av Andrahalvlek

Se klart
mån, 2021-03-01 - 17:48

Det är ju helt otroligt vilken målmedvetenhet, är väldigt imponerad och glad å dina vägnar. ??? Min last förutom snuset är glass numera. Det är för gott för mitt eget bästa. Däremot har jag just nu långa arbetsdagar, så stunden på kvällen är viktig. Även om den såklart inte måste innehålla något med ungefär halva dagsintsget energi... om jag ska göra något ”annat” blir det mer aktivitet och det orkar jag inte.
Men ska testa med kvällspromenad, te och kanske skorpor. Frukt äter jag aldrig, lockar mig föga med en banan framför tvn.
Å andra sidan går jag ner några hekto i veckan och jag måste inte ha bråttom, har lärt mig att några saker tar tid och att det är okej.
Kram! Din energi och målmedvetenhet smittar på det bra sättet! ?

Andrahalvlek
mån, 2021-03-01 - 18:58

Det återstår mååååånga kilon innan jag som du befinner mig 3 kg från målvikt, Se klart ❤️ Du lär vinna det racet även om du äter glass.

För mig känns det väldigt skönt att jag har hittat den viktiga balansen. Jag bantar inte egentlig mening, jag äter bara inte socker, vitt mjöl, mjölk, ris och potatis. Allt sådant som väcker mersug. Hos mig.

Jag har nykterheten att tacka för att detta ens känns möjligt. Dels hade alkohol fått mig att tappa omdömet och slarva, och dels är jag numer van att ta en dag i taget och en månad i taget. Känns det bra kan man köra på en månad till.

Jag har inte ens bestämt målvikt än. Jag fokuserar på att äta rätt och få ihop 12.000 steg per dag, sen får det ske som sker.

Sannolikt behöver jag dock snart skrämma kroppen med någon annan aktivitet, kroppen vänjer sig vid all typ av belastning. Kanske blir det då några löpsteg också, pumpa upp pulsen lite.

Men där är jag inte än, fortfarande släpper kroppen ifrån sig fett med nuvarande belastning.

Kram ?

Torn
mån, 2021-03-01 - 19:08

8 kg, det var inte lite det!? Imponerande att du lyckas nå stegmålet varje dag också. Vad tror du det var som gjorde att du hittade den rätta motivation? Kan det vara att din sömn blivit såpass bättre kanske. Grattis i alla fall, och grymt bra jobbat! ?. Kram

Edit, du skrev när jag skrev.? Nykterheten är det såklart, och därmed bättre sömn.

Andrahalvlek
tis, 2021-03-02 - 18:40

På mitt jobb har vi skickat ut en coronaenkät till medarbetarna. Vi fick kanonbra svarsfrekvens, över 70 procent. Är det över 50 procent i svarsfrekvens är det bra, så 70 procent är verkligen svinbra.

Generellt mår folk hyfsat bra. De gillar läget. Det går inte att fånga upp några tendenser till psykisk ohälsa alls i enkäten. Toppen! Lite klagomål på liten laptop-skärm, dålig stol/bord och tangentbord etc. Helt normala bekymmer, som förhoppningsvis går att möta hyfsat lätt. Det är tråkigt att inte få träffas, mer kommunikation efterlyses.

Men generellt visar enkäten på toppresultat, och jag blir så glad att jag nästan hoppar. Det är så roligt att kunna redovisa det här resultatet. Det blir som en klapp på axeln till alla: ”Vi fixar det här riktigt bra tillsammans.”

Det vi ska göra nu är att erbjuda folk att ta med sig sin skrivbordsstol hem, att de får låna höjbara skrivbord som vi fått över, att de kan få hem externt tangentbord, kilkudde och ståmatta. Jag ska också tipsa om det ihopfällbara barbordet som jag köpt för 560 kr på cd.on. Det är perfekt att stå och jobba vid en timme då och då, och det hittar säkert sitt ändamål privat även framöver. Vi kan ju inte betala folks möbler hemma liksom.

Något som vi däremot ska betala är lunchen om man lunchar med en kollega som jobbar hemifrån stadigvarande och som det var länge sedan man träffade. Gärna utelunch nu i mars-maj när det blir fint vårväder. På skärtorsdag ska vi också ha gemensam långlunch i ett friluftsområde, då vi hyrt in en matvagn och ska fixa tipsrunda.

