Senaste kommentarerna i forumet

Hej lillablå!

När jag läser dina inlägg så låter det som du är utbränd.... och behöver vila. Du vet när man varit med om för mycket, varit konstant i stressberedskap, jobbar för mkt. Jag tror att du skulle gå till någon och prata och kanske bli sjukskriven.

Det är inte bra att fortsätta i samma spår och tempo trots massa varningssignaler från kroppen. Du måste vara rädd om dig!

Många kramar Pia.

ännu en häva-ur-sig-roman... läs inte... (inklistrat från botten)

Märta...
förstår precis vad du menar... jag får rysningar av överkonsumerande låtsasglada.... eller stupfulla elaka... med en gång minns kroppen, jag kan inte få den att lugna sig, den reagerar trots att jag mycket väl vet att det där inte har något med mig att göra alls..

min stresströskel är så fruktansvärt låg.
slutade kl 13 i fredags, skulle träffa brorsan för lite lunch...
han stod och väntade och retades med mig och skickade 9 sms på raken, och samtidigt ville min kollega ha en liten statusrapportering... och jag fick panik, stressen blev mig helt övermäktig... hela mitt system låste sig... kunde inte svara min kollega, kunde inte hantera telefonen som bara pep och pep och jag bröt ihop igen... kunde inte bara skratta åt det, jag fixade inte situationen... och nu så här i efterhand ter det sig ju bara löjligt! vad var det värsta som kunde hända? brorsan fick vänta två minuter extra...

dessutom, väl på lunchen, glömmer de vår mat, så vi fick vänta 20 minuter extra på den, och sen hittar brorsan plast i sin rätt, och då skulle vi kompenseras, och fick vänta 15 minuter på en i och för sig väldigt god efterrätt... och vad hade väl 2 minuter extra spelat för roll?! men just då, just där, blev det syntax error...

och idag skulle jag ju ut och njuta av ensamheten... men jag glömde kolla vädret... och istället för att göra nåt annat än att ligga på en filt och läsa, typ gå på ett kafe eller nån fotoutställning, så har jag halvsovit i tre timmar... och hur bra mår man då? nu väntar mormor... min älskade mormor som jag har skämt bort, och nu förväntar sig ett telefonsamtal varje dag och besök 1-2 gånger i veckan... vilket jag gärna gör, men ibland undrar jag om jag glömmer bort mig själv...

ännu en häva-ur-sig-roman... läs inte... ska klistra in det längst upp också, som en varning!
stora kramar ändå! eller kanske just därför!!! =)

Hej lillablå

I går var jag och en god vän ute på krogen en stund. Vi kom ner strax före 21.00 och beställde in lite mat. Efter en timme var jag helt slut och var tvungen att gå hem igen. Jag klarar inte av fulla gapiga människor längre, hela kroppen reagerar och går i full beredskap. I dag är jag helt slut, full av ångest och försöker tänka på andningen. Mitt liv är förstört, jag börjar förstå det mer och mer. Jag är sjukskriven sedan i början på maj men resan tillbaks till ett normalt liv som inte längre begränsar mig är långt och mödosamt.

I eftermiddag ska jag hem till min dotter och hennes sambo på fika så det blir en långpromenad i solen. Jag har världens underbaraste dotter som stöttar mig oerhört nu, fina vänner likaså så jag känner mig trots allt väldigt previligerad. Jag försöker hålla det i minnet när smärtan kommer.

Hoppas att du får en bra dag lillablå :-) Ett steg framåt, ett steg i taget

Kram Märta

Hej Viictoria.
Jo, jag har nog rätt. Klistrar in detta från nätet:

”Vår djupaste rädsla är inte
att vi inte räcker till.
Vår djupaste rädsla är
att vi är mer kraftfulla än vi förstår.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.

Vi frågar oss,
vem ska jag vara?
Lysande, fantastisk, talangfull, underbar.
Vem ska jag inte vara?
Du är ett Guds barn.

Att du låtsas vara liten
tjänar inte världen.
Det finns igenting upplyst i
att gömma din storhet,
för att andra människor
inte ska känna sig osäkra.

Vi föds för att visa
den gudomliga skönhet som finns inom oss.
Det finns inte bara i några av oss,
utan i alla.
Och när vi låter vårt eget ljus stråla,
ger vi omedvetet andra människor
tillåtelsen att göra detsamma.

När vi befrias från vår egen rädsla
befriar vår närvaro automatiskt andra."

Nelson Mandela, ur installationstalet 1994

märta, hur har du det?

och victoria, tack för en oerhört vacker text, oavsett vem som ligger bakom orden... tack!

ska ut och njuta av min ensamhet idag... en filt, en bok, och en stor kaffe och jag SKA njuta... och eftersom mormor förväntar sig ett besök i eftermiddag känns ensamheten mindre påtvingad och hemsk... trots bröllopsfotografering igår omgiven av lycka och framtidstro... =)

hoppas ni alla fina får en fantastisk söndag!
stora kramar!

