Senaste kommentarerna i forumet

jag blir inte ledsen. Och jag tror jag förstår, ganska bra i alla fall... Du beskriver (risken för) det som brukar kallas självuppfyllande profetia - förstår jag dig rätt då?

Och här klistrar jag in visdomsordet: I´m only responsible for what I say - not for what yoy understand.

Jag har ägnat mycket tid i livet åt att förstå mig själv och lära känna mina sår och sprickor... Att läsa, skriva och få respons här har faktiskt varit lika bra om en del annat, långt "mer exlusivt" har varit:) Att skriva och ha tid och utrymme att tänka passar mig bra, likaså att gå tillbaka och reflektera över sånt som passerat.
Apropå din höjdrädsla - jag hoppar inte, varken fysiskt eller psykiskt men jag vill ge mig själv ökade frihetsgrader i livet. Mina rädslor begränsar mig och har även begränsat mannen i vissa avseenden. Det blev tydligt inatt (igen) då jag var orolig på ett sätt han inte kan förstå och det i en situation som berör oss båda. Jag har redan talat med honom om det. Att han idag förstår (som jag upplever det) min hållning och rädsla (respekt?) för alkohol har gjort att vi kan tala om den delen på ett bra sätt vilket inte gått tidigare. Jag skulle hellre känna respekt än rädsla för alkohol men rädsla är nog tyvärr ett sannare ord. Rädsla är väl aldrig bra... men det är bäst att vara ärlig så långt man förmår. Och min katasrofrädsla hör till mig och det är jag som måste jobba med att övervinna den - eller åtminstone töja gränserna. Den lär också finnas kvar här, med mig, när du kommer tillbaka, nymarinerad och med nya erfarenheter. Vi får se var vi står då, på vilken höjdnivå:) Önskar dig en skön söndag och att din inläggning :) gör dig gott, mycket gott! / mt - ska fylla på med ett visdomsord snart...(se i texten)

Lelas. Jag läste din kommentar innan jag skulle gå och lägga mig igår och jag har funderat mycket på det du skriver. Jag kommer fram till att du har så rätt. Jag måste göra något åt detta, jag vet det. Våra barn är hos mormor och morfar idag (jag och barnen har sovit där inatt) eftersom han var tvungen att jobba idag med sin firma (jag jobbar också). Han ringde mig kl 6.20 i morse och jag är ju inte dum som inte förstår att han festade till igår och hade nog inte sovit en blund. Hade sovit på soffan hos en kompis. Man hör på snacket att allt inte är hundra...jag blir så trött och bara mer beslutsam om att jag inte vill leva såhär. Att han var tvungen att stanna för att han skulle jobba idag är bara en procentdel av anledningen, han stannade för att träffa komopisar och för att kunna dricka ifred. Jag vet att det är så!!
Vad gör jag om han vägrar samarbeta ang huset och bilen osv. Om han byter lås till huset, vad har jag för rättigheter? Jag vet att detta inte kommer att bli lätt. Tur att jag har min älskade familj, jag vet att jag inte är ensam även om detta är något jag måste ta tag i själv. Men bara första steget är taget så vet jag att jag och barnen har ett stort nätverk som finns vid vår sida. Mitt i allt så känns det som att jag sviker mina barn, jag är påväg att lämna det jobbiga...men vad har de för möjlighet att ändra på situationen. Han är ju fortfarande den pappan som är deras och som de älskar och inte ska behöva tvingas välja mellan mamma och pappa. Jag är inte heller säker på att barnen vågar säga till mig att de inte är trygg med pappa. Pappa har ju visat ett antal gånger att det kvittar om barnen är med honom, han berusar sig ändå. hur ska jag kunna skydda mina barn??

Håller med dig fullständigt! Det magiska att inte vakna bakis även om man kan känna sig lätt nervös.
Tog en sån blecka i fredags så jag blev rädd själv men igår och idag NYKTER och idag är en ny dag.

Tänka alla som åker Vasaloppet?! Garanterat icke bakis,hehe...

Ha en fin nykter dag!

Lilja

Jag gillar de där små skillnaderna. Ser vasaloppet på teve och är inte bakis. Positiv förstärkning när den är som bäst.

