Första dagen

Nu har jag bestämt mig. Aldrig mer dricka. För det mesta är jag måttlig. Då och då fullkomligt omåttlig. Senaste veckan har det inträffat två gånger. Nu får det räcka. Fyller snart 50. Jag ska ge mig själv ett nyktert liv i födelsedagspresent. Men, hur gör jag nu? Hur ska jag tänka för att min ambition ska bli hållbar? Inte stressa kanske (ingen enkel sak att ta bort ur sitt liv! Tips?

Tack för värmande ord! Nu är jag på dag två ?. Längtar redan till om ett år då jag kan se tillbaka på många dagar av nykterhet. Inser när jag läser det du skriver att jag bör hålla mig till det korta perspektivet i mina tankar. Tack!

Tack för dinasuperstrukturerade tips! Jag har (tror jag) anmält mig till självhjälpsprogrammet. Antar att jag får en heads up när jag kan starta det? Kontaktade en vän i går också som lovat att stå vid min sida. Ringde barnens pappa också och berättade. Sedan är det det där andra med stress och sömn. Har barn med särskilda behov vilket kräver mycket och som jag inte kan prioritera bort. Men nu är det bestämt och jag ska klara det!

Tack för era kommentarer Soffi, Pellis Dee och Doc! Jag startade den har tråden harmodagen, men hittade den inte igen nar jag ville skriva i dag. Nu har jag faktiskt suttit hela dagen framför datorn och last trådar. Först nu hittade jag denna. Programmet har startat för mig nu. Verkar mycket bra och jag arbetar vidare på det. Tror också det blir mycket bra för mig att hanga har med stor regelbundenhet. I morgon blir det dag 7 som helt nykter. Inget sug an, men har börjat fundera över mina triggers. En viktig trigger för mig ar den standiga och lagintensiva oro jag standigt kanner för att mitt NPF-barn inte ska få tillrackligt stöd för att utvecklas i hela sin fulla potential. Hon kommer aldrig att kunna leva ett helt självständigt liv. Det innebar att jag alltid kommer att behöva finnas dar för henne med allt vad det innebar. Jag kommer således att behöva lara mig leva med denna standiga trigger. Den går ju inte att undvika.... Vill garna prata med fler som ar liknande situation (och alla er andra så klart!), som du Pellis.

I går hade jag tankt cykla till återvinningen som ett av två "dagens projekt". Det andra var att dela och frysa in resterna från den rökta hjorten. Har barnfritt några dagar nu och över nyår. Inget av det jag tankt göra blev av. Jag sov gott och lange. Vaknade vid 9.30, åt frukost, laste tidningen. Sedan började jag lasa har vid lunchtid - oavbrutet - till kl 5 i morse. Jag glömde tom att ata. Jag var fullkomligt trollbunden av att lasa om era olika historier och hur ni arbetar för att dricka så mycket som NI vill, eller inte alls. Jag måste sluta helt. Kommer aldrig fungera för mig att dricka lite. Så lange"dricka lite" finns i mitt liv finns också risken för totala haverier. Det vill jag inte vara med om igen. Darför, kommer jag inte dricka i dag heller. Får se om jag kommer ivag till återvinningen i dag. Inte döviktigt att det hander, men vore skönt att få det gjort. Det blev en kort morgons sömn för mig i "natt". Lite ovanligt. Sover ofta många timmar nuförtiden, åtminstone sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom i somras. Det kanns att jag har sovit för lite men mår ok. Kanske tittar in har igen senare i dag.

Nu har fastnat har igen. Kommer inte ivag till återvinningen i dag heller, men skit samma. Jag tror jag behöver sitta har i forumet tillsammans med er och lasa om era olika erfarenheter och vagar till ett nyktert liv. Kanner igen mig i en del, inte annat. Oavsett, ar ALLA delade erfarenheter i detta forum GULD varda för mig! Jag har haft en lattare förkylning med feber fram och tillbaka senaste veckan. Aven huvudvark som ar lite extra trist att bara på just nu kanner jag. Nu ska jag fortsatta med mitt program har på AH. I morgon jobb. Inte störtkul men då får jag en valbehövlig cykeltur ToR till jobbet i alla fall. Fortfarande nykter och inget sug. Tankarna ar i ordning. TACK till er alla!

Kommer just från det jag kallar min rehab. Jag har nämligen fått samtalsstöd på habiliteringen. Stödet är inriktat på föräldrar som har barn med neuropsykritatiska funktionshinder. Jag har stått i kö i 6 månader och har verkligen väntat på att få komma dit då jag tror att dessa samtal är en viktig nyckel för mig att komma ur mitt utmattningssyndrom. Sjätte samtalet i dag. Hade ett himla dividerande i morse med mig själv om jag skulle ta upp det här med alkoholen eller inte. När jag satt i väntrummet hade jag fortfarande inte bestämt mig. Samtalet inleddes lite mellandagstrött och sökande. Har ju inga direkta akuta kriser kopplade till mitt NPF-barn just nu. MEN! så kom jag och prata om den där lågintensiva oron jag ständigt har för mitt barns liv nu, liv framåt och inte minst mitt eget liv. Jag vet att jag alltid kommer att behöva följa henne i armkrok. Hon kommer aldrig att kunna leva ett helt självständigt liv. Jag vet också att hennes pappa som är kärleksfull och bryr sig aldrig kommer vara den som förutser, planerar eller tar några initiativ som rör henne. Jag är ensam med det. När jag har gjort delar av programmet här på insidan har jag insett att det bl.a. (förutom generna då då) är denna ständiga oro som har lett mig dit jag är i dag med alkoholen. Därför kändes det så fiffigt i dag när jag var på samtalet och jag helt plötsligt kom in på denna fråga att - vad bra! Jag kan ju arbeta med en av mina triggers här! Ingen enkel fråga att arbeta bort det inser jag, men känns himla toppen att vi nu har bestämt att nästa samtal har fokus på min oro.