Idag fick jag också tillfälle att presentera vår policy för riskbruk och missbruk. Jag berättade inte om mina egna erfarenheter. Det jag däremot tryckte på var att man behöver inte vänta tills man har ”bevis” utan chefen kan ha ett orossamtal betydligt tidigare. Den dagen någon står onykter vid kaffeautomaten har det gått onödigt långt. (Jag har upplevt det, men det var nog 25 år sedan.)

Men jag påtalade också att chefen behöver allas ögon och öron för att fånga upp eventuella problem. Får chefen en hint kan hen sen försöka bilda sig en egen uppfattning, som sen ligger till grund för orossamtalet. Jag framhöll också att man berättar för chefen av omtanke - om individen och verksamheten. Och förstås påtalade jag att den som själv upplever sig ha problem ska kontakta sin chef pronto och att det finns hjälp av få via Företagshälsan.

Min info landade väl tror jag, och jag förberedde mig inte så noga utan talade från hjärtat. Jag vill prata spontant för då känns det bäst för mig, och att babbla 15 min spontant kändes plättlätt. Jag är verkligen riktigt svältfödd på att babbla nu när jag jobbar hemifrån. Snart börjar jag väl prata med småfåglarna utanför fönstret ?

Kram ?

Torn
tis, 2021-03-02 - 20:57

Bra att ni har en tydlig strategi med hemmajobbandet mm. Jag misstänker att det här kommer dra ut på tiden. Frugan var och testade sig för covid i dag, och jag blir inte förvånad om hon åkt på det. Det sköts katastrofalt dåligt på hennes jobb. (Kommunalt) Det är ingen ordning alls, ena dagen får hon jobba hemifrån, andra dagen måste hon vara på plats. Med eleverna är det likadant. Det är värsta smitthärden som förflyttas mellan skolan och folks hem.

På mitt jobb får man inte sätta sin fot om det finns någon som man bor tillsammans med som har symtom på covid. Och om frugan är smittad måste jag vara hemma i 14 dagar. Vi får full lön om man måste vara hemma. (Permission)

Om det var jag som hade haft symtom så hade frugan varit tvungen att vara på jobbet ändå.
Och så undrar Tegnell och gänget varför folk inte sköter sig.? Det är ju dom som har satt reglerna/rekommendationerna. I början följde företaget jag jobbar på Tegnells regler, men de insåg sedan att det behövdes mycket kraftfullare åtgärder.

Har ni bra regler (covid) där du jobbar Ah, eller följer ni bara vad Tegnell säger?

Kram

Andrahalvlek
tis, 2021-03-02 - 22:30

Typ 90 procent jobbar hemifrån. Några få finns på plats och det är tydliga anvisningar om hur många som får vistas i varje konferensrum, sitta vid samma bord i lunchrummet, och väldigt god distans gäller i alla sammanhang. Det är ödsligt som sjutton på jobbet. Sen får man förstås inte komma till jobbet om man är det minsta krasslig.

Men så generösa är vi inte att vi betalar full lön om någon måste vara hemma för att någon annan i hushållet möjligen är smittad. Men då kan vi ju jobba hemifrån istället, så det har inte ställts på sin spets.

Vi har ett företag i min jobbkommun som direkt i mars i fjol skickade hem alla, för att säkra produktionen. De betalar för att medarbetarna ska kunna inreda ett hemmakontor. Deras stora byggnad mitt i stan står helt öde, och de lämnar nog den byggnaden snart. Hörde att en myndighet i stan bestämt sig för att flytta till nya och mindre lokaler också.

Jag kan inte se att jag någonsin igen träffar koncernkollegor och kör 30-40 mil för att göra det. Jo, förhoppningsvis kommer vi att träffas igen, men kanske bara en-två gånger per år och sen ha resterande möten på länk. Flyga till Stockholm för att gå på kurs känns också främmande framöver. Så mycket vinst för miljön, och även ekonomisk vinst för företaget. Resor och hotell kostar ju en hel del. Pengar som kan användas till annat. Personalvård helst ?

Skolans värld verkar minst sagt stökig, och lärare är väl den yrkeskår som drabbats typ värst? Men samtidigt är det ju ett dilemma eftersom ungdomar behöver de rutiner och den gemenskap som skolan ger. I högre grad än vi som är vuxna, som förhoppningsvis kan skapa nya rutiner hemma.

I början av pandemin jobbade jag 50/50. Nu när jag jobbar hemifrån på heltid och bara besöker jobbet några timmar per vecka så känns det mycket bättre. Hattandet hit och dit kändes jobbigt.