Jag har läst dina senaste inlägg om och om igen. Jag fattar inte allt, men jag tror att Lelas - och även jag själv, haha, inte direkt - kan vara en del på spåret. Din rädsla för att slappna av, eftersom du "kan" bli lurad. Den rädslan kanske kan vara förödande; jag menar att du tar ut olyckorna innan de har hänt, kanske kan det få själva olyckan att hända. Att du hela tiden strävar mot vad som inte får ske, kanske kan få själva händelsen att ske. Mycket luddigt, svårt att förklara. Fråga hellre än att bli ledsen på mig. Det sista jag vill är att såra dig. Gör en enkel jämförelse. Jag personligen är otroligt höjdrädd. Ibland när jag befinner mig för högt upp, så får jag en känsla av att; "Det är bäst jag hoppar nu och slår ihjäl mig...så att jag slipper falla...och slå ihjäl mig". Hittills har jag undvikit att hoppa, vilket ju har varit bra, då jag inte heller fallit ner från någon höjd. Nu pratar jag fysiska höjder. Din höjd kanske är psykiskt, så hoppa inte! Kanske bron inte rasar, kanske fönstret inte spricker. Kanske överlever du? Förstår du ett uns av vad jag försöker säga? Kram på dig och Tack för allt du ger. /R

att man KAN vara mer alkoholkänslig och -ängslig än "de flesta", dvs oroa sig mycket utan att det "objektivt" finns problem, och detta på basen av tidigare livserfarenheter. Iofs bara styrker det min tanke att det måste handla om hur-JAG-vill-leva långt mer än om hur-mycket-DU-dricker och är-det-normalt. Tänkte på det inatt när jag oroat mig kolossalt för ett barn (inte vårt barn) och där mannen inte alls uppever samma oro. Jag är övertygad om att han har "rätt" men kan ändå inte sluta oroa mig utan snarast växer oron när han inte delar den. Jag har nära till katastrofkänslor i vissa andra sitauationer också, tror det har rötter i hemska situationer med min berusade far. Och att tillvaron i barndomslandet till vissa delar inte var förutsägbar och därmed inte trygg. I vissa situationer lärde jag mig (omedvetet) att den var förutsägbart o-trygg och hotfull. Inatt när jag inte kunde - nej inte vågade - låta förnuftet ta överhanden - för jag kunde lätt argumentera omkull förnuftets röst, tänkte jag på att det nog kan vara lika med alkohol - även om det säkert inte är vanligt - dvs är man orolig för missbruk finns OFTAST skäl till det.

Men, om jag är en särskilt otrygg och benägen-att-oroa-mig människa faller alla resonemang om den andres drickande är normalt eller inte. Då måste jag (också) sätta fokus på mig. Det är viktigt, tänker jag just nu, att se sin del i allt, att i en relation påverkar man varandra. Sent igårkväll var en situation när mannen inte alls kunde möta min oro - skulle jag ha känt mig lika oförstådd häromdagen, då när jag föll handlöst, skulle det blivit helt annorlunda - katastrofen hade varit nära. I det som hände nu tror jag inte alls att han inser vidden av vad jag upplever i stunden.

Att jag skriver det här betyder på intet sätt att jag ändrar mig ang alkoholens plats i vårt liv. Där känner jag mig orubblig.

Jag vill däremot göra något åt min närhet till rädslan för katastrof - den rädslan begränsar mig mer än jag gillar. / mt

hade modet att ändra dig! Jag gillar att läsa det du skriver - och i största allmänhet att du finns aktivt med här. Läser allt. Intressant tankesväng om bilkörning med alkohol i blodet - jag vet inte om körskickligheten är nedsatt trots ökad tolerans men tror du är på rätt. Det sista stycket omfattar jag totalt. Glad liten söndag, spelglädje om du har arbetsdag idag! / mt

...den nyckeln var ju till tV-skåpet och det hjälper ju ingen att vi låser det! Man kanske kan låsa in spriten där DVD:n står och ställa den i barskåpet? Faaaast, precis som ungarna gjorde så kommer jag lära mig att man kan öppna skåpet om man drar i båda dörrarna samtidigt.

Nå, det får ta sin lilla tid. Ett tag av liten skvätt kanske så småningom leder till ingenting alls.

Om man nu ska ha någon "vetenskaplig" nytta av helgens debacle Maria, hur reagerade kroppen på alkohol? Tolkar det som baksmälla som helt saknar proportion till mängden som intogs? Fler vittnar om detsamma (bl a Viktoria), ren under en längre period (2-3 månader), varefter man åker på galen bakfylla utan att ha "gett järnet" så att säga.