I morgon är det nyårsafton som vi alla vet. Jag har haft en del sorg efter skilsmässan då jag inte blivit inbjuden i de gamla sällskapen längre. Jag har heller inte haft ork att ta jättemånga initiativ själv. En sorg helt enkelt kring det sociala livet. Men, nu måste jag bara säga att det känns som ett 100 procent lyckokast att inte vara bjuden någonstans i morgon. Jag ska sitta hemma själv, läsa böcker, se på TV och ta det lugnt. Känns superbra!

I dag är det dag 8 och jag ska inte dricka något i dag.

nu har jag i alla fall stadat kylen efter julens all mat. Kanns bra! Återvinningen hade tyvärr stangt i dag så då blev det inte den i dag heller. Men, kylen stadad. Min paroncider som jag ska dricka i kvall står fint i centrum av kylen. Det första man ser nar man öppnar. Någon nytta har jag gjort. Det racker för i dag. Hittade en alldeles bortglömd halvt uppdrucken flaska rödvin från flyget. Vad tusan stod den dar för och varför har jag tagit med den hem? Ingen aning. Jag hallde ut och höll mig ifrån dofterna. Bla och det skulle vara gott kande jag på samma gång. Jag drar slutsatsen att jag inte ar helt stabil i mitt beslut. Bra att veta och att det vinet kom bort. (något irriterande att bokstaven a med två prickar över inte fungerar på den har datorn. Ni som laser får anvanda er fantasi nar ni gör det :-)). TACK till Strulan Soffi, svagis och TessMa för era påhalsningar! Jag uppskattar dem mycket!

Nu hörde exmaken av sig och undrade om jag kan ta NPF-barnet i kvall då hon inte vill följa med på festen. Festen ar hos gamla vanner som vi firat med i alla år. Hon kanner dem val, men jag vet hur det ar för henne. Det kommer vara andra familjer dar och nar hon inte har koll på hur det ska bli, då backar hon. Jag tackade nej till att ta emot henne i kvall. Behöver ta hand om mig sjalv och följa min plan. Problemet i sammanhanget ar 14-åringen. Kommer han att gå dit sjalv, eller hur blir det för honom. Det ar hans basta kompis familj som bjuder... Trist för honom om han inte kan/vill gå dit sjalv. Men. Jag ar så himla bestamd på att jag måste följa min plan. Exmaken får lösa situationen den har gången. Det gör inte egoistiska jag. Eller ar jag egoistisk? Nej kanns inte så. Min övervagande kansla ar att det jag gör ar att ta ansvar för mig sjalv. Viktigare an en nyårsafton.

Svagis, det kommer jag att göra. Sitter just nu tillsammans med 14-åringen och lyssnar på min gamla vinyl med Aha. Han satte på den. Han laddar för kvallen sager han. Jag vet fortfarande inte hur det blir (vågar inte stalla några frågor...), men hoppas de kommer ivag alla tre :-). Om och nar jag blir ensam kommer jag ta fram min alkoholfria cider och satta på TV:n!

Bara för att jag sjalv ska minnas. Nu sitter jag har. 14-åringen kom i vag på nyårsfirande utan pappa och NPF-syster. Bra. Synd om honom att gå dit sjalv men bra andå att han inte låter sitt liv också begränsas av systern. Det racker att mamma och pappas liv blir det. Nu sitter jag har barnfri, med bra TV och ar sugen på vin för första gången på 9 dagar. Jag hanterar det genom att tanka på hur skönt det kommer att vara att vakna nykter i morgon bitti. Jag har inget hemma, men visst skulle jag kunna cykla ivag till någon pub. Det tanker jag inte göra. Jag ska stanna i soffan och kanna mig som en tant. För mig ar det i sammanhanget positivt att få kanna sig som en tant. Tanter dricker inte annat an kaffe. Då ska inte jag heller göra det. Slut från mig för stunden.

Du har så ratt så, svagis! Jag dricker ju sjalv enorma mangder te :-) :-) Suget lamnade mig igen. Blev orolig en stund. Nu kanns det bra igen! Jag tittar ut och tanker på de andra. Jag tillhörde "de andra" tidigare. De som vid det har laget har fått i sig en del alkohol och kvallen bara fortsatter. Inte jag. Inte i dag. Jag har virat in mig iett tacke, tant ljus och titta på Hotel Halcyon på svtplay. Bra serie förresten.

Låter underbart Soffi! Bra beslut. Kram

Vaknar nykter. Tyvarr rödögd men inte pluffsig i alla fall. Langtar efter att få de dar klara ögonen på morgonen som många beskriver. Jag sover och sover men blir andå aldrig riktigt pigg! 23,30 i natt knackade det intensivt på mitt köksfönster. Det var grannar i kvarteret som jag inte kanner jättebra. men vi har snackat en del nar vi setts på gatan sedan jag flyttade hit efter skilsmassan. Vad ville de? Jo, de ville kolla med mig om jag ville titta på fyrverkerierna från deras lagenhet (de har fantastisk utsikt) och dricka alkoholfritt bubbel. Jag bara tanker två grejer, 1, vilken jvla tur att jag inte hade dragit i mig en massa vin nar de knackade på. Då hade jag förmodligen inte gjort något jättebra intryck... Skönt att slippa det. 2, De finns fler som inte dricker i det har samhallet. För grannarna (som jag sakert tror alltid varit måttliga) galler att mannen har fått en sjukdom med tillhörande medicinering som inte ar kompatibel med a. Så, det slutade med att vi satt dar, vi tre, ihoptrangda i deras lilla kök och tittade på fyrverkerna från fjarde våningen. Vi pratade, om livet och döden, om andra varldskriget och jag vet inte allt. Inte förran 01.30 gick jag hem. Fin avslutning på nyårsafton. Jag ar såååå glad att jag kunde öppna nykter nar grannarna knackade på. Coolt! Det ska jag göra om :-)

Hur ar det med er andra nyktra som onyktra eller bakfulla? Dags för frukost har. KRAM!

