Hej Alla
Läst mycket och inser att det finns livsöden här jag inte kan jämföra mig med. Så på ett sätt känns det småaktigt att komma hit med sina problem.
Det är också svårt att veta hur mycket man ska lämna ut sig. Zorro är ett genomtänkt användarnamn. Jag bär mask och döljer mig effektivt bakom den. Endast min sambo ser igenom. Hon kallar mig också öppet och rättframt för alkoholist. Har gener för det då det finns nära mig i familjen. Min far dog för några år sedan, men var då nykter alkoholist sedan många år.
Jag är en missbrukare. Allt som triggar mitt belöningssystem funkar. Förr i tiden käkade jag olika kodeinpreparat under flera år. Avgiftade mig själv och kom på att det var mycket lättare att få tag i alkohol. Tyckte väl det fanns någon form av logik att efter egen avgiftning i 10 veckar börja dra i sig alkohol i stället. men ack så mycket mer tillgängligt.
Jag är i en ålder där riskfaktorer snabbt kan avsluta ens liv och jag måste omvärdera min livssituation och göra något åt detta.
6 till 8, 7,5% starköl dagligen gör hål i plånboken och bygger mage. för ett halvt liv sedan var jag i det närmaste underviktig och idag är det +110!
Jag har gjort en del försök tidigare. Har klarat 3 veckor, men det var innan jag var uppe på den nivå jag är nu!
Nu blir det en 7,5.a eller som jag hittade nyligen på bolaget, 10% öl, innan jobbet på morgonen. Sen kommer nummer 2 direkt efter jobbet.
Trött på att ekonomin inte klarar detta. Trött på att vara fet! Trött på att riskera min sambo som tydligt uttalat sig om att hon vill bli av med mig. Det sista är det starkaste argumentet. Gör vad som står i min makt för att behålla en underbar kvinna.

Idag är det dag 2 nykter. Ska strax åka hem och vet just nu inte hur jag ska stänga av Autopiloten för bilfan hamnar på något konstig sätt utanför bolaget utan att jag fattar hur!

Testar nu detta sätt! Kanske kan det fungera och kanske kan jag klara dag 3 och kanske kan jag nå upp till rekordet på 3 veckor. Vem vet!

RaniLee

Kul att du är tillbaka här. Jag har också haft ett avbrott på 5 månader där vinet och känslan av att misslyckas styrt. Nu föröker vi igen och blir det ett dike, så upp igen. Nu kör vi!

Lena72

Har läst hela din tråd, vad stark resa. Återfall är nog tyvärr en del av resan....
Har en tråd mest för att få skriva av mig, lär mej så mycket av att läsa min egna text. Känns liksom värre när jag "ser" det.
Lycka till o kämpa på!

Zorro

Tack RaniLee. Ja, jag hänger på. Nytt försök med förhoppningsvis bättre resultat denna gången. Önskade bara att dikena inte var så förb... breda! :)

Lena72, tack för att du skriver i min tråd. Jag har läst din och det är också stark läsning. Du är mycket modig. Du vågar vara öppen mot din man och du skriver väldigt öppet och utlämnande. Önskar jag hade lite av det modet. Tack för att du bidrar!

/Z

Maharion

Har läst din resa för ett tag sedan och tänkte att det är synd att försvan från forumet.. Men nu är du här, välkommen tillbaka. Tror på dig, även fast livet utan A slår en huvudet ibland. Livet är inte rättvist, jag kommer inte påstå det. Men oavsätt hur jobbigt det är blir det inte lättar i längden av att vi gräver ner våra bekymmer i alkholen. Men visst det är sjukt skönt i stunden, det kan jag inte sticka under stolen.

Hoppas och tror på dig, oavsätt hur många gånger vi försöker, till slut lyckas vi!

Zorro

Tack Maharion även om det känns som min tråd mest visar på hur det INTE ska gå till! :-)
Ja, det är märkligt att man så lätt faller för alkoholens mycket kortvariga men underbara effekter. På lång sikt ger det ebb i kassan, övervikt och så småningom hälsoproblem. Ändå vinner de där korta underbart bekymmerslösa stunderna.
Jag har sagt det tidigare men gör det igen. För att kunna motstå är nyckelfrågan VARFÖR jag dricker. I mitt fall är det definitivt för att kunna släppa taget om jobbiga funderingar en stund. Detta trotts att en av de, för mig, allvarligaste biverkningarna har blivit 40 Kg övervikt.
Ser mig i helkroppsspegeln och skäms över mig själv och min karaktärslöshet. Lik förb....

