Senaste kommentarerna i forumet

För en helt ostylad bild av en person!
Vi är/blir inte "änglar", för att vi lagt undan flaskan..
Ibland är det kanske tvärtom.. En del, (som du skriver) lovar och lovar en massa..
Sedan när ågren dyker upp med sin fula nuna, minns de inte riktigt vad de gav för löften, men skit samma, de mår så dåligt att de köper sig lite samvetsfrid..
Min gubbes båda äldsta barn, lärde sig att utnyttja detta..
När han sedan satte stopp, var han "elak" och de har sagt upp bekantskapen..
Visst är han ledsen över detta, men inser att det inte var honom, utan plånboken de ville träffa..
Så fortsätt för all del att vara DU! Jobba gärna på din personlighet, men gör det för din skull :-)
//trollis//

Det är sant, som en atlantångare...
jag brukar numera se mig som ett gammalt segt träd som försöker vrida mig in i en annan växtfas, vill se solen från ett annat håll och titta ditåt istället. Men det är stundom segt för redan uppvuxna träd att vrida sig i annan riktning.
Din beskrivning av föräldrarna är bra att ha i minnet och gör mig ännu mer motiverad att "jobba med mig själv". Det är ju ändå sig själv som man, hur man än väljer alltid kommer att leva med. Jag tycker om att det gör lite ont att växa, men jag tycker inte om frustrationen jag känner pga meningslösa gräl. Vill ha bort de grälen ur mitt liv. De suger energi. "Goddag yxskaft-metoden" är något som är värt att invänta och jobba för.

Alkoholister är jobbiga jävlar,som av olika anledningar finner att alkoholen gör det lättare att stå ut att vara en jobbig jävel.Alkoholen blir en flykt från den jobbiga verkligheten,alla krav som man ska leva upp till.Alkoholism är klassat som sjukdom,men det vet du inte om själv när du super.Att du är sjuk alltså.-jag ,sjuk,pyttsan heller.Alkokholen blir din bästa vän så länge DU tror att DU har kontroll.Stress stresss krav krav,faan vad gött med vin för att landa..Stör mig inte unge,du ser väl att pappa är upptagen.Det lovar jag ,vi gör det i morgon.Ja, ja ,ja, tjaata inte mer.,jag skaa,jag lovar.ÅÅ inte det också,jävla telefon,faan att man aldrig får va i fred.Jävlar,jag ska ju laga middag också...ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ.Faan va törstig jag är,jag måste pissa också.Undrar va klockan är?Var är alla ,Va sover dom redan?

Jag fattar knappt fortfarande vad som hände under alla år jag söp.Mina tonår,mina småbarnsår,mitt äktenskap,min karriär.Min självkänsla,mitt självförtroende,min självbild..Allt låg jämnsides på botten bredvid Titanic.Faan vad det var synd om MIG..Ställa bort flaskan,min bästa vän,mitt allt,min trygghet.ALDRIG,över min döda kropp.Sen kom allt slag i slag.Arbetslöshet,skilsmässa,äldsta dottern fick hjärntumör,farsan dog,och så dog till råga på allt Katten.Hade jag självmordstankar,javisst hade jag det.Det var ju så SYND om mig.Det fanns bara två vägar ut, leva eller dö.Jag kunde inte göra mina tre döttrar så illa så jag valde livet.Jag ställde bort flaskan och sökte hjälp.

Nu har det snart gått 9 år sedan jag ställde bort flaskan,och först nu börjar jag så smått få kontakt med mig själv.Ting tar tid,men jag mår bra och jag är nykter för min egen skull.En dag i taget gäller fortfarande.Alkoholen har jag delvis ersatt med träning,och så naturligvis godis och glass ibland,nåt som verkar vara obligatoriskt för alkisar.Sen har jag stöd från en väldigt fin AA-grupp.Inte att förglömma.Men jag är fortfarande en jobbig jävel,för det är min personlighet.Det är ju JAG.Men jag jobbar på det..

Kram K

Du hade rätt, många kramar...

Jag känner en stark ödmjukhet inför min pappa just idag. Nu när jag fick uppleva hur jävla svårt det var att ta det där steget och gå in på al-anon(det tog mig ju flera år) så tänker jag, vilken jävla cool farsa jag har! Efter att ha supit och brottats med sig själv i så många år så valde han att kliva över tröskeln till AAs lokal, visa sig sårbar.

Vågar inte berätta för honom om al-anon, än. Tänker att han kommer bli ledsen, känna att det är hans fel att jag gick dit när det egentligen ska vara något positivt. Hoppas vi kommer kunna snacka om det här en dag, vore så skönt att inte behöva känna sig bitter men jag skulle ändå behöva, tror jag, få berätta för honom hur jag upplevde det när han drack, utan att behöva oroa mig för att han ska må så dåligt att han får ett återfall.

