Igår var jag så full att jag inte kommer ihåg hur jag kom hem. Hemma finns min fina man, två fantastiska barn. Jag är så rädd att min man inte orkar längre, inte orkar med att jag alltid är fullast, aldrig slutar dricka när jag väl börjat, ständigt gör bort mig. Min mamma hade också problem med alkoholen och jag har blivit henne. Jag vill inte att mina barn ska komma ihåg sin mamma som ett fyllo. Jag har försökt att skära ner på alkoholen i många år med varierande resultat men jag slutar alltid här. Ångestfylld med minnesluckor och bakis. Jag måste sluta, jag kommer dö om jag fortsätter men om tre veckor så tycker jag inte att det är så farligt och köper hem lite öl och bubbel. Men jag vill inte mer, jag vill inte ha det så här. Jag måste sluta, men jag är rädd för att jag inte klarar av det.

Jag är ju ett antal månader efter, men nu har jag bestämt 90 vita dagar. Jag hoppas att jag mår bättre den 29:e juni, att jag inte dör av tristess:). Men, du och andra verkar så nöjda med era nyktra liv. Det inspirerar!❤️

Jag tänker på dig också! Allt är bra med mig. ❤️ Jag svarade dig i din tråd, jag är inte inne här så ofta längre. Livet tuffar på och jag mår riktigt bra. Sedan jag slutade dricka så har livet blivit bättre på alla plan. Det skönaste är helt klart att slippa all ångest. Ångest för fyllesms, ångest för att jag inte kommer ihåg hur kvällen slutade, ångest för jag inte kommer ihåg vad jag sa, ångest för att jag inte orkar något dagen efter osv. Första månaderna var jobbiga och inte så kul, men det tar ju ett tag innan dopaminnivåerna blir normala när man druckit mycket i många år. Men ge inte upp, det finns ett liv där bakom alkoholdimman. Ett bättre och mer balanserat liv. I alla fall så blev det så för mig. Jag tror på dig Jasmine! ❤️❤️❤️