Nu har jag lite vänt på resonemanget. Jag har alltid varit emot det där med att räkna dagar. Nu fokuserar jag inte på nykterhet utan på ett hälsosammare liv. Jag är som beroendemänniska snusare, rökare, godisätare, kak- och chipsälskare, matvrak och alkis. Dags att förändra helheten och alkoholen blir då en del i detta. Känns som det blir lite mindre fokus på drickandet då. Så himla lätt att all vaken tid går till att fundera på det man ska låta bli. Blir ungefär som att be ett barn som cyklar att inte ramla....

De första 4 dagarna denna gång har gått lätt. Idag dag 5, lite jobbigare. Känns i kroppen. Kryper i fingrarna och huvudet sväller. Men mår ändå hyggligt bra! :-)

Leverjag

Ligger i sängen och ska sova men måste bra säga att jag sett att du är tillbaka. Vad skönt. Vad glad jag blir! Välkommen igen. ;-)

För höras mer senare.
Kram och godnatt ✨

Zorro

Leverjag, vad glad jag blir att höra av dig! Bara så underbart!
Jag har saknat dig mycket, men har inte haft modet att gå in här bara för att berätta att jag inte kunde ge f... i ölen!
Nu börjar resan (igen) mot ett hälsosammare liv. Sent ska syndaren vakna för först nu har jag tagit till mig av vad du försökte få mig att göra sist. Motionera. Jag har börjat promenera mellan 5 kilometer och en mil de flesta av veckans dagar. Målet är alla dagar, men det håller inte riktigt.

Jag blev så himla glad när jag såg att du var kvar!

Stor kram
/Z

Leverjag

Åh, vad bra att du börjat röra på dig. Vet du att trots att jag tränar och är vältränad, saknar jag promenaderna mest. Det gör underverk för kropp och själ. :-) Har drabbats av hets och press igen. Avskyr mitt jobb och försöker komma ur det men har ju som bekant även en relation som är skitdälig. Det finns liksom inget stöd när jag inte är så stark som jag brukar, som idag. Lever ensam känns det som. Men kämpar vidare. Jag vet ju nu vad som får mig att må bättre och när det går åt fel håll.

Jag vet, det där med skammen och stoltheten inför forumet. Vet hur det känns och det är ju så dumt. Därför lovade jag mig en sak denna gång, att inte sluta att besöka forumet regelbundet oavsett. Ibland hinner eller vill jag inte skriva men det är bra att läsa och bli påmind.

Verkar som vi måste nå en slags inre botten, bli skrämda eller känna ett slags ultimatum för att det ska bli på riktigt, eller hur? Jag var vinmarinerad. Kände att jag inte orkade hålla ihop psykiskt eller fysiskt mycket längre. Du blev rädd när du insåg att hälsan är på riktigt i fara. Det kommer en tid när vi blir nyktra för att vi vill och måste, inte för att bli smala, vackra, hälsosamma, smarta eller vinna en tävling... För mig är det viktigaste nu att inte ge efter och gå tillbaka till gamla vanor utan hålla i mina nya vanor oavsett vad som händer. Gärna fortsätta utveckla styrkor i vanorna. Men att inte ge efter för att man inte stod emot en dag utan ta hjälp av de nyktra vanorna och fortsätta som förut. Inte låta misslyckandet ta över allt det man lyckats med, om du förstår...

Just idag har jag en sådan dag när jag måste tvinga mig att komma ihåg det positiva, kämpa med mina mörka tankar och självanklagelser. Det är ju bara tankar/känslor just nu, inte JAG.

Jag blev väldigt glad också...Har väntat in dig. ;-) Det skulle bara ta lite tid innan du svalde stoltheten...

??

Zorro

Tack underbara LeverJag. Ja, det är märkligt att man måste bli riktigt rädd innan man inser vad man håller på med. Jag kommer nog aldrig riktigt förstå de märkliga mekanismer som alkoholism innebär. Att man med all tydlighet i världen VET att det är skadligt och att man sakta tar livet av sig och TROTS detta utsätter sig för det. Otroligt märkligt. Och osedvanligt korkat egentligen!