Det tar tid att förändra ett beteende, och det tar tid, innan ens omgivning ger upp tanken på att man "ska vara som vanligt" igen..
Ge inte upp!
Om du är konsekvent, har du krupit ur din gamla roll, och för en del, kommer såna här gamla "groll" så småningom att framstå som "goddag - yxskaft"..
Och jo, ibland växer man isär, snarare än ihop.. Frågan är, om det inte är bättre att en blir lite olycklig ett tag, än att två är det hela livet..?
Ser på mina föräldrar, som är så otroligt omaka och som varit olyckliga, snarare än lyckliga ihop..
Nu på ålderna senhöst, är de som två omaka kugghjul, som slitits och nötts ihop.. De passar egentligen inte till varandra, men numera passar de inte heller till någon annan..
Att växa, gör ont, men jag väljer att se det som träningsvärk!(det går över)
Och om man inte "tränar" sina psykiska/andliga/själsliga muskler, så kan man inte heller utvecklas..
Lika lite som vi utvecklar kroppsliga muskler genom att bara sitta och tänka påatt vi borde träna :-)

Men det finns hopp! Som Lelas, svarade mig, för henne har det stundtals varit en tuff resa, där hon och hennes man en levde nästan parallellt med varandra en period..
Själv, ger jag mitt förhållande en möjlighet (även om det går sakta)Det är som att vända en atlantångare.. Det tar ett tag innan man får stopp på skutan och kan lägga om till ny kurs..
Kommer att följa dig och din resa!
kram/trollis

att du gick emot dina rädslor :-)) Nu kan det bara bli bättre ! Välkommen i gänget :-))

Jag älskar bröderna Lejonhjärta, mycket bra bok/film, även om jag i vuxen ålder snarare skrattar när jag ser papier mache Katla än gömmer mig bakom fåtöljen som när jag var liten. Astrid har lämnat efter sig många fina citat.

"Skorpan Lejonhjärta," sa Jonathan, "är du rädd?"
"Nej...jo, jag är rädd! Men jag gör det ändå, Jonathan, jag gör det nu...nu...och sen blir jag aldrig mera rädd."

Du har rätt Hösttrollet i att det ger så mycket mera energi att verkligen ta itu med det som jag kan göra något åt,
när jag lämnar det jag inte kan göra något åt,
därhän.

Hela helgen har jag haft mitt "nya" tänk med mig o det har varit en bra helg, även bland människor som drack vin men inte jag den här gången.

I en kär relation kan jag känna att det som gör mig upprörd är gamla oförrätter som ska upp i ljuset med jämna mellanrum o gamla beteenden ska tas fram o påpekas varje gång en sak kommer upp till diskussion. Jag känner som en blockering i mig när jag återigen ska gå tillbaka ett år i tiden o det som kunde bli en nu-idag-diskussion blir en ett-år-tillbaka-diskussion. Den, min irritation som detta utlöser, är (har jag äntligen förstått) en trigger till att känna vinsug. Förut var det ofta min "medicin" efter sådana meningslösa gräl har jag förstått i efterhand. Jag var inte jättebra jag heller på att hantera konflikter. Jag ser ganska klart på detta nu, men problemet är detsamma i relationen, om än i mindre skala. Detta är så tröttsamt och tar onödigt mycket energi.
Eftersom jag fattar att det är denna frustatinon som triggar mig kan jag hantera det bättre nu. Medvetenhet är ju det bästa, men hur göra med denna relation funderar jag... Verkar som ett dödläge.
Kommunikation... kommunikation... handlar det om, men när den inte riktigt funkar?

Långsamt går det framåt.
I mig går det sakta men säkert framåt.
Jag känner jag gör framsteg.
Förstår mycket om mig själv som jag inte förstod för några år sen o det är skönt. Blir inte alls lika irriterad längre, kan lämna sura tankar bakom mig mycket kvickare än förut, ältar inte alls på samma sätt... Allt detta (i relation)triggade mig förut till att vilja dricka vin. Att jag inte såg det, då? Först nu...
Är det kanske nödvändigt att välja bort, en annars kär människa när kommunikationen inte funkar.
Att lägga på vågskålar... för o emot... Är det så enkelt? Själv tycker jag att det är svårt o gör ont.
Jag tycker mig märka att vi är flera här som liksom växer till insikt... just i våra relationer, eller växer ifrån den andre.
Och det är ju smärtsamt... samtidigt är det skönt att växa, bästa vor att växa tillsammans. Men om det inte går?