På hela vårt företag med cirka 80 anställda har vi haft 2 bekräftade fall. Helt isolerade fall, med känd källa. Ett 20-tal har nog testat sig under året och visat negativt. Någon jag känner till har antikroppar, utan vetskap om att hon varit smittad. Det får man veta när man lämnar blod nämligen. Har man antikroppar får man brev hem om det. Jag lämnade blod nyligen, men risken för att jag har varit smittad utan att känna till det är typ minimal. Jag träffar ju knappt någon utanför familjen.

Kram ?

Andrahalvlek
ons, 2021-03-03 - 13:03

Tänkte på en sak till. Jag tror inte att några av våra medarbetare har besökt fjällen under sportlovet, eller rest typ alls faktiskt. Inte så många som har tagit ledigt, och de som har tagit ledigt har gjort det för att barnen varit lediga från skolan. Men om vi hade haft medarbetare som rest från länet under sportlovet så hade vi krävt att de jobbar hemifrån och begränsar sina kontakter under minst en vecka i väntan på ev symtom. Som en slags hemmakarantän.

Vi har ju praktikanter nu i vår och vi kräver detsamma av dem, de får jobba hemifrån minst första veckan och begränsa sina kontaktytor, och helst inte åka tåg eller kollektivt. De köper det. Samma sak med våra timvikarier. En kille som bor i Lund, där det finns mycket smitta, berättade att han och hans sambo veckohandlar på Coop kl 7 på måndagsmorgnar. Annars studerar de hemifrån. Då tar man stort ansvar för samhällssmittan!

De yngre personer som jag har kontakt med, inklusive min äldsta dotter, tar enormt stort ansvar för att inte sprida eventuell smitta vidare. Min dotter har haft studier på distans i ett helt år nu, och hon åker varken spårvagn/buss eller tåg. Hon umgås med sin sambo, typ ingen annan. Jo, oss ibland. Sina kompisar träffar hon på zoom och på promenadträffar.

Dottern är orolig för att hennes studier har blivit lidande, i alla fall den kliniska delen. De har haft terapi med patienter, men inte i den utsträckning som hade skett om allt var normalt. Jag försökte trösta henne med att skolan är skolan, och att det kommande praktikåret kommer att ge henne den kliniska erfarenhet som hon behöver, under handledning.

Nu i vår ska hon ha några inspelade terapitimmar, och då kommer en handledare att granska inspelningen och ge henne tips på hur hon ska skapa bättre kontakt, vilka frågor hon kunde gått vidare med mer etc. Hur hon på bästa sätt ”skapar en allians”, som det tydligen heter på psykologspråk.

Jag brukar kalla det att skapa en relation, och sådana skapar jag hela tiden. Korta, långa, tillfälliga, djupa, ytliga. Min målsättning är att skapa en form av relation med alla jag har kontakt med. Med våra vikarier, och jag har ju hunnit med ett gäng på snart 15 år, är min ambition att de alltid ska minnas mig. Får de ett sms av mig tio år senare så ska de minnas mig och övriga kollegor och arbetsplatsen med glädje, och anstränga sig lite extra om jag behöver hjälp med något.

När de försvinner vidare på arbetsmarknaden är de våra bästa ambassadörer, och det ska man vara väldigt medveten om i sitt bemötande av dem. Framöver kommer det att vara en konkurrensfördel att vara en bra arbetsplats med schyssta värderingar och ett hjälpsamt förhållningssätt.

Kram ?

Torn
ons, 2021-03-03 - 14:19

Då har ni ju egna regler,Jättebra! Jag har ju som du vet varit väldigt försiktig men det är liksom kört när frugan och barnen inte får/kan hålla avstånd. Jag ser dem som åkt i väg på skidresor nu som riktiga svin. De tänker bara på sig själva, och bidrar starkt till att den tredje vågen tycks vara här nu. Hallå, det finns ett vaccin, man måste ju bara hålla ut tills man har blivit vaccinerad, fårskallar!?

Om det visar sig att frugan har corona så måste jag vara hemma i 14 dagar. Hmm, då kommer jag inte ha jobbat alls under fyra veckor. Men det är det värt om någon slipper att dö pga mig. Jag skrev i min tråd att jag har blivit mer djurvänlig sedan jag blev nykter. Jag har blivit mer människovänlig också tror jag. När jag drack brydde jag mig inte på samma sätt.