Jag förstår inte varför det blir så faktiskt, borde inte kroppen/hjärnan/receptorerna välkomna varje centiliter i det läget och bjuda på en ytterst angenäm upplevelse istället? (förvisso bra att så inte är fallet förstås)

Oavsett vilket, klart du reser dig! (Eller du kanske inte ens hann falla utan mer snubblade till?)

han är 24..my God

Smutstvätt överallt, matrester som ruttnar i rummet, smutsigt i badrummet...JUST SÅ har vi det hemma åxå....o min son 34 bor hemma fortfarande

Härligt, R! Vilken resa du gör! :-)

Ja, jag är också kvar här när du skrivs ut. Men visst kan man fundera lite på de personer som skriver här under en period och sedan försvinner. Hur har det gått för dem? Hur blev livet? Slutade de skriva för att det gick alldeles åt skogen, eller för att det gick jättebra? Men, men... det är ju ingen idé att fundera över det egentligen, för vi får ju inga svar. Det är både för- och nackdelar med att vi är anonyma här. :-)

Vi hörs!
/H.

Åh, mullegullet! :-)

Grattis på "födelsedagen" då! ;-)

/H.

Framtidsdrömmar - du är inte alls knäpp som reagerar som du gör. Men, du är medberoende.

Så här ser jag på saken (andra kanske tänker annorlunda, men det här är min erfarenhet från min egen situation och andra anhöriga som jag har lärt känna och lyssnat på): Det som ni gör nu, din man och du, är ett maktspel. Han testar dina gränser, och du testar hans.

Han minskar sitt alkoholintag för att du tvingar honom, men inte ner till noll som du egentligen önskar. Istället envisas han med att dricka den där ölen eller ta det där glaset vin till maten. Du hindrar honom inte. Alltså accepterar du hans drickande. Och om du accepterar en öl, då kan han ju lika gärna testa att ta två... Och så kan han ju ser hur du reagerar på frågan om att göra honom sällskap med vinet till maten. Nähä, det ville du inte, så där gick visst en gräns. Men, du hindrar honom inte från att dricka själv... Då har han ju lite utrymme kvar tills du når din gräns.

Du minimerar ditt eget drickande, ända ner till noll. Du gör det för att du inte tål tanken på alkohol längre (oj, vad jag känner igen det där! under en period testade jag det omvända också - att om jag drack mer än vanligt av den öppnade flaskan så skulle ju han dricka mindre...), men antagligen också för att om du själv inte dricker alls, så har du kontrollen över hans drickande. Nu vet du att all alkohol som går åt i ert hem är hans "fel", alla systemetpåsar kommer från hans inköp, när biben är tom så har han druckit hela. Dessutom har du ju lättare att hålla huvudet kallt när du själv är nykter och han inte är det, så du får hela tiden ett övertag när du är nykter och inte han.

Och så dansar ni på, i en spiral som tyvärr inte leder uppåt utan nedåt... Den måste brytas om ni skall klara det här. För som det är nu så flyttar ni era gränser, långsamt långsamt långsamt, åt fel håll.

Eller...? Säg emot mig om du tycker att jag skriver dumheter - ok? :-)

Kram!
/H.

Jag stålsätter mig så smått inför sommaren, fotbolls-EM i glada vänners lag. Det lär inte vara 100%-ig nykterhet på sina håll är jag rädd.

Gillar din modell, och vi måste alla tillsammans här vårda a. (Och då menar jag inte a som i alkohol ;-)

Hej! Nygammal Lilja här som blir inspirerad att läsa dessa inlägg om KAMPEN! Tänker på "beslutet" som man måste ta..drack i onsdags och var däckad torsdag. Vaknade i går morse och kände mig superstark och ett BESLUT var fattat; nu är det NOG! Jag SKA sluta dricka!! Fem timmar senare sitter jag i bilen och gråter, innan jag går in på systemet. Tog mig en sån fylla igår att jag fick blackout..

Jag ser hur ni skriver här om era våndor och peppas av varandra. Jag vill VERKLIGEN vara en av er som kan säga "nu har jag varit vit så häääär länge.." Denna kamp som ni oxå utkämpar med vin och folk som frestar i all sin okunnighet.Har en halv flaska vin kvar i kylen, inte för att jag har sån karaktär utan för att jag omöjligt orkade dricka mer igår.
Jag läser vad ni skriver och bestämmer mig för att slänga den.

Jag var full igår men IDAG är jag nykter!!

Denna sida kan bli min räddning-tillsammans är vi starka!!
Jag fattar inte riktigt det här med rubriker osv så jag kanske skriver på fel sätt men jag kastar mig in ändå..

Skickar mycket styrka och kramar till dig!

- jag tolererade ingen alkohol alls! Utan forumet tror jag ändå inte att jag orkat stå fast vid det - skulle antagligen återgått till att söka möjliga ramar & regler ... sen skulle det troligen gått överstyr och jag skulle ha flyttat. Jag har helt lagt av med att fundera hur "alla andra" dricker - många dricker mer än jag gillar. Efter att jag kom till min gräns och därefter 2 x "socialt vin" som fortsatte dagen efter är det noll alkohol som gäller. Punkt och slut. Styrkekram! / mt

spännande att höra (läsa) om dina erfarenheter Dompa. Jag kommer att finnas kvar - kan inte föreställa mig nåt annat. Kram och allt gott! / mt

Yep, då har man sett krogen nykter. Syrran ville jag skulle utsättas för verkligheten. En dag måste jag ju ut bland "vanligt" folk. Kan inte isolera mig från omvärlden och dess syn på fest. Hon ville också se sin barndomsstad och alla gamla ställen. Hade jag trevligt? Ja i början. Vi åt gott, hade bra samtal, svägerskan var också med. Sen var det nattklubb. Inte lika kul att vara nykter där. Vilken ljudvolym, att prata går ju inte, vilket jag inte märkt då jag varit full, då har jag bara tjatat på och inte ens fattat att ingen kan höra ngt. Dansa nykter gick väl...men inte kände jag mig som den John Travolta jag brukar vara. Och som folk luktade och betedde sig. Jag brukade vara värst. Men jag längtade inte efter en grogg. Ville bara hem. Nu är det bara två dagar kvar. Kommer att sakna barnen, men annars är jag helt redo att marineras i nya tankar. Kommer dock att undra över er, hur många finns kvar när jag kommer tillbaka? De som försvunnit, varför har de försvunnit? Men det får jag ta sedan, nu ska jag ta chansen och bara fokusera på min nykterhet. /R

- Och alla andra kämpar här! Bra att det inte blev "värre". Visst var det trist att du var tvungen att skippa jobbet, inte helt ok. Ångsten är förklarig, och nu dämpar du på kanske det enda sätt du är förtrogen med. Men som du skriver, kontrollerat drickande. Bra mycket bättre än ett fylleslag. Jag tror du kommer att fixa detta. Du är en smart kvinna och kommer att minnas detta. Sköt om dig nu. Ta hjälp av maken. Rätt hjälp. Inga vinflaskor. /R

Dompa, nu har jag läst hela din tråd! Oj, vilket liv du har! Och vad stark du är!! Imponerad!

Jag har haft problem med internet...kan loga in,men sen loggas jag ut direkt? Kan därför inte skriva så långt...

Det går bra för mig än så länge...1 vecka nykter idag och jag vill fortsätta så! Vet att det kommer komma stunder då jag skulle vilja ha ETT glas vin...men jag klarar ju inte det...och jag vill aldrig må så dåligt av abstinensen,som jag gjorde bara lite drygt en vecka sen. Så så var det med det!
Kan aldrig dricka igen!! Försöker dock att inte tänka så mkt på det...just ordet "aldrig",känns så negativt!
Just nu koncentrerar jag mig på att "banta" (läs äta hälsosamt) och motionera.Har gått upp mkt i vikt av alkoholen,så mitt mål är att bli "fräsch" igen. Ta hand om mig själv.

Lycka till på hemmet!!! Du verkar vara en helt otroligt stark människa, så det kommer gå bra!!

Många varma kramar/ C

Jag har gått och väntat på när nästa gång kommer. Jag har blivit helt manisk vad gäller alkohol och honom. Jag vet inte snart om jag överdriver eller inte....är jag knäpp som ragerar på att han bara tar en öl 3,5..? Det startar upp något inom mig som jag inte kan förklara. Kanske han fixar detta nu, han kanske jan göra som "alla andra" ta sig en fest på lördan och sen är det bra. Jag önskar att jag kunde tycka att det är okej. Men tillsammans med honom har det blivit en omöjlighet. Jag tillåter inte att han gör det och jag tillåter inte mig själv att göra det. Jag vill inte ha ett glas rött vin till maten längre för det känns som att jag bundit ris för min egen rygg, har klämt in mig i ett hörn där jag inte kommer ifrån. Att mysa med ett glas tillsammans med honom tar mig emot och det gör mig bara illa till mods (sist jag gjorde det var på nyårsafton). De gånger jag gjort det så har han alltid, enl. mig, druckit förmycket. Det är aldrig bra. Jag tror att han skulle ha det mycket bättre utan mig, slippa ha någon som vakar över honom som en hök och som ständigt är sur och grinig. Han frågade igår om jag ville ha ett glas vin till maten men jag tackade nej. Han tog sitt glas och gick ut i garaget (där han har sitt barskåp)för att fylla på. Han kommer in igen utan något i glaset och tar sig en folköl. Det han trodde att han hade har jag hällt ut för 4 veckor sedan. Han nämnde inte någonting om detta utan drack sin folköl... Han verkar klara sig helt nykter i 4 veckor sedan börjar det suga igen..... inbillning av mig kanske men det är så det har varit sedan nyår då han lovade att ta tag i problemet.

