Hej!
Glad, överpresterande student som alltid tar på sig mer ansvar.
Har två jobb vid sidan av studierna och lever i 110.
På ytan är det så jävla bra men det är det ju inte. Inte egentligen.
Jag mår fördjävligt och jag dricker alldeles alldeles för mycket. Minns inte när jag var nykter en hel vecka längre.

Jag hatar det. Jag vill inte mer. Självförakt och studierna börjar ta stryk över mitt beteende/beroende nu. Relationen med mannen börjar ta stryk, jag isolerar mig mer från vänner. Har slutat att träna för jag är ju antingen full eller bakis. Gått upp mer än 10 kg sedan i somras och jag ser sliten ut.
Jag känner mig sliten.
Jag känner mig trasig och tom.

Så många relationer, beslut och vägval jag onyktert valt. Men det har inte bara varit skit. Väldigt många roliga minnen, härliga vänner och goda drinkar i diverse länder har jag hunnit med med åren. Ibland kan jag dricka "normalt" men oftast inte.
Jag tror man kan kalla mig för periodare, om man nu vill sätta stämpel på det.
Förälskad i alkohol vid första ögonkastet. För det är ju det där, oavsett hur dåligt och farligt och knäpp jag blir av alkoholen så förlåter jag alltid den och dricker igen. För att när jag är berusad så är allt så lätt. Men det är ju oxå en lögn nu när jag skriver det, "lätt". De värsta scenarierna och händelserna jag varit med om är just när jag varit full. När den gnutta självbevarelse och överlevnad försvunnit, när det svåra blir dubbel så svårt. De gånger jag känt att livet inte är min kopp te längre. Då har jag varit berusad. Så att allt blir lätt, det är en lögn. För mig själv.

Jag behöver bli nykter, jag vill vara nykter. Hur fan gör man det?
Vem är jag, när jag är nykter en längre period?
Här kommer jag skriva ut allt, naket och anonymt.
Min resa ur den farliga dansen.

Mvh
Studenten

Ebba

Vi är många här som vet att du är en sprudlande och klok tjej!

Som INTE ska skada sig själv med alkohol.

Gråt, drick vatten, gråt lite till.
Sen andas du lugnt och känner att du vet att du är värdefull och viktig och att det är feltänk och alkohol som är problemet. INTE DU.

Kram

Hej Studenten!

Tack för ditt ärliga meddelande. Du beskriver på ett tydligt sätt hur in- och utsida verkligen inte alltid hänger ihop, så är det för många. Jag får intryck av att du har mycket ångest och har svårt att både äta och sova, vilket ju säkert också gör att du då mår ännu sämre. Du verkar ha hamnat i en negativ spiral där alkoholen blivit en kortsiktig lindrig men säkerligen också bidrar till att det dåliga måendet fortsätter. Det går lätt att förstå att du har det kämpigt, jag föreställer mig att du säkert är väldigt trött, både av sömnbrist och för att du så hårt kämpar för att hålla uppe en fasad av att må på ett annat sätt än du gör.

Finns det någon som du litar på runt om dig och som du kan berätta om din situation för? Det löser inte allt men ofta känns det skönt att få dela sin upplevelse med någon och bli lite mindre ensam om sina upplevelser. Jag tänker att du även skulle kunna ringa till Alkohollinjen, där finns utbildade rådgivare att prata med. Läs vidare på: http://alkohollinjen.se/

Vill även skicka med dig att det finns möjlighet att söka akut hjälp om du skulle vara i behov av det, läs gärna mer under fliken fakta: https://alkoholhjalpen.se/akut

Ta hand om dig och fortsätt gärna att dela med dig av dina tankar och känslor här på forumet!

Varma hälsningar,
Miriam Alkoholhjälpen

Och inget har förändrats.
Jag är trött, så jävla trött.
Och jag ljuger fortfarande för mig själv. Stått och stampat på ruta noll ett tag nu. Min alkoholtoleras, herregud min alkoholtolerans... så jävulskt mycket jag dricker för att ens känna ett rus.