Där alkoholen går in går vettet ut, det gäller även folk som inte är beroende. Så ser jag på saken i alla fall.

Det kommer säkert gå jättebra för din dotter! Det måste kännas bra för dig också att hon har gått en lång och seriös utbildning med ett bra jobb i framtiden.?

Kram

Andrahalvlek
ons, 2021-03-03 - 18:04

Om man är vänlig mot djur och människor så är man empatisk. En fin egenskap som är värd att vårda.

Min äldsta dotter är empatisk, diplomatisk och väldigt smart. Hon kommer att göra ett kanonjobb som psykolog. Hon vill jobba på BUP dessutom - SÅ viktigt arbete. Hon lär inte behöva vara arbetslös.

Hon är dock inte lika intensiv och överhettat empatisk som sin mamma, utan hon är mer jordnära och disciplinerad. Hade jag jobbat som psykolog skulle jag grinat ihjäl mig över all misär, tagit med mig ungarna hem.

Fyra veckor med full lön låter väldigt nice ? Det kan man stå ut med!

Kram ?

Andrahalvlek
ons, 2021-03-03 - 18:11

Idag fick jag veta min löneförhöjning. Mycket högre än jag hade trott ? Säga vad man vill om motivationsfaktorer på jobbet, men en rejäl löneförhöjning som kvitto på att man har gjort ett bra jobb känns väldigt bra.

Efter snart 15 år på den här tjänsten levererar jag fortfarande bra! Trots att inblicken i mitt jobb är ursvår att ha för utomstående. Som en chefskollega sa en gång: ”När du gör ett bra jobb märks det inte så tydligt, men gör du inte ditt jobb så märks det väldigt tydligt.”

Själv brukar jag säga att mitt jobb går ut på att bädda väl för varje enskild medarbetare, så att de i sin tur kan fungera optimalt på jobbet.

Kram ?

Se klart
ons, 2021-03-03 - 20:51

Välförtjänt, jag vet hur viktigt ditt jobb är, och på så många plan! Så härligt att få bekräftelse på att allt du gör- syns och behövs. Kram till dig, empatisk och rolig och varm! ❣️

Andrahalvlek
ons, 2021-03-03 - 21:32

Det känns otroligt bra, att min chef ser och uppskattar det jag gör, för jag gör mitt jobb med hjärtat ❤️

Vi pratade på telefon och hon hörde min positiva reaktion, och hon blev nog lika glad som jag för min skull.

Det är svårt att hävda sig på en arbetsplats där typ alla andra levererar mätbara saker, medan det jag gör har helt andra ingångsvärden. Det är så lätt hänt att den typen av tjänster sparas bort i en omorganisation.

Vi har pratat om att jag eventuellt ska ta en helt annan tjänst, på mitt initiativ. (Efter snart 15 år hade omväxling varit önskvärt.)

Min chef frågade om det idag igen. Och jag har nog landat i att jag släpper den här tjänsten först när jag vet att någon bra tar över och förvaltar mitt arv. Annars stannar jag.

Så man kan säga att jag idag på rak fråga valde om mitt jobb. Det känns stort. Nu vet hon att öppningen finns, och mycket kan hända.

Det är rätt ovanligt att ta sig tillbaka till exakt samma tjänst efter en utmattningsdepression - och jag har dessutom gjort det två gånger, med elva års mellanrum. Lite klokare varje gång.

Kram ?

Andrahalvlek
tors, 2021-03-04 - 11:20

Jag försov mig i morse. Klockradion gick igång som den skulle kl 06.00, men jag fortsatte sova i det högljudda babblandet fram till kl 06.45. Det händer inte ofta, men det är lika jobbigt varje gång det sker. Dottern ska lämnas kl 7. Hon mår inte bra av att stressas på morgonen. Ingen mår bra av att stressas, men allra minst hon med sin autism. Hon har liksom inte riktigt förmågan att skynda sig.

Så jag smsade hennes dagliga verksamhet om att vi blir sena, fick upp dottern och sa att vi behövde skynda oss lite, och sen lämnade jag henne 45 min senare än jag skulle. Sen struntade jag i morgonmötet på jobbet och tog min morgonpromenad som vanligt. Promenaden var viktigare än mötet.

