Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Hej alla, första gången jag skriver om detta, faktiskt lite nervöst även om jag sitter bakom tangentbordet. Och det är ju märkligt - att jag skäms över detta när min sambo inte har insikt att skämmas.
Min sambo dricker ren sprit direkt ur flaskan nästan varje kväll för att jag inte ska se men jag märker och ser hur det sjunker i flaskan. Jag har tagit upp det men han tycker inte att han ska vara orolig. Han kör bil i sitt jobb tidigt på morgonen. Han har börjat ställa flaskan på ett annat ställe nu. Vad ska jag göra. På helgerna dricker han tills han somnar ofta sittande.
Min man drinker - vin - massor. I smyg, gömmer vinet, fast jag har stenkoll. Dricker i ensamhet, jag märker det knappt för han försöker dölja det, men det finns där hela tiden. Ibland när jag kommer hem efter lunch, ibland på eftermiddagen. Men mest sent på kvällen när jag lagt mig. Det är ca 3 boxar i veckan, denna veckan tror jag det blir 4. (Visst är det mycket? är ju 12-16 flaskor i veckan!!!) Senaste boxen drack han på 1,5 dygn. Jag kan som sagt inte låta bli att kolla...o kolla o försöka prata tillrätta. Men det är som att prata med en vägg.
Min man drack varje helg, började ibland tidigt på lunchen. Var trött dagen efter såsade framför tvn Detta har hållt på flera år ca 7 år. Nu har han bestämt sig att lägga av . Varit nykter i 3 veckor. Jag sagt att vi ska skilja oss. Han bönar och ber. Jag älskar inte honom längre och vågar inte lita på att han inte kommer dricka mer, har blivit så sårad flera gånger när jag bett honom sluta.
Hej.
Tänkte höra om någon känner igen sig eller kanske har några bra råd? Min man är alkoholist. Han var väl nästan där redan när vi träffades för drygt 20 år sedan. Han drack varje dag då men skyllde det på jobbet som försäljare och det fina vädret. Vi var unga. Livet lekte. Vi levde ett jetset liv i utlandet.
Första gången satt vi på en brygga i solnedgången, hand i hand, nyförälskade. Vi hade dejtat några veckor och bestämt oss för att det var vi nu. Jag hade fallit för hans charm och värme, tryggheten, han var klok och ordningsam. Han var allt det jag behövde.
-Nu skulle man ju haft en flaska vin, sa han. Jag var oförstående. För mig var stämningen perfekt. För honom kunde den tydligen förhöjas ytterligare med alkohol.
När hjärtat säger en sak och huvudet en annan. Levt de senaste 4 åren med vad jag trodde/tror är mannen i mitt liv. Vi rusade fram och skaffade en mindre gård tillsammans, hästar och katter. Alkoholen har legat som ett litet monster under sängen som tittat fram lite då och då till en början. De senaste 2 åren har den varit framme konstant. Värst har det senaste halvåret varit då det har varit dagligen.
Hej,
Min man har en autism-störning. Kan detta göra att det är svårare att sluta dricka?
Är drickandet i detta fall en slags "självmedicinering"? Som nykter är han antingen helt slut och bara sover, typ en hel dag eller så verkar han "speedad" och far omkring som ett skållat troll och pysslar med något hela tiden. Han talar långt och omständigt och det är svårt att komma in och/eller känna att han lyssnar.
Är det någon som har erfarenhet av alkoholmissbruk och hur det förhåller sig med någon av ovanstående diagnoser.
hej blev precis medlem då jag inte kan fråga mina vänner eller familj vad jag ska göra.
Det angår min pojkvän. Vi är båda börjar närma oss 30 och vi har varit tillsammans i snart ett år. Vi bor inte tillsammans.
Då var det dags igen! Sista 3 åren har blivit att jag har dragit mig undan från att bjuda hem vänner och bekanta. Jag skäms över att jag inte har lämnat min man som uppenbarligen valt i smyg alkoholen i stället för familjen och äktenskapet. Jag är numera den tråkiga kontrollerande frun när jag konfronterar honom efter 26 år. Jag är en kvinna med bra jobb, bra inkomst och i normala fall tar tag i problem och löser dem och väldigt handlingskraftig.