Ja, just tv-serier ar något jag börjat med efter att jag skilde mig. Relativt nytt i mitt liv med andra ord. Så lange jag var gift var det maken som hade monopol på tv-tittandet... Men herrejisses vad bra det ar nar man finner en serie som fångar! Just nu går World on Fire på min svtplay. Sevard den också! Det har med NPF-barn och alkoholkonsumtion ar himla lurigt tanker jag. Jag har ju upplevt att min varld har dragits in i samma snurr som min NPF-dotters. Tempot har varit och ar fortfarande oerhört högt nar man umgås med henne. Det ar standigt olika förslag på vad man kan göra och stora kriser nar något inte blir som hon har tankt. Det kan gå i ett från morgon till kvall. Jag har upplevt att min egen hjarna dragits med i hennes tempo till den grad att jag sjalv trott att jag också har samtliga diagnoser som hon... För att få ned det tempot har jag tagit till rödvin. Och mer och mer rödvin har det blivit under åren....

Tack svagis och PimPim! Vi hörs av vidare har!

Arbetsdag i dag. Jag har sovit gott och tillackligt lange men ar inte pigg och frasch. Det ar förmodligen den dar utmattningen som tar evigheter att ta sig ur som ger sig till kanna dagligdags. I kvall börjar min barnvecka. Datorn som jag och dottern delar på kommer darför vara upptagen av henne. Jag har gott hopp! Må suget hålla sig på avstånd och tack svagis och PimPim för att ni hanger härinne på min tråd också. Skönt att höra att jag inte ar den ende med NPF-barn som kört i diket. I dag ska jag vara nykter.

Svagis, du satter fingret på något jag också funderar på. Sjalvklart måste det finnas pappor också, men jag har hittills varken sett eller hört dem. Tvartom, ser jag hur mammorna med sjalvklarhet t.ex. går ned i tid på arbetet för att barnet/n tar så stor plats i livet. Och många gånger blir det inte enklare nar de blir större, utan problematiken blir snarare svårare. Nar de blivit myndiga hamnar i loopen att man inte kan hjalpa dem med mindre an att man ar god man eller har fullmakt.

Mitt f.d. aktenskap såg ut som så har ungefar: "Engagerad" pappa som alskar sina barn. Deltar i alla möten. Går ibland dit utan att veta varför vi har mötet. Sager vid några tillfallen så mycket dumheter så jag får be honom hålla tyst fortsattningsvis. Några år sedan det hande, men den erfarenheten sitter i så aven vid det senaste mötet för någon vecka sedan var jag tvungen att påminna honom i förvag om att det går bra att sitta tyst om man inte ar saker på sin sak eller riskerar saga något som motsager varför vi ar dar eller inte har med mötets syfte att göra. Jag har varit den som till 100% stått för planering nar det galler skolgång (han skriver alltid på alla papper. Ifrågasatter aldrig något så det problemet har inte funnits), utredningar på BUP, försakringskassan, logoped, ortoptist, neurolog, LSS osv osv. Jag pratade med min dåvarande make, men inser nu att jag har hållit monolog. Aldrig att vi har diskuterat något, eller att jag har upplevt att han kommit med egna förslag. Jag trodde i många år att vi hade ett BRA samarbete . I sjalva verket har jag kant mig TOTALT ensam med vår NPF-flicka. Exmaken har varit ofta sjuk. Inga allvarliga saker, utan mindre infektioner av olika slag (nivå förkylning med feber). Veckorna har han oftast jobbat. På helgerna har han legat på soffan. Han har haft monopol på TV:n. Jag har sprungit. Tvatt matlagning, handling, Aktivera barn, lyssna på barn som pratar oavbrutet, ta hand om de standiga kriserna. Jag har bett honom om hjalp i bland och då har han masat sig ur soffan. Ja, ni hör, jag har fått BE honom om hjalp vid tillfallen nar jag inte kunnat klona mig. Jag ryser nar jag tanker på det.... Jag hade sovmorgon lördag morgon. Fredag kvall efter att mat, diskmaskin och popcorn var fixade satte jag mig med mitt vin i sköna fåtöljen. Dar satt jag och lyssnade på musik och gick in i dimman. Det var en rutin vi hade. Exmaken fick ta hand om barnen då (jag fick så klart be honom varje gång). Jag drack så mycket jag ville då. Det var enda gången efter veckan som var 1000% uppbokad på arbete, hem och barn som jag kunde tanka mina egna tankar. Sitta ner utan att ha ett måste. Som ni förstår var jag aldrig sarskilt utvilad på lördagen.

Jag ar från djupet av mitt hjarta intresserad av alla NPF-pappors tankar och erfarenheter. Hur har ni det? Finns ni har?

Nu tar jag en kopp te. Dag 12 tror jag det ar för mig i dag. Jag ska vara nykter i dag också.

Hoppas du kunde behålla din sinnesfrid nar du traffade kollegan i går svagis.

Lennis och PimPim: Tack för att ni tittar in i min tråd. Det varmer på något satt att veta att vi ar fler som ha liknande utmaningar.

KRAM

God morgon. Sitter här nyvaknad med teet. Fortfarande inte pigg trots 10 timmars sömn (jvla skitutmattning). I går var jag nykter. i dag ska jag vara nykter. Inget sug. Det går bra. Lite oro inför att skolorna drar igång nästa vecka. Livet blir alltid så mycket mer stressfyllt när ekorrhjulet är i gång. Lätt att tänka rött vin då för mig. Jag gläds åt att jag är halvtidssjukskriven månaden ut. Det ger mig lite andrum. För mig var det nog ändå bra (även om det inte på något sätt var uttänkt så) att sluta precis innan ledigheterna. Lugn och ro minskar mitt sug. Jag har också hållit mig ifrån alkohol genom att inte vara inbjuden på några festligheter. Den karantänen har behövts och kommer fortsatt behövas en period. I februari är tanken att jag ska gå upp till 75 procent på jobbet. Får se hur det kommer att bli. Den överväldigande trötthet jag känner efter 4 timmar på jobbet, går den över någon gång? Känner mig som en slav under tröttheten.

