Igår var jag så full att jag inte kommer ihåg hur jag kom hem. Hemma finns min fina man, två fantastiska barn. Jag är så rädd att min man inte orkar längre, inte orkar med att jag alltid är fullast, aldrig slutar dricka när jag väl börjat, ständigt gör bort mig. Min mamma hade också problem med alkoholen och jag har blivit henne. Jag vill inte att mina barn ska komma ihåg sin mamma som ett fyllo. Jag har försökt att skära ner på alkoholen i många år med varierande resultat men jag slutar alltid här. Ångestfylld med minnesluckor och bakis. Jag måste sluta, jag kommer dö om jag fortsätter men om tre veckor så tycker jag inte att det är så farligt och köper hem lite öl och bubbel. Men jag vill inte mer, jag vill inte ha det så här. Jag måste sluta, men jag är rädd för att jag inte klarar av det.

Jag har ångesten från helvetet idag, den ger inte vika en tum. Jag ringde 1177 idag och erkände att jag var alkolist för första gången och frågade vad jag skulle göra, jag behöver hjälp med att sluta dricka, men det är så pinsamt att erkänna att jag är alkolist. Men jag kan inte ha det så här längre. Jag vill inte må så här dåligt. :(

Insett att du behöver hjälp. Fortsätt att skriva och läsa. Du är långt ifrån själv med alkohol-problem, vi är många här som förhoppningsvis kan stötta. Modigt av dig att vara uppriktig. Det finns ett riktigt liv i frihet som väntar bortom nervgiftets kortsiktiga rus och bedövning. På återhörande!

Jag vet att vi är många som har alkohol-problem, men jag känner mig väldigt ensam i det ändå, hoppas och tror att detta forum kommer kunna hjälpa mig så jag får styrka att ändra mitt liv.

1177 sa att jag skulle kontakta min vårdcentral och gav mig nummret till alkohollinjen om jag behövde prata med någon. Jag drar mig för att höra av mig till vårdcentralen, ser inte fram emot att sitta mittemot en läkare och säga att jag är alkolist. Men jag är ju det.

Jag har gjort som du.
Druckit och inte vetat hur jag kommit hem, om jag nattar barnen, var de har hållit hus mm..
Det kom en punkt i livet då det var nog.
Detta forumet har hjälp mig i att se att jag inte är ensam i mitt hemska förhållande till alkohol och att det inte är något att skämmas över att ha problem med drickandet.
Jag har försökt att dra ner men det går bara inte det är noll och inget som gäller för mig.
Tycker det är jättebra att du ska få träffa en läkare!
Du har agerat på att få till en förändring och det gör dig stark!
All lycka till ❤

Jag skäms jättemycket för att jag inte klarar av att dricka som alla andra, att jag fortfarande blir jättepackad fastän jag är vuxen. Nu har jag redan börjat vackla i att jag ska ringa vårdcentralen imorgon, jag tänker att jag ska prova själv en gång till. Jag vill inte att det ska stå i min journal att jag har problem med alkohol. Hur har ni andra gjort? Gick du till läkare först också @surkärring?

Först försökte jag ju i typ 15 år att bara dricka lite.
Sen gick det åt skogen ändå.
Vid ett tillfälle ringde jag AA, det var för ca 10 år sedan. Men jag vågade inte gå dit. Och trodde jag skulle lösa det själv.
Det gick åt skogen.

För ca 9 år sedan bestämde jag mig för en vit period. Den höll i 6 månader och det var då jag träffade min man. Han accepterade fullt ut att jag inte ville dricka och ifrågasatte aldrig det. Men han sa inte heller nej när jag VILLE dricka. Med honom kände jag mig trygg och sen var jag tillbaka i ruset.

Jag har fått så många minnesluckor, jag har spytt och han har rensat vasken, jag har kräkts ner vårt tält på festival och han har städat och hittat ursäkter för mig..
Varje gång jag sagt "jag måste sluta" har han sagt "ok" men när jag sen sagt att jag vill dricka har han också sagt ok..

Botten var nådd när jag bröt mitt löfte till mina barn om att låta bli alkohol en amdra gång och eftersom de är viktigast i livet för mig fanns det inget alternativ. De skämdes så och jag skämdes med dem.

