Senaste kommentarerna i forumet

vi får leta reda på varsin fylle-mugshot á la Lindsay Lohan (eller han från baywatch) och sätta på kylen, som avskräckningsmetod.

VD

fyllegubbar blir ju avgjort mycket vackrare med åren :-)))

Jag ångrar nåt enormt att jag inte begärde att få fotot på mig själv som togs när jag checkade in på Nämndemansgården. De som såg mig då berättar att det var en dyster, grådaskig, tunn figur med sluttande axlar som klev in över tröskeln. Det hade nog varit ett mycket bra "kommaihågfoto" från den tiden.

Idag är jag nog kanske lite mer tvärtom på alla sätt och vis, jag ser tom till att mitt skinn är väl utspänt :-)) Men jag är nog hellre fet än full men nu är nog gränsen nådd. Tror jag :-)

Bilder är bra tror jag. Att se sig själv då och i framtiden. Vilken framtid vill vi ha? Fyllkärringar åldras som sagt sällan med behag... nä usch. Och sen bara det där att hålla på att planera och fundera inför t.ex. ett bröllop. Planera drickandet innan osv. Men hallå! Behöver vi inte den tiden till att fundera över vad vi ska sätta på oss eller hur vi ska hjälpa dotterna att komma i ordning? Det är det där, att överhuvudtaget behöva ägna så mycket tid och tankeverksamhet till alkoholen som gör att jag bara vill slippa ski_ten!

Sänder styrkekramar - ut å jogga med er :-)

...sitter på jobbet och borde jobba istället för att surfa här.

Du skriver så bra och klokt. Din text andas beslutsamhet och jag känner igen många tankar från mig själv. Det är bra att vara uppmärksam mot sig själv. Jag har inte lärt mig det själv riktigt men tydligen är det så att ett återfall oftast "inte bara blir", oftast har man haft en (undermedveten) planering på gång en längre tid.

En dag i taget tror jag är bra!

...också på så sätt att alkoholen ju döljer de egna känslorna och tankarna som kanske skulle ta mig dit där man vågar tänka tanken att man inte hör ihop. Så hade jag nog det med mitt ex. när vi hade druckit hade vi ofta mycket roligt sex. Så är det inte nu (snarare I wish ;-) men som sagt alkoholen gör ju att man inte orkar se eller orkar ta tag i saker.

Nå en sak i taget!

Ja det är kanske en bra idé, att ha någon man kan ringa...ska fundera på vem det skulle kunna va. Det måste ju vara någon som inte är som jag, som jag inte kan övertala själv, eller som dricker som jag. Ska klura lite, för det låter som en bra idé!

Adde du har rätt, det är ju vansinnigt att ge bort alkohol egentligen! Och här satt jag själv och planerade att ge en Amarone till födelsedagsbarnet på lördag! Pinsamt...får bli en blomsterkvast istället. 3-månaderskris alltså...får se upp med första augustioch dagarna runtomkring. Räcker det att vara medveten om det tro, eller kan jag förhindra det på något vis? Får sätta upp lappar på väggarna när det börjar närma sig :-) Är fortfarande nervös över att känslan jag känner nu kommer gå över, men jag kan ju inte göra så mycket mer än jag gör tänker jag samtidigt. Jag vet att jag inte vill dricka mer, det får räcka så länge. Jag funderar och grubblar, så mycket att jag är helt slut efter jobbet. Fast på ett skönt sätt. Jag tänkte på det imorse, när jag var trött, att den tröttheten inte är i närheten av baksmälla. Och då har jag släpat mig upp till jobbet ändå. Oftast iallafall.

