Jag tror att man faktiskt har kommit en bra bit på väg när man både kan förstå och också uttrycka att man behöver en paus.
Och också ta en paus! Bra jobbat! Jag tänker också som du att det är en bit ifrån att krascha då,

God fortsättning på er.
Julen har varit riktigt bra faktiskt, en skön balans mellan att unna sig frihet utanför ramarna men även struktur och rutin.
Innan julhelgen nådde jag en skön ny milstolpe i vår renovering som gjort att jag kunnat koppla av till fullo ett par veckor, perfekt till ledigheten i väntan på andra hantverkare.
Efter julens vanliga frosseri och stiltje i projektet så har min tidigare planerade träningssatsning redan startat upp igen efter underhållsträning i flera veckor nu. En härlig känsla att jag kunde acceptera det utan att känna misslyckande och sedan känna suget att ratta in i vanliga rutiner komma tillbaka av sig själv.

Många nya ansikten på gymmet nu och jag kan inte hjälpa att känna en viss självbelåtenhet att de där gamla nyårslöftena är ett minne blott.
Nyårslöften är fint och vacker men så kontraproduktivt. Jag har fortfarande saker som skaver, områden jag önskar kunde förbättras men ett nyårslöfte ger inte något mer än ett ogenomtänkt nytt egenkrav. Långvariga och djupgående förändringar kommer med eftertanke, en hög dos av rimlighet, måttlighet och förståelse för vad man är kapabel till, inte ett ögonblickslöfte på ett klockslag om året.
Vissa skav i livet kan tacklas från andra håll också genom att träna acceptans för vad man inte räcker till för i stunden. På så vis kan man komma ett kliv ifrån skulden och hitta små steg till långvarig förändring.

För ett par år sedan såg jag denna texten och blev helt tagen, den är numer en tavla i mitt sovrum. Börja med att bädda din säng.

"If you make your bed every morning you will have accomplished the first task of the day.
It will give you a small sense of pride, and it will encourage you to do another task and another and another.
By the end of the day, that one task completed will have turned into many tasks completed.
Making your bed will also reinforce the fact that little things in life matter.
If you can't do the little things right, you will never do the big things right.

And, if by chance you have a miserable day, you will come home to a bed that is made — that you made — and a made bed gives you encouragement that tomorrow will be better.

If you want to change the world, start off by making your bed."

~Admiral William H. McRaven

@Pianisten Vilken fin illustration av mikrovanornas makt McRavens text är. En nyttig påminnelse till alla oss som tampas med känslor av otillräcklighet. "Långvariga och djupgående förändringar kommer med eftertanke, en hög dos av rimlighet, måttlighet och förståelse för vad man är kapabel till, inte ett ögonblickslöfte på ett klockslag om året." Så välformulerat och sant.

@Bättre sent, precis så är det och likväl som att negativa mikrovanor kan ha en enorm makt över ditt mående så kan nya positiva göra underverk för att, precis som McRaven säger, ändra din värld.

För egen del fick jag ett lysande exempel i måndags. Det var en riktigt måndag-måndag efter en skön julledighet. Jag var ruskigt trött och omotiverad att återgå till vardagen. Jag visste inte hur jag ens skulle förmå att komma upp ur sängen. Jag tänkte att idag är jag nöjd bara jag får på mig kläder och kommer ut till bilen.
Axlarna var blytunga, jag såg ut som ett lik och tänkte att idag skiter jag i allt vad rutiner heter. Men jag sneglade in i sovrummet, på den stökiga sängen och tänkte, jag bäddar ALLTID sängen, no matter what. Och det gjorde jag. Innan jag visste ordet av det så finner jag mig stående i köket, rakar mig, fixar till håret, borstar tänderna och packar träningsväskan. EN mikrovana startade igång hela dagen och väl utanför huset med känslan av att vara fräsch och helt i spåret igen så startade en bra dag!