Bravo, bravissimo! Du ska se att det går lättare nästa gång!
För att vara modig, det är inte detsamma som att inte vara rädd.
Att vara modig, är att våga FAST man är rädd (tror det är från Bröderna Lejonhjärta)
Ha en underbar fortsättning! /trollis

Ja, förmodligen kommer det att vara så så länge du stannar. För mig var det en smärtsam lättnad att komma till den insikten. Det har bara gått lite mer än en vecka sedan jag sa till mitt ex att jag inte vill ha någon kontakt alls så länge han dricker och självklart är det jobbigt. Men...

Hjärtesorg går över. Saknad går över. Skam- och skuldkänslor kan man jobba med.

Jag tycker i alla fall det är så jävla skönt att veta att de jobbiga känslor jag kan ha nu, faktiskt kommer att gå över. När jag var i relationen så tänkte jag, i slutet, att det kommer alltid vara så här. Till slut slutar man ju tänka att man förtjänar att må bra, när det känns så hopplöst.

Nollkontakt har gett mig hopp om att jag klarar ett liv utan honom och att jag dessutom klarar det så mycket bättre när jag inte ständigt behöver gå och oroa mig. Bara efter de här dagarna har jag så mycket mer energi, trots att jag har gråtit varje dag.

Jag varken vågade eller ville stänga dörren helt utan jag tog ett tips jag fick här på forumet, av Lelas tror jag (tack!). Jag sa att jag inte ville ha någon kontakt med honom alls förrän han har sökt hjälp och varit nykter i 6månader. På det sättet visar jag för honom att jag gärna vill ha honom i mitt liv, men inte alkoholisten men om jag ska vara ärlig så var det mest för mig själv. Lite som att fortfarande hålla hoppet uppe men att lägga över det på honom. Jag räknar inte med att han ska komma om 6månader, men jag räknar med att JAG ska må bättre om 6månader.

Ta hand om dig!

Igår var jag på mitt första al-anon möte. Vet inte än om det är rätt för mig, det får tiden utvisa, men jag är glad och stolt över att jag vågade gå in den här gången. Och att jag vågade stanna kvar även om jag började gråta och skaka och bara ville springa därifrån, redan när de läste upp den där texten om vad al-anon är. Men jag lyckades stanna kvar i känslan och fokusera på andningen för att undvika en ångestattack.

Som sagt bara första mötet men min rygg blev något rakare bara av att ha vågat öppna dörren.
Tack till er här som peppat mig att gå dit!

Höstrollet sant det är bara JAG som kan bestämma...

ja ser att det är helt galet de han gör... de går ut över mig hans problematik...
hans prioriteringar som sårar mig, hans arrogans mot mig emellan varven.... hans avisande när jag ringer eller skickar sms... alla lovord som bara vart ord...

kommmer fortfarande på fyllan ... o jag tar det där hela tiden....

ja VET han har grova problem med sig själv.... man kanske kan älska nån men inse att det inte funkar... då får jag gå o göra det tills de går över o träffar nån annan som har ett mera sund inställning till sig själv o mig ......

jag märkte tex för nån dag sen att han ringde på fyllan exakt efter ja hade talat om för han att han har problem med alkohol o att det inte kan bli ett vi då....

bara de att han ringde o jag får höra att han är full är ju helt galet av han....
jag tror att det kommer vara så här med han så länge ja stannar....
det är jag som måste bestämma mig o stanna där...

Hej markatta!
Vad roligt med lägenheten! Och du, det är absolut inte fel, att gå ut och ta en öl, i ditt läge.
DET behöver du inte ha dåligt samvete för.
Det är ju ditt ex, som har problem, inte du!
Och för hans del, hjälper det inte om du så stängde in dig i ett kloster.. ;-P
Ha det gott/ trollis

i att det är det där första glaset som man måste undvika.. För har man väl hällt i sig det första, har man också tagit bort spärren till nästa..
Och visst har du rätt i att man måste förändra sin livsstil. Det är väl ungefär som att gå ner i vikt?
När man väl nått sin målvikt, kan man ju inte fortsätta "som förut".
För många av oss, som haft alkoholen som den stora hobbyn, gäller det att fylla tomrummet efter den med andra saker..
Väldigt ofta, kommer det smygande, alla de där "tankarna" som man suddade ut/förträngde, med hjälp av alkhol.
Jag antar, att om man inte tar itu med dem, så är man snart tillbaks där igen..?
Önskar dig all lycka i fortsättningen! / trollis

Hej alla,
Ja det har varit så mycket med jobb och massa olika saker de sista veckorna. Det har också varit upp och ned me A. Bättre men inte bäst. Jag har upptäckt att jag har byggt upp en ovilja att dricka och en gång köpte jag fast jag kände mig nästan illamående vid tanken. Underligt. Det tar bara en två tre dagar för att jag skall tycka, men varför skulle man dricka och vad skulle det vara bra för....så det är skönt att det ändras så snabbt. Men det är gamla vanor att bryta. Jag tror för mig att det gäller ingenting alls och inte trappa ner lite i taget för jag tror det är det första glaset com måste undvikas för det leder alltid till mera.