Att vara helvit under helgen var inte så stort för mig tyckte jag. Större för andra tydligen. Pratade med en väninna igår som arbetar tillsammans med min pojkvän: "Jag hörde ryktas att du inte drack nåt i helgen?" Jag hamnade i försvar direkt, försökte förklara mig. Men sen lade jag ner, sa bara att jag inte känt för det. För vad är det för jäkla fråga? Hon var inte helt allvarlig såklart, det var menat som ett skämt, men jag blev så paff. Säger den mer om mig än om henne kanske? Det var ju min pojkvän som sagt det, tycker han att det är konstigt? Har fortfarande inte sagt något eftersom jag är rädd att jag kommer slå bakut så fort jag känner att det blir en press från andra än mig själv. Kan bli som en trotsig barnunge ibland tyvärr, och det här beslutet är mitt. Blev helt snurrig efter vi lagt på, är det konstigt att inte dricka under en helg? Är det inte konstigare att tycka att det är konstigt? Har min pojkvän problem? Och min försvarsreaktion förresten, vart kom den ifrån? Jag har sällan känt att jag måste försvara att jag inte äter omelett eller lever, varför är alkohol ett så laddat ämne? Jag har bara hunnit vara alkoholfri i en vecka och har redan hunnit bli ifrågasatt flera gånger, märkligt.

Jag funderade igår på hur och när jag började tycka att det var okej att dricka lite när som helst. Jag tycker egentligen inte att det är okej att ta ett glas vin (jag pratar om mig själv nu) bara så där, men det har liksom bara blivit så. Kom på så många gånger jag bara tackat ja utan att reflektera, bara flutit med och druckit utan att tänka om jag vill eller inte. Varför? Kommer inte fram till något bra svar. Jag tänker inte göra det igen. Har fortfarande kvar lugnet i kroppen, märkligt, men jag njuter av det. Så fort jag försöker springa ifrån mig själv stannar jag, tvingar mig att andas, gå saktare, blunda och känna efter. Jag brukar alltid säga att jag är så stressad, jag tror att minst hälften av den stressen finns i mitt huvud, det är jag som skapar den. Märkligt att man gör så, gissar att jag inte är ensam om det.

Pratade med en gammal väninna i telefon igår, vi pratade om att ses. Vi ses inte så ofta, men när vi väl ses festar vi nästan alltid. Eller inte nästan, vi festar ALLTID. (Känns märkligt att läsa det så, svart på vitt.) Igår sa jag inte att jag har problem, däremot sa jag att när vi ses nästa gång vill jag inte dricka. Sa att jag är trött på att det går så mycket tid till att bli full och vara bakfull, tycker vi kan hitta på nåt annat. Och hon höll med helt och fullt, och det kändes skönt! Jag vill ju träffa HENNE när vi ses, veta hur hon mår, vad hon gör... Annars blir det alltid så att man får ungefär en halvtimmes "kvalitetstid", sedan börjar man slira, flabba, glömma vad vi sagt, och till slut sitter vi och för två monologer. Och sedan går vi ut på krogen och tillbringar ett par timmar med att leta efter varandra. Låter inte jättekul va? Jag undrar om det är jag som brukar se till att vi dricker, eller hon, eller vi båda kanske? Varje gång hon (eller vem som helst egentligen) kommer på besök blir jag helt hajpad, ska roa och serva, komma på en massa fantastiskt vi ska göra. Jag bor en bit ifrån mina vänner och familj just nu så det blir som att jag måste bjuda på en jätteupplevelse så fort någon tagit sig ÄNDA TILL MIG! Tror dock att det är i mitt huvud dom kraven sitter. Eller jag vet. Precis som att det inte skulle räcka att bara ses, att det inte räcker med mig...

Nej VinDåren, vi måste sluta förminska oss själva genom att tro att vi måste stå tillbaka för att andra ska må bra! Man måste se om sitt eget hus först, eller vad heter det? Jag tänker börja jobba med det där, att säga ifrån och säga nej. Man ska såklart respektera andra men det innefattar även mig själv.

Jadå, allt är väl. Vi har haft en skön semester tillsammans, och livet är härligt på många sätt!

Jag har ju lite av ett mantra i det här med att söka hjälp, som du vet. Och jag undrar: har din svåger och svägerska något professionellt stöd? De behöver lära sig så mycket som möjligt om medberoende för att inte hamna i diket när de försöker hjälpa den vackraste... Att hjälpa dig har varit deras enklaste uppgift, eftersom du tar emot behandling. Men att vara medberoende till en aktiv alkoholist som inte vill ta emot hjälp - det är en farlig situation, för man riskerar att slita ut sig själv fullständigt och dessutom faktiskt göra situationen värre för missbrukaren.

