Hej! Jag har läst. Och läst.
Ser en gemensam nämnare hos er som lyckats på er resa. Nämnaren är; Ni har oftast en partner och vänner. Ni är egentligen inte särskilt ensamma, och just därför skäms ni och känner att ni gör bort er. Jag är nog rätt ensam. Ingen hör av sig till mig, men jag uppskattas på jobb och i mer formella sammanhang. Så ingen lider av mitt drickande. Ingen ser. Ingen bryr sig. Utom jag själv. Jag kan hantera det hela och är inte kliniskt beroende. Men jag har ett behov att bedöva mig i mitt liv. Såsom många här inne gör av olika skäl. Ni har min fulla medkänsla och respekt.
Vet inte om mitt inlägg är adekvat? Men budskapet är; vad gör vi fullt fungerande men ödsligt ensamma människor åt en alkoholkonsumtion som faktiskt inte skadar någon eller gör oss själva till åtlöje?
Utom rädslan att det kanske går överstyr. Då vi inte bara är ekande ensamma utan dessutom alkoholberoende? För de som bara är ensamma brukar man rekommendera att gå med i lite föreningar och höra av sig till folk som man förvisso känner men som själva aldrig hör av sig. För de med alkoholberoende finns det mediciner och program att följa. Och sen kan man förstås få lite gemensamhet på AA möten. Men där är ju inte jag.

Hej,
Jag tycker att det låter som ett gott liv, det där med barnbarn, häst och promenader. Apan försöker få det att framstå som ett nedköp, men tycker du det egentligen? Jag tror också att våra inre apor är bra på att hitta våra svaga punkter, vad som kan få oss att dricka. Din apa verkar försöka få alkohol att framstå som ett rebelliskt och livsbejakande val. Men det vet vi ju att verkligheten med alkoholberoende sällan lever upp till det. Det blir i realiteten snarare ett förslavande, förminskade och destruktivt val. Om bara apan är tyst ett tag kommer du nog åt den mer stillsamma glädjen som kommer av ett vanligt, ibland lite futtigt, men ändå så vackert liv.

I början tänkte jag på alkoholdjävulen som en matilsk treåring som satt i baksätet och ropade efter GLASS!!! Jag andades djupt ner i magen och svarade lugnt: ”Jag hör vad du säger, men först ska vi hem och äta middag.” Punkt.

Kram 🐘

En sak till. Snart förknippar du nya nyktra vanor med avkoppling 🥰 Jag kan lääängta hem till mitt badkar. Badar varmt varje kväll. Ljuvligt ❤️

Kram 🐘

@Kennie Men jag är ju en livsbejakande och smått rebellisk människa under ytan av förståndighet och plikttrogenhet. Det är de delarna av mig som jag vill att de tar lite mer plats. Jag vill ju känna mig sådär avslappnad och säker. Kunna se saker med humor, och även med mod kunna tacka nej till sånt som inte känns rätt. Jag tror du missade lite av vad jag skrev. Jag saknar närhet och att ha riktigt roligt med någon jag älskar. Barnbarnen och djuren är roliga på sitt sätt, men de erbjuder ju inte vuxensällskap.

Jag är glad för att du skrev iallafall. Tack!

@Andrahalvlek. Mitt mål är att bli kompis med apan. Något Adde rådde mig till och som var ett väldigt bra förslag. Bättre än att ha massa konflikter med Alkoholdjävulen. Honom har jag förpassat till sagovärlden sedan ett bra tag tillbaka. För mig har det varit väldigt konstruktivt att lyssna intresserat på apan då det är den delen av mig själv som blir sjukt onyanserat sugen på att dricka alkohol.

Nu har laserstrålesuget släppt. Jag kan se dagens känslostorm med lite distans. Men mitt behov av kärlek och kroppslig närhet till en annan människa ser jag som ett högst legitimt mänskligt behov. Ska bara sluga ut hur jag ska gå tillväga i frågan. Det är jag inte alls klar över.

Önskar dig det bästa!

Det har varit starka känslor och mycket djup och mörker i den här nyktra perioden. Ni som läst tråden och skrivit fina och värnande meddelanden till mig har sett det. Så känslosamt och jobbigt, har det inte varit under de veckor jag provat nykterhet under det gågna året. Skillnaden är väl att jag har sett djupt in i mig själv som jag tidigare inte riktigt vågat göra.

Jag har lärt mig väldigt mycket under den korta tid som gått, och framförallt har jag hittat tillbaka till mer äkta glädje och självförtroende. Jag har hanterat lust att dricka på ett mycket mer konstruktivt sätt och lärt mig väldigt mycket mer om alkoholproblem genom att ta till mig fakta och era upplevelser. Just att läsa hur andra har det, har gett mig en känslomässig förståelse som ingen bok kan ge.

En stor hjälp för mig, förutom böcker/filmer om alkoholberoende har varit helt annan litteratur. Phil Stutz The Tools är mycket bra läsning om man vill hitta konstruktiva sätt att arbeta med sina svårigheter. Använde det senast idag hos tandläkaren. När man närmar sig något skrämmande kan man tänka;
Bring it on! I love pain! Pain sets me free!! Stutz förklarar att man genom det kan ta sig igenom sådant man tidigare ryggat tillbaka för istället för att gå stärkt igenom det hela. Finns en film på Youtube om Phil Stutz. Det var så jag hittade vägen till hans bok.

Jag har också läst en hel del zenbuddistisk litteratur (men det har jag gjort tidigare i livet också) samt använt de teknikerna.

Anonyma alkoholister har sina tolv steg. Jag kan se att de både använder sig av psykologiska och religiösa tekniker för att nå kärnan i missbruket och därigenom förändra människors liv. De som avfärdar AA brukar göra det för att de säger att de inte vill kalla sig själv alkoholister och/eller tron på en högre makt.

Det finns många gemensamma nämnare i de ovan angivna källorna. Vilket ju är en självklarhet, eftersom de uppehåller sig om att vara människa och leva ett rikt liv. Jag har varit öppen för allt som kan ge mig klarhet i hur jag ska göra för att leva ett bra liv. Men deltagandet på forum har givit mig den mänskliga kontakten med andra som kämpar med samma problem som jag gör.

Det är en konst att leva. Oavsett om man kämpar med ett beroende eller inte.
Det är till och med en mycket svår konst, eftersom vi inte föds med en tydligt bruksanvisning i handen.

Vad bra du skriver och sammanfattar.
Jag skrattade igenkännande åt detta med nästan-ilska eller kanske bara mega-längtan efter att få vara fri- ha galet skoj- glömma bort allt- dansa mest- slänga sig med sig själv i fören, här är jag!
Jