Senaste kommentarerna i forumet

Hur fan orkar anhöriga? frågar du. En bra fråga - och jag har inget svar. Jag orkade ju inte. Orkade och ville inte leva med alkoholen som en del i livet. Alkoholen som långsamt förändrade livet till ett liv jag inte ville ha. Jag har funderat mycket över vad jag har orkat med, vad andra - till synes - orkar med och finner sig i. Jag har reflekterat över hur det var i mitt föräldrahem, hur min uppväxt påverkat mig. Min gräns visade sig nog förhållandesvis tidigt.

I mitt vuxna liv har jag haft det riktigt bra i det stora hela. Det var de senaste åren som det blev för mycket alkhol. De åren gick vi igenom de varianter som beskrivs här med olika regler och begränsningar. De åren tjatade jag, satte upp regler och ville att vi skulle "hjälpas åt"... Inget av det förändrade nånting - förändringen kom med den konkreta erfarenheten, insikten, att jag lämnar. Då hade jag också insett att jag inte kan hjälpa honom och talade om det.

Men... i vårt liv finns så mycket som bär. En lång gemensam historia, många djupt personliga saker som vi delat, en gemensam syn på vad som är viktigt i livet. Det här året tycker jag också att vår tolerans och respekt för varandra vuxit en bit till.

När jag läst på forumet har jag många gånger undrat hur andra orkat och orkar. Det kan vara så, tänker jag, att när man orkat för långt och för mycket har man inga krafter kvar till förändring. Man har låtit sitt liv begränsas så mycket att man inte ser någon väg ut. Det är ganska många som börjat skriva och försvunnit under "mitt" år här - jag undrar vart de tagit vägen... hur livet ser ut idag.

Medberoende är en kraftfull och en osynlig "sjukdom". En folksjukdom när man beräknar hur många som är drabbade, 3-4 omkring varje missbrukare. Precis nu kommer Fråga doktorn på TV med inslag om kvinnor som lever i destruktiva förhållande och har en klump i magen när de ska hem. Så bra att det talas om missbruk och misshandel... Så att kunskapen sprids.

Nu har jag mest flummat... gör andra saker samtidigt. Din fråga inspirerade mig Dompa. Jag önskar dig stort lycka till! / mt

Hej tvåbarnspappan,

Jag anmälde mig idag till forumet och hoppade från sida ett av denna tråd till den sista. Vilket driv och glöd du visar upp, om musiken din är hälften så inspirerande så hoppas jag att den delas en dag om inte redan.

Jag såg att du hade det lite jävligt. För två dagar sen lät jag som du gjorde på första sidan av denna tråd, idag låter jag som dina poster ovan. Helt paj.

Jag hoppas att du mår bra iallafall. Om inte kan vi må jävligt tillsammans i några dagar och låta tiden skänka nytt hopp.

Jag faller i samma spår som du, gång på gång. Senaste 3 månaderna har jag mått kasst hälften av tiden och det enbart pga. av dom här jävla helgfyllorna. Senaste två veckorna har det spårat nåt rejält.

Jag orkar inte med det här längre heller. Jag sårar och kommer att såra om jag inte hittar bort från det här.

Du ska veta att även om jag bara tog del av några rader så sprider du nytt hopp och lugn en dag som denna. För mig handlar det om att sluta nu eller vara tillbaka här om ett par veckor. Jag kan inte hantera mitt intag.

All lycka!

jag fotar, massor... ibland är det som om min högre makt pratar till mig genom kameran...
den senaste veckan har jag fått två sådana meddelanden...
eller också så väljer jag bara att tolka sammanträffanden som det passar mig... =)
här kommer en länk till de foton Lilla Blå har lagt upp på sin facebooksida...
kramkram!!
/k

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.106772102699554.4109.100001002…

Ska hålla en tumme för dig idag! Hoppas att ni kommer finna varandra, du och hemmet, och att du kan hålla rädslan i handen och inte låta den övertala dig platt hemmet suger... Jag tror det blir bra! Och ja, du är alltid välkommen hit!
Tack för dina värmande ord... Tack!!
Lycka till!!!
Kramar!!!
/k

Stark, som vågar inse sanningen
Ödmjuk, som ber om hjälp
Osjälvisk, som gör något skrämmande för ongarnas skull, och modig...

Kan fortsätta listan, men jag tror nog att du inser poängen... Du ska vara STOLT över att du tar dig till ett behandlingshem... STOLT!
Kram!
/k

Jag hade inte heller varit tuffast i stan i din situation, det skall erkännas direkt. Har dock svårt att se att andra skulle ogilla dig, åtminstone utifrån hur du framstår här.

Du har ju det viktigaste, en insikt att något måste göras och det är du själv som tagit detta initiativ. Jag tror på dig och att detta kommer bli bra.