Jaha, var ganska säker på att texten kom från Marianna Willamson´s "A return to love"

Det är Nelson Mandele som hållit detta tal. Fantastiskt och så sant. Det är vår storhet som skrämmer skiten ur oss.
/Fenix

Till finaste starkaste klokaste kvinnorna här i anhörigdelen av forumet... LillaBlå, Märta, Mie, Märtis, Carina, Marmar och ni andra...

fick den här texten på min mail som sommargåva av Någon, tycker den är vacker och vill "pass it on" till Er, som jag beundrar så...

”Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är mäktiga bortom ord. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest. Vi frågar oss själva; vem är jag att vara brilliant, underbar, talangfull, fantastisk? Och ändå, varför inte just det? Du är gudomlig, och att spela liten är ingen tjänst till världen. Det finns inget upplyst över att krympa ihop så att andra inte ska känna sig osäkra i din närhet. Vi är alla menade att skina såsom barn gör. Vi föddes för att manifestera ljuset inom oss, vilket inte bara finns i några, utan i oss alla. Och när vi låter vårt ljus skina ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra likaledes. Allteftersom vi befrias från rädsla, så frigör vår blotta närvaro andra.”

Lillablå, tro mig ! Ensamheten är otroligt utbredd i vårt land. Och det är många, många som är ensamma i tvåsamhet. Vi är väldigt duktiga på att visa upp en fiiin fasad men...bakom den !

I min aktiva tid så trodde jag att jag var ensammast i världen men numera fattar jag att det inte är så. Det finns de som är totalt isolerade i sin hyresetta och de som har värsta rusningen av bekanta men vi är alla människor i samma samhälle och vi har alla bara ett leende till närmsta bekantskap. Vi har alla möjligheter att välja vår situation. Ex vis finns det gubb och "kärring" gäng som bestämmer sig för att en dag i veckan gå en sväng och ta en lunch tillsammans.

Hustrun och jag har ingen sk riktig semester, vi gör vad som faller oss in i den mån jag kan göra det beroende av mitt jobb. "Alla" följer inte mallen !!!

Njut av dagen och le mot dem du möter på stan ! Åtminstone jag mår bra av att få ett leende på stan !

Bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två sjöng susanne alfvengren...

Du LillaBlå, alla människor är ensamma - en del har bara så mycket folk runt sig hela tiden att de inte märker det (stulet, men minns inte från vem) : )

Härligt Märta, här vräker regnet ner... trist men mycket behövligt!
Haft en ok dag idag, en av mina favoritkollegor har jobbat idag, hon arbetar bara deltid nu när hon pluggar, men vi jobbar och trivs bra ihop!

Känner igen det där med semestern, jag verkligen fasar för den... vet att jag är mer än hjärtligt välkommen att vara hos mina föräldrar på gården, och mormor uppskattar ju allt sällskap hon kan få, men det är ju inte detsamma!!! Alla i min närhet har familj, och värsta grymma semesterplanerna (antar jag- för så är det väl?!) och det är nog BARA jag som inte har nåt alls att göra... vägrar sitta i min alldeles för lilla etta och glo i väggen, men å andra sidan kanske det är precis vad jag behöver... nåväl, en semester med honom och barnen hade inneburit: en kortare resa, där barnen mest bråkar och det dricks ganska mycket vin och öl och sen resten av tiden hemma med husbygge (och öl) och grillning (och vin) typ varje kväll... vet inte om det är att föredra...

läste ett citat i en deckare jag nu slukar:
"All kärlek är bättre än ensamheten"
Vill inte hålla med.
Ensamheten är bättre än en kärlek som gör dig liten och mindre, sårbar och ensam...

Hittade precis mitt drömhus också. Världens finaste lilla torp! Mellan storstan där jag jobbar och landet där föräldrarnas gård ligger. Vänners och föräldrars farhåga: du blir bara ännu mer isolerad än vad du är nu!!! Fast frågan är om jag inte hellre sitter ensam med en katt eller två i mitt hus på landet, eller ensam i min lilla etta som inte är min, mitt i storstan, med alla andra oensamma människor runt omkring... tål att tänkas på!

Nu väntar lite fotojobb innan det är dags för natten...
Ta hand om dig Märta, och jag hoppas att dina svackor blir mindre långvariga och djupa, du är värd det bästa av liv!
stor kram!!!
/k

Hej lillablå

Hur har du det i dag? Jag har en bra dag i dag, ska ut på stan och fika med min dotter, sitta i solen och titta på människor.