På nyårsdagen var jag på min första dejt sedan jag träffade min exmake i början av 00-talet. Jag har nämligen lagt in en profil på match.com. Hejohå. I profilen beskriver jag mig själv som nykter och att jag söker en man som är nykter eller nästan nykter. Dejten gick bra såtillvida att den var trevlig. Vi fick sitta ute i blåsten med termoskaffe eftersom allting var stängt. Jag tyckte han var fin, men han hörde av sig i går och sa att han inte ville ses igen. Det är bra att veta och vara tydlig. Jag hade gärna setts en gång till. Tycker det är svårt att ta beslut efter det korta och kylslagna möte vi hade på nyårsdagen. Men, det är ok. Inga problem.

Jag har under det senaste året fått en kroppsfigur liknande Muminpappas. Så har jag inte sett ut tidigare. Någon våg har jag inte så vet inte hur mycket jag har gått upp. Utmattningen har gjort att träningen har gått bort fullständigt under det senaste året. Jag har legat på soffan eller suttit. Och cyklat elcykel. Under våren och sommaren hade jag dessutom ett väldigt godissug. Vet inte hur många på påsar Brio och Colaflaskor jag har ätit under den perioden. Det suget har gått över nu, men kilona sitter så klart kvar.

När jag var sjukskriven på heltid i somras drack jag inte. Delvis medvetet. "En sjukskrivning tar man på allvar och super inte bort". Min Luther. Återigen, lugn och ro hjälper mig med suget. Jag satt på min uteplats och läste böcker (och åt godis). I tre veckor utan barn.

Om någon läser det här. Jag funderar lite på er andra som har gett er in i denna stora utmning att sluta dricka. Funderar ni något på att det kanske vore bra med en sjukskrivning under en period. Eller skulle det i stället bli en trigger för er att gå hemma på dagarna? Jag är själv väldigt förtjust i rutiner och cyklar gärna i väg till jobbet. Men, när livet övermannar en och det bara snurrar. Då kanske man kan behöva en period för att stilla det snurret som då också förhoppningsvis minskar suget efter a?

I dag skriver jag på en dator där bokstaven ä funkar. Härligt! äääääÄÄÄÄÄ.

Svagis: Du anar inte hur bra det känns att kunna dela livserfarenhet med dig och andra. Jag är lika förbannad som du på hur det har varit. Hade jag kunnat leva om mitt äktenskap..... Nej det kan jag ju inte. Däremot kan du och jag ta hand om oss själva och varandra nu. Precis som vi gör med våra nykterhetslöften. Kan dock känna en stor sorg över att det i detta nu finns "nya" mammor som är där vi var en gång p.g.a. bristande samhällsstöd för NPF-barnen. Mycket sorgligt att tänka på...

Nu blir det en kopp te till. Jag ska vara nykter i dag. Julen ska bort. Jag har satt upp mål i små steg för borttagandet så att jag inte blir besviken på mig själv om inte allt händer som det gjorde tidigare.

Kram till er som läser!

Jo, det här med att inte dricka under sjukskrivning. Jag glömde en grej. Under våren förra året var jag på VC för utmattning. Fick frågor om min alkoholkonsumtion. Jag svarade att jag dricker mer än jag vill. B-Peth togs och visade på 0.5. Efter det bestämde jag mig för att "aldrig" köpa hem något till mig själv igen. Bara dricka i sällskap. Nytt B-Peth togs måndagen efter midsommar. Då hade jag ändå druckit ensam under midsommar, trots löftet till mig själv. B-Peth visade 0.3. SUCK! Så, kändes det då. Jag tänkte att jag får dra åt tumskruvarna ytterligare. Så, när jag slutligen blev heltidssjukskriven under tre veckor tänkte jag att nykterhet är i alla fall det jag kan ge mig under dessa veckor. Det var inga problem då. Å andra sidan hade jag inte lovat mig själv att aldrig mer dricka. Det är den stora skillnaden mot i dag. I dag vet jag att jag är alkoholist. Jag ska inte dricka. Mina barn ska inte lida pga av min sjukdom. Inte jag heller för den delen.

Håller på att städa ut julen. Nästa steg är att slänga ut julgranen. Våra två befjädrade typer här hemma vägrar dock att gå in i sin bur så jag får vänta med det till de blir hungriga igen.

Jag kan inte annat än att skriva under på allt svagis skriver ovan. Det har varit ungefär samma sak för mig med undantaget att jag byter "dåligt självförtroende" mot "otillräcklighet". Den känslan lever jag ständigt med. Att vara Otillräcklig för både NPF-barnet och det andra barnet. Jag pratar gärna vidare med dig här om dina upplevelser, Uddda.

Dag 13 i dag. Sitter här med mitt te som vanligt. I dag ska jag vara nykter. Har sovit gott. Lite piggare i dag än de andra dagarna. Ledigheten kanske börjar ge resultat trots allt?

Inte upplever jag att min tråd blev kidnappad av dig. Ditt svar till Uddda hade inte jag kunnat formulera i dag. Tack! Hoppas vi hörs igen här!