Jag har fuckat up.
Det värsta är att jag tror inte jag nått botten änn, och det gör mig rädd. Och jag skäms, för det gick ju bra. Nu känns allt bara så meningslöst igen.
Jag är så trött, men sömnen vägrar infinna sig.

Ta hand om er.

Det är konstigt. Bara genom att ha skrivit här, så väcktes en liten liten glöd i mig.
Kanske kan jag igen.
Kram

Välkommen tillbaka!
Nytt år, nya möjligheter. Vi gör 2017 till vårt år tycker jag. Du skriver att du är trött, men inte sover. För mig blir det precis så av alkohol. Jag somnar, men vaknar under natten. Aldrig pigg och utvilad. Man måste inte nå botten, det räcker att känna att det är nog. Kanske kan du ta en detox-period för att komma igång. Det har funkat för mig ibland. Vet att det är svårt, men för mig är det hälsoeffekterna jag vill åt med att sluta. Mår så himla mycket bättre utan. Och mår så himla dåligt av att dricka. Gör sällskap med mig nu. ?

Im game!
Nu vill jag ta tillbaka kontrollen över mitt liv.

Med detox menar du? ^^
Och säg inte gurkvatten... ?

Hmmm nja, kanske inte gurkvatten direkt. Skäms eg för att säga detta men jag har köpt detoxflaska i hälsokostbutik. Nån grej som blandas med vatten och dricks kontinuerligt under dagen i nån månad. Ska vara JÄTTENYTTIGT! Samtidigt avstår man kaffe, svart te och givetvis alkohol. Vet inte om jag tror på hälsoeffekterna, det har nog snarare varit ett sätt att komma igång för mig. Att dricka kontinuerligt under dagen är nog också nyttigt... men vatten eller gurkvatten är kanske ändå att föredra. Jag har helt enkelt behövt en spark i häcken ?för att komma igång och det har varit mitt sätt. Nu känns det som om jag är tillräckligt motiverad ändå. Så det blir ingen detoxflaska. Däremot socker, alkohol och pasta/ris förbud.

Heeeeej viiiiiiilja! ❤️?
Kul att se dig med. Är du på detox? ^^

Sisyfos, jag tror jag vet vilken flaska du menar ?
Måste oxå bli bättre på att dricka vatten mer kontinuerligt. Kaffet kan jag nog inte släppa.

Måste bara säga att gurkvatten är bland det vidrigaste jag vet. Det smakar ju utspädd gurka. Hur? Och varför skulle man vilja dricka det? ?
När jag kört detox tidigare har det varit vatten med citron och ingefära som dragit i något dygn.
Ska oxå tydligen vara JÄTTENYTTIGT ?. Det är gott iallafall...

Hur funkar dagen för er änsålänge? ❤️

Det är jobbigt. Livet är jobbigt. Känner mig orkeslös, googlar hur man kommer ur depressioner.
Funderar på ssri och att gå till läkaren för min livskvalité är låg.
Men helt ärligt orkar jag inte masa mig ut.
Idag vaknade jag 15:00, efter att ha sovit 11h.
Jag är TRÖTT, det mesta känns lixom grått. Jag försöker mentalitsera mig ur det gråa.
Tänker på hur jag skjuter mig ifrån denna verkligheten likt ett vändning i simning. Hur jag verkligen tar sats och skjuter ifrån. Men vad skjuter jag mig i från till? Det är det som är frågan, det är det som trilskas i mig.
Vad vill jag? Vart vill jag? Vart ska jag?

Så jag stannar, ligger förlamat kvar i soffan. Jag orkar inte röra mig, gå ut, prata med vänner.
Behöver väl inte sägas att jag isolerat mig från de flesta en period nu, det kanske var underförstått.

Det ska bli bättre, jag ska skjuta i från. Jag vettefan vart bara. Dagens mål är att färga utväxten, det känns som att klättra upp för ett högt jävla berg. Men nu har det gått 3dagar sedan jag sa att "idag ska jag färga mitt hår".

Så ser det ut nu. Detta är mitt liv just nu. Det kommer bli bättre. Det måste bli enklare igen.
Idag ska jag färga mitt hår.