Kram Märta

lillablå

Det här med tröttheten känner jag så väl igen. När kroppen inte längre behöver vara i full beredskap så kommer tröttheten. Jag märker av att jag behöver sova mycket mer än vanligt och jag sover dåligt så fort något stressar mig. Det ska vara så säger min samtalskontakt, det kommer att vara så ett bra tag.

Ensamheten, ja den känner jag också av. Nu kommer semestertider, alla planerar och själv vet jag inte vad jag ska göra. Samtidigt när jag tänker tillbaks på våra semestrar, alla planer som jag gick åt skogen, alla fyllor, alla bråk. Det var ju inte det jag hade planerat eller tänkt mig. Det är då det känns skönt att det är över.

lillablå, det är en lång att vandra för oss för att hitta tillbaka. Jag har fortfarande svackor, senast i helgen igen då jag grät floder i flera dagar och allt jag kunde göra att vara där i sorgen och smärtan. I dag är en annan dag, i dag känns det lite bättre igen. Jag tycker att du är så stark som inte tar några initiativ att träffa T just nu. Att du vågar lita till din magkänsla. Du har styrkan där i dig :-)

Och du, tack för att du finns...

Bamsekram Märta

Hej Märta!

Jag lever!
Har spenderat helgen på mammas och pappas lilla gård, tog med deras fina lilla katt som sällskap! Rensat i landet, klippt gräset, tvättat lite, gjort rabarberpaj... och sovit... trodde jag skulle bli mörkrädd där i ensamheten utan grannar, men icke... lugnet kom över mig!

är trött. tröttare än jag trodde var fysiskt möjligt. funderar på om nåt kan vara fel.
och trots att jag har en fantastisk familj och underbara vänner utspridda lite här och där, så känner jag mig så fruktansvärt ensam. det har ringt en gång sen i fredags, det var brorsan. och jag vet att det är lika mycket mitt ansvar att ta initiativ till att ses, men det tar emot... orkar liksom inte det heller.. är så trött... och konstigt nog, så kände jag mig mindre ensam på landet när jag verkligen var ensam, inte en människa inom synhåll, än vad jag gör hemma i lägenheten i storstan... folk överallt, det skrattas och pratas och umgås...

jag lever, jag överlever, men inte fan är det kul!
och jag har svarat honom per sms, ett ganska kort och opersonligt meddelande. känns ok. visst saknar jag honom och barnen och familjelivet, men just nu tror jag inte att det är problemet.

stor kram till dig märta, för att du finns där!
och stora kramar till alla andra också!

Hej lillablå

Hur har du det?

Kram Märta

lillablå

Jag håller med din vän, du ska inte träffa honom om du verkligen vill bryta. Han har inte förändrats på så kort tid, du vet det, eller hur? Och jag tror du ska fundera över vad det är för slags relation du egentligen vill ha med honom, vara ärlig mot dig själv lillablå även om det är jobbigt. Om du träffar en ny man, vill du fortfarande ha en relation med T och hans barn?

Du är i ett vanskligt läge nu och där känslorna kan lura dig. Jag har själv varit där, gick tillbaka, trodde på hans löften och det var mitt livs största misstag. Det blev tio resor värre efter två månaders lyckorus. Var rädd om dig lillablå

Kram Märta

hej alla fina...

igår, som en blixt från en klar himmel, kom det ett sms. första sen jag gick.
det var som att få en rak höger. världens finaste sms, där han börjar med att be om ursäkt för att han hör av sig, vill ju inte förstöra min återhämtning från honom... han vill ju bara mitt bästa, att jag ska må bra, men han var tvungen att höra hur jag har det... sen kommer det: barnen saknar dig, de pratar om dig och du har har gjort ett stort avtryck i deras liv...

gör ont i hela kroppen, jag saknar dem, de dyker upp i mina tankar varje dag, vill krama dem, höra hur dagen varit i skolan, hjälpa dem med läxor, natta dem...

men konstigt nog vaknar inte tvivlet. jag VET att jag gjort det enda jag kunde göra, för att överleva och bli hel, och det var att gå... men jag vill så gärna hälsa på, träffa honom, träffa dem, vara en liten del i deras liv. men icke... eller?

pratade med min bästa igår, hon sa: du vet väl att det inte är bra att hälsa på?

inte det jag ville höra... vill ju höra att det är ok att ha en framtida relation med dem...

har jobbat på annan ort i veckan, långa tunga dagar, och jag är in i märgen trött. kanske bra det, orkar liksom inte reagera så värst mycket mer...

återkommer...
kram!