Min barnvecka. Fröken NPF är alltså här. Hennes autism har på ett väldigt tydligt sätt utvecklats negativt sedan vi skilde oss. Tidigare hade vi ett socialt liv. Kunde bjuda hem andra familjer på middag, eller vi gick till dem. Nu. Ingenting. Det går inte att bjuda hem någon de veckorna hon är hos mig. Att gå bort är i princip omöjligt med mycket få undantag. Att ens komma utanför lägenheten är ovanligt. Hon kan inte åka tunnelbana längre. Det luktar och låter för mycket. Bil har vi ingen längre. Hon kan åka bak på min cykel kortare sträckor (även om det är olagligt, är det så vi löser vissa transporter). Får inte med henne till den lokala simhallen trots att hon alltid har älskat att bada och är ett riktigt vattendjur. I dag föreslog jag en kortare gemensam promenad till julgransåtervinningen, men nej. I julhelgen kom vi i väg på bio i varje fall. Frost 2 lockade. Vi fick ta taxi fram och tillbaka då tunnelbanan inte var och tänka på. Läget som det ser ut nuförtiden är inte kul helt enkelt. Jag har inga stora krav, men att komma utanför lägenheten på en promenad eller vad som helst en gång om dagen gör i varje fall mig gott. Hon har epilepsi så jag lämnar henne absolut inte ensam. I dag har hon suttit och spelat Roblox sedan hon steg upp i morse. Jag och storebror försöker bistå så mycket vi kan så att hon kommer vidare i sitt spel så som hon tänker sig. För en stund sedan fick jag ett psykbryt. Det har varit skrik och frustration över detta spel mer eller mindre hela dagen. Nu orkade jag inte lyssna på detta längre. Höjde tyvärr rösten. Jag ville att hon skulle sluta spela och titta på film i stället. Nu gör hon det.
Min poäng: Det finns en underliggande tristess i detta liv jag lever varannan vecka. Ett glas rött hade lyft läget för min del. Men, det ska jag ju inte ta. Så är livet nu och jag har min övertygelse i mig. Storebror ska inte se mig en gång till som det vrak jag var för bara ett par veckor sedan. Alldeles snart ska vi natta. Då börjar den sedvanliga kampen om tandborst och pyjamas. Inte kul. Vi har funnit våra former, men de innebär att jag behöver ha enorma mängder tålamod.

Det kanske är så att 8-9 år kan vara en brytpunkt för dessa barn (och sedermera vuxna). Jag har funderat mycket på hur vårt liv skulle se ut om vi inte hade skilt oss. Är det skilsmässan som är orsaken till hennes isolering eller är det en del av den tragiska utvecklingen när man har autism? Hon har älskat att bada. Hon har älskat 4H. Spela minigolf. Men, det är precis som att det har blivit en enorm tröskel för henne att bara ta sig ur lägenheten. Jo, förresten. I går ville hon baka (det gillar hon och det gör vi ofta). Då kunde vi raskt promenera tillsammans till ICA för handling till baket. Då var hon taggad.
Jadu, svagis. Jag är inte mycket för att fixa med mig själv faktiskt. Mitt enda fix har varit regelbunden motion. Längtar till den dagen jag kommer tillbaka till den. På tisdag kväll får jag lite avlösning här hemma. Då drar jag till simhallen :-)

Jag förstår nu när du skriver att man kan ta illa upp av hur jag uttryckt mig. Det var inte meningen.
Ett försök till förklaring från min sida kommer här: 1. Jag skulle aldrig uttrycka mig på det sättet IRL. Varför inte? 2. Jag känner ett oerhört stort behov av att på något sätt separera mig själv, mitt eget jag, från min dotter i projektet vara nykter. Som jag tror jag är inne på i ett tidigare inlägg så har vi två levt så nära varandra i snart 12 år så att jag emellanåt känt att jag också har hennes diagnoser. Jag har liksom dragits in i hennes tempo på ett sätt som inte varit bra för mig. Svagis nämnde då ordet medberoende och jag tänker att det är nog precis så. Behöver hitta mig själv i detta.

Om jag uppfattas som att jag uttryckt mig klumpigt, ber jag om ursäkt för det! Jag har i själva verket självklart största respekt för alla med olika funktionshinder. Har arbetat lite kort inom området också innan jag utbildade mig till något helt annat. /Charlie

Jag känner mig villrådig MondayMorning. Livet med mitt barn är en viktig trigger för min alkoholism som jag behöver bearbeta. Jag trodde att jag skulle kunna skriva om det här, men nu tänker jag att det kanske inte är en så god ide. Inte min mening att andra ska må dåligt av mina texter. Är det möjligt för dig att inte läsa min tråd? Om jag inte kan skriva om mitt liv här faller poängen för mig. Då får jag finna andra vägar.

Svagis och Lennis: Jag stöder det ni skriver. Så är det för mig också.

Ler när jag läser ditt inlägg svagis :-). Jo, jag behövde ta några steg tillbaka efter vår diskussion här. Jag har funderat på att lägga ner skrivandet. Vill inte hamna i konflikt. Vill inte att andra ska må dåligt över vad jag skriver här. Har haft tillräckligt av konflikter och tråkigheter de senaste åren. Utmattningen har lett till att jag tydligt väljer mina (egna) strider. Har inte ork till hela livet helt enkelt. Men, å andra sidan. Att bli nykter handlar om att stå upp för sig själv. Inte för andra. Jag har rätt att vara den fullblodsegoist jag behöver vara för att fungera i processen. Jag var så glad när jag började skriva här i AF eftersom jag tänkte att jag kan använda det som en dagbok för mig själv, mina egna tankar och utmaningar. Läsa om andras, få insikter osv. Men det är ju klart att livet på detta forum är som livet IRL. Den striden MÅSTE jag ta. För att vara nykter. Jag stannar. Jag har bestämt mig för det. Jag behöver prata om mina barn och särskilt det ena av dem. Jag kommer att fortsätta göra det. Hade inte jag gjort allt som står i min makt för hennes utveckling och utbildning hade jag inte hamnat i alkoholismen. Kampen fortsätter men den ska ske i nyktert tillstånd. Jag behöver det stöd forumet faktiskt ger för att klara det.

De senaste dagarna har varit ömsom vin och ömsom vatten (får man säga så? :-)). Fick med flickan på en fika hos kompisar i förrgår och till simhallen i går. Fantastiskt stor skillnad för vårt umgänge om vi bara kan göra något utanför lägenheten en gång om dagen. Det var vattnet. Vinet är att jag tyvärr varit hejdlöst sugen på vin de senaste dagarna. Suget går över stundvis, t.ex. när jag ligger i plurret, men sen kommer det igen. Skulle kunna ge en del för ett glas eller 7 som det känns just nu. Varför är det så nu? Vet inte säkert. Ett försök till analys dock:

Jag fyller 50 i dag. Är det festprissen i mig som tycker jag är värd lite vin på min 50-årsdag tro? När vi var hemma hos kompisarna i måndags stod det en öppnad flaska vin på deras bänk i köket. Så har det brukat se ut hemma hos mig också. Bara att ta ett glas när man blir sugen. Nu blev jag sugen när jag såg flaskan. Men, ajabaja. HÅLL UT!!!