Så, om du kan få dem att förstå att de behöver stöd i det här, så har du gjort en stor insats både för dem och för den vackraste. Hör med folket på behandlingshemmet om vad det finns för möjlighet för stöd för anhöriga!

Kram, kvidevitt i holken!
/H.

Vägskäl är ett bra ord, Lilja. Jag uppskattade din målande framtiidsbeskrivning. Fy f-n för att gå på något av barnens bröllop och tvingas dricka innan för att kunna hålla skenet uppe. Eller tänk att det ändå blir lite för mycket och man börjar hålla snyftiga tal (som man inte minns dagen efteråt) eller att man tror att man är dansgolvets drottning och skakar loss eller bjuder upp unga generade män. Nä fy! Tack för fantasin, Lilja! Du har stärkt mig i min nykterhet.

Kram från Nynykter

Detta att vakna så tidigt är nytt för mig med... Började mer eller mindre efter att jag slutade dricka...när jag slutade bedöva mig framför tv:n.
Den nyktra sömnen är inte kortare, men jag somnar så tidigt här på hemmet... Får se hur det blir när jag kommer hem. Tror inte det blir lika tidiga kvällar med tre ongar som ska "tvingas" i säng.

Härligt att det går så bra med vinet...rökningen tar du senare. Att skippa allt samtidigt vore galenskap. Ingen har väl dött av lite cigaretter? Haha...

Förstår att det är tufft...att inte höra av sig till han som gått. Med allt som man glömt att säga...med alla om, varför, varför inte...med alla förlåt, din skitstövel, min älskade, som måste fram. Nej, låt honom minnas dig som en stark, ironisk kvinna. Inte ett krälande våp... Hans förlust.

Starkt tänkt av sonen...det är tufft i hans ålder, visst...det kan sluta hur som helst. Men han är ung...vem har inte haft en ungdomsfylla. DET blir man inte alkis av...vad folk än säger. Nu kommer väl en del gorma på mig här på forum...men jag försöker leva i verkligheten. I vilket fall som helst går han in i det med en schysst inställning. Du själv kommer att vara nykter på studentdagen...i fall ngt händer...eller hur?

Stackars kisse! Men bra gjort. Inte vill du ha en massaker på din gård! Idag går det bra för dig...det litar jag på. Du kommer inte att bli som din stackars bittra mamma. Du kommer att bli den kvinna du förtjänar...hon är en helt annan varelse...Bamsekram!

tänk att det gillar jag, att du kan förstå från två håll!!! Det gör jag också, oftast. Det är både en risk och en god sida som jag inte vil vara utan. Jag tror jag kan förstå den stegrade spänningen - nästan bättre än min egen lättnad! :) Så förunderliga är vi människor.

Varför är det så lätt att förstå andra...när man har så liten koll på sig själv? skriver du. Ja du, Bra formulerat. Jag tänker.... ibland tror jag att man inte förstår andra men det är ganska lätt att utifrån se vad/hur andra borde göra. Det är ju på den osynliga insidan som våra hinder sitter. Jag, som har för mycket saker som jag inte förmår kasta, tittar ibland avundsjukt på städarna på jobbet, det ser så enkelt ut med rena ytor. Då tänker jag att skillnade mot hemma är att här finns sakerna jag är bunden vid - kanske till och med vid saker jag inte ens tycker om - för de är förknippade med något. Lika svårfångade och obegripliga kan bindningarna i vårt inre vara - andra ser inte allt det inre som binder oss vid en till det yttre dålig sitution.

Därför tror jag inte så mycket på att ge goda råd, eller att följa andras råd innan de är förankrade i en själv. Den som alltför ofta följer andras råd riskerar att göra andras misstag är det nån som har sagt. Att följa andras råd utan att själv ha gjort valet är också ett överlämnande av ansvar som kan slå fel i slutändan. Det är nödvändigt för mig att val är mina egna och andras val är deras. Däremot är all respons signaler till mig om hur andra ser mig. Det tar jag vara på och vidgar bilden av mig själv. Lelas och Addes oupphörliga råd, eller uppmaningar om behandling, finns alltså ständigt med som möjligheter, eller som en inbjudan och erbjudanden om andra vägval.

