Senaste kommentarerna i forumet

Ikväll har jag tagit det största steget jag någonsin gjort mot min alkolism. Jag har berättat för min familj (min älskade pappa, mina systrar och min bror) Hur det står till med mitt liv. Det var nog det tyngsta jag gjort i mitt liv. Jag har även nyligen fått beskedet att jag harfått en tumör i hjärnan. Så nu har jag valet att göra något bra av mitt liv, eller fortsätta med det här destruktiva beteendet.

Jag är egentligen inte troende, men jag sänder en bön till er alla att ni ska klara er ur ert beroende och göra era liv så mycket bättre! Sändgärna en bön tillbaka till mig! För jag behöver det verkligen!

Kram på er alla och förlåt för mina uteblivna svar och min närvaro!

Av hela mitt hjärta önskar jag er all lycka i ett nyktert liv!

Er Tp

Och precis nu gick han för sista gången... Vad hände?
Vad gör jag nu?
Dricker ur mitt glas och går och lägger mej.
Det blev fyra... men det är väl ok när man precis skrivit under skilsmässopapper?

Långt ifrån humor och ironi nu... men ändå nåt slags lugn.
Kanske det äntligen blir lite ro efter tårarna. Imorgon tar jag tag i nya tankar.

Kram till er.

Fick gå en långrunda med hunden efter jag läste ditt inlägg Nynykter, du satte ord på många av mina tankar. Kalla

Jag tror att alkoholen blir ett osunt lim i många dåliga relationer. Så var det i mitt äktenskap. Alkoholen var väldigt viktig för att vi skulle ha roligt och koppla av. Efter alkoholen blev det ofta sex, men i efterhand har jag tänkt på att det var mer som gymnastik. Det fanns ingen närhet, ingen nykter bekräftelse av varandras unika jag. Det var gymnastik. I och för sig trevligt, men egentligen bara ytterligare ett sätt att dölja att vi hade vuxit ifrån varandra och att jag hade slutat älska. Alkoholen dolde sanningen. Sexet dolde sanningen. Krampaktigt kunde jag lura mig själv att det inte var så farligt eftesom vi fortfarande låg med varandra. Men glädje på flaska är ingen äkta glädje.
Nynykter

Hej Eken!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Mina föräldrar var ytterst måttliga med alkohol. För några år sedan läste jag boken Flodhästen i vardagsrummet som handlar om medberoende. Jag insåg att jag och mina syskon beter oss som alkoholistbarn! Även vi hade en fysiskt instabil förälder och en annan som sopade under mattan.
Hälsningar frånmNynykter

ja du, ha ha. Ibland undrar man vad man pysslar med. Jag hoppade ju på en deltidsutbildning i min iver att "hitta mej själv" i vintras.. Den är fantastisk på många sätt. Gillar analyserandet över våra olika delpersonligheter och grubblandet över var i universum man fått dom ifrån.. Gillar att bekanta mej lite mer med själv. Hitta ro nångång i framtiden.
Men ibland går det riktigt knaslångt. Vi ligger där och ska hitta våra inre spädbarn och känna efter var i kroppen känslan kommer och blaj blaj och då vet jag knappt var jag ska ta vägen. Det har blivit många besök på toan för att kväva mina skrattanfall. När nån säger att "jo, det känns lite i höger knä.." då är det kört!Jag är alldeles för synisk för sånt där men nåt finns det ändå som lockar.. Och människorna är underbara, egna, och otroligt tåliga med "fru skeptisk". Alltså med mej..

Nu ler jag faktiskt i stunden åt en fågelholk vi har som trillade ner från trädet i höstas och nu står vid foten av kaninburen.. Ett otroligt blåögt fågelpar har byggt bo där. Problemet är att dom inte upptäckt vår norska jägare till katt ännu som stilla ligger och trummar med klorna fem meter därifrån. Ser ut på henne som planen är att ta dom om nån vecka eller så.. Kan man flytta en holk när dom redan byggt bo??

Vår vackra storstad, ja jag bor där i kanten, har börjat det årliga Rosébadet. Jag har tagit några dopp men känner kontroll. Kanske.
Min första tanke är i alla fall inte på om det finns nåt mer hemma att fortsätta med när jag kommer hem. Långt därifrån. Jag är för skraj.
Men det är fortfarande där. Lika gott.
jag nöjer mej sålänge med att det funkar. Hänger här varje kväll för att påminna mej.

