Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Tessan78

Ägnat morgonen att läsa igenom din tråd Stigsdotter. Känner igen mig i mångt och mycket. Nu är jag dock inte på riktigt samma nivå som dig i livet med barn osv. Men om jag inte aktar mej för att halka på fel bananskal så är det bara en tidsfråga innan jag sitter där. Har redan insett att den blivande mannen trots goda egenskaper, enligt mig saknar den viktigaste. Dvs all form av empati för hur andra mår eller har det. Vi har också haft "givande" samtal på helgerna (i fyllan). Man tror att saker ska lösa sig, men när vardagen kommer är allt som bortblåst, glömt!

Hoppas du, alla andra här och även jag snart inser att vi är värda det bästa!!! Vi lever bara en gång vi borde ta tillvara på det!

/Kram Tessan

Bella11

i det du skriver Stigsdotter!

Jag kämpar lika mycket med min ilska och besvikelse över hur det är hemma som mot alkoholen och därför skriver jag inte mycket här på forumet just nu. Jag är rädd att det ska välla över och färga allt jag skriver svart, så jag låter bli.

Att sluta dricka är inte bara en kamp mot begäret för mig, det är också en kamp för mitt människovärde i min relation. Tidigare duckade jag när sambon var arg, jag mindes inte riktigt vad jag sagt eller gjort alla gånger eller så oroade jag mig för att han hittat någon flaska jag gömt undan. Jag kröp ihop själsligt och blev medgörlig och snäll, men det är jag inte längre, jag vågar ta mer plats nu.

Nuförtiden är jag mest bitter och det är ingen rolig känsla men något jag måste ta mig igenom. Antagligen kommer det att innebära en separation, det får framtiden utvisa, men i slutänden vinner både jag och sonen på att jag tar mig igenom de jobbiga känslorna utan alkoholen till hjälp. Jag försöker tänka så när det känns om värst.

Ja, det här blev ju ingen rolig och uppmuntrande text, jag är ledsen för det!
Jag kände bara att jag ville tala om att du inte är ensam, att fler upplever de där ensamma helgerna, den arga rynkan i pannan hos partnern och det svåra i att kommunicera på ett bra sätt i förhållandet. Känslan av att man duger när man är "sitt bästa", men inte när man mår sämre och faktiskt behöver en kram.

Vi får ta ett steg i taget och hjälpas åt. Även om jag inte skriver mycket läser jag allt du skriver och nickar igenkännande, minns gärna det! ♥

Dompa

känna sig tvungen att kommentera en annan människas tillkortkommande samma morgon som hennes ångest redan förmodligen är monumental. Det kan skapa negativa känslor för oss som kanske bara har denna sida som det enda redskapet för nykterheten. I min värld är det helt ok om en alkoholist någon gång slinter i ett alkoholfrum. Stigsdotter; Skriv när du vill och behöver, kanske behövs det ibland även när du är ensam och drucken? Kram/R

Dompa

Jag tror mig tala för många, när jag skriver att vi saknar din röst här på forumet. Ditt förstånd. Var inte för hård mot dig själv, du har en sjukdom. Du är INTE en misslyckad skit. Skickar dig flera nya mentala styrekramar. /R

Stigsdotter

Det ni skriver betyder väldigt mycket för mig och gör gott i själen :-)

Jag har hållt mig undan ett tag, känner mig besviken på mig själv. Men, att känna sig besviken leder ju ingen vart. Fast jag känner mig också lite sviken av mig själv. Jag vet ju att det bara är jag som kan ändra på mig, varför ser jag inte till att göra det då då?

Igår såg jag en man som var så sliten men det syntes att han varit mycket stilig en gång i tiden, han hade rejäla fylleben och gick med rullator. Det är inte första gången jag får den där sorgliga känslan, det är så oerhört tragiskt. Ändå sitter man där själv med glaset...

Jag har hamnat i en loop känns det som och det går verkligen inget vidare med att låta bli A eftersom jag inte kan låta bli att hutta lite så gott som varje dag. Men, hyser ändå ett litet hopp om att det skall reda sig så småningom.