Du Dompa har gjort en rad helt fantastiska val och visar enorm styrka och målmedvetenhet. I mina ögon - som jag ser det.

Just så här fungerar forumet för mig - jag skriver för mig och rakt ur mig och responsen, eller tankar i andra trådar, ger mig input att formulera mina egna tankar och göra mig mer synlig för mig själv. Som nu om inre bindningar. För mig en bra väg in emot mitt innersta.

Tack för dagens input Dompa. Allt gott till dig!/ A

kanske jag är stark – i den bemärkelsen att styrka är grundad i att acceptera sin svaghet. Lite på samma sätt som de "verkligt" nyktra alkoholisterna har kapitulerat inför alkoholen. Sinnesrobönen har varit ett stöd för mig i helt andra situationer långt innan denna.
Så väl jag kan förstå din sorg – att gå isär efter ett långt liv tillsammans är en annan situation än efter ett tidigare uppbrott. Om du läst min första tråd vet du att den avgörande förändringen kom när jag lämnade i absolut avsikt att gå. Innan dess var det ca fem år av det vanliga tjatet och förhandlandet.
Till dig vill jag bara säga att du ska bejaka och ta emot den stora sorgen – sorg kan man bara gå rakt igenom och inte runtom. Så bra att du har vänner och en terpeut (visst var det så?) och en bra husläkare... och så bra att du skriver här och tar till dig allt stöd som finns att få här. Vad gäller alkoholen så skulle jag säga tvärstopp. Akta dig för den ”vännen” som är listig, falsk och stark.
Till dig som tycker tidiga morgnar är exotiska – det är dom! När solen stiger och fåglarna börjar sjunga är det fantastiskt att vara vaken. Fast just idag vaknade jag en timme för tidigt men den här årstiden går det inte att somna om. Inte för mig.
Kram, kram till dig lessna ex-frun. Du skrev att ni träffades som fjortisar – då har du ett helt eget vuxenliv att upptäcka nu... Önskar dig en glad dag! / mt

Vilka sjusovare resten av vår forumfamilj är :-) Bra att återfallet "gav" ngt gott. Ledsen att det skedde. Förstår dock vad du menar att det delvis blev en lättnad...det är väntan och ovisshet som tär mest på oss.
Förstår också Lelas tankar om den tillnyktrade alkoholisten.
Varför är det så lätt att förstå andra...när man har så liten koll på sig själv?
Önskar dig en fin dag. /R

Dubbelt

Du är så stark.
Jag önskar så att jag levt med en människa som kämpat som du!

Stor kram.

Dompa, det känns så tryggt och ha dej där på morgonkvisten. Jag är en kvällsmänniska och blir lite impad av hur tidigt du är uppe. Fem sex-tiden är nästan lite exotiskt för mej att vara vaken ;)

Du verkar kämpa nåt otroligt. Du sörjer också din kärlek.. Har fina barn värda allt i din kamp såklart. Du har kommit så långt. Tänker på dej.

Jag har börjat en annan kamp. Den att inte maila, messa eller ringa han som gått. Försöka vara stenhårt tuff och tänka att det är det ända som ger en respekt. Och självkänsla. Vem kommer nånsin tillbaka till nån som krälar?
Skippar vinet men röker som satan. Att det ska vara så svårt att hitta ro?
Jobbigt! som min mamma har som ledord, den bittra stackarn. Så vill jag inte bli.

Planerar massor med sonen inför studenten. Han har bra koll på sej själv och jag beundrar honom.
Tänker dricka "svagskumpa" på morgonskålen, lättöl till flaket för han vill minnas dagen och mottagningen. Kvällen får vi väl se om men det är ändå en skön inställning kan jag tycka. Att inte dricka alls är såklart det bästa men ja, man minns ju..