Kram

Jag tror jag har hittat botten nu.
Skäms över att skriva detta, men vill inte glömma för framtiden. Jag vill inte glömma detta för min egen skull och jag är anonym här. Så fuck it, jag skriver.

För första gången i mitt liv har jag varit i "fyllecell". Det var bland dem mest läskiga, ensammaste och ångestframkallande uppblevelsen jag haft. Jag försöker komma på hur och varför jag bettede mig som jag gjorde. Försöker göra en kedjeanaalys av mina val den kvällen. Jag får inga svar av mig själv, helt ärligt.
Jag mixade piller med alkohol, skar mig igen. Vilket jag inte heller gjort på flera år. Visst tanken har slagit mig, men jag har ändå haft den självrespekten att inte göra mig själv illa. Inte så.

När polisen frågade om jag tagit några droger sa jag nej, och de körde mig till polissatsionen och inte sjukhuset. Vilket jag egentligen tror var det som behövdes, så sa jag nej.
Någonstans, den kvällen gav jag upp på mig själv. Jag slutade älska mig. Jag kunde inte bry mig mindre om jag skulle överleva den natten eller inte. Men om jag inte skulle överleva så skickade jag ut meddelanden till dem som står mig närmst, inget stort eller dramatiskt. Bara ett hjärta och ett jag tycker om dig.
(Jag är inte suicidal annars, inte ens lite).

I denna jäkla cellen som jag spenderade 6 ensamma timmar utan direkt tillsyn föll jag in och ut ur vakenhet. Jag hallicunerade och fick ångestattacker. Jag var paranoid och rädd. Jag var livrädd för de röster/människor/samtal/drömmar jag hade. Jag skrek efter hjälp. Men de avfärdade mig. De såg mig som vilket annat fyllo dom helst antar jag.
Där och då trodde jag att jag skulle dö av överdosen.
De stängde för fönstret in till min cell, sa att jag skulle vara tyst.
Så jag satte mig på den gula plastmadrassen igen, försökte andas och tittade på de olika monstrerna som klättrade på väggen framför mig.

Jag tror jag har hittat min botten nu.
Jag vill aldrig någonsin vara med om det igen. Och nu vågar jag inte riktigt sova, för jag är rädd för det jag "såg". Jag vill inte återuppleva det igen.

Ta hand om er.

Levande

Nu måste du få hjälp så du finner ditt lugn.
Mina tankar till dig och sök nu hjälp du skall inte behöva vara själv med detta

Björkek

Studenten - jag blir berörd över din ärliga och hemska berättelse. Modigt av dig att skriva av dig och berätta! Undrar hur du mår nu? Fortsätt skriv här på forumet, här kan man dela med sig av vad man vill, ärligt rakt och öppet. Jag tror det är den enda vägen till att börja tycka om sig själv igen och kunna hålla sig ifrån alkoholen. Att vädra sina känslor, såväl glada , som arga, ledsna och jobbiga. Har inte varit med på forumet mer än några dagar och är väldigt nynykter själv (9 dagar), men tycker det här forumet är fantastiskt bra. Kram till dig!

Tack levande och björkek för era kommentarer. Jodå, jag ska fortsätta skriva, det funkade förra gången. Det gick ju åt skogen när jag trodde att allt var lugnt och slutade skriva.

Idag har varit en helt okej dag. Var på lunchdejt med mannen och några vänner.
Jag försöker fortfarande förstå mig på mig. Jag är inte besviken på mig själv, mest bara rädd för vad jag är kapabel till när jag är onykter. Den personlighetsförändringen är skrämmande och obehaglig.
Jag blir lixom dum i huvudet.
Och eftersom jag inte litar på mig själv så kommer jag börja med antabus ett tag igen. Bara för att verkligen försvåra för impulser...
jag har tagit det för flera år sedan, drack en gång med anatbus i kroppen. Så (åter igen helt ärligt) jag vet inte riktigt hur det kommer gå denna gången.
Det är iofs en jäkla skillnad på mig då och nu. Då förnekade jag all typ av eget alkoholmissbruk, jag vet att jag har ett problem med just alkohol idag,
Det är accepterat.
Hur som, den som lever får se :)

Ta hand om er!