På fredag äter Jag (och barnen hoppas jag) och kompisarna middag tillsammans. En av dem fyller också 50 i veckan. Vi planerade middagen när vi sågs. Frågan om alkoholhaltiga drycker kom upp. Jag räddade mig ganska bra tycker jag. Med ett leende på läpparna förklarade jag att det var segt det här med utmattningen. Jag vill inget annat än att komma ur den snarast och har därför bestämt mig för att det får bli helt vitt framöver. Inga problem. Inga ytterligare frågor. Kompisarna dricker, men med måtta och är väl insatta i vad alkoholen kan göra med oss. De är kloka helt enkelt. Samtidigt har jag inte (just nu i alla fall) tänkt bjuda in dem i min innersta krets som jag berättar detaljer för. Det har jag en annan kompis till. Jag förstår nu att middagen kommer att bli en utmaning för mig. Men, den måste jag kunna komma igenom. Livet är inte alkoholfritt, det finns överallt. Nu under helgerna har jag ju haft förmånen att kunna stänga världen ute och sitta för mig själv, men det är ju inte så vardagen ser ut. Bara att ta tjuren vid hornen och GIV MIG STYRKA!

Tack alla för era inlägg i min tråd ovan. En grej som kom upp, tror det var PimPim som skrev om ADHD-utredning. Jo, jag tror jag har en släng. Jag försökte också för några år sedan få en utredning. VC skickade remiss till vuxenpsyk men där tog det tvärstopp. Det vägrade göra en utredning på mig. Två skäl: 1. Det har gått "för bra" för mig. Jag har fast anställning sedan många år, tjänar bra, inga tydliga psykosociala problem. 2. Någon från min barndom måste bli intervjuad om hur jag var när jag var liten. Det finns ingen sådan i mitt liv. Jag växte upp med min mamma som ensamstående. Henne har jag brutit kontakten med sedan 25 år. Min pappa drack (periodare) något kopiöst under min uppväxt så han har ju inte koll på vem jag var då. Numera har vi däremot en hyffsat bra kontakt och han är en mycket uppskattad morfar (som också är nykter sedan 25 år).

ADHD-dörren är därmed stängd för mig.

Så, nu sitter jag här på min födelsedag. Första skoldagen i dag för flickan. Hon vägrar dock stiga upp ur sängen. Aldrig hänt tidigare att jag inte fått upp henne. "Skolan är skit och jag tänker inte gå dit" "Punkt." Fick be taxin vända. Sedan hösten går hon i en resursskola. Fungerar sådär och jag ångrar skolbytet väldigt mycket nu. USCH, vad man utsätter sina barn för med dessa beslut som vi vuxna måste ta över våra barns huvuden. Detta är ÅNGEST för mig. Det blir VAB för mig i dag. Klockan är 07.55. Jag sitter här med mitt te, men tänker bara på vin. Skit också. Ge mig kraft att motstå.

Har avlösare i hemmet till flickan. Nyss ringde avlösaren på dörren. Ville gratulera och ge mig en flaska vin. Avstyrde snabbt vinet med utmattningsargumentet. "Va, dricker inte du?". "Jo (hmhm), men inte just nu. Du får tillbaka vinet men kortet tar jag gärna!". Ja, jisses. Hade jag tagit emot vinet hade jag druckit det. Så känns det. Inte bra att fylla år när man bara är inne på sin tredje vecka som nykter.
GIV MIG STYRKA att hålla emot!

När det gäller skolan, deltog jag under en fm i höstas. Såg stora brister i skolsituationen. Har sett andra formella brister som jag både haft mail-växling med rektor om och möte. Ville delta ytterligare dagar på skolan. Motstånd från skolan, men nu har jag fått "tillåtelse" att delta en dag nästa vecka. Detta är en väldigt lång historia som du förstår. Vi kommer från extremt professionell skola, men bytte, framförallt av skälet att skillnaderna ökar mellan NPF-barn och normala barn och att vi såg att den nya skolan skulle vara bra åtminstone på sikt. Det har den inte visat hitintills. Jag är arg och upprörd på mycket. Håller mig i skinnet då en god dialog är nyckeln till framgång. Det vet jag. Men, detta är så klart en stark trigger för min alkoholkonsumtion och jag tror det var höstens dialog med rektorn som bidrog till mitt crescendo i konsumtion och som gjorde att jag tog beslutet om att sluta dricka helt. Jag bollar gärna med dig! Har också anlitat avlösaren som har en kompis inom skolan. Hon har fått min tillåtelse att släppa sekretessen eftersom jag behöver input från de som har kompetens inom området.

I dag håller jag på med frågan om sjukresor. Flickan åker som sagt inte t-bana längre. Har ansökt om färdtjänst men inte fått den beviljad ännu (långa handläggningstider). Har ett läkarbesök nästa vecka. Läste på 1177 att vårdgivaren godkänner sjukresor. Ringde vårdgivaren. Nej, de kan inte godkänna sjukresa eftersom de inte känner flickan. Jo, ni känner henne, hon var hos er mycket för några år sedan. Nej, det var länge sedan, vi godkänner inte. Du får ringa BUP. Ringer BUP. Nej, vi kan inte godkänna eftersom vi inte är vårdgivare. Ringer tillbaka till vårdgivaren. Osv osv....

Ge mig styrka att finna lugn och harmoni på min födelsedag. Ge mig styrka att hålla mig ifrån vinet...