Fågelholken är flyttad, får se hur det går för dom små liven. Kisse är sur.

Storkram!

Att du hittade en annan väg än whiskyn, jag tror motion i alla former är bra när man är superstressad. Har nu powerwalkat i flera månader men efter att ha läst om Titti Schultz som "lufsat" bort 11 kilo, har jag nu börjat lufsa dvs jogga. Det är så mkt jobbigare men på ett skönt sätt, man känner sig så avspänd efteråt, stressen försvinner och absolut inget alkosug. Funkar på mig och då kanske det funkar på dig med. Stor Styrkekram!!

återfallet nu ikväll. En omtumlande vecka med många sanningar i nya sammanhang och konstellationer. Jag ser en annan aktivitet i realtion till nykterhet och förändring. Positiv energi och en stor trötthet - som jag också känner själv, bådadera. Har inga fler ord just nu. / mt

Stolt ska du känna dig!! VILKEN fighter du är!

tror det var skitbra att du skrev också, bekände, och sen ut i spåret!

Jag har också vaknat med vinsug och det är INTE roligt! Men det glesar ut ju längre man är nykter!

GLAD blir jag över att du vårdade kroppen istället för att ge den stryk!

KRAMAR!!

Lilja

5 km i spåret och sen ville jag ha vatten :D Du sätter orden mitt i prick och fick upp mig på banan igen men tusan så svårt det är ibland. Tror att jag vaknade och ville dricka whisky, vilket jag aldrig gjort. Men i kväll känns det bättre, även om en viss oro lever kvar//Kram Kalla

vad fint du hanterade svärmor och födelsedagen, jag blir superimponerad för jag är lite som du med toabesöket, alldeles för mån om att andra inte ska känna sig dumma eller besvärade om jag tackar nej till så kallad vänlighet.

Men visst tycker man att världen är helt f*****g rubbad när man väl börjar fundera över hur ofta alkoholen är en självklar del av det vi gör tillsammans med andra?

Hälsningar
VinDåren

du finns kvar hos oss :-)) Och du läser, funderar, projicerar på dig själv och är allmänt nyfiken !!

Det är en mycket bra start på en förändring av livet att fundera på hur det fungerar om jag gör si eller så. Och det glädjer mig att du direkt klarar av att sätta ner foten och visa att du har en egen vilja i och med att du tackar nej. Och nej ! Alla dricker inte varje helg ! Det kommer du att märka ju längre du själv är nykter men vi som dricker vill ju gärna se det så eftersom det "normaliserar" vårt eget drickande. Och att ge bort alkohol i present är en styggelse, inte ens när jag var aktiv gav jag bort alkohol.

Att acceptera sitt förflutna är en förutsättning för en bra nykterhet. Med de verktyg och kunskap jag hade när jag var aktiv alkholist så kunde jag inte agera annorlunda. Idag vet jag mer om min sjukdom så jag har lättare att hantera de problem som uppstår i livet och jag kan göra på rätt sätt och undvika de fällor som för mig närmare ett återfall. Och du har så rätt när det gäller rastlösheten och solen :-) Inom AA brukar vi säga att vi alltid ska välja den längsta kön för att lära oss tålamod och jag lovar att glass på uteserveringen är minst lika gott (och ung lika många kalorier som ett glas vin !!).

Hjärnan kommer att fungera bättre och bättre ju längre bort från alkohol den kommer men det är viktigt att tömma ur alla ångesttankar som dyker upp genom att prata (eller skriva )bort dem innan de bygger bo i skallen och tar all din uppmärksamhet. Det finns en del små tips som redan är omnämnda på forumet som tex HALT, ta ett beslut på morgonen, aldrig ta det första glaset mm och självklart sköta om sig själv.