@Soffi, jag var tvungen att titta på klippet igår igen och man får rysningar.

Underbar beskrivning av hur en morgon kan börja och vilken betydelse de små, små saker som vi gör har. Jag lyssnade på en föreläsning i höstas om hemarbetet. Kvinnan som föreläste sa att man behöver 6 (eller var det fler) duschar av Dophamin för att komma igång bra. Det får man t.ex. när man möter andra människor eller kanske som du tar hand om dig själv och snyggar till dig. Det är svårare nu att hinna få alla de här kickarna om man går direkt från sängen till skrivbordet. Ens egen inställning är verkligen värt att jobba med.
Ska ta och titta på det där talet.

@Sysifos. Ja, de här hormonerna har verkligen många väldigt betydelsefulla sidor. Dels kickar, sedan efterdyningen att ge lugn i sinnet och den lika viktiga delen McRaven skriver, "pride"! Jag börjar bli mer och mer övertygad att detta är precis vad väldigt många alkoholberoende behöver. Små nya verktyg för att hitta ro och ny stolthet över sig själv. För det är väl just det man använder alkoholen till, i alla fall två delar, Kick och lugn, däremot stoltheten dyker som en sten i botten. Sen väntar stormen, biverkningen som är allt annat än lugn i sinnet och den onda spiralen tar ett järngrepp om dig på nolltid. ​
Jag har förstått att min träning skapar alla dessa tre huvudingredienser. Kickar som jag tänker är känslan av att vara levande, motiverad och hungrig på livet! Dessutom en stor dos av stolthet. Man investerar i en friskare och starkare version av sig själv, läker sitt tidigare självskadebeteende och med ihärdighet och rutin så uppfyller man nya mål som boostar stoltheten i topp. Sedan, som lök på laxen, när träningspassen är klara och man känt alla dessa upplyftande känslor så kommer ett fantastiskt lugn. Stress, dagens brus av tankar och problem är bortblåsta och jag kan under några timmar "bara vara".
Precis av samma anledning har mina nya morgonrutiner, i synnerhet under lediga dagar förändrat en enorm del av mitt liv. Trots att det är så väldigt basic saker som att alltid bädda sängen(!), klä på mig, äta frukost. Gärna ett litet snabbt röj omkring mig och skapa ordning. Gör jag detta så kommer också precis den lilla känslan av "pride" som räcker för att stilla sinnet och känna glädje av en ny dag.
​Ett av mina stora problem bakåt sett har varit just att komma igång med dagen. Jag blev fast i min morgonrock efter två koppar kaffe vid köksbord stirrande i tomma intet, väntande på nån form av sug att starta dagen med, som aldrig kommer. Vidare till ett stadie av motivationslös rastlöshet som utvecklats till ångest. Det fungerar inte för mig att vänta på sug och motivation, jag måste själv på ett fyrkantigt sätt sätta dagen i rullning. Förmodligen är det ett resultat av de här "duscharna" din föreläsare beskriver. Varje dusch är en "push" på dagens sten att börja rulla.

Om någon skulle vara nyfiken på lite tips från min väg, som vände alkoholmissbruk till ett stort intresse för träning, kika mitt gamla inlägg. Vägen är från noll och passar vem som helst med viljan att komma igång.
https://alkoholhjalpen.se/comment/316562#comment-316562

TACK! @Sisyfos @Pianisten
Så intressant!
Jag må ha läst en hel del fysiologi och biokemi, men det är ett bra tag sedan så jag minns ju inte allt, dessutom så går det ju inte all läsa sig till allt, man kan få vetskap om, "lära sig", mycket .. men den verkliga kunskapen kommer med insikten, när man kan relatera till det man lär sig, sätta det i ett (för mig ofta praktiskt) sammanhang. Få en "Aha-upplevelse".
Jag minns att jag fick det när jag såg talet också för ett par år sedan .... men man glömmer ju ...