Bad att få byta skolhämtardag med maken och när han senare frågade vad jag ska göra sa jag som det är, jag ska på ett AA-möte och vi hade sedan ett bra samtal, det var en vanlig nykter vardag. Visserligen är det svårt att inte ha taggarna utåt och lyssna efter anklagande tonfall men på det hela taget OK. Jag säger att jag inte vill ha någon alkohol hemma. Tyvärr har vi ganska mycket efter diverse fester men det mesta är säkerligen bara slattar nu i alla fall. Han får lov att gömma/låsa in alla sina whiskyflaskor. Det ska inte serveras alkohol hemma hos oss om vi har folk hemma heller. I alla fall inte nu.

Har bett att få utskrivet Naltrexon igen. Kanske fungerade det i alla fall på mig? Jag känner på en gång när jag dricker att det där välmåendet som jag började skönja drar sig tillbaka - kroppen och själven mår verkligen inte bra av alkohol!!

Ska gå på mitt första AA-möte, får se om det är något för mig.

Dompa

Hade lovat mig själv och andra att inte skriva här när jag var påverkad. Jag vill hålla det, så detta blir kort. Men på samma sätt som du så "måste" jag. Välkommen tillbaka kompis! Jag har saknat dig som fan. Nu lägger jag ned. Vi hörs imorgon. Kramar /R -som tror att du nog är en bra morsa, som vet att du duger!!!

lessenfrun

Är ny här men har läst igenom allt från dej.
Vill bara säga att jag hoppas,hoppas att du klarar det. Jag tänkte till igår innan tredje glaset när jag läste trådarna, och det blev "bara " två.
Så du och alla andra, vi hjälper varann, eller hur?
Stor kram

Malcena

Har varit här tidigare och florerat och känner igen mig i din historia Stigsdotter.
Jag har sökt hjälp nu och går och pratar med en alkohol/drogterapeut och det känns bra. Det är helt fantastiskt att faktiskt få prata av sig med någon som inte dömer en. Rekommenderas! Det har tagit mig många år att söka hjälp, men det är något av det bästa jag gjort för min egen skull. Jag vill ha ett liv. Inte drunkna i en flaska.

lillablå

Härligt att läsa!!!
Du var den första som skrev till mig, för det är jag dig evigt tacksam!!!
Stor kram!!!
/k

kalla

Hoppas du står på dig om ingen alkohol hemma, det underlättar och man faller inte lika lätt.
Så stora björnkramar och styrka till dig ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

PiL

Jepp, rapport från AA ses fram emot. Visserligen är jag inne i en positiv trend, men bara för det så behöver man ju inte låta bli att vara paranoid, lika bra att trappa upp istället för att slå sig till ro. (Lurar även jag på att besöka ett AA-möte som ett led i detta.)

Styrka till dig, starka tjej.

Stigsdotter

...och nu känner jag mig stärkt - tack ska ni ha :-)

♥ ♥ ♥

Hmm... vet inte riktigt om jag har smält mötet ännu. Jag gick tillsammans med en tjej från min grupp på beroendemottagningen där jag gått en kurs i återfallsprevention. Hon hade varit på möten tidigare. När vi gick därifrån sa jag att det "kändes lite konstigt" och att jag förstår de som tycker det är lite sektvarning på AA. "JAA det ÄR lite konstigt!" sa hon, och, javisst är det lite sektvarning på mötena men att hjärntvätta sig själv med AAs budskap är fasen så mycket bättre än det jag brukar skölja min hjärna med!! och, det har hon ju rätt i.

Jag tror att min upplevelse av "lite knasigt" nog kommer sig från att jag är en lite blyg, håller-mig-på-min-kant storstadsmänniska. Jag är inte van med att folk jag aldrig träffat förut vänligt ler, säger välkommen och applåderar åt mig. Jag är inte van vid att helt okända människor berättar innerligt om sig själva och sina känslor.

Alltså, på ett sätt var det fantastiskt. Den gemenskap, eller kanske mer värme och vänlighet, som fanns där. Lite grann kändes det som forumet här när människor berättade för oss vad mycket vi betyder för honom eller henne, hur bra det kändes att komma dit osv. Att "träffa" er härinne, få skriva och läsa om och för er betyder väldigt mycket för mig och känslan var lite densamma här, fast IRL då.