Kag tror man kan hålla sig ganska bra om man ser till att man inte är hungrig och törstig men också att man håller sig upptagen. Det hjälper att inte ha samma mönster som när man kom hem och drack.

All lycka!!

Saknar solen, som så många andra.. Men inser att just väder, är något vi människor inte kan förändra.
Ändå, är just "väder" något som är väldigt tacksamt att skylla på!
Visst, fysiologiskt så påverkar det oss, det är bevisat.. Men många gånger, när man känner sig "anti",är just vädret det första man gnäller över..
Det är på något sätt legitimt, så slipper man stå och förklara, vad som fattas en, egentligen..
Det är ungefär på samma sätt med frasen : Hur är det?/Hur mår du?..
Sist jag mådde skit och en god vän frågade, så ställde jag en motfråga: Ska jag säga som det är, eller ska jag vara artig..?
Det slutade med att vi tog en fika, och jag fick sätta ord på det som tryckte mig.. Och så snart jag satte ord på det, insåg jag att just DET, rörde sig om bagateller..
Fast för mig var det ingen bagatell, just då behövde jag få prata om min "oro"..
Och det är på sätt och vis det vi gör här på Forumet!
Här slipper vi vara "artiga", här kan vi säga rent ut hur det är..
Vi är inte på topp jämt, vi är ledsna, retliga, känner oss kanske provocerade.. Men det finns alltid någon att bollplanka mot.
Och ibland, orkar vi själva vara den som tar en hand och drar (eller ger en kärleksfull spar därbak)

Igår, insåg jag föresten, HUR mycket svamp min käre gubbe plockat..
Fast han suttit och rensat sådar 5 kilo, var det inte ens hälften.. :-/ Så gårdagkvällen tillbringades vid köksbordet..
Tur i oturen, att det är trattisar/trumpetsvamp, som jag torkar. Skulle inte få plats med det annars :D

Det är BARA du som kan bestämma vad du ska göra med ditt liv. Andra kan ge dig stöd och komma med förslag.
Andra människor, ser ibland mer objektivt på saker.
Det gör, att de kanske ser vilka delar i hans beteende som inte är bra för dig?
De kanske VET, att det han sysslar med, inte går över av sig själv..?
Men det gör givetvis, att man ibland känner sig "attackerad", för att man själv vill ha det där bra slutet?
Ungefär som i sagor, där man får "prinsen" och halva kungariket och lever "lyckliga i alla sina dar"..?
Tyvärr Nana, det här är verkligheten! Den här mannen kommer inte att förvandlas till en "prins"..
Möjligen till en vanlig man, med fel och brister som är nykter..
Detta under förutsättning, att han inser sitt beroende och är villig att göra något åt det SJÄLV!
DU kan inte göra det åt honom, du kan inte "rädda" honom!

Jag tror att vi kvinnor måste lära oss att vara försiktiga, när vi pussar potentiella prinsar.. De flesta förvandlas till Grodor..

som kommer till användning, Santorini! Och se ditt toa-spring som nyttigt, du RÖR på dig ;-)
Satt faktiskt igår och tittade på Vetenskapens värld (svt) där de tog upp det här med bl.a intensivträning..
Mycket intressant, att man bara genom att stå upp/ställa sig upp några gånger i timmen, gjorde av med massor av kalorier..
Dessutom, journalisten/försökspersonen förbättrade sin glucostolerans(minskad risk för diabetes!) bara genom att cykla INTENSIVT 3 minuter per vecka!(på testcykel)Han blev inte ens svettig..
Så fortsätt du att dricka fint mineralvatten ur de allra vackraste glasen! det är du värld. Dessutom kommer glasen till användning istället för att stå i skåpet, bli flottiga och samla damm..
Ska nog göra som du, för jag vill inte slänga dem ;-)
kram trollis

Jag fattar ju att det INTE är roligt....men ändå får du mig att skratta Paron. Dina formuleringar...ja, hela huvudet tycks du ju inte ha supit bort. Det där med att byta jobb är inte så djävla lätt i en viss ålder. Vi blir bekväma...vänjer oss vid ngt. Kan vara arbetskamrater, en viss lön, en viss livsstil. Bekväma helt enkelt. Jag har väl på sätt och vis inte heller bytt. Jobbar kvar inom samma koncern men på ett annat kontor. Även här sups det...men mest på tjänsteresorna...inte lika mycket vardagsfylla som på förra kontoret.