Sovit max en halvtimme inatt. Idag är en skrämmande dag. Idag ska jag och soccan kolla in rehabhemmet. För mig är det stort, skrämmande och nödvändigt. Vuxen man, rädd att möta det som kommer. Tänk om jag hatar det? Tänk om de hatar mig? Bokstavligen skiträdd, varit vaken och magsjuk hela natten. Sur som fan. Men nu kör jag, för det finns inget alternativ. Nu är det frukost med barnen och sedan? Fan, jag skiter på mig. Jag på ett rehabhem? Stämmer inte i med den sjävbild jag vill ha. /R

Tack! Jag har så mycket jag vill säga. Men jag sammanfattar, i ditt fall känns det tryggt att göra det; TACK!!! /R

Det var väl allt, ingenting men ändå mycket; Tack mt!!!! /R

Trots sömnbristen är jag inte helt borta. Inser att din psyk-kontakt ej finns på "riktigt", fast kanske ändå? mt slår mig som en fantastisk människa. Lelas likså. Hur fan orkar anhöriga?

...för jag känner mig hemma här. Har fått underbar respons på "förändra mitt drickande", men jag är rädd just nu. Som din psykologkontakt trodde/analyserade dig; Just nu är jag barnet Dompa, rädd att inte räcka till på behandlingshemmet. Tänk om mina besvär och behov inte är allvarliga nog? Tänk om jag avskyr dem? Så nu är jag skiträdd och då återvänder jag dit jag känner mig trygg. Där "Dompa" föddes, din tråd, mitt "hemma". Har sovit 20 minuter i natt och allt jag tänker och skriver blir luddigt. Men jag tror att jag är redo. Ändå ska jag inte ens checka in, vi ska bara kolla in hemmet idag. Se om vi passar varandra. Är jag redo? NEJ skricker barnet i mig, FÖRSÖK skriker en trebarnsfar. Ongarna vinner, jag gör ett försök. Tack för att jag får vara här, jag tog dig verkligen på orden när du skrev det. Hoppas din dag blir fin, jag menar det verkligen men orden blir så tomma. Supertack, jättekram /R

en del ut konstigt, så jag redigerar i mina tidigare kommentarer /R

yep

För att du tog dig tid att skriva en rad..mitt i all ledsnad. I min värld har du alltid plats. Du är människan som fick mig att förändra allt. människan som fick mig att se vad jag gjort mot framför allt min fru (barnen snubblade jag in i, men det hade nog heller inte skett utan din tråd). Du upplät en plats åt mig här när jag - ett elakt fyllo - behövde det. Du kommer alltid vara en stjärna för mig. Tack för allt. Orden räcker inte till. Imorgon tar jag ett första steg på min resa...det är mycket din förtjänst. Mycket mer än du tror du förstår. Du skrev i början, när jag först tittade in, att min fru kunde kontakta dig via alkoholforums facebook. Lelas bekräftade att du var en riktigt bra vän. Nu var det istället jag som trillade in elak, svartögd, spydig alkoholist, men även jag kände mig välkommen. Jag förstår att detta kan verka "blurr" för de som tittar in. Men för mig lillaklokablå, du är bäst!!! Bara mellan oss liksom; Jag är skiträdd inför morgondagen!!! Tokrädd! Allt som var "mitt liv" rämnar, allt på grund av att jag ramlade i en tråd på Alkoholforum. "hur mycket är för mycket ?". Jag hoppas verkligen att du mår bättre idag. Jag hoppas du förstår hur din tråd öppnade mina ögon. Hur kan man sätta ord på "jag vill dig allt gott i livet" ? Det blir bara fattigt så jag nöjer mig med; Kram R

Tack för att du tog dig tid att skriva en rad, mitt i kaoset...
Hoppas att det gick bra, så bra det kan gå...
Tänker på er!
/k

till 8 veckor :-))

det där med att vårda sin nykterhet och sitt o-beroende som är så lätt att tappa bort... kanske. Det är inte så att jag är fri(sk) för att det gått en tid, eller en lång tid. På det sättet är diabetes eller andra kroniska sjukdomar bra jämförelser - gör inget väsen av sig så länge man sköter om sig och beaktar sjukdomen. Så skönt att du känner att är på rätt väg. Tack för att du generöst delar med dig! Söndagskram! / mt

8 veckor utan alkohol, så skönt det har varit.
Har funderat mycket under dessa veckor över hur mycket alkoholen har förtstört under mitt liv och blir mer och mer övertygad om att jag inte ska dricka mer
alkohol.
Hoppas att ni andra också lyckas med nykterhet.

många kramar och blöta pussar :) / mt

nykterhet är ett måste för mig för att jag ska kunna ha ett fortsatt bra liv.

Ett "bra liv" ?? Med det jag nu går igenom ?!

Ja, så är det, om jag inte vårdar min nykterhet så fördubblas mitt svarta synsätt och raset går så oändligt mycket snabbare. Hade jag tagit till flaskan i detta läge som jag nu är i så hade jag med all säkerhet inte överlevt så här långt.