Jag fann en behandlingsklinik där jag bor, kontaktade dem och fick ett förslag på upplägg, pris och vem som kan betala (t.ex arbetsgivaren).
Det skrämde mig tillräckligt för att bestämma mig att klara detta på egen hand.

Så jag har skrivit till och pratat med mina vänner och några av mina närmsta kollegor. Sagt att jag mår så dåligt av att dricka att jag nu låter bli.
Min man har fått en rejäl föreläsning om vad jag behöver från honom och vad han ska göra för att hjälpa mig. Denna gången tror jag att budskapet gått fram. Men jag är bara på dag 33 så nog finns det fällor framför mig som väntar.

Samtidigt har jag tur. Jag har inte suget efter att dricka. Så länge jag inte tar första glaset är jag "säker".

Jag har alltid alkoholfri öl och alkoholfritt vin hemma. Och goda teer. Ifall jag skulle bli sugen.

Jag har en man som förstått mitt problem. Jag har vänner och barn som hejar på mig.
Jag har fritidsintressen som att springa, som jag kan ta till när jag riskerar att fastna i soffan, där jag så ofta slentrianmässigt korkat upp. Bort med det!

Min man har tagit det med ro när jag varit fyllesjuk eftersom han har erfarenheter från tyngre missbruk. Han tyckte att mina issues var en piss i Mississippi. Men nu har han tänkt om.

Du ska inte skämmas utan vara stolt över att du kommit till insikt. Det är många som inte når dit.
Vi är också många som HAR förstått att alkohol är skit. Lång eller kort väg till den insikten spelar mindre roll. Du är här nu.

Gör som du känner. Ta en dag i taget.
Fundera på varför du dricker, vad du känner när du gör det och hur du mår dagen efter. Föreställ dig nästa gång du vill dricka vad som skulle kunna hända om du låter bli och hur du skulle kunna må dagen efter. Jämför.

Kanske märker du att en nykter dag/kväll inte är katastrof.. ? att det är så mycket skönare att få vakna utan bakfylla.
Ge det en chans. Och en till.
Sakta men säkert.
Behöver du stöd, våga ta kontakt med AA eller vårdcentral. Du förtjänar att må bra. Du är värd ett nyktert liv.
(Och det är inte trist. Det är fantastiskt!)

SkåneTösen

Hej och välkommen. Jag tycker att det låter som en bra ide att söka hjälp. När jag insåg att jag inte kunde dricka alkohol försökte jag klara det själv. Det funkade en månad ungefär. Så jag tog mig samman och berättade för min läkare att jag drack för mycket och inte kunde sluta. Det var väldigt nervöst och det kändes som hela världen skulle falla i bitar men det var rätt odramatiskt ich framförallt en stor lättnad. Det finns olika sorters hjälp att få, det finns säkert något som är rätt för dig.
För min del blev det en alkoholterapeut en gång i veckan.
Har nu varit nykter 1 år och 3 månader. Har tagit ett återfall men det får man se som en del av processen.
Angående att du inte vill att det ska stå i din journal att du har alkohol problem, det är förståligt men du kanske skulle ställa det mot vad alkoholen ställer till med för dig och din familj. Faktum är att du har problem med alkohol och det är inte mindre verkligt för att det inte står i några papper.
Du har allt att vinna, låt inte skamkänslor stå i din väg. Det går att sluta även om det känns oöverstigligt ibland, särskilt i början men kämpa på!
Förändring är möjligt.

Du är klok en surkärring. ? Jag tror jag vet varför jag dricker. För att jag har tråkigt och för att jag har ångest. Jag dricker absolut inte varje dag, jag dricker kanske 2 dagar i veckan och minst en av dom, oftast fredagen är jag redlöst full. Jag har varit med många tragedier och då sökt tröst i alkohol. Bedövat tankar och känslor för en stund. De perioder som jag varit helt nykter så är det det jag saknar. Att få en paus och bedöva mig från mig själv. Tragiskt med tyvärr helt sant.