Och vad gäller min underbara så är han här med oss rätt ofta. Vi pratar länge och bra. Men hua så mycket ironi han får ta just nu :)
Ett skydd, jag vet, men vad gör man när verkligheten är kölsvart?

Kram! och kämpa på.

Hur går det med Gud?? ;)

Många kramar från Magnolia.

En ny kärlek, det låter underbart! Passa på att njut så länge nyförälskelsen varar, bästa berusning man kan få. Jag önskar dig allt gott med förhållandet.

Kram!

Helt rätt tänkt, tror jag på att inte ha någon alkohol hemma ibland räcker det om man får en extra stund att tänka efter. Jag har hittat på massa saker som underlättar för mig, bytt butik för den gamla låg väggivägg med bolaget låter kanske löjligt men jag känner mig själv. Ibland vaknar tonåringen i mig, regler är till för att brytas och då skall jag iallfall göra det svårt mig själv.

Så vi kämpar vidare på den lilla stigen, kram Kalla

Jag kommer att sakna de där glasen med svalt vitt vin ute på altanen de där härligt ljumma sommarkvällarna när skuggorna börjar bli längre och man sitter och njuter av allt som blommar och doftar. Jag har tänkt en del på det, kommer jag att kunna njuta av bara ett par glas, det är ju så mysigt, och sen inget mer? Nä, lika bra att inse, det funkar inte så jag får också börja ladda. Vi får hjälpas åt att skjuta fanskapet i sank, tillsammans fixar vi det!

Kram!

då ska jag nog klara av kriserna som jag vet kommer att komma från och till. Det är fixat nu, alla flaskor inlåsta.

Nej PiL, jag har inte fått någon kallelse till hudmotagningen än, bara ett brev att det ska ske inom 90 dagar. Jag tröstar mig med att om det verkligen hade sett allvarligt ut så hade jag säkert fått komma på stört. Så kanske inte verkligheten ser ut dagens kris-Sverige men det vägrar jag tro. Men det känns verkligen bra och lugnande att höra att det gått bra för de dina.

Hoppas ni alla får en fin och nykter lördagskväll!

Du har så mycket värme och kärlek att ge till andra,
jag hoppas hoppas att du inte glömmer bort dig själv.

Jag hoppas att allt kommer att gå bra, och ibland kan det ju vara så att återfallet, kan vara positivt, eller på något vis kan få en att förstå och själv vilja.

Kan inte riktigt förklara hur jag menar, men tror du förstår :-).

Massor av styrkekramar
Lisamari

är jag befriad och glad. Jag har hackat och grävt i trägårn, druckit kaffe och haft ett ärligt och gott samtal med Mm som kände att det var kallt både ute och inne. Vi talade om att det är just då man kan behöva ett nätverk, vi talade om... ja, om mycket. Vi talade om befrielsen i att alla våra närmaste verkligen vet nu och att valet nu är mannens eget val på ett annat sätt än det varit. Mera eget val och mindre vita knogar.

Jag frågade vad han tänkte när han valde att dricka på valborgsmässoaftonens eftermiddag när vi skulle få gäster... synnerligen ologiskt och dumt tillfälle tycker jag. Han svarade att han inte vet... jag frågade då om det på ett omedvetet plan kan ha varit för att bli "avslöjad och upptäckt" - och han svarade direkt att så kan det ha varit - "ett rop på hjälp".
Jag tror att det var så.

Just nu är livet härligt, till och med solen har kommit fram och värmer världen! / mt

Tror och vill att det är så.. att detta är ett steg till uppvaknade. Att första inlägget här var ett första rop på hjälp i tron att allt var hopplöst då.

Måste nog säga att detta forum varit till stor hjälp för mig. Nu först börjar jag förstå innebörden av en dag i taget , komma ihåg de negativa sakerna vid senaste fylla osv som ni skrivit om...

Som egen fundering

så ville jag bara berätta att jag själv i motsats till flera andra här kommer från ett närapå absolutistliknade hem. Absolut ingen alkohol någonsin förutom eventuellt någon enstaka större helg då vi hade gäster. Även då i minimala mängder.

