Hej alla!
Nyinflyttad idag från "att förändra sitt drickande". Helnykter sedan 1 jan i år, och så kommer det förbli!
Har valt att behålla mitt trådnamn "Det är aldrig försent". Det står för att utveckling i och av livet aldrig tar slut, man blir aldrig "klar". Men det är aldrig försent att hitta nytt, både inom och utom sig!
Ser fram emot att lära känna er härinne, som dem ni är i denna del av forumet!

Detta blir min tredje nyktra midsommar. Startat dagen som jag brukar, med tidig morgon och andningsövningar följt av yoga. Yogan är verkligen mitt ankare. "Yoga" för de flesta är fysiska rörelser på en yogamatta. Det blir så platt med den utgångspunkten, och jag framstår ofta som ett UFO som lägger så mycket tid o resurser av olika slag på yogan. Men yogan är så mycket mer. Det är som ett enda stort självhjälpsprogram. Det är filosofi, olika typer av praktiseranden (andning, meditation, mantras, reningsövningar x massor mer). Det hade varit helt helt omöjligt för mig att följa denna vägen o fortfarande dricka.
På måndag åker jag till samma retreat där jag var förra året. Tio dagar bara av yoga, på alla plan. Underbart.

På hemmaplan fortfarande utmanande. Bonusfamiljsproblem som vuxit sig bortom vad jag nånsin trodde kunde vara möjligt. Men på något sätt kommer en lösning av något slag ske. Jag har tillit.🌼💫🌸

@Sattva Låter häftig och härligt med din yoga. Just att det är så mycket mer i det, ett enda stort självhjälpsprogram. Jag skulle vilja prova på någongång, men har liksom inte kommit dit. Mitt andningshål just nu är min löpning, det är verkligen så givande för både psyket och kroppen. Tankar som far och som ofta faller på plats under löpningen.

Hoppas det löser sig med utmaningarna på hemmaplan så småningom och ha en härlig vistelse på din retreat. Förstår verkligen att det är något helt annat att utöva detta som nykter❤️

Idag nykter 2,5 år!
Är på yogaretreat, samma som förra året. Till del samma människor. Det serveras vin till dem som vill ha, det är många lokala viner etc. Förra året lade jag märke till det på ett annat sätt. Då var jag den ende utom läraren som inte drack vin till maten. I år visste jag ju att vin serveras, men det är färre som väljer det.
Njuter av tillvaron här. Väldigt avkopplande och välgörande!🌸🌼😊

@Himmelellerhelvette Tack! Ja, livet är så mycket enklare på något sätt utan alkohol. Trots att livet såklart fortfarande har utmaningar av olika slag.
Grattis själv till tid och utveckling!

Hemkommen från min yogaretreat. Känner mig grundad och tillfreds. Man ska ju inte jämföra, men tycker jag fick ut ännu mer av retreaten detta året. Vägen ner i lugnet gick snabbare, all miljö var ju bekant. Flera av människorna också.
Delade hus med en ung tjej som påminde mycket om mitt unga jag. Hon blev så rörd när jag sa det, o peppade henne att fortsätta orädd på sin väg. Jag själv vek av o valde tryggheten framför drömmarna. Jag bär med mig henne, en fri ung själ.
Jag ångrar ingenting i mitt liv, det är ju allt jag varit med om som skapat det liv jag nu har. Men känner allt oftare att livet är ändligt. Och inte att tas för givet.

Var med om en sak på resan som jag inte riktigt kan släppa. Jag stötte på en lokal man flera gånger. Vi stötte ihop slumpmässigt i den lilla byn om o om igen. Så en dag åkte vi på utflykt till en annan by, och passerade en olycksplats. En man låg på trottoaren, uppkopplad med hjärtstartare. Men det var tydligt att sjukvårdarna gett upp. Och det var den mannen jag stött på flera gånger, senast dagen före. Helt levande. Brrrr.

Det är verkligen att livet pågår här och nu. Inte sedan och absolut inte i det förgångna.
Känner en sån enorm tacksamhet över livet.

