Har, som så många andra, läst här till och från under långa perioder i flera års tid. Bara det är ju ett tecken på att allt inte står rätt till. Nu känner jag mig dock redo att börja skriva själv. Mina erfarenheter av alkohol sträcker sig tillbaka ca tio år då jag började festa ganska hårt under studenttiden och jag insåg allt oftare att jag tappar kontrollen när jag väl dricker. Jag har inga större problem att gå längre perioder utan alkohol men så kommer en festkväll och jag tappar omdömet fullständigt. Jag insåg innan sommaren att jag hade hamnat i en mörk spiral som jag inte riktigt kunde ta mig ur. Ett antal händelser avseende boende och arbete hade lett till att jag på pappret levde min dröm. Men varför kändes det inte så? Jag gick till vårdcentralen och fick antidepressiva utskrivet och går på det fortfarande. Känner en enorm förbättring men vill nu också, en gång för alla, komma till bukt med alkoholen. En dröm vore att leva ett liv utan alkohol. Men jag vet inte om jag orkar stå emot det sociala. Som singel i 30-års åldern i Sthlm lever jag och mina vänner till stor del av min tid på stans barer. Det är naturligt att gå och äta middag och/eller ta ett glas på vardagarna. Däremot har vissa av de mer festliga vardagarna slutat i karatefyllor som absolut påverkat mig dagen efter på jobbet, något som för mig är helt oacceptabelt och som gör mig livrädd. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska ta bort alkohol helt och hållet ur mitt liv. Men jag kan inte tillåta mig själv att få minnesluckor mer, det skrämmer vettet ur mig. Var ska detta sluta?? Ibland är jag övertygad om att jag borde bryta med alkoholen tvärt, vid andra tillfällen tror jag att jag NU kan börja konsumera alkohol måttligt, försöker jag bara lura mig själv?

Darling! Så roligt att du skriver en rad och att du har det så bra. Det låter som om du haft en fantastisk resa. Det är du väl värd.

Önskar dig en riktigt god fortsättning på det nya året! <3

Ebba

Vad glad jag blir.
Underbara SL har sett sig om i världen och mår bra.

Välkommen hem.
För några veckor sedan när jag hade jobbat ganska sent och satt och väntade på en buss slog det sig ned en tjej bredvid mig på bänken.
Hon tog upp en bok och började läsa.
Jag hade just missat en buss och var tvungen att vänta ett tag, jag tittade på hennes bok och såg att det var "Steglitsan" hon läste.

Gissa vem jag tänkte på :)
Härligt att läsa om din resa.

LenaNyman

På alla sätt och vis. Ah, men så väldigt, väldans roligt att höra av dig, SL! Har saknat dig. Den här resan låter magisk. En tanke jag har är att någon gång i mitt liv få tillbringa en hel dag med en (snäll) elefant. Vi skulle umgås i all vänskaplighet, tillbakalutat och skönt, och vi skulle bada och spruta vatten på varann och rulla oss i vattenvälling och titta varandra i ögonen. Jag skulle mysa och stryka och känna och bara ta in upplevelsen av att vara nära ett sånt klokt och starkt väsen.

Tusiken, återigen SL; så himla roligt att så att säga höra din röst. Jag har stora förhoppningar om att du ska trivas bra i ditt lilla hem och att arbete, vänskap, hälsa och kärlek står dig bi. Stor, stor, S T O R kram! <3

steglitsan

Hej kära ni,

Finaste forummänniskor. Det har gått massor av månader sen jag var här senast. Så pass att nu när jag kände att jag bara måste logga in så hade jag glömt namnet. Anledningen till att man inte varit här under en så lång tid som jag kan vara av flera anledningar. Antingen så kan det bero på att man står så stadigt på egna ben att forumet inte fyller den funktion som den hade tidigare, som krycka, stöd och livssviktigt syre. Det kan också bero på att man fallit tillbaka i gamla hjulspår och därmed stoppat huvudet i sanden. Konfronterar jag inte problemen som finns de inte. Dessvärre så var min anledning den senare.

Troligtvis finns det också en del skam inklämd där någonstans. Att jag, Steglitsa, som stundtals säkert har uppfattats som något självgod och nöjd över att jag minsann kan hantera alkoholen med måtta har trampat snett. Men nu har jag bett skammen dra åt helvete. Jag vet inte hur vägen framåt kommer se ut men jag vill vara ärlig med er och inte minst med mig själv med att jag tyvärr inte lyckats vidare i detta.

Kram på er fina vänner, jag har inte hunnit läsa något hos er än. Men jag gör det senare- är väldans nyfiken på hur ni mår och har det i era liv.
SL

SL!!!! Jag är inte inne så ofta, men just idag så - och då är DU här!!!! Så fantastiskt roligt att höra av dig. Men så tråkigt att det inte gått som du tänkt. Käraste SL - de är omöjligt att uppfatta dig som självgod. Aldrig i livet. Du har öppet och ärligt skrivit om din resa. Du har vägt för och emot. Du har prövat olika strategier. Du har reflekterat. Du kände dig nog ganska trygg, om jag förstod dig rätt. Ditt mål var väl inte, i likhet med Stingo, att sluta dricka för alltid? Du ville förändra och bryta ett dåligt beteende innan det gick riktigt illa? Du ville aldrig mer ha black outs? Vi alla här väljer olika vägar och strategier för att förändra vårt drickande. Det har absolut inget med självgodhet att göra.