Hej benKct, vilket djävla gift detta är. Man vet att det sitter i hjärnan alltihop, och ändå är man styrd som en robot. Eftersom det är min hjärna, borde jag kunna styra den bättre.
Men vi hamnar i missbrukets logik, och där är vi ganska chanslösa om vi inte hittar en utväg.
Prata och skriv här, ha det själv!
/Fenix

I'm sorry lilla blå , jag finns ju på ett annat spår men alla sover ju nu. Vet inte varför det är som det är ( att jag dricker). När jag har druckit 1 gr alkohol är det kört, är det kanske psykologiskt, att jag inbillar mig att fortsätta. Hoppas det går bra för dig iaf för mig har det gått utför ett tag, därför behöver jag prata/skriva. ha det!

Det är jobbigt när hjärta & sinne inte är synkat... när jag med hela mitt sunda förnuft kan förstå vad som är rätt & fel, men mina känslor hänger inte med.Är inte på samma tåg helt enkelt.
Jag är i konflikt med mej själv.

Sakta men säkert kommer kropp & själ i balans.
En känsla av lugn sprider sig när jag kommit i takt med mej själv.

Vanans makt är stor & den bekanta känslan av den falska tryggheten fladdrar som en film bakom ögonlocken.

Vad har hänt?
Har det hänt något?
Kommer det att hända igen?

Måste vara på min vakt när minnet sviker... när känslorna lurar mej att tro att allt var bra, att det inte finns några problem.

Den dagen när kropp,själ,tanke & sinne hittar samma röda tråd kommer lugnet.
Jag vet att jag har gjort rätt, att jag inte behöver förklara mej mer.
Är fri.
Fri att leva det liv jag förtjänar.

Kram till de vilsna själarna... / Mie.

lillablå

Håller med alla här på forumet, det är just här man får låta skit, häva ur sig skit, vara skit. Jag vet, i början när man bryter upp känns det bra, man känner sig stark, modig, framåt, bestämd. Men så kommer en annan fas. Det är få som förbereder en på den, men det är en fas där man fulllständigt slår i backen, tvivlar på sig själv, sina förmågor, sina vilja. För ett tag sedan skrev jag om hur jag brottades en långhelg med att inte ringa X:et (fast jag ville) och en fredag kväll la jag mig vid 22.00-tiden bara för att jag inte skulle falla igenom. Jag, den starka, den viljestarka, den modiga.... Jodu, även jag.

Låt oss vara människor. Låt vara mänskliga. Låt oss vara så starka och svaga som vi faktiskt är. Livet är en process. likaså kärlek, förhållanden, relationer. Det kan låta klyschigt men du ska veta att jag fortfarande kämpar varje dag. Trots att snart ett halvår gått sen jag såg mitt X så plågas jag varje dag av att inte kunna ha kontakt. Andra säger till mig att det går över. Okej, kanske måste jag lita till det. Men jag vill ha kontakt. Vet att det inte funkar, vet att det inte är bra. Men jag vill. Jag vill fortfarande..... Men jag känner att det minskar lite, pyttelite varje dag.

Spy ut skiten och eländet här, var annars. Även du och jag (som peppar så många andra, behöver stöd, behöver falla igenom, behöver värmande ord ibland. Låt oss ta emot och inte bara ge tjejen.... Saknar dina foton ;-)

Kram Märta

bra ut med det nyttigt
varm kram denial

Varma kramar, Lillablå.

Häv ur dig vännen !

Det är bra och sunt för dig att skriva här. Vi finns här för dig !

Jadu Märta, hur har jag det...
jag mår skit. varken bättre eller sämre, men skit är det.
igår undrade jag om det inte vore bättre att leva med honom,
jag skulle må skit, men det är i allafall välbekant skit... fast
jag vet ju att det inte är ett alternativ, jag vet det men hjärtat
är inte övertygat... saknar honom!!!

trivs inte med mig själv, inte med livet, inte med jobbet, inte
med nåt egentligen, ifrågasätter hela min existens. ska det
inte vara mer än så här? tiden rinner ju ut för mig, jag blir ju
bara äldre och äldre!

just nu går den mesta energin åt till att bara hinna med det
som måste göras, titta till mormor, gå ut med kattan, klippa
gräs, fota bröllop, bearbeta bilder, jobba, jobba och jobba...
har inte haft en helt ledig dag på två veckor, inte en enda dag
där jag kunnat sova så länge jag vill utan några måsten...

antar att det är därför jag är så less. trött. ingen tid att stanna
upp och återhämta... och med min skitlön vet jag faktiskt inte
om jag har råd att ta kontakt med den där gubben, och jag har
tyvårr inte mycket tilltro till vad min vårdcentral kan åstadkomma
heller... sist tog det 1 1/2 år för dem att skrapa fram en kurator-
kontakt, och jag VILL inte vänta så länge...

men herre jisses så jag låter...
har inte velat skriva på några dagar, misstänkte att det skulle
låta så här eller värre...
förlåt att jag vräker ur mig så här!
återkommer när jag har nåt kul/positivt att skriva!
kramar till er alla!!!
/k