Välkommen hem @sattva och det låter som en resa som gav nya minnen och erfarenheter- kanske för att du är redo för dem och de tankar som väcks? Tänker att vi liksom ser saker när vi är mogna för de funderingar som följer.
Jag mötet också ibland mitt unga jag, och hör till generationen ”ångrar inget” men i den här åldern kan man också ha tid att fundera över hur olika till synes enkla val, har påverkat livet mycket. Jag tjatar ju ibland om att man gör samma resa- om och om igen- men med större precision (tror det kommer från buddismen) och det känner jag ofta igen mig i. Liksom jag kan känna en stor trygghet i någon kraft större och starkare än jag själv, när jag känner att livet ställer väl höga krav. (En kristen hållning?) önskar dig en fortsatt grundad och skön ledighet! Kram 🤗☀️

Lördag, bästa dagen! Längesen jag skrev så nu. Jag är inte så lätt i hjärtat sedan en tid, och jag vet faktiskt inte vad utgången blir. Jag är klämd mellan min man o min dotter, och det blir verkligen inte bättre, trots att det hållit på i flera månader, snart ett år faktiskt. Det var i oktober i höstas som de rök ihop o deras relation "kraschade" fullständigt. Vilja till försoning finns inte hos någon av dem, och båda ser bara den andre som orsaken till allt lidande. Ingen av oss mår särskilt bra. Jag vill inte skilja mig och jag vill inte slänga ut min dotter (det är hårddraget de alternativ till lösning de båda ger). Dottern tog precis studenten, och ska iof flytta hemifrån inom de närmsta åren antar jag. Men orsaken kommer inte vara att jag väljer bort henne. Skulle det komma till ett ultimatum, så går hon först. Ja herre-min-gud att det skulle bli såhär hade jag aldrig kunnat förutspå. Har sett mindre fina sidor hos min man som jag faktiskt inte trodde fanns.
Jag har analyserat allt fram o tillbaka för mig själv oräkneliga gånger, och kommit fram till att det måste vara en kombo av min dotters ganska ofogliga personlighet och gammalt hos honom.
Min dotter har alltid varit stark o argumenterat mot allt och alla. Viker sig inte. Ett intellekt som snabbt ser "motståndarens" svagheter och lyfter fram dem. Det blir svårt att ha en konstruktiv utgång. I grunden är detta en bra egenskap såklart, den mentala styrkan, men hon behöver lära sig att kanalisera den rätt. Livet kommer visa henne vägen.
Både jag o min son är mer fogliga o "fredliga" till våra personligheter. Vi backar hellre än att stånga rakt in i en konflikt. Vill ha fred hellre än ha "rätt". Vilket såklart också har baksidor.
Min man tror jag har en uppväxt som inte varit helt enkel. Jag tror han känt sig osedd, kränkt och förminskad många gånger. Svårt att få vänner. Söker liksom inte upp vänskaper heller. Och när något inte känns bra, han känner sig kränkt på nåt sätt, så har han löst det genom att fly relationen och situationen. Nu bor han under samma tak som någon som han nog skulle vilja fly ifrån men inte kan. Så blir det att min dotter svartmålas onödigt mycket istället. De pratar inte med varandra. Fullkomlig iskyla. Jag är känslig för stämningar o energier, så jag mår jättedåligt av denna spända energin hemma. Mår också dåligt av att han fäller kommentarer om henne "Nu har hon disk på rummet igen", jag har blivit överkänslig o reagerar med ångestklump i magen. Fixar o trixar för att det inte ska finnas saker att anmärka på. Men det gör det ju alltid ändå. Vi alla är ju bara människor.
Har försökt prata med min man om att det kanske finns gamla saker som påverkar hur han hanterar hennes personlighet. För mig är det annars helt ofattbart hur man kan låta sig bli så påverkad av en tonåring? Hur kan en så ung person, som han känt sedan 10 år tillbaka, påverka honom så starkt? Ta fram väldigt omogna sidor. Det måste ju vara att hon triggar något annat, djupare och väldigt smärtsamt. Men han är inte med mig i de tankarna alls. Och jag är ju inte rätt person att gå vidare i det heller. Så vi är där vi är. Men min ork o hopp om förändring börjar tryta. Vad ska ske liksom?
Jag brukar inte skriva såhär långt eller utlämnande. Men det var nog bra att sätta det på pränt för min egen skull.