Förnekelsen sitter så djupt innan jag accepterar min sjukdom. Jag påminns nu när jag läser om en "kändis" som varit nykter i 1,5 år, tar ett återfall inför kamerorna och säger "att nu har jag varit nykter så länge så jag kan hantera detta". Javisst det är ju därför han tar ett återfall. Jag lider verkligen med honom och hans anhöriga och vänner, jag vet hur det känns att stå bredvid och vara helt maktlös.

"Always Look On The Bright Side of Life " som de sjunger i filmen är ett ack så svårt sätt att se på livet när det är svart men bakom molnen lyser alltid en sol. Min favorit vers i sången är den här :

Life's a piece of shit
When you look at it
Life's a laugh and death's a joke, it's true.
You'll see it's all a show
Keep 'em laughing as you go
Just remember that the last laugh is on you.

Lite som att peka finger åt det som händer i livet och att det alltid är jag själv som bestämmer hur det ska se ut i mitt egna liv. Jag är huvudpersonen och regissören i den show som jag själv sätter upp på livets scen och då duger det inte att vara påverkad för då får jag dåliga recensioner.

Jag har ett skapligt tungt jobb att göra för att nu ta mig ur det som varit men jag känner att jag är på rätt väg. Jag har ju fördelen av att ha gjort resan en gång tidigare och att jag faktiskt har verktygen att jobba med. En del av dessa verktyg har blivit slöa med åren men jag vet ju hur jag ska vässa dem och handlaget går ju att öva upp igen.

Helt egoistiskt ska jag nu lappa ihop mig själv så som jag en gång gjorde. Mitt mående måste jag sätta i främsta rummet och jag måste lägga merparten av min energi på mig själv så att jag återigen utvecklas i rätt riktning.

Jag vet att jag kan.

Tack!! Och jag Ska på två-årskalas idag, precis vad jag behöver!!!
/k

till dej från mej <3 / mt

Det gör så gott att få skriva av sig. Att flytta det onda från hjärta och mage till en sida i cyberspace, och få dela med andra...
Tack!
Ni är mina änglar!!!
/k

arbetsprojektet så långt jag kan komma i nuläget - så skönt, en befrielse att vara så långt som jag är nu. Vi har haft en helg i arbetets tecken men även i gemenskap fast vi jobbat var och en för sig.

Så tveksam jag var hösten 2010 att inleda det byggprojekt vi avslutar nu. Tveksam för att jag var i ständiga tankar om att bryta upp och det var mest jag som ville den här ombyggnaden. Nu är det strax klart och byggandet blev en slags parallellprocess i resan mot ett nyktert liv. Ja, när jag tänker på all skit (svalskit faktiskt) som först skulle ut så känns det verkligen precis så. Den avslutande dryckesepoken inföll i den kasta-ut-skit- och börja-bygga-upp-perioden.

Den här tiden förra året var en kamp mot önskan att "få" dricka tillsammans vid "festliga tillfällen" och mitt envetna svar "det är inte festligt för mig längre". Startade min egen tråd 3 mars, då hade jag läst och skrivit i andras trådar ett par månader. Utan forumet hade jag helt säkert fallit till föga och skålat i champagne vid olika tillfällen och druckit vin till maten - än en gång. I tvivel och utan glädje och vi skulle ha varit tillbaka på ruta ett. Alla berättelser på forumet där jag kände igen mig och oss-som-missbruks-medberoende-relation gav mig styrkan att hålla linjen. Jag gjorde också några korta utflykter till vännen-där-jag-kunnat-bo och delade med henne när det var kämpigt och kändes kaotiskt på insidan. Idag är livet så annorlunda även om det inte är lätt och glatt alla dagar. Jag lever i tanken att vi ägnat ett antal år åt att långsamt underminera vår relation och då får det ta tid att bygga om och bygga nytt, det ska ju göras från grunden. Till en del är det verkligen att bygga nytt, livscirkeln är tillbaka där det är mycket vi-två. Barn och barnbarn har mycket aktiviteter och vi är mer perifera än när barnbarnen var små. Vi har längtat efter den här tiden och jag vet att vi båda vill göra det bästa av den. Ännu för ett år sen, i början av nykterheten, sysslade mina tankar mycket med ett eget boende. Att äga tid och rum. Det var mycket det-stora-familjesammanhanget som kändes viktigt att bevara. Nu händer det alltmer sällan att jag fantiserar om en lägenhet, tvärtom känner jag ofta glädjen och tryggheten i att vara vi-två.

Det var dagens kapitel i livsresan. Forumet är fortfarande en plats jag vill ha kvar för dagsnoteringar och reflektioner. Läser gör jag så gott som dagligen - här är jag en del av en annars dold verklighet. Eller snarare indirekt synlig verklighet - för den som "ser" och vill se. En verklighet som angår mig och engagerar mig av flera orsaker.

Söndagshälsningar, varma tankar, lev väl! / mt

kan jag också tömma huvudet på allt som valsar runt... Ha en fin söndag alla medsystrar! / mt