Men det gör ont i mig att läsa att det inte har gått så bra under senaste tiden. Vill du berätta hur livet ser ut? Är det något som har hänt? Eller är det en gradvis förändring mot något du inte vill?

Stor varm kram till dig! <3

Rädd

Den boken har jag läst. Den var vacker. Jag tänker på livet är som en tavla. Ramen finns där, men den blir aldrig färdigmålad. Vi fortsätter så länge vi lever. Det ljusa & mörka måste finnas annars blir det inget liv. Och det går att måla om & om igen. Det betyder inte att det inte finns. Och vi har fått penslar & färger. Och tavlan bär vi med oss. Ibland gömmer vi den. Vi skäms & tycker vi målar fult.Vill ofta att andra skall betrakta den & tycka den är vacker. Läser din berättelse här. Tycker om dina färger. Önskar Dig en fin dag.

Stingo

Jag har inte heller varit mycket här, men nog tittat in med jämna mellanrum och många gånger undrat hur du har det. Vad fint att höra av dig igen, fast orsaken är trist. Du kan ta dig upp igen. Allt du målat medan du var nykter och klarade dig bra finns kvar på duken, även om en del kan vara dolt med mörkare färger nu.

Välkommen tillbaka! Och inte behöver du skämmas här. Men det är klart att de där inläggen som måste skrivas om att man inte är perfekt gör lite ont. Men det gör oss också mänskliga. Vad tror du att det var som fick dig tillbaka i gamla hjulspår? Jag hade själv ett kraftigt ras för nån månad sedan. Vet varför. Det hick väldigt fort utför. Samtidigt så är jag absolut inte på ruta 1 nu när jag börjat en ny resa. Det är inte du heller. Långt ifrån! Men skriv gärna lite här om hur du tror att du hamnade i skiten igen. Det är verkligen lätt hänt. A är farligt på flera sätt.

LenaNyman

Så härligt att höra av dig! Blir ju kollrig i bollen rent av. Jag har själv haft nåt slags uppehåll från forumet av olika anledningar men i dag, i dag har jag ro att läsa och skriva.

Superbt att du bad skammen högaktningsfullt dra åt helvete. Det är en ohjälpsam och kontraproduktiv polare att umgås med.

Fan, jag saknar dig. Kommer jag på nu mitt i allt. Och jag saknar bara otroligt trevliga, genuina och kloka människor. Säg mig, fick du tag i den där lampan? Blir du fortfarande helt galen på att den där drasuten på jobbet ska gå omkring och vara så jävla lång? Hur mår lilla mamma? Trivs du på jobbet, i lägenheten, på jorden..?

Nu kör vi igen, fina du.
Ja, du är fin. Mycket lajköbel.
Jag tycker om dig.

Dom här senaste meningarna du ser precis här ovan kan jag tjata om i all evighet eftersom dom är sanna. Puss på dig så länge.

<3

PP

Fint att se dig igen! "Be skammen dra åt helvete". Helt rätt, du är för skön!
Kavla upp, kämpa på

/PP

LenaNyman

Tänker på dig. Kan inte du leta åt dig en dator med internetuppkoppling och ett hyfsat fungerande tangentbord och skriva några rader? Eller några ord, säg två?

Jättekram på dig!

LenaNyman

Endera dagen önskar jag läsa några rader av dig. Tänker på dig från time to time och undrar så hur det är med dig. Jättejättekram!

steglitsan

Vågar inte gå in på min tråd så jag går till mina favoriter, Lena Nyman, Muris och Ebba och lämnar en liten hälsning. Tänker att jag går in på min tråd sen. Skriver sen. Skjuter upp det. Men går ändå in till slut. Var tvungen att spåra för att det var så länge sen jag var inne. Och ser att ni har skrivit till mig. Trots att jag inte varit här på så länge. Ni har tänkt på mig, och vet ni vad? Jag tänker på er också. På hur ni har det, hur det går för er. Inte bara med alkoholen utan i livet. Ibland tänker jag på att jag bara inte kan lämna sådär. Det är ofullständigt och inte schysst. Ni har betytt så mycket. Men så blir det ibland med mig. En av mina sämsta egenskaper att jag bara släpper. Är så dålig på avslut. Som att jag aldrig mäktar med att skriva den sista meningen. Förlåt.

Nu är jag här. Tyvärr för att jag känt att jag under en tid släppt på kontrollen. Utforskat delar av alkoholmissbruket som jag tidigare inte har varit på. Druckit själv, något som jag aldrig gjort tidigare. Behöver ta ett omtag. Behöver reflektera och göra en intervention med mig själv.
2016 var ett prövande år på många plan men precis nu känner jag en uns av styrka. Då gäller det att agera. Så det gör jag med att logga in här och skriva i min tråd.

Tack ni fina som får mig att känna mig mindre ensam.
Kram

Du har inget att be om ursäkt för. Du är inte ensam. Inte på långa vägar.
Vi finns här för dig!
♥♥♥