@Sattva Jag tror också att det var bra att du fick det på pränt. Fy bubblan vad jobbigt - för er alla. Dig och sonen inte minst, som går som på nattgammal is och hoppas att inget bråk ska utbryta. Jag tror att du har gjort en bra analys av nuläget. Vad som finns i din mans historia vet bara han, om han vill gräva i det.

Jag tänker att de båda borde vara vuxna nog att ta ett steg tillbaka och försonas, för husfridens skull, men det är ju sådant man lär sig med åren. Åtminstone vissa av oss. Att inte ta strid för stridens skull och att välja sina strider. Jag var nog lite som din dotter i tonåren, fy fan vad jag och min pappa bråkade 😔 Men sen många år är jag mer diplomaten som vill att alla ska komma till tals, även om jag både kan ta beslut och genomföra utan prut.

Du får ta sonen i handen och fly fältet ibland. Glöm inte bort honom i detta. Han kanske behöver hjälp att sätta ord på sina känslor också? Skönt att du har yogan där du kan stänga av allt detta. Och nykterheten, som gör dina tankar så nyktra som det bara är möjligt.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Ja att de inte båda kan backa för oss andras skull förstår inte jag heller. Men jag har landat i att det inte är någon ide att hoppas på ändring i just det. Just nu är jag mer inriktad på att jag får släppa hoppet/ önskan. Och acceptera läget. Och på sikt kanske behöva ta ett beslut vad jag är beredd att leva med.
Gällande sonen slipper han ta del i stor utsträckning. Han bor halva tiden hos sin pappa, jobbar o tränar. Är knappt hemma. Men såklart han känner av det han också. Vi övningskör o har då möjlighet att prata.

Ja gud ja, vad gjorde jag utan yogan? Den är mitt tunga ankare verkligen. Och den finns i mig, i min kraft, i min kunskap. Jag har med mig den överallt. Jag är inte beroende av någon annan för att nå den liksom. Det är sådan lycka o frihet att ha det verktyget inom mig själv.
Om jag fortfarande drack, hade nog allt varit riktigt kaosigt. Nykter kan jag tänka många varv innan jag agerar.

Tuff situation. Jag tänker att din man ändå är den vuxna av de två. Han har också gjort ett val att flytta ihop med dig och dina barn, den valmöjligheten har ju inte barnen i såna situationer. Så jag tycker att han måste jobba för att gräva ned stridsyxan, det måste vara ohållbart för er alla att ha det så här..

@Kennie Jag håller med dig, och resonerar nog de flesta. Utom han. Och det är ju det som är problemet och som jag tänker måste bero på något som inte har med logik att göra.

Godmorgon @sattva
Det låter verkligen tufft, och jag som levt i bonusrelationer vet hur himla berörd man blir av konflikter. Äter sig in under huden.
Hur man än vänder sig etc. Du har ju säkert helt rätt i sina analyser av sin mans bakomliggande ömma delar som tar sig andra uttryck i förhållande till din dotter. Men som ni redan konstaterat så är det ju den vuxna som behöver vara vuxen.

Jag och min man hade väldig bra hjälp av terapi några gånger när vi hade svårt att tackla en del problem just med våra tonåringar. De kan nosa upp nedgrävda glömda sår med en väldig precision.
Det är en stor påfrestning på en kärleksrelation. Att prata med en väldigt proffesionell utomstående tycker jag var så bra. Det blev sakligt och vettigt. ”Vår” terapeut återkom vi till säkert tre omgångar under barnens uppväxt, och vi lärde oss massor, fick självförtroende i vår relation, och lyckades reda ut det mesta, så småningom.
Tänker på dig. Stor kram 🌸❤️‍🩹