Ja du, det är tufft för sånna som oss...och säkert är det ett stort mörkertal som inte ens börjat reflektera över sitt drickande. Har inga råd kompis...mer än att fortsätt tänka efter. Fortsätt träna även om det gör dig till ett "freak" i vissa vänners ögon. Fortsätt att tota här... Tror på din inre styrka...gör det du med. Hörs/R

Ännu en mörk och regnig morgon. Sitter i köket med kaffet och ett ljus. Tycker att det blir jobbigare och jobbigare för varje dag att ta mig iväg till jobbet. Mitt förra jobb var deltid och varierande arbetstider. Kunde då ha dagar mitt i veckan ledigt, men uppskattade de inte då jag var inne i en depression. Nu längtar jag tillbaks till det. Har så mycket folk omkring mig hela dagarna nu på jobbet och vill vara ensam.

Njuter av att sitta som nu och tänka tankarna långsamt och vara med mig själv. Är tacksam för att jag börjat med denna "morgonritual", kan tom längta efter den när jag går och lägger mig.

Har läst mycket om LCHF-dieten och jag förstår hur det funkar. Tror att jag kan få svårt att följa den då jag försöker äta vegetariskt och det kändes inte riktigt som "mig". Bara det är ju ett stort kliv framåt för mig att instinktivt veta vad som är "mig". Men jag tog till mig en del av det jag läste och det som du Santorini sa om bröd, ris och pasta. Där skulle jag må bra av att skära ner en del. Vill så gärna försöka hitta min egen väg i detta. Är rädd att det för mig blir svart-vitt och lyckas-misslyckas om jag ska följa en diet. Det är en skön och lugnande känsla detta, att lita på mig själv och försöka arbeta med mig själv, inte emot mig själv.

Önskar att jag kunde sitta här i många timmar till, det är så mycket som finns i mig som behöver få tid och rum att landa. Att sitta här och skriva ger mig så mycket. Skrev dagbok upp till 20-års åldern och märker nu att jag saknar det.

Tack Forumet och alla här för att ni finns!

PS I går bar jag min frälsarkrans, kändes mycket bra, som en kompis ungefär.

Ni är för rara allihopa... Inte känner jag mig speciellt stark inte. Däremot är jag envis som en åsna. Jag tänker inte dricka...tror jag. Basta! Nej...allvarligt talat...jag kan inte unna mig det som ensamstående föräldrer. Oftast vill jag inte heller...men ibland slår det till. Den där djävulska rösten lockar; "Men nu när du har varit så duktig och hållit upp så länge, kan du väl iaf. unna dig ett glas vin till maten?". Jo, tjena...som om det skulle stanna där. Sen skulle det bli en whisky efter maten...och sen vad fan som helst. Bäst att inte prova. Tack för stöd vänner och Paron; Piska dig inte själv för hårt...du kanske har en svacka just nu...men innerst inne vet du ju att du kan fixa detta. /R

PS: Har analyserat stranddagen...du hade rätt NN...det blev ovanligt mycket socker i lördags ;-)

Bra jobbat.
Hoppas att jag blir lika stark som du en dag.
Jobbar hårt på det just nu. Är inne i ett dåligt Stim just nu:(

Hörs//Paron//

En snabb tanke bara, kan det inte vara så att din man också längtar efter sin mer "vilda" sida men inte riktigt vet hur den sidan ska få komma ut när han är nykter? Alltså lite som vi men kanske inte fullt så... eh, alkoholiserat då. ;)
Jag bara menar att han kanske inte heller är så himla nöjd med vardagen och tristessen och rutinerna och det är ju en bra grej! Då kan ni fortfarande bränna in på hotell den dagen ni orkar.
Om viljan att ändra livet finns hos båda är det ju så otroligt bra. Sen HUR man gör det, det vet jag inte riktigt men där måste det finnas mycket hjälp att få.

Tillbaka till tentaläsningen!
/ Askan

om jag kan vara din idol! Kan min resa hjälpa nån så är det ju nåt gott med det hela. Man behöver faktiskt inte göra alla misstag själv utan det underlättar ju om man kan lära av andra.
Såklart klarar vi det här. Stick och simma du!