Jag stannade inte kvar och pratade med någon efteråt, kändes som jag måste smälta detta lite. Efteråt insåg jag att jag glömde säga ordet "alkoholist" efter mitt namn (men det är väl en del i processen, att komma dit ;-)

Tankar så här efteråt är, vare sig jag väljer att fortsätta eller inte, att vilken fantastisk organisation ändå som drivs av människor som bara ställer upp och ger av sig själva och sin tid utan egen vinning. Någon berättade att de besökt AA när de varit på resor utomlands eller i andra städer, det finns överallt och överallt är man lika välkommen och innesluts i gruppen - vilken trygghet ändå om man väljer detta, finns liksom alltid någonstans att ta vägen.

Låter som jag är helt såld på detta, eller hur ;-) Nå, jag är nu lite sådan att jag ibland fascineras av människors goda vilja och engagemang - det är inte alltid självklart att det är så vi är vi människor nämligen.

Kul också var att det var en sån blandning av olika typer av människor. Utanför porten innan mötet stod ett antal mycket unga människor med pärmar i händerna och jag tänkte att jag hade sett fel och kommit till ett öppet möte dit vem som helst kan komma (tex. uppsatsskrivande ungdomar). Sen visade det sig att det var en av de unga tjejerna som skulle inleda mötet "hej jag heter X, jag är alkoholist". Där var både unga och gamla, tjejer och killar, svenskar och några från utlandet.

Ja, ja, helt klart fascinerande. Och visst lockas jag av tanken på att befinna mig med en grupp människor inför vilka jag inte behöver förklara eller förställa mig - alla vet hur det är eftersom de har varit eller är där själva ibland.

En stor del av behållningen är nog också att komma dit och se denna mångfald av människor, det är inte bara jag och farbrorn på parkbänken liksom. Han var visserligen också där men det var även hon som jag lika gärna kan träffa genom min yrkesutövning eller i vilket annat sammanhang som helst!

Idag ska jag i alla fall inte dricka någonting. Har satt i mig en stor pizza till lunch och dessutom köpt mig en påse choklad. Om summan av lasterna är konstant så har jag fyllt dagens kvot med råge.

Kram på er alla, tack för att ni finns!

kalla

Vad jag är stolt över dig eller med dig! Men ett litet tips är att dra ner sockret, låter inte jättekul men funkar. Socker beroende stärker suget efter alkohol, kan ju inte säga att jag är världens roligaste typ just nu men jag är nykter :-)
Önskar att jag vad så modig som du och gick på möten, men jag håller mig här ett tag till. Så jag hoppas att din resa ger mig modet att göra samma, just nu är du min IDOL.♥ ♥ ♥♥ ♥ ♥

Stigsdotter

idol minsann.

Du har absolut rätt om sockret, det ska man akta sig lite för. Att sockerberoende stärker suget efter alkohol har jag inte insett utan snarare tänkt att jag väl kan få trösta mig lite med det, men jag vet ju att jag är en godisgris, är ju dumt att utveckla ett regelrätt beroende också! Dessutom har jag ju råkat bli av med några av mina avskydda kilon så då är det ju dumt att fylla på!!

Förresten så presenterade sig en av dem på mötet som "alkoholist och sockerberoende". Äsch, går och tar en banan då. OK?

var på mitt första möte i Patong på Phuket så var där en ung amerikan som rekommenderade en helt ny kille från Indien att "om du blir sugen på att dricka så är det bättre att du springer huvudgatan fram i din underkläder samtidigt som du äter en chokladbit !! " Gör vad som helst utom att dricka apropos sockersuget:-))

Välkommen i gänget Stigsdotter !! Hoppas du kommer att trivas !

Dompa

Du är modig du med. Allt mod kommer inte i samma form. Jag fixar inte heller AA. Är jag feg? Ja på tusentals sätt, men inte pga. missade AA besök. Du gör ju allt rätt, iaf. åt rätt håll. För Stigsdotter är jag skitglad om hon kan få hjälp hos AA. Allt som håller oss borta är bra!!! AA, Gud, vättar...you name it. Fast kanske inte socker då...det visste jag inte. Nu är jag ingen sockergris, men rent spontant kan jag känna att 10 kilos övervikt är att föredra framför 10 dagars fylla. Men om sockret lockar fram andra begär, och det är lätt för mig att tycka. Jag vet att ni kvinnor döms och dömmer efter en lite annan mall. Livrädd för den dag som min dotter kommer att börja snegla på sitt midjemått. Jag vill att hon ska snegla på hästar tills hon är 55!!! Yep./R