Nu har jag öst järnet några timmar eftersom jag hade deadline mot lönekontoret vid lunchtid idag. Nu är jag klar och väldigt nöjd, och jag har redan fått positiv feedback från lönekontoret. Det känns bra att vara nykter, klartänkt och lite chill och inte jaga upp sig över skitsaker som försovningar.

Kram ?

Andrahalvlek
tors, 2021-03-04 - 16:23

Ett tips jag fick i boken ”1%-regeln” var att stapla goda vanor på varandra. Om man har en bra vana kan man knyta ihop den med en annan bra vana. Till slut krävs ingen tankekraft, man bara gör.

Mina promenader sitter rätt bra nu, det krävs ingen tankekraft för att komma ut på promenad morgon, lunch och kväll. Nu vill jag komplettera med lite styrkeövningar för vrister, vader och fötter för att slippa värk i fötterna. Promenad och löpning sliter på musklerna, man måste bygga upp musklerna också.

Tanken är att jag direkt efter promenaden ska hämta mig en halvlitersflaska med vatten i kylen, stanna upp vid diskbänken och göra några tåhävningar och vristrullningar medan jag dricker vattnet. Varje gång jag kommer in efter en promenad. Varje gång.

Det går sådär, jag glömmer det ungefär hälften av gångerna. Men allt man övar på blir man bättre på, så till slut sitter väl även den vanan förhoppningsvis. Det tar ju typ fem minuter max, men jag tror att det gör stor nytta i längden.

Kram ?

Andrahalvlek
tors, 2021-03-04 - 19:29

Nu har jag börjat få små tankepustar av sista-gången-sentimentalitet. Senast på McDonalds ikväll. ”Det är kanske sista gången vi äter ihop en torsdagskväll så här”. Sen blev jag arg på mig själv, hon flyttar ju inte till månen. Jag kan åka och hämta henne, äta på McDonalds eller göra något annat kul, och sen köra hem henne igen. Plättlätt.

Det är ju ungefär en månad tills yngsta dottern flyttar, så tankarna kommer då och då: ”Det är snart sista gången hon kommer till mig en fredag, som jag lagar hennes frukost, tvättar hennes hår, tvättar hennes kläder” och så vidare. On and on and on. Än så länge kommer det bara korta tankepustar som jag kan vifta bort hyfsat lätt, men jag vet ju att det bara blir värre och värre efterhand som veckorna går.

Slutskedet i den här vågen av sentimentalitet upplevde jag med hennes storasyster. Jag satt och storgrät för att hon skulle flytta, och hon tröstade mig och sa ”men mamma vi har ju tränat på detta nu när vi bott växelvis hos dig och pappa i flera år”. Det spelade ingen roll, jag grät och grät. Jag grät när vi började med växelvis boende också.

Men det får jag inte göra nu. Ingenstans i mitt kroppsspråk får jag visa yngsta dottern att det här är jobbigt för mig. Det blir tillräckligt jobbigt för henne ändå. Hon ska inte behöva släpa runt på sin mammas känslor också. Samtidigt vet jag sen tidigare att hon är en barometer på mitt humör och mående. Hur ska jag lyckas dölja det?

Har ni erfarna föräldrar med många utflugna barn några råd att ge? Jag vet ju att det går över. Jag vet att jag överlever. Men hur ska jag hantera det här och nu?

Börjar nästan gråta bara jag skriver om det ? Min lilla extra skyddsvärda tjej ska flytta hemifrån och bli vuxen. Någon annan ska trösta henne, någon annan ska få höra hennes glädjestrålande ”tack, du är bäst”. Det känns som om jag ska förlora en kroppsdel, hugga av mig en arm.

Kram ?

PS. Jag kan inte prata med hennes pappa om det här. Han tittar bara på mig som om jag vore dum i huvudet, och skakar på huvudet och suckar. Är det typiskt kvinnor att vara så här sentimentala?

Torn
tors, 2021-03-04 - 19:59

Det sitter nog i generna på något sätt, eftersom det är kvinnor som har haft barnen i sina magar. Ja, det här blir nog tufft för dig eftersom du måste bita ihop och inte visa dina känslor för din dotter.❤️

Jag har ju inte några tips, mer än att skriva mycket här och ventilera det så mycket du kan.
Och nu när du inte dricker så går det säkert mycket lättare än om du hade druckit fortfarande.

Det här blir bra, det fixar du!

Kram

Andrahalvlek
tors, 2021-03-04 - 20:05

För att du tror på att jag fixar detta. Bättre som nykter dessutom! Ja, det tuffaste blir att inte visa henne. Jag får gråta på nätterna ?