Som du vet är inte heller min relation på topp. Dock för stunden fungerar det bättre.

Det är 2 saker jag måste bearbeta och träna på mer än något annat. Det första är att acceptera att livet inte alltid är på topp. Det finns dalar likväl som toppar. Jag måste klara dalarna utan att gömma mig i dimman och jag måste klara topparna utan att känna ett behov av att fira med alkohol.
Det andra är det jag var inne på sist jag var här. Hur hanterar jag ett misslyckande. Detta är mitt stora problem. Faller jag och öppnar första ölen så verkar det inte gå att stoppa på ett halvår eller så.

Jag vill inte räkna dagar denna gång. Jag vill bara se hur min hälsa och kondition förbättras och räknar hellre kilo än dagar. Det har gått en vecka nu och den har faktiskt gått både fort och lätt. Jag vet ju dock att motgångarna kommer.

Trist att höra att du har det kämpigt. Man kanske måste acceptera att det är så livet är ibland. Livet är ibland svårt, jobbigt och jävligt orättvist. Ibland är det dock precis lika underbart! :-) Det glädjer mig så mycket att du trotts allt jobbigt hänger kvar här och kämpar på och stöttar oss svaga stackare!
För JAG behöver dig verkligen! :-)

Sååå många stora kramar! :-)
/Z

Det är så roligt att se att du återvänt, Zorro! Nya tag, lite klokare. Ja, jag kanske kan lära dig lite om hur man hanterar misslyckanden... Man vänder blad och går vidare helt enkelt... Problemet nu för mig är att jag på sista tiden i rask takt hunnit igenom en roman. Inte varje dag, men Många vända blad blev det. Nu vill jag återigen tro att jag fått stopp på det och jag har sån tilltro till mig själv och är så övertygad. Och jag tror att det kan vara så att jag har lätt att förlåta mig själv för misslyckandena. Fokuserar på det som är bra hos mig själv. På gott och ont givetvis. Vet inte vad som händer hos dig när du tar din första öl, eller vad du säger till dig själv i det läget. Jag kan ju ha helt fel, men det kändes sist som att du verkligen talade om för dig själv att du var dålig och det kändes så tråkigt för du hade funnits här och varit en fantastisk tillgång och en fantastisk människa i flera månader. Nu är du tillbaka och jag kan ju se att du är en människa som jag verkligen tycker om. Empatisk och uppmärksam bland annat. Nu tycker jag absolut att du ska avstå igen och det tror jag att du kommer att lyckas med. Kramar till dig!

Zorro

Sisyfos, tack för ett underbart och varmt inlägg.
Det är väl så att jag KÄNNER mig svag! Jag vet ju rent intellektuellt att alkoholism är en sjukdom, men rent känslomässigt har jag för egen del svårt att acceptera detta. Många skulle beskriva mig som en tjurig, envis jävel som när han företar sig något inte accepterar möjligheten att misslyckas.
När det gäller alkoholen funkar inte detta. Det känns inte som jag har en rimlig möjlighet att vinna. Det gör att jag känner mig svag och det gör att jag känner mig som en dålig människa. När jag tar första ölen är detta ett beslut. Jag väljer att dricka den. Ingen annan häller den i mig. Det är mitt ansvar alena. Och jag klarar inte att stå emot!!!

Dina sista rader gör mig rörd och jag vet inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna dessa ord, men.... vad ska jag säja.... jo, stort tack! :-)

Jag kramar tillbaka!
/Z

Dina inlägg i din och andras trådar har gjort att jag uppfattar dig som sådan Zorro. Det är därför så extra bra och kul att du återvände hit.
Intressant det du skrev om hur du känner för alkoholen och när du dricker. Vi är olika där eftersom jag inte känner mig misslyckad när jag dricker. Fast det är kanske så att jag fortfarande inte har fattat att det inte funkar att inte avstå helt. Funkar kanske så länge allt är bra, men sen är det lätt att halka dit igen. Det funkar ibland att vara måttlig, men sen är hjärnan verkligen kidnappad igen. Å i efterhand kan man verkligen inte fatta att man gör såna otroligt dåliga val. Nej, fy tusan Zorro, aldrig mer!!! Hopas vi blivit klokare båda två... Och du, om du nu mot förmodan skulle halka så ta rygg på nån av oss dikeskörare och styr snabbt upp igen. Jag vägrar att känna mig så misslyckad att jag stannar i diket :-).