Tack för påminnelsen och "AHA!"🕯

Underbart, rullande Stenar är ju jag expert på, gäller bara att få igång dem åt rätt håll. Skämt åsido - jag tror faktiskt att många har problem med den där igångsättningsfaktorn och det tillsammans med en drös saker som borde göras (städa, tvätta, sortera, rensa, renovera) skapar en handlingsförlamning. Man gör ingenting varken roligt eller tråkigt. Lite. Rastlöshet på det och man har skapat ett ångestpaket och en ond cirkel. Alkoholen gjorde det här tusen gånger värre för mig. Jag tror du är nåt på spåren i ditt sätt att hantera vardagen, sen gäller det att ta det lagom, sänka prestationsångesten och annat. Och att få göra klart. Ska läsa om ditt inlägg några gånger för jag tänker att jag kan behöva lite konkreta tips ibland.

Att vara lagom är väldigt utmanande för många. Efter mina år här på forumet vet jag att en stor del av alkoholberoende är människor med höga prestationskrav och perfektionister. Det blir allt eller inget och att sträva efter "allt" fungerar inte, då går man i väggen och får börja om och så går cirkeln. Som den typen av människa ser man dock inte vidden av sina egna krav innan man hamnar på t.ex ett sådant här forum eller annan vårdinstans.
Utmaningen är att syna sina krav och bygga upp en enkel basnivå av diciplin och vardagssyssor som man klarar av att hålla kontinuerligt och samtidigt må bra. Det måste man för att ha plats åt de dynamiska delarna av livet som alltid kommer leverera perioder av högre krav ovanpå. Lär man sig i de stadierna då också att lyssna på sin kropp eller t.o.m föregå sin kropps signaler när det är dags för nödvändig vila så behåller man en energireserv för att upprätthålla basnivån och således skapa den balans i livet man söker.
En av de första sakerna man får till sig som nybliven förälder är att barn mår bäst av rutiner och gränser, det skapar trygghet. Alla människor behöver rutiner, barn som vuxna men som vuxen är det bara man själv som har ansvaret. Lika mycket ansvar har man för att ha roligt och fylla sitt liv med glädjefyllda aktiviteter. Ser jag tillbaka på mig själv kan jag minnas min bild av att vara ett offert för livets tristess, som att glädje i livet är en mänsklig rättighet på någon annans ansvar. Det är en väldigt galen bild.

Tack @Pianisten!

Så bra skrivet!
Så tänkvärt! Nej, jag menar så värt att GÖRA!
..eller i alla fall försöka göra ...
Även om det här inte var "nytt" för mig, så behöver jag påminnas ibland, få se det sammanfattat tydligt och "enkelt".
Det är ju precis det här det handlar om - varför jag mår så bra och avstår alkohol helt när jag är ledig - för att jag kan ha fasta rutiner då. Rutiner som jag mår bra av.
Idag ska jag nog försöka titta på vilka rutiner jag kan hålla även i vardagen 🤔, trots att jobbet alltid är en "happening" både avseende tid och innehåll.
Dags, för mig, att titta på vad som faktiskt kan gå i stället för att förbanna vad som inte går ...

Tack igen!🧡

@Pianisten Håller med dig. Ingen annan än individen kan fylla livet med roligheter. Inga stekta sparvar ramlar ner i knät på dig. Håller med dig lika mycket angående rutiner. Det är därför vardagen funkar bäst för de flesta, för då består större delen av vaken tid av rutiner. För egen del vill jag att 80 procent består av fasta rutiner och sen vill jag fuldansa 20 procent av tiden 😉 Som jag brukar säga: För mycket och för lite skämmer allt.