Så kommer jag till slut ändå till en insikt bland bakfyllan, ångest, spyor och tristess. Att det inte håller. Att jag måste ta tag i mig själv. Och så göra jag det i några veckor eller månader men sen så förtränger jag hur dåligt alkohol och jag faktiskt passar och börjar dricka så smått igen. Det går bra ett par veckor eller månader sen så är jag redlös igen. Efter min senaste vita period så eskalerade det snabbt. Just nu inser jag att jag bör sluta dricka helt och inte dricka mer alls. Ever. Men det är så trist. Så galet att jag sörjer att inte kunna dricka när det är alkoholen som förtär mig...

Det är ju ett faktum att jag har problem med alkohol oavsett om det står i några papper eller inte. Men skammen finns där och gnager. Jag har precis erkänt för mig själv och för min man att jag faktiskt ÄR en alkoholist. Jag kan inte kontrollera alkoholen, den kontrollerar mig och jag vet ju var jag slutar om jag fortsätter på den här vägen. Men ändå så blir jag ledsen ( och faktiskt lite arg ) när jag tänker att jag aldrig mer kan dricka. Min man dricker inget alls och är jätteglad att jag kommit till insikt. Eftersom jag berätttat för honom så känner jag att det inte finns någon väg tillbaka så som det var innan i alla fall.

Sitter här i soffan med skam och ångest för att jag har kunnat låta det gå så långt att jag antagligen aldrig kan dricka mer. Känner som ett stort misslyckande just nu. :( jag vet att det är bra att jag tagit ett beslut att sluta och att jag har erkänt för min man. Men känslorna känner jag ändå :(

Alkoholberoende sägs väl och tror jag klassas som en sjukdom. Är inte helt påläst kring detta. Men har hört att en del är fast i beroendet redan vid första fyllan. En hel del människor med alkoholproblem har s a s "inte en chans" när de väl har börjat dricka. Chansen är att erkänna detta, ta hjälp och förhoppningsvis hitta en livsstil och strategier för att hålla denna sjukdom i schack resten av livet.

Ja, mina rader till dig ovan är ett försök till att kanske lindra skammen och ångesten. Kanske har du varit extra känslig för drogen och ruset? Å ena sidan är det bra att du använder denna ångest och skam som en påminnelse om att det du känner idag, vill du inte känna mer. Nu när du börjar bygga din nykterhet kommer du att bli starkare och starkare för var dag, stoltare och stoltare. Jag läste några kloka rader från någon en gång: "Om jag visste det jag vet idag, hade jag inte gjort det jag gjorde igår, men om jag inte gjorde det jag gjorde igår, hade jag inte vetat det jag vet idag".

SÅ må lämpligt dåligt idag, det kommer en morgondag jag lovar. Nu vänder livet för dig ska du se!

Du har helt rätt. Men just nu är jag låg. Fortfarande ångest för fredagsfyllan. Rädd att jag inte klarar sluta dricka i längden och snart övertalar jag mig själv att jag visst då kan ta några glas bubbel. Fastän jag vet att jag inte ska dricka mer, jag klarar ju inte det, och så deppar jag över att stackars jag aldrig kommer kunna ta en glas vin. Tycker synd om mig själv. Vilket känns patetiskt.... :(

MagganM

Känner verkligen igen mig i det du skriver. Den ångest alkoholen ger...men den är så kul när man håller på. Var på fest i lördags och sa till mig själv innan att nu tar du det försiktigt. Men slutade med att jag inte minns slutet överhuvudtaget...spytt på vårt golv och handfat i badrummet... Mina tonåringar såg sin mamma full...åter igen! Min man blev mäkta trött på mig och vi gräla naturligtvis också.... Dagen efter...den ångest...de låga tankarna... känns som inget blir som vanligt igen...hemma från jobbet idag då ångesten så stor och pulsen så vansinnigt hög. Vill kunna dricka "normalt" på en lagom nivå så jag mår toppen även dagen efter och framförallt minns allt...Bör kanske sluta helt...men vet jag tycker det är så gott...