Hej Z,
sjukdomen har två sidor;
en besatthet av att "ta ett glas" (det som kickar igång allt helvete - denna har jag blivit av med och det kan du också ;)
ett onormalt begär efter mer efter första glaset (det är här som vi alkoholister skiljer oss från icke-alkoholister)

Skulle jag ta ett glas vin idag skulle hela mitt jävla belöningssystem dra igång igen, klockor ringa i huvudet, och jag skulle BARA fokusera på fler glas direkt. Det är omöjligt att stå emot. Våra hjärnor fungerar så. Det handlar inte om karaktär. Vi är inte sämre för det.

Försök hitta en väg fram till att undvika det första glaset. Med tiden försvinner suget. Jag finner hjälp genom att prata och umgås med andra som delar mitt problem (AA). Du kanske hittar det stödet här..

Lycka till :)

Leverjag

Vi har en annan balans i våra system som gör att risken är så stor för oss och att vi inte nöjer oss md ett glas, som Äntligen fri skriver. Det är kanske det som är nyckeln att en gång för alla inse det och ge upp drömmen och då fixeringen vid att kunna dricka normalt igen.

Bra filmtips om detta: https://www.youtube.com/watch?v=K3gfzfqEre0

Storstora kramar, vänner ?

Zorro

Äntligen fri: Jo, intellektet vet ju så väl att du har rätt i allt du säjer. Intellektet.... Har funderat mycket på AA.

Leverjag: Jag har ingen önskan att bli måttlighetsdrickare. Jag har bara en önskan att inte dricka alls. Så drömmen om att dricka "normalt" har jag gett upp. Kan helt enkelt inte se varför det skulle vara viktigt. Alkoholen leder inte till något positivt alls. Det skadar mig, min hälsa och påverkar omgivning negativt.

Kram till er alla!
/Z

Zorro

Studenten, jag har läst så många inlägg om detta. Däribland Ebbas och dina svar i hennes tråd. Jag VET!! :-)
Men måste på något sätt våga ta av mig masken! Det kommer, men måste känna mig redo. För mig är det ett väldigt stort steg.
/Z

Men du har verkligen absolut ingenting att förlora. Det är ingen stolthet som måste sväljas, ingen stämpel som sätts. Gå dit av nyfikenhet, gå därifrån och känn efter sen. Kanske kan det hjälpa dig, kanske gör det inte det. Men det vet du inte om du inte sett vad det är. Så ta det stora steget nu, eller flera pyttesmå. Jag kan hålla dig mentalt i handen, leendes vid din sida. Precis som Ebba höll min. Heja Zorro!
Kram

Zorro

Klok som en uggla!, studenten :-) Ska ta dina råd under noggrant övervägande.

Känner mig för närvarande rätt stabil och mår bra! Att upptäcka att kroppen håller på att ta stryk och att jag blev så in i h... rädd, fick mig att omvärdera mitt liv en aning och just nu finns inte på kartan att dricka mer. Jag vet att det kommer jobbiga perioder, men nu har jag passerat en vecka med råge (Dag 11 imorgon) och har mått utmärkt. Jag ser att min kropp sakta återhämtar sig. Byxorna sitter en aning lösare och framförallt har skorna blivit större! :-) Märker att jag inte samlar på mig vätska längre och har börjat resan mot ett hälsosammare liv.
Rädsla är en alldeles förträfflig motivationsfaktor.

Jag kan inte sluta att förundras över detta forum. Man läser nya trådar skrivna av trasiga personer med både alkohol- och familjebekymmer. Det tar inte lång stund innan dessa personer är aktiva och hjälper och stöttar andra! Det är alldeles fantastiskt. Tänk om samhället i allmänhet hade fungerat på samma sätt. Jag försvann härifrån för några månader sedan och genast när man är tillbaka finns ni där. Både gamla vänner och nya.
Trotts alla egna demoner och bekymmer hjälper och stöttar man andra.
Det här forumet består av en hel massa livräddare.
Jag kan bara ödmjukt tacka er alla!

/Z