Kram 🐘

@Soffi, undrar hur det gick med ditt rannsakande av rutiner? Håller med dig, mycket av det jag skriver här är inte heller nytt. Känner mig stundtals som en hackande skiva men så är det. Genom upprepande så fastnar det lite mer gång för gång, man liksom matar sin egen hjärna med mantran man själv tror på.
@Andrahalvlek tänkte först att oj, 80% lät mycket fasta rutiner men när jag funderar själv, åtminstone på vardagen så stämmer det nog rätt så bra, bara jobbet är väl ca 50%. Över helgen är det betydligt mindre, kanske 20-30%, resten försöker jag låta komma lite som det kommer, även om jag är ganska kass på det, men det fungerar ju betydligt bättre det nu också.

Dagar kommer, dagar går. På sistone har jag haft en del ångest. Mycket tankar på hur fort livet börjar gå. Lite dödsångest, att en dag blir allt svart i evighet. Vad vill jag, vad kommer jag vilja ha uppnått på min dödsbädd, vad är det dags att ta tag i nu? För varje gång man tänker "sen" flyger 10 år till iväg innan man hunnit blinka.

De tankarna studsar in i min relation. Det händer inga mirakel. Det är en bergochdalbana utan berg. I perioder är det trivsamt, i perioder blir jag nere. Efter vår förra kris som jag lovat mig var den sista har jag tyvärr kommit till ett tillstånd jag tror bara kan bära utför, jag har slutat hoppas. Jag har kommit till insikt att det jag alltid trott så starkt finns en lösning på i alla år, kommer aldrig att hända.
Något tydligt har vägt över i mitt inre. De delar jag tidigare mått dåligt över, känt förtvivlan, ilska och frustration, men ändå nått slags hopp över längst in, har gått över till likgiltighet. När jag blir besviken, känner den där saknaden, tycker att jag inte får något tillbaka, då stänger jag av, går undan, tänker skit samma. Jag ser istället framför mig en ny sten för varje besvikelse som läggs i en påse. En dag blir påsen överfull.

Jag har varit förkyld några dagar och varit borta från träningen. I den tyngsta av dagarna härom dagen när jag var ganska djupt ner i tankarna så ifrågasatte jag den starkt. Vad är det jag lägger 6 timmar i veckan på av mitt dyrbara liv? Handlar det egentligen inte längst in om en taskig självkänsla, en tro om att en vältränad slimmad kropp skall göra mig till en mer omtyckt, attraktivare och bättre människa?
Kanske, faktiskt. Men... igår förstod jag igen, när jag var tillbaka och gick ut från gymmet att oavsett min drivkraft så lurar jag mig i så fall att få så mycket mer. Efter flera dagar fick jag en kväll av ro, lite harmoni i sinnet. Extra tålamod till bråkiga barn. En saga i sängen med min son uppkrupen under armen. Värme. Kärlek. Mening.
Keep it up!

Ja, jag tänker att vi ibland har en tendens att se så långt in i framtiden. Då finns massor att oroa sig för. Här och nu räcker bra. Här och nu är det riktiga. Träningen tror jag är nödvändig för att må bra i själen. Sen kan man ju göra på olika sätt, men jag tror man måste pyssla om kropp och själ och få balans.
Att vara här och nu är jättesvårt. Särskilt om har och nu inte är riktigt så bra som man vill, men jag tror man måste försöka bryta de där stora grubblerierna snabbt. Man kan liksom bara jobba med det man har framför sig nu. Och träningen… den tror jag får så många goda bieffekter precis som du skriver.

Hej Alkoholhjälpen.
Nu var det väldigt länge sedan sist. Har inte mått nått vidare sista tiden, väldigt mycket oro jag fajtats med. Mycket har stannat kvar i det jag beskrev i mitt förra inlägg. Tiden. Alla kommer väl till den punkten nån gång när det blir väldigt tydligt att inget är för evigt. Den äldsta dottern börja nära sig tonåren, man ser plötsligt allt det värdefulla av småbarnsåren. En varm lite kropp som kryper ner intill dig under täcket. Godnattsagor med ett huvud vilande på armen mot din kind. Nån som ropar, Hej Pappa! när man kommer hem. Snart är allt det över och kommer aldrig igen. Vissa andra i stunden små beslut man tagit i all hast "sålänge" har blivt större permanenta lösningar under år och t.o.m decennier. Man förstår att sånt man går och väntar på till "rätt läge", blir på ett ögonblick bli för sent.