Jodå, vi tog kontakt med habiliteringen här i Stockholm när hon fick sin autismdiagnos. En timmes möte för att förklara vår situation. Därefter en timmes möte där de förklarar vad de kan bistå med. Hur skulle det vara om de läste journalen på förhand så kunde man ta allt på ett möte? I vilket fall. Hjälp med barnet kunde vi inte få egentligen utan det är stödgrupper, dvs nya möte som tar tid och energi med oklart utfall för min egen del. Jag hade ett konkret ärende och det var frågan om ett tyngdtäcke. Inga problem men då måste vi ha ett möte med arbetsterapeut (med flickan, all den ångest inför det mötet och en vab-dag för att kunna ta det), skriva sömndagbok och gå en utbildning. Nej, jag tackade nej. Har inte tid och kan inte utsätta min flicka för ytterligare belastning i form av stress och ångest. Hon fick ett tyngdtäcke av mig i födelsedagspresent i stället. Stödet jag får från habiliteringen är samtalen jag har nu och de är jättebra! Skolan hon går på är en liten resursskola med inriktning NPF. Det är liksom deras grej, så jag tror knappast de släpper in någon från habiliteringen. Det är ju knappt att jag får komma dit.... Skolan hon gick på tidigare (vanlig kommunal) hade inte mycket att ge för habiliteringens "hjälp". Vet att habiliteringen funkar olika i olika delar av landet, men här har de inte jättegott rykte faktiskt. Jag kan skriva under på det av egen erfarenhet.

Något som jag har fått mot alla odds är 8 avlösartimmar i månaden. Mot alla odds säger jag därför att det är mycket ovanligt att man får avlösning som skild, då man menar att man kan återhämta sig varannan vecka. För mig har avlösningen fyllt flera viktiga funktioner. Dels går jag och simmar då. Bra. Men, en oväntad effekt är att jag upplever att jag får fjärma mig lite från min och flickans symbiotiska förhållande. Hon är inte glad över avlösningen. Men jag säger hejdå och avviker (vilket har känts tufft i mamma-hjärtat). När jag kommer hem igen har de alltid haft det jättebra. Ett sätt också att skapa distans till livet med NPF-barn.

Hejohå.

Måste säga att det är skönt för mig att du arbetar hemma i dag så vi kan "prata" lite svagis. Fortsättning följer när det gäller skolan. Efter en skrikig fm här har vi nu borstat tänderna och fått på kläder. Ett steg på vägen mot restaurangbesöket i kväll.

Suget är helt galet stort här. Jag tackar gudarna för att jag inte tog emot vinflaskan i morse... Dricker kaffe och tänker på hur gott det skulle vara med "ett" glas rött.... Jag behöver styrka nu för att hålla mig ifrån vinet alltså. Känner mig helt överrumplad av denna reaktion!

Grattishälsningarna dundrar in. Trevligt. Men alltså alla dessa emoijis. Det är blommor och hjärtan men också vinglas, rött vin, vitt vin, bubblor. Jag dricker snart upp dem....

Nyss hemkommen från restaurangen. Jag fick med mitt barn dit!! Ja, båda för den delen. Hann inte se din drinktips innan svagis, men det kommer fler gånger. Drack två alkoholfria öl. Dem hjälpte! Jag kände lite fest, de var goda och jag är proppmätt. Min målbild är att aldrig mer behöva skämmas inför 14-åringen. Det behöver jag inte göra i dag i varje fall. Vi pratade inte om det då, men jag kan tänka mig att han tror att jag drack öl med a i. Om det blir frågor kan jag i varje fall med rak rygg och stolthet i tonen säga att nej, jag har inte druckit något, jag är inte berusad det minsta, jag är spiknykter och har full koll. Det känns jättebra!!! Heja mig. Är övertygad om att utmaningen med suget kommer att fortsätta under veckan. På fredag har vi den där kompismiddagen också. Men, jag ska klara det.
Tack för grattishälsningar och kreativt stöd svagis och PimPim!

Ja, det var en kamp i går som hette duga. Ert stöd var ovärderligt! Sovit gott och länge i natt. Flickan kom i väg till skolan i dag så nu blir det jobbet! Känns toppen! Jag ska vara nykter i dag också.

Lyssnar nu. Tråkig men intressant förelasning! Att det finns samordningsproblem ar ju helt uppenbart. Jag tillhör dock skaran föraldrar som söker mycket information, pratar runt och framförallt inte tar ett nej för ett nej. Just det sista har varit en framgångsrik strategi. Det ar min erfarenhet. Fattar att många ger upp. Det ar ju ofta latt att skjuta över ansvar på "någon annan" inom vårdsystemet.

I dag kom jag ivag till jobbet. Kandes toppen! Kande mig ovanligt pigg och vaken. Det MÅSTE jag komma ihåg nu nar suget hela tiden ligger på baklur. Fick ovantat många buketter i går och tankte att jag antligen skulle slå till på den dar Ittala-vasen för 1700 kr som jag sneglat på lange. Hittade ratt farg efter några olika butiksbesök. Fick tag på den absolut sista vasen i en butik. Betalar och ska gå ut och då kraschar jag vasen i stöldbågen :-( Kvinnan i kassan började mumla om att detta kanske betyder något... kanske något dåligt?.... Lite besvarande var det för mig, det måste jag saga. Nu ar jag hemma igen. Blombuketten får stå kvar i vattenglaset. Det gör inget. Jag ser bara blommorna andå.

Jag fortsatter tacka gudarna för att jag inte tog emot vinet i går. Jag ska inte dricka något i dag heller. INTE dricka något i dag heller.

Vasen gick i kras eftersom jag inte behövde den. Hade glömt bort min tre fina vaser i olika storlekar som alltid står på bokhyllan. Jag har sparat 1700 kr!
Badrummet stadat. Inget sug just nu. BRA
KRAM till dig svagis, tack för att du följer mig. Jag uppskattar dig mycket!