Jag kan fortfarande minnas känslan när äldsta dottern skulle börja på förskola. Jag höll på att dö av separationsångest. Så jag har ju tränat på det här på olika sätt genom åren. I typ 24 år ?

Kram ?

Andrahalvlek
lör, 2021-03-06 - 09:03

Jag och barnens pappa separerade hösten 2013. Den 1/12 den hösten flyttade jag till egen lägenhet. Drygt åtta år sedan. Första veckan satt jag ensam i lägenheten, det var cold turkey direkt. Jag grät och grät och grät. Sen dess har jag varannan vecka kört först båda barnen och sen bara yngsta dottern till sin pappa, och gemensamt har vi ätit ihop. Samma sak när han har lämnat barnen hos mig den motsatta veckan.

Det slog mig som en blixt igår - nu upphör ju våra gemensamma middagar också. Vi kanske får införa en tradition med gemensam middag ihop med barnen en gång per månad åtminstone? Det här känns ju väldigt abrupt annars.

Jag minns känslan i början, det kändes som jag åkte mot min egen avrättning varje gång jag skulle lämna barnen. Men sen när jag såg deras glädje ihop med sin pappa så släppte det, då var jag enbart glad för deras skull. Tomt som sjutton var det förstås, men jag stod ut eftersom deras relation till sin pappa var superviktig. På samma sätt minns jag den euforiska glädjen inför att de skulle komma till mig, så där hoppsa-steg-glad kände jag mig då.

Men jag tog mig igenom de faserna - och jag gjorde det väldigt bra och hyfsat snabbt dessutom. Jag tillät mig inte fastna i den där gyttjan av känslor. Jag levde ut känslorna som en värsta drama-queen, mest på min kammare faktiskt. Det var inte så mycket känslor som någon annan fick se. En hel del vin hällde jag på de känslorna också. Under mina ensamveckor var det ju ”fritt fram” att dricka vin. Ingen drabbades, ingen fick ens veta.

Rätt snabbt valde jag att fokusera på fördelarna med varannan vecka. Under mina ensamveckor slapp jag passa tider efter jobbet, laga mindre mat, mindre stök, mindre tvätt, tänka en tanke till slut, full kontroll på tv-kontrollen, full kontroll på val av utflykter och så vidare.

Så ska jag fixa den här övergången också. Jag ska gråta på min kammare och fokusera på fördelarna. Fördelarna för dottern är ju enorma - hon ska få ett eget hem ? Och jag är så lycklig för hennes skull, den känslan trumfar allt liksom. Men de andra känslorna finns också - och de behöver få synas och märkas. Klappas lite på, tröstas. ”Det blir bra ska du se.”

Jag minns ju också hur otroligt häftigt det har varit att etablera en vuxenrelation med min äldsta dotter. Nu hänger vi för att vi vill hänga. Nu gör vi saker ihop för att vi gillar varandras sällskap. Inte så ofta av geografiska skäl, men när vi väl gör det går vi all-in. Och den glädjen och stoltheten jag känner inför vilken modig, klok ung kvinna hon har blivit är enorm.

Och nu är det dags att göra samma resa med min yngsta dotter. Hon flyttar inte till månen. Jag är god man till henne så vi kommer att ha en massa kontakt. Sannolikt kommer jag att besöka henne eller hon mig minst en gång per vecka. Nu är det dags för henne att bli så självständig som hon bara kan bli, med andras hjälp. Nu är det dags för henne att kapa förtöjningarna.

Jag hann tänka mycket igår när Alkoholhjälpen låg nere.

Kram ?

Andrahalvlek
lör, 2021-03-06 - 09:12

Igår kväll lämnade jag dottern hos hennes pappa. Precis när vi skulle åka utväxlade sig följande snack:

- Jag kommer till dig nästa fredag.
- Ja, du kommer till mig nästa fredag. Men snart kommer du inte till mig på fredagar längre. Snart stannar du hemma i din egen lägenhet hela veckan och hela helgen. Alla veckor.
- Härligt!

Tji fick jag som försökt fiska lite ? Samtidigt är det så otroligt skönt att hon har den inställningen. Åtminstone just nu, cirka en månad innan flytt. Tuffare känslor hos henne lär vi få hantera när det väl är dags. Eller så är hon så präglad av sin mamma att hon väljer att fokusera på fördelarna i alla lägen ?

Kram ?