Dock kan jag känna mycket igen mig i det som de som haft föräldrar med alkoholproblem berättar i den meningen att ni alltid var på er vakt och aldrig trygga och säkra på hur läget var och vad som väntade nästa stund. Dock i mitt fall inte pga av A utan pga av en mor med inte så bra psyke alla gånger. I mitt fall förstod jag väl nog ganska tidigt i tonåren att allt inte stod rätt till.
Förvånansvärt lika måste jag ändå säga att dessa problem är. Förnekelsen är lika stor. ”Medberoendet” eller vad man ska kalla det är likadant, eftersom detta lika skämmigt problem.

På den tiden var jag också vad man väl kalla perfektionist. Skulle klara allt och allt skulle se bra ut utåt. Som tur är har väl mina utmattningsdepressioner senare i alla fall fört det positiva med sig att jag tar livet mycket mindre allvarligt nuförtiden.

Skriver som sagt detta som en egen reflektion bara.

liten shoppingtur och köpt plantor. Blev bekräftad i hur olika barnen med respektive + ytterligare en upplevt missbruket. Jag är inte förvånad över något annat än att personer som haft med missbrukare att göra och sett (och talat om) hur det är ställt fortfarande hällt i och fyllt på... Talat med Mm om detta - han var inte med i samtalet. Jag uppmanar dem som talar "genom" mig att tala direkt med mannen och klargör mina ställningstaganden. Just nu känner jag mig ganska låg. Inte oväntat det heller och helt naturligt men inte särskilt kul:(

/ mt

andas frihet o lätthet.
ha det gott

Kristi Himmelsfärdshelgen är www.gotlandskonventet.se och jag ser nu hur många vänner i gemenskapen börjar planera och styra och ställa för en semestervecka på ön under den tiden. Jag är så fascinerad över att folk från snart sagt hela Sverige masar sig dit för att umgås och ha trevligt i en ärlig och öppen stämning. Att stämningen är avklädd och öppen i en samling med nyktra alkoholister finns många bevis för, senast denna lovsång : http://blogg.tara.se/elizabethgummesson/2012/05/03/jag-hade-inte-behovt…

Jag var tyvärr inte på denna föreläsning men har flera vänner som var där och känslan var absolut ömsesidig och jag vet att många fler hårdhudade föreläsare har häpnat över responsen de får från oss.
En anledning är utan tvekan att vi inte längre behöver gömma oss bakom en för tillfället vald mask eller att vi inte behöver skämmas för att vi skrattar på "fel" ställe. Vi har lärt oss att vara oss själva med våra fel och brister.

Nästa helg har vår förening Gamla i Gården vårmöte och Annika Östberg är vår gäst på eftermiddagen. Jag har träffat henne förut och är våldsamt imponerad över hennes resa bort från ett tungt heroinmissbruk till det liv hon lever nu. Det är inte många som överlever heroinet. Hon använder också programmet fastän anpassat till narkotika och går således på NA så vi förstår ju varandra perfekt när vi hänvisar till olika känslor och värderingar.

Jag trivs avgjort bäst i sällskap med nyktra och drogfria människor där jag vet att respekten är ömsesidig och ärligheten är det viktigaste vi har tillsammans med kärleken till andra. Ingenstans i samhället upplever jag en sån förtröstan till livet och en tillit till att allt "löser sig" om jag bara litar på det. Jag kan verkligen släppa taget i sammanhanget och bara vara.

Det är en väsentlig skillnad mot hur mitt aktiva liv såg ut.

Nästa vecka ska jag också hälsa på en god vän som ännu inte accepterat sitt missbruk och nu ligger på avgiftning. Denna gången höll det på att sluta i sorg. Vi ska kramas länge och bara vara tillsammans en stund över en kopp kaffe :-) Det är väl inte jordens trevligaste fikaställe men det kunde ha varit begravningskaffe som jag skulle till.