Alkohol är en ju slug trigger för massa olika känslor, som oro och ångest, det vet jag väl av egen erfarenhet. Jag dricker fortfarande bara måttligt till fredag-lördag-fest och har inte tummat på det en millimeter sedan kraschen. Ändå har jag märkt att jag är lite fast i det. Trots jag vet om sambandet och mitt ökade problem med oron så kan jag inte säga nej när fredagen kommer även om jag tänkte den några dagar tidigare. Det är lite bekymrande.

Jag har tagit upp en gammal bok jag köpte när jag var sjukskriven för 3 år sedan. Den hjälpte mig mycket, och att se på problem med helt nya ögon. Den grundar sig i terapiformen "ACT". Acceptance and Commitment ­Therapy. Kortfattat handlar en del av ACT att hitta sina egna grundläggande värderingar, -det som du värderar mest i ditt liv som skall leda dig att göra rätta val och ha värdefulla mål. Acceptance, den andra delen står för att acceptera psykiska smärtor så som oro, ångest t.ex, men lära sig metoder för att inte lyssna på dem och på detta viset kunna följa dina värderingar ändå. De flesta hamnar i att lägga all fokus på att undvika saker man mår dåligt av, istället för att att fokusera på dit man vill.
Låter enkelt men först och främst är det inga lätta grejer att hitta grundläggande värderingar om man inte har detta väldigt klart för sig från början, jag har själv inte fått klarhet i det. En övning i boken är ganska stark och handlar om att föreställa dig vad dina närmsta skulle säga om dig när du begravs. Först får man skriva en version vad man tror om du fortsatte leva som du gör idag. Sedan en ny, om du bestämde dig för följa dina sanna värderingar och från och med nu leva efter dem. Vem var du? Vad vill du bli ihågkommen för? En riktig tankeställare och kraftfullt för att komma in på rätt spår.
Jag rekommenderar boken som heter Sluta grubbla, börja leva.

Hej Pianisten. Känner igen det du skriver om hur fort allt går och att man väntar på ett tillfälle som aldrig kommer. Någon skrev att man lever sitt liv som om det vore något slags genrep men så plötsligt förstår man att det här är själva showen , ridån har varit uppe hela tiden... Ska tänka på det där med begravningen, intressant övning. Kan ändå känna glädje över hur vi människor älskar livet, vill så mycket med det, trots all stress som också följer med den känslan. Du är inte ensam i din känsla.

Bra tankar @Pianisten ! Själv tänkt i liknande banor, särskilt efter att väninna sedan 50 år plötsligt hittades död hemma på köksgolvet i förrgår. Helt överraskande. Men hade rökt hela livet. Så tänkvärt att läsa 210 minnesinlägg på fb om henne. Tänker på mitt eget liv, vad jag vill, vad som hindrar mig.

@Kennie min stora nöt är nog att jag ser livet väldigt, väldigt värdefullt men aldrig riktigt hittat hur jag ska älska det till fullo. Trots väldigt många och stora framsteg jag gjort för min psykiska och fysiska hälsa de senaste åren så känns fortfarande lite för många dagar som en kamp att fortsätta göra de här rätta valen än att vara riktigt glad för livet. Min största skräck är det din väninna råkat ut för @Geggan och känna att jag aldrig hittade det. Är nog därför tiden börjat ge mig sån ångest för jag har liksom letat så länge.
Dock hjälper aldrig negativt ältande så jag måste bryta min upptrampade stig kring dessa tankebanor nu och blicka framåt trots obehaget för den kommer ju varken vi vill eller inte. Framtiden. Och vill man ha en chans att älska livet är det nog nödvändigt att möta den med öppen famn.