3-6- och 9 månaderskrisen härstammar från behandlingshemmets efterbehandling som sker en gång per månad i ett år. Det är lätt att se att det finns en klar tendens att återfallen kommer runt de dagarna och också att de som utvecklar egna tankar på hur de ska göra rätt säkert återgår till det gamla beteendet. Jag skrev i min tråd (tror jag) att jag ska hälsa på en vän som tog ett ruggigt återfall 2 dagar innan hon skulle ta sin 6 månadersmedalj på AA. Och hon kan det där men lika fan....
Jag själv hade en sanslös vånda vid 3 månader, den var så hemsk så hustru och dotter sa, halvt på skämt, att jag skulle ta en sup så jag blev vanlig igen. Jag gjorde inte det för jag hade en enorm hjälp av mina behandlingskamrater som var eller nyss varit i samma sits. Vi har följts en lång tid men är numera rätt splittrade, tyvärr.

Fällor finns men du är inte den första som upptäcker dem, vi har alla samma erfarenhet vi som gått denna väg.

Välkommen i gänget :-))

Du skriver så fint och ärligt. Fångade mig direkt.
En sak jag har som "rustning" är att jag vet vem jag ska ringa utifall att jag får sånt kraftigt sug och känner mig svajjig. Jag kommer ringa en speciell person innan jag sätter igång att dricka. Det har jag som en trygghet. Ännu har jag inte behövt ringa och jag hoppas att jag kommer slippa framöver också. (i alla fall i det ärendet)
Så om du har nån stadig person i din närhet, som du litar på så kan det vara en bra sak att tänka på.
Sen gäller det väl att ta en sak i taget. Inte bygga upp mål som känns orimliga. Jag kände av 3,6 och 9 månaderskriser. Ellerja, kriser var väl mycket sagt, men humöret svajjade och jag kände mycket sorg och skam. Men det gick det med. Adde förklarade en hel del för mig då och det var bra att få höra att det är vanligt förekommande.

Jag tror på dig!

Har varit hos pojkvännen i helgen, har inte fixat sitt modem ännu. Tack än en gång för alla visa ord! Har surfat via telefonen på den här sidan hela helgen, rädd att släppa taget för tidigt. Eller att släppa det alls snarare! Jag bara suger åt mig alla erfarenheter, analyserar och jämför. Du har gått en lång väg har jag förstått Adde. Inspirerande!

Helgen var bra, bättre än på länge. När jag satt på tåget i fredags tänkte jag att "det blir hur lätt som helst det här, jag vill ju inte dricka och ingen kan ju tvinga mej". Jo tjena. Pojkvännens föräldrar var på besök och jag hann inte få av mig skorna innan jag fick en öl i handen. "Eh, nä tack" svamlade jag och bad om alkoholfritt. Det var det ingen som tänkt på, till slut fick jag en flaska ljummet mineralvatten. Sedan var det presentöppnardags, fyllde ju år i veckan. Jag hoppas verkligen att jag lyckades hålla masken inför hans stackars mamma, för i paketet låg snapsglas och en flaska sprit. Ärligt talat...jag har så mycket fokus på alkohol nu att det är nästintill en mani. Inte så att jag vill ha, absolut inte. Snarare har jag börjat uppmärksamma hur romantiserat det är, hur vanligt och okej det är. Det pratas om alkohol hela tiden. Jag fick iallafall tackat för presenten, log stelt. Blev trött.

Min pojkvän har inga alkoholproblem, inte i jämförelse med mig iallafall. Min svägerska säger att hans föräldrar har haft problem, men jag är fortfarande i det stadiet att jag inte vet vad som är normalt riktigt. Finns ingen bra måttstock, det är väl något man känner själv? Fast jag lyckades ju å andra sidan ljuga för mig själv tills för en vecka sen...Helgen blev iallafall bra, drack inte en droppe, var inte heller sugen. Men hans mamma frågade flera gånger om jag inte gillade/skulle ha en öl. Funderade på om hon är som jag? Eller dricker alla "normaldrickare" varje helg? Jag gjorde det inte innan iallafall, inte mina föräldrar heller. Blir trött på det iallafall, att det ska bli en sån grej.