Idag ska jag vara nykter hela dagen :-))

Ps Jag diggar Elisabeths beskrivning : "det är färg-tv hela vägen" Hur bra som helst :-))) Ds

Just så är det för mig nu, alkospöket har bytt taktik och säger att nu är du botad och kan börja leva som vanligt. Och det skrämmer mig riktigt för visst skulle det kanske funka några helger, men sakta och helt säkert skulle dras ner i det svarta hålet.
Så jag har laddat upp med en massa läskiga minnesbilder i huvudet som jag skall skjuta alkospöket med när den visar mysiga grillkvällar. För denna gången har jag facit, vet att det kan bara sluta med kattastrof så nu tar jag ett steg till på den här stigen framme är jag inte på länge men dit skall jag."I may not be there yet, but I'm closer than I was yesterday."Kramar Kalla

Kan bara säga att själv mäktade jag inte med några dryga två veckor i början av min "forumkarriär", så där ligger du före åtminstone mig :-)

Själv har jag bättre erfarenhet av hudcancer (om man kan nämna bättre i samma mening som cancer..), morsan har haft det, syrran likaså, båda den tyngsta varianten (malignt melanom) och båda har överlevt. Nu har vi förvisso god koll på födelsemärken men prognosen är hyfsat god, det sprider sig i regel inte jättesnabbt.

Vad Freud skulle sagt om följande vågar jag knappt tänka på ;-o men min fd flickvän har också haft åkomman, dock i den mildare varianten, "bara" hudcancer. Men det var säkerligen efter att ha frotterats med Familjen Blek där Malignt melanom är ungefär lika naturligt som att gå på toa ;-) som gjorde att hon i tidigt skede kollade upp det aktuella födelsemärket.

Har du fått svar ännu?

Ha en bra dag.

så krasse och luktärter... Fröna har legat i blöt, nu ska dom i jorden och ut i växthuset. Jag är ingen bra odlare men det är Mm så han får vara överansvarig. Fiskesäsongen ska inledas med nätläggning, sannolikt blir det rökt abborre till middag imorgon. Det blir bra, ett återseende med en del av dem som var här på valborg. Igår var jag med nuvarande och tidigare jobbkompisar på fina krogen. Åt gott, pratade och skrattade.

Återfallet finns som en skugga som skär igenom tillvaron men inte förmörkar mitt liv. Så är det - fick fundera en stund för att hitta den rätta formuleringen.

Läste i Craig Nakken i morse om vikte av att skapa goda ritualer i tillfrisknandet. Att skriva här har blivit en ritual för mig - det för mig närmare mig själv och ger mig del i en gemenskap.

Det kräver en hel del att förändra vanor och skapa nya mönster som kanske kan bli ritualer. Jag ska jobba på det mer medvetet än tidigare. Lämna speciellt en dålig vana (mönstret vid hemkomst efter arbetsdagen) som suger och söka nytt att ersätta dem med - något livgivande. I möntret vid hemkomsten är Mm faktiskt en möjliggörare - herregud, det är en insikt! Jag ska tala med honom om det redan idag. / mt

Ha ha, du kan nog hoppa över det där frågetecknet efter rubriken (Morgonpigg?), det känns lite överflödigt sådär lite innan kl.06 :-)

Med risk att framstå som en sur Svensson så håller jag med, tv-tablån är ett sorgligt kapitel på senare år, med eller utan alkohol i kroppen.

Minns förresten att du i tidigare skede funderade kring Naltrexon och huruvida detta kunde tänkas vara beroendeframkallande eller inte, men Mr Addicted Personality kan med stor säkerhet hävda att det inte är det. Jag tänkte samma tanke inledningsvis då det fungerade väldigt bra på mig, att nu ersätter jag ett beroende med ett annat, måhända att det senare är något mer hälsosamt, men dessa farhågor kom helt på skam. Å andra sidan fick jag mot slutet en alltmer tilltagande känsla av rastlöshet av Naltrexon, så det kan ju ha underlättat att sluta.