Nyckelpigan

Välkommen hit! Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver... jag har även varit arg, tyckt att livet var orättvist, tyckt synd om mig själv och fått panik när jag tänkt "aldrig mer" ett glas bubbel/rosé etc. Faran är att tänka så, att ta hela livet på en gång. Det berömda "en dag i taget" finns av en anledning. Jag har hängt på det här forumet i över två år - det har varit min livlina många gånger. Just nu är jag inne i en fas som för mig är fantastisk, vis av tidigare gånger läser jag dock här nästan dagligen, bara för att inte glömma och få för mig att jag inte har några problem längre. Läs i andras trådar, skriv... du får massor med info, stöd och värme här. Välkommen! Kram

..förutom att mina barn är mindre och sov när jag kräkte ner mitt hem som min man fick städa upp. Jag minns inte ett smack. Jag har provat att dra ner på drickandet så många gånger och det går bra i perioder men jag slutar alltid här, med så mycket ångest så jag knappt klarar av att gå utanför dörren. Nu blir det ingen alkohol på ett tag, för mitt eget bästa så bör det ju blir alkoholfritt för alltid, men det vet jag inte om jag kan lova det riktigt än även om min man vill det. Nu ska jag ha en lång vit period i alla fall. Sen får jag se om jag tycker det är värt att riskera att ha den här ångesten igen.... hoppas du mår bättre imorgon MagganM! ❤️

Jag får försöka tänka så - en dag i taget. Svårt eftersom jag har ett ganska stort kontrollbehov, vilket är en paradox i sig när jag super mig redlös med minnesluckorna var och varannan helg. Jag får försöka härda ut och jag läser massor här och det hjälper. Och alla fantastiska människor som delar med sig både i sina egna trådar och i min, är ett enormt stöd. Jag har i en annan utsträckning förstått att mitt problem med alkohol är STORT "denna gången". Jag skyller inte på omständigheter utan jag har faktiskt insett att jag har ett allvarligt problem. Jag tror och hopps att min tråd kommer hjälpa mig senare också, när jag har glömt att jag inte kan sluta dricka och vill gå på coctailparty med vänner och dricka bubbel och ha trevligt. När jag försöker övertala mig själv att jag har kontroll. I mitt fall kan jag inte garantera utgången när jag börjar dricka, jag kanske klarar av att inte bli pinsam, dryg och aspackad, men det är ca 50/50. Självföraktet jag känner mot mig själv just nu är enormt. Hur fan lyckades jag hamna här?

Hur går det för dig nyckelpigan? Försöker du dricka måttligt eller valde du att sluta helt?

Nyckelpigan

Hej igen! Jag har gått igenom en massa olika faser, känner igen dem hos många andra också. På olika sätt har jag försökt begränsa mitt drickande, hittat på det ena sätter efter det andra, när det slagit fel har det alltid gått att hitta en bra förklaring till att det gick fel den gången. Nya regler, ibland bra men inte alltid. Efter att ha dansat denna dans i alla möjliga varianter är det således noll a som gäller nu. Jag hade aldrig kommit hit, där jag är idag, om jag fortsatt ha kvar det där "bara två glas", "bara då och då" osv. Jag var tvungen att bli arg, sörja, snubbla, tycka synd om mig själv och snubbla om och om igen innan jag nådde den känsla kag har idag. Som jag skriver i min tråd vet jag inte om känslan är varaktig men jag njuter så länge den varar och fortsätter hålla mig på tårna. Första gången jag verkligen försökte sluta dricka blev jag euforisk efter ett tag, jag fick inte riktigt samma känsla senare när kag försökte igen. Det jag känner nu är något annat, något djupare... jag tycker inte längre synd om mig själv och det trodde jag aldrig skulle upphöra. Jag tar en dag i taget och fortsätter läsa här, jag vet att a-djävulen kan få för sig att börja viska när man känner sig säker. Det finns ett liv utan a, ett liv som är värt så mycket, så länge vi klamrar oss fast vid vår gamle "vän" ser vi dock inte skogen för alla träden. Styrkekram

Så härligt att höra att du har sådan självinsikt nyckelpigan. Jag har väl också först nu insett att den enda som jag lurar när jag sätter upp regler osv angående mitt drickande är jag själv. Jag håller det ju aldrig. Och för varje gång som jag försökte ta tag i problemet och dricka mindre eskalerar det snabbare, jag börjar dricka lite men är snabbt uppe i högkonsumtion igen, av bara farten liksom. alkohol har förstört många relationer för mig genom åren. Jag har fortfarande min man och mina barn kvar och jag måste inse att det inte går mer. Alkohol och jag betyder inte fest längre, det betyder svikna löften, minnesluckor och ångest och att jag slutligen kommer jag stå helt själv, ingen som orkar med mig.