Vaknat nykter och utsövd. Tackar mig sjalv för att det inte blev några snedsteg i går heller. I dag har jag en utmaning framför mig. Middag med kompisar i kvall. De kommer att dricka vin. Jag kommer att tycka det ser gott ut. Så mitt löfte till mig i dag ar att inte dricka någoting i dag heller. Jag ska försöka hålla fast vid den kanslan jag har just nu. Nyvaken, inte påverkad, utsövd. Så ska jag vakna i morgon också.

Förbereder middagen för kompisarna i kvall. Extremt sugen på vin. Mina tankar för att hålla mig ifrån: Barnen ar med mig i kvall. Jag har lovat min 14-åring att jag aldrig ska bli berusad igen. Om det inte ska handa, MÅSTE jag avstå HELT. ALLTID. Min flicka ska lamnas åter till pappa efter middagen. Vill göra det nykter. Exmaken vet att jag har slutat med a. Vill inte ge honom ett nederlag från min sida. Jag ska vara NYKTER i kvall. Jag ska vakna pigg, klar och utan dåligt samvete i morgon. I morgon ska jag fånga dagen genom att göra några must do´s. De ska jag fixa! Jag ska vara nykter ikväll.
Soda stream och alkoholfritt bubbel finns hos kompisarna. Jag ser fram emot det!

Hemma igen efter mycket trevlig gemensam födelsedagsmiddag. Vi firade helt enkelt 100 år, jag och en av kompisarna som också hade sin dag i veckan. Mina barn var med trots att jag har barnfritt denna vecka. Det uppskattar jag jättemycket! Kompisarna hade inhandlat Rickard Juhlins alkoholfria bubblor till mig och fyllde på soda streamvattnet kontinuerligt. Precis som jag trodde. Bubblorna kan jag verkligen rekommendera! Kandes superfestliga! De drack rött vin till maten. Konstigt nog suktade jag inte efter dem nar jag satt dar. Nu nar jag ar hemma igen kanner jag suget igen. Kanske beror det på en dålig vana som blivit efter skilsmassan. Barnfri fredag =vin. Den vanan ska jag ta knacken på hoppas jag.

Vi ar ju inte samma person och du måste sjalvklart ta dina beslut, svagis. Men för min del var faktiskt den alkoholfria ölen jag drack haromdagen en skank från ovan. De gav inte mig mer sug efter mer öl eller ökade suget efter a. Lite samma med de goda bubblorna jag fick i dag-

Jag ar övertygad om att vi kan bli kompisar med vårt sug. Nar vi levt tillsammans ett tag kommer vi att lara kanna varandra och veta hur vi ska göra och tanka för att leva i harmoni tillsammans. Förhoppningsvis går det över någon gång men jag tror det kan ta tid. Typ något år. Det får man nog rakna med. Hur hanterar du din ångest svagis?
KRAM tebaks!

Stort tack för era kommentarer! Ja, jag måste fortsatta skriva har. Det ar ett enormt stöd för mig att få skriva ner mina tankar kring a, potentiella fallgropar och annat. Jag hade arligt talat inte klarat 20 dagar som jag ar på nu utan att få skriva har. Det ar så himla latt att modifiera sina egna tankar efter hand. Men det som ar satt på prant, det finns dar. I dag vaknar jag med latt halsont, lite hostig, huvudvark. Men jag ar fullkomligt REN! Inte ett uns av a i min kropp. Jag har förstått att just den kanslan ar viktig att hålla i och minnas som motiv för att inte ta det första glaset. Darför måste jag så klart skriva om den också har :-).
I dag har jag några grejer jag borde fixa. Har dock redan börjat förhandlingen med mig sjal. Måste jag verkligen till återvinningen just i dag. Det ar ju minusgrader, kallt och cykla och jag ar lite förkyld... Osv. Men just sådana har ting tanker jag att jag får lov att förhandla med mig sjalv om. Allt som rör a ar ju icke förhandlingsbart så något måste jag val kunna bestamma över sjalv? Ja, jag hör att det låter som nar jag pratar med mina barn....
Vi får se hur dagen blir. Nu tar jag en kopp te till. Jag ar INTE sugen på vin nu. Jag kommer inte att dricka något i dag. Jag ser fram emot en nykter dag fylld med inre lugn och harmoni! Lite skönt att 50-veckan ar över. Den har ju milt sagt varit en utmaning nar det galler sug efter vin :-)

I kväll är det tre veckor sedan jag hade min sista fylla. Drack först hemma. Sedan drog jag till puben. Hem kom jag. Med hjälp. En för mig totalt okänd person förbarmade sig genom att leda min cykel hem. Jag har svaga minnen från den promenaden, men minns att jag trillade ett antal gånger. Jag kunde alltså inte gå upprätt hem. Och absolut inte leda cykeln. Cykla var inte att tänka på förstås men det var kanske det jag försökte göra när den okända personen insåg att jag behövde hjälp hem... Tack till dig, du okända! Min 14-åring var vaken när jag kom hem (flickan hos pappa). 14-åringen lackade ut totalt... USCH. Bedrövligt beteende av mig som mamma. Som jag skämdes.

Konstigt nog känns händelsen otroligt avlägsen. Det känns som om det hände för tre år sedan i stället för tre veckor. Fyllan hjälper en att glömma hur det var, därför kan vi hoppa på det igen några dagar/veckor senare och göra om samma sak. Därför tänker jag att jag måste skriva om kvällen här. För att inte glömma. För att komma ihåg varför jag inte ska ta det första glaset. För att jag vill vara den bästa mamman jag kan vara för mina barn.

Tack svagis! Blev det rörigt och jobbigt för att du beslutade att inte gå på AA-mötet i morse? Jag har ju ett extremt stort behov av att följa min plan just nu. Normalt är jag väldigt flexibel - men INTE nu.

Toppen med nykter! Jag njuter av att inte vara sugen. Jag njuter också av att känna mig trött. Blir sängen innan 21 i kväll tror jag...
KRAM!

I dag har jag varit nykter i tre veckor! Just nu känns livet bekymmerslöst. Alkoholen är totalt oviktig för mig. Låt mig nu får några sådana dagar. Tack. En vecka kvar till en månad.