En annan rolig grej som måste kommenteras är att du uppfattat mig (och PP har jag för mig) som typ macho-sport-killar ungefär :-) Om PP är det må vara osagt, men för egen del stämmer det inte alls särskilt bra, visst har jag ett snudd på osunt fotbollsintresse men jag är oerhört egen, en kuf enligt vissa. Om det är bra eller dåligt må vara osagt, men helt klart är det så. De värsta dragen har slipats bort med åren och i vuxen ålder är jag rent utav hyfsat "normal", åtminstone på ytan ;-) Jag minns en musiklektion på mellanstadiet, vår lärare hade i högst pedagogisk anda med kamratskap och respekt som mantra, kläckt idén att var och en av eleverna skulle lyssna på varandras musik utan att kommentera i negativa ordalag. Detta tog ju några lektioner i anspråk och saken blev ju inte bättre av att undertecknad valde Pink Floyds 25-minutersepos "Atom heart mother" :-)

Så jävla läckert egentligen! Klasskamraterna himlade med ögonen, antingen var man synthare eller hårdrockare, Pink Floyd var inte riktigt det hetaste i åldersgruppen i mitten av 80-talet. Flera gånger tändes hoppet att "nu är den slut", men istället kommer den in i en andra, tredje och fjärde andning. Läraren såg för övrigt något besvärad ut över situationen, men det var aldrig tal om att avbryta mig.

Konstigt nog var jag inte mobbad, eller så märkte jag helt enkelt inte det :-)

var absolut en klargörande händelse som kan leda framåt eller bidra till ett uppbrott. Jag hoppas det det första. Det som var bra var omständigheterna som gör att det inte går att förneka eller betvivla i efterhand.

Idag har jag läst högt ur Craig Nakkens bok Jaget och missbrukaren som har gett mig många insikter. Därtill lite ur AA-boken Leva nykter. Genom allt mitt läsande och samtalen här har jag insett mycket om mig själv och mina missbrukarbeteenden även om de för min del inte handlar om droger. Vet inte om det är "rätt" eller "fel" - kunde inte låta bli för de böckerna är så fyllda av klokskaper.

Så bra att du hade en tillfällig och kort realtion till tobaken. Samla på livgivande ritualer - säger jag, inspirerad av Craig Nakken. Ha en fin dag! / mt

TACK goa goa ni för uppmuntrande ord om Kärleken! Oj vad det värmde!

SOm du säger Dompa; har man ens varit REDO för kärlek med VInet som Älskare? Tror inte det..Tack!

Och Nynykter: javisst att man är beroende av massor av underbara saker! Det behöver inte vara fel utan bara berikande.

Ska försöka göra mitt bästa men jag kan känna som missbrukare att jag har ett problem med gränser och närhet...har en tendens att endera dra mig undan eller komma för nära...han vet absolut ingenting..

Nu måste jag hasta och jobba,skriver mer sen men jisses Dompa vad du är aktiv och stöttar här på forumet, trots att du sitter där du gör!

Vårkramar till er nu,speciellt hårda, och sen några till alla andra som kämpar därute!

Tillsammans....ja ni vet!

Håll fokus-we can do it!
/Lilja

Vad hemskt det är att det är hemmet som är din trigger. Det var det på sätt och vis för mig med. Visst kunde jag ta en drink med kollegor efter jobbet...eller en öl med en kompis. Men det var när jag satt i soffan hemma med mina nära...som jag inte kunde sluta. Där fanns helt enkelt en usel kommunikation. Ibland blixtrade till och den vackraste och jag nådde varandra. Skrattade, pratade, älskade... Men oftast bara undvek vi...hon i köket...jag i soffan. Så djävla underligt. Som du påpekat...det är ju mot sina kära man ska visa sina bästa sidor...men så blev det inte. Tänk på det...och Lilja vars ex:s nuna lockar fram en sån stark reaktion ;-). Jag inbillar mig...kan ha helt fel...att du kanske skulle må mentalt bättre...ensam. Men det är ett stort steg...barn, ekonomi, rädslan för ensamhet, mista stora delar av sitt nätverk. Det är därför jag fortsätter om att tjata om din minisemester...när du bara känner efter. Kram, kram /Dompa

Ännu en bok åker upp på min "att läsa" lista. FB-citatet var också bra. Liksom du kalla känner jag att jag måste förbereda mycket. Nu när sommaren kommer, man har varit vit ett tag. Börjar kanske inbilla att man kan dricka lite normalt. Nu är jag inte där än...men visst kommer jag att framför allt VILJA tro det. Men vi kämpar på...får hjälpas åt...förbereda oss. Du har det; styrka och stolthet! /R