Usch vilken upplevelse, känner med dig. Nu finns det bara en väg och det är upp från botten. Det ärväl precis så ibland som alkoholen fungerar. Att man helt slutar bry sig om allt och alla, inklusive sig själv uppenbarligen. Hemskt!
Se nu till att du kan sova. Med eller utan hjälp. Sömnbrist är förödande för omdömet det också. Nu får vi kämpa vidare du och jag. Jag höll mig inte heller ifrån, så nu är det nya tag. Kramar!

LenaNyman

Ja, ta hand om oss. Grip tag i den där portionen självbevarelsedrift som finns i dig. Det finns inga tvivel i mig om att du kan. Och att du vill, ja, det vill du. Kanske inte hela tiden, men det spelar ingen roll. Det kommer. Och det kommer att sluta skaka så småningom.

Jag tycker att du duger. Att du är värd. Och en sak ska du ha klart för dig och det är att du är oersättlig. Skit i klichén bakom och ta in det sanna i dessa ord: Du är oersättlig. Begrip det.

Och stor kram på dig. Var ett gott sällskap till dig själv. Jamen, du vet, allt det där. Nu traskar vi på och vidare.

Sisyfos och Lenanyman, Tack <3.
Ja det finns något i mig att nu är det tamefan nog. Längst där inne är det nog.
Letat igenom mitt medicinskåp idag, hittade ingen antabus. Har ett vagt minne om att jag slängt den burken när jag tänker efter, men hittade Naltrexon.
Så så får det bli efter att ha googlat och läst på. Tydligen ska det ta bort "välbehaget" när man dricker och minska suget att ens vilja dricka.
Har även massa sertalin hemma, men vågar nog inte mig på dem i och med att risken för att bli ännu mer depressiv är hög med dem i början.
Så nu kör vi, på riktigt denna gången.

Tips om bra AAgrupper i stockholm önskas?
Eller är det bara att hoppa in någonstans och hoppas på det bästa?
Kram på er.

Ååååååh vad jag hatar abstinenssymtom och ångest och trötthet.
vad blir det nu? Dag 3ish, händer skakar, kroppen rycker, är glad, är ledsen, är enormt trött, mår illa, får ångest, blir glad igen. Samma sak som för ett år sedan. Finner tröst i att jag kan gå tillbaka och kolla hur jag mått. Accepterar skiten, tröstar mig själv.
Vet att det går över, känns lite lättare men blir lixom irriterad också.

Jag ska må bra igen.
Jag försöker vara här nu.
kram

Jag vilar faktiskt. På riktigt idag så vilar jag. Vaknade äntligen före 12. Var ut med vovven en runda i typ dagsljus. Somnade i soffan, utan stress eller dåligt samvete att jag somnat. Vaknade igen och har lixom stannat i soffan, men det är egenvaldt idag.
Fryser lite i omgångar och mår lite illa. Vet inte om det är naltraxonen eller om det är abstinenssymtom, inte för att det spelar någon roll egentligen.
Lätt ångestpåslag på eftermiddagen men gick över inom en timme.

Funderar på hur människor överlag hinner med allt de gör u det en dag. Jag menar jobb, barn, träning, vänner, hushåll, egentid och sömn? Hur får det plats på 24h? Mina timmar flyger iväg, och då hinner/orkar jag knappt med 2 saker per dag.
Känns som att världens befolkning går på amfetamin och glömde att dela med sig XD

Kram!

LenaNyman

... på hur i hela fridens dagar folk hinner. Eller gör dom det på riktigt? Ofta känns det som att människor åker nåt slags livslångt Vasalopp. Okej, nu lämnar vi av ungarna i Mångsbodarna, fixar köksrenoveringen i Risberg, karriären i Oxberg, lite självförverkligande i Eldris och hälsan, ja, den tar vi när vi kommer fram till Mora och innan starten av nästa Vasalopp i Sälen...

Måste man vara så produktiv?
Kan man få försöka bli lite mer kvalitativ i stället, om man nu inte hinner med båda?

Ha en god natt, S, och en dag i morgon som du blir nöjd av. Kram på dig!