Har ingen ångest heller sen senast, och det känner jag mig orolig för. När jag försöker tänka på senaste fyllan är det som att jag stänger av, ser rationellt på vad som hände men känner ingenting, ingen ånger eller skam. Är det fel? Är så rädd att det här ska gå över, att jag ska vackla i min beslutsamhet. Jag har däremot analyserat en hel del och kommer fram till så mycket, min hjärna går på högvarv. Jag har insett att alkohol inte är socialt för mig, något jag tidigare trott. Jag har funderat på hur jag ska göra när jag blir rastlös, för att inte trilla dig igen, men insett att det är alkoholen som gör mig rastlös, inte tvärtom. Förmodligen är det alkoholsug jag känt när jag känt mig rastlös innan...snurrigt. Men skönt att veta. Så fort solen tittar fram är det som om hjärnan går på autopilot, tänker direkt på ett glas rosé. Men nu motar jag bort den bilden direkt genom att tänka på hur jag blir efter ett glas. Rastlös...måste ha fler, kan inte gå hem. Och hur jag blir efter tio! :-)

Jag inser mer och mer att jag måste börja ta hand om mig själv. Det är helt sjukt som jag håller på . Vi skulle titta på film tillsammans och jag behövde egentligen gå på toaletten. "Nej men då får dom ju vänta på mig", tänkte jag per automatik. Jag sitter alltså hellre kissnödig i två timmar än låter folk vänta på mig i en minut. Det är ju absurt! Men det har ändå hänt något under en veckas tid, jag har rotat runt bland alla trådar och funnit det jag sökt efter så länge; sinnesro, sinnesnärvaro. Jag vill hitta hem, i mig själv. Och jag tror jag är på väg. Hela helgen har jag bromsat, tvingat mig att stanna, ta djupa andetag, andas, njuta av stunden (jag gick på toaletten till slut, ingen dog av att vänta). Och det kändes fantastiskt! Vet inte när jag var så lugn senast, njöt av varenda minut, av saker som jag annars springer förbi. Jag har under flera års tid känt att jag saknar kontakt med mina känslor, har jag mått dåligt har det mest varit som en grå sörja, som ångest i magen. Har haft svårt att veta vad det är jag mår kass över egentligen, har fått gissa och hitta anledningar. Idag kunde jag känna mej ledsen, och jag visste varför, och det var skönt! För man får ju vara ledsen, det är inget farligt. Värre är det med grå ångest som bara flyter runt i kroppen. Har periodvis tvingats äta lyckopiller och tänkt att jag gör fel, jag lever fel, därför blir det så här. Det kan säkert vara så att man behöver lyckopiller, som vissa behöver insulin. Men jag vill iallafall ge mig själv en chans att se om jag kan hantera mig själv utan framöver.

Så jag är en bit på väg som sagt. Jag vet att man ska ta små steg, jag ser en vecka framåt. Är en fest i helgen och jag vet att jag kommer vara nykter. Men sen då? Jag vill helst lova mig ett helt liv som nykter, men det kan man väl inte sådär direkt? Är rädd att det här bara är "ännu ett projekt" som går i stöpet när jag tröttnat. Jag tar gärna emot tips på hur man gör för att undvika fallgropar, såg något om 3-månaders krisen. Är den verklig? Hur rustar man sig? Skriver i min bok varje dag, så den kan jag ju gå tillbaka i och titta. Tänkte att jag skulle börja gå igenom alla fruktansvärda fylleminnen och skriva ner dom, mest för att kunna förlåta mig för dom. Ta fram dom i ljuset. Har stulit ett citat från någon här på sidan och satt upp på badrumsspegeln:

"Jag är modig som släpar fram trollen i ljuset."

Det hjälper, gör mig stark.

Ha en skön måndag alla som läser!

jag ser vad du skriver och jag tror att jag själv har någon slags medberoende, även om min sambo inte just har alkoholen som sitt problem utan mer sitt humör. jag försöker "rädda" honom, jag grubblar på hans känslor och känner ÅT honom. jag har bestämt mig att nästa gång han är förbannad och tänker köra sådär vårdslöst som han ibland gör så sätter jag mig inte i bilen med honom. jag accepterar inte att sitta där och undra när vi åker i diket och vad som händer då...

blev du av ?