekt! /R

Välkommen hit, och grattis till din vita vecka! Du kommer märka att Forumets medlemmar är ett enormt stöd, här finns en massa kloka, vänliga människor som peppar och gärna delar med sig av sina erfarenheter. Själv har jag varit nykter i lite drygt fem månader, jag loggar in här varje dag för att skriva av mig och för att se hur det går för andra medlemmar. Bra sätt att inte glömma "vem man är" också. Ska hålla tummarna för dig ;-)

Återigen, välkommen!

par tips, ett trevligt och ett liiite segt men nyttigt och garanterat utan socker !!

http://www.almedalsdrinken.se/

http://www.slan.se/disco_blobs/28/Alkohol_Cancer_12-09-20_sv.pdf

en av 7 dödssynder :-)) Ta det lugnt så du inte riskerar något vännen ! Kram ♥

Men vafaaaan, gör en god smothie då.
Baka en äppelkaka och käka med MASSA vaniljspås till!!!!!!
Bättre upp än sega råttor eller annat godis vännen,.....
//A

Läs läs läs, skriv lite då och då. Berätta hur du känner dig, vänta och se vilken respons du får.
Folk är otroligt trevliga och generösa härinn.
Bjussar på sig själva nåt otroligt. Visste man om det så tror jag vi skulle kunna ha en träff, middag med musik och dans vilken skulle bli grym!
Själv åker jag tåg under min avståperiod, vilken kommer bli länge (hoppas jag). Om du vill får du hoppa på i farten när vi passerar ditt hus.
Det finns plats i kupéen.
Hoppa på...........
//A

Sist jag (halvhjärtat) testade LCHF höll jag ut i tre veckor, kändes som en konstant baksmälla hela vägen! Så jag lär få mitt straff :-)

med den goda A.
Man överdoserar, samma sak med ditt socker. Fast baksmällan blir väl inte ens en tiondel av den med en redig fylla.
Smaklig måltid!!!!
//A

Tack, Adde, kollar upp! :-)

Älskar att lyssna på Mia Skäringer när hon läser ur sina böcker. Gör mig lugn och trygg, det finns ingen prestige i det hon skriver. Hon beskriver bland annat en liten ängslig del av sig själv, som ibland måste ledas av hennes starkare, vuxna del. Jag känner igen det där. Idag hörde jag en liten röst i huvudet som pep; "men om du slutar med socker, tänk om du är på fest och dom tycker du är tråkig, eller om det är after work med jobbet, och dom tycker du är tråkig, om du bara dricker mineralvatten?" Var tvungen att svara med min barskaste röst; "dom får tycka vad fan dom vill!" Man hamnar väl inte bara på fest eller after work heller? Vill jag inte gå säger jag nej bara. Eller så dricker jag mineralvatten. Folk ska väl skita i vad jag dricker?

Ska försöka mig på en sockerdetox. Läste sockerbomben som sagt, och jag ser det så klart. Möjligen är mitt alkoholproblem kopplat till mitt sockerbetoende. Jag har nämligen smusslat med socker också, som med A, fast ännu mer. Sen jag var liten. Haft ätstörningar, svältkurer blandat med hetsätning. Och alltid detta socker, hellre än något annat. Detta forum handlar om alkohol, så jag ska inte tjata om "fel" saker. Men vill bara säga att jag är förbaskat rädd, kanske tar jag mig vatten över huvudet. Men jag måste försöka, känns som den sista pusselbiten nu. Och så kan jag ju se tillbaka, jag var ju rädd sist också. Rädd för att misslyckas innan jag försökt. Men jag gör på samma sätt, en dag i taget. Eller en timma i taget får det nog bli.

Idag fullkomligt vräker jag i mig, säger adjö till sockret. Imorgon kör jag. Usch, håll tummarna för mig!

om det finns i närheten men det går att kontakta dem för att få stöttning bla telefonmöten : http://www.oasverige.org/

Kurr kurr kurr.... <3

/H.

Godeftermiddag i forumvärlden!

Ni som har orkat er igenom hela min tråd (som ju egentligen är flera olika trådar, de finns uppradade i början av den här) vet att jag och MrPianoman har en anhörig som har en ätstörning.

Hon mår sämre igen, och hon söker sig till mig för att berätta om det. Hon säger att hon inte vet hur hon skall ta sig ur den nedåtgående spiralen av ångest och självsvält. Det enda hon är säker på, säger hon, är att det INTE hjälper att gå till någon psykolog eller kurator.

Hon är en prövning för mitt medberoende. Jag slits mellan att tro att jag kan omvända henne om jag bara lagar tillräckligt god mat till henne, och att helt vilja släppa taget och inte ens ställa upp som samtalsstöd. Ingen av de där två ytterligheterna är ju speciellt lyckad... Jag vet ju det.

Så, nu går jag här hemma och funderar på hur jag skall hitta en balans i att kunna hjälpa henne, men ändå inte falla in i mina invanda medberoende-mönster. Suck.

Jag vet ju att det enda hon behöver är att få professionell hjälp. Tyvärr har hon redan dansat igenom alla tänkbara instanser här i vår hemkommun. Alltifrån psykets låsta specialavdelning (där ingen någonsin blir frisk) till ungdomsmottagningens öppna mottagning, och en hel rad andra däremellan. Hon har blivit utskriven för att hon är för sjuk. Hon har blivit utskriven för att hon är för frisk.

Så - var skall hon få hjälp? Hon vet ju lika väl som jag att ingenstans längs den krokiga vägen träffade hon rätt. Vad är det som säger att det skulle funka bättre den här gången?

Ja... inte vet jag vad jag kan göra för henne.

Och som så ofta tänker jag att ätstörningar är en beroendesjukdom som följer samma mönster som alkoholismen.

Suck.

/H.

Flera dagar, som jag hoppas blir fler.. ;-D
Du får se till att ha "rätt" saker att dricka.. Smothies, morotsjuice, mineralvatten...
På köpet får du lite motion, eftersom det leder till mer än regelbundna toa-besök..

Annars är det en bra ide att fysiskt röra på sig, kanske genom promenader eller annan träning..
Tiden går, och du ökar halten av endorfiner (må-bra-hormoner) i kroppen..
Om inte annat, så är det väldigt skönt efteråt (man känner sig ganska duktig), och det tror jag att vi behöver..
I värsta fall får du väl skaffa en IKEA-möbel, som du skruvar ihop utan instruktion... (kan åtmisntonde hålla gubben sysselsatt i timmar *fniss*)
Kort sagt, VAD SOM HELST, som får dig att för några sekunder i taget, glömma alkohol!
Hörs!/ trollis

Skönt, att kisse mår bra (eller så bra han kan, med tanke på ålder..)
Tog en snabbtitt, medans gubben sussar eftermiddag.. (tröttsamt att i n t e dricka *skratt*)
Min röde prins är ute på äventyr.. Jagar glatt höstlöv ( de ÄR strots allt l i t e långsammare än fåglar..hmm.)
Än är han knappt medelålders, men har tillägnat sig en massa olater..
kram / trollis

ska gå in där återigen... har gått igenom alla de där olika raderna de är bra men behöver läsa det om o om igen för att nåt i huvutaget ska gå in i mig...

den utlovade länken:)
http://www.tuvaforum.se/skydd-egoister.asp

/ mt