Då jag grubblar och funderar kring detta med alkoholen, nykterheten och livet så kommer jag ofta fram till en och samma punkt. Det är det här med att dricka för andras skull. Nästan alla mina farhågor inför en nykter vår och sommar handlar om att kunna samla kraft för att kunna motivera för andra varför jag inte dricker. En del i det hela handlar om ren maktkamp. En ekvation som ska lösas.

Variabler:
x = omgivningens krav/förväntning på att man ska dricka
y = mitt eget sug, lockar tanken på öl/vin som klunkar ner i halsen?
z = tillgången till alkohol
a = min egen inre motivation/övertygelse att vara nykter
b = min tillgång till argument och andra verktyg

Utfall:
x+y+z > a+b innebär att jag faller dit och dricker.
x+y+z < a+b innebär att jag står emot.

Just nu är "a" enormt stark. Men jag har redan haft en kortare episod av ointresse för detta forum. Och det är en STOR varningsklocka i min värld. Det är ju här jag dels håller "a" på en hög nivå. Dels håller detta underbara forum och dess starka men tilltufsade invånare "b" på en slagkraftig nivå. "x", "y" och "z" har jag mindre makt att påverka då vår går mot sommar...

ett år sen jag skapade min tråd "Att vara medberoende". Följande dag, 4 mars skrev Lelas:

Hej, mullegullet!
Jag vet precis hur det där är... Rädslan för att bli sviken, igen.
Men när jag grubblade som mest på det så fick jag rådet att spara den oron tills den är befogad. Alltså... Om du både oroar dig just nu och dessutom när det eventuella sveket inträffar - då ägnar du dubbelt så mycket tid och kraft åt att oroa dig... Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men klarar du att spara oron tror du?
Jag insåg dessutom att det jag egentligen oroade mig mest för var att bli "idiotförklarad" (inte minst av mig själv) för att jag skulle ha litat på någon och blivit lurad och sviken igen... Jag vill inte vara så "dum" och lättlurad, liksom. Men, vet du... Det är faktiskt inte så farligt. Jag tar den smällen om det behövs, om det gör att jag kan slappna av och må bra under tiden. Kram! /H.

Ha ha - de orden är precis lika rätt idag! Kollar bakåt hur livet såg ut då - 24-25 februari och 13 mars var svarta dagar i vårt då nynyktra liv. Då var det smärtsamma uppgörelser... Kollar min räkneramsa 24+53+15+173+60+122(idag) och ser att för ett år sen var ett kritiskt skede. Jag har väldig nytta av min räkneramsa:) Den ger mig perspektiv.

Så befriande att Lelas formulerat oron för att vara lättlurad - det är också det som känns värst för mig - fast det känns lite billigt, lite lågt, på nåt vis. Men - att låta sig luras - Usch! Men också... således mitt problem och jag som äger rätten att lösa det - jag ska öva mig på att ta till mig det som Lelas skriver: "Det är faktiskt inte så farligt. Jag tar den smällen om det behövs, om det gör att jag kan slappna av och må bra under tiden." Och de allra flesta dagar tänker jag inte ens på alkohol längre, det är andra livs- och vardagsbekymmer som gör sig påminda. I det stora hela lever jag trygg med att mannen är nykter även om det är för att jag krävt det och står fast vid kravet. Han hänvisar ofta till sin starka vilja och den känner jag så väl. Jag konstaterar att jag kan inte bestämma vad han ska tycka, kanske det är att acceptera vad jag inte kan förändra. Han frågade i somras varför hans nykterhet "inte duger"... När jag tänker på "Att vara medberoende" är det medberoendet JAG kan göra något åt. Och jag ger mig själv ganska gott betyg:)

Läste i mina kopierade inlägg hur livet såg ut för ett år sen - så tacksam jag är för allt jag skrivit. Ger verkligen perspektiv att gå tillbaka. Och än en gång, vilken lycka att jag hittade hit. Utan forumet hade jag inte haft kraft att stå fast vid kravet på total nykterhet. Då skulle vi varit tillbaka där vi var - troligen skulle jag bott någon annanstans idag.

Att bli fri från medberoende och missbruk är ett pågående och ihärdigt arbete! Så är det bara.

Nu har mannen stigit upp, kaffet är klart och det ser ut att bli en fin dag. Det känns till och med som om förkylningen är på tillbakagång. Idag ska jag köpa en stor bukett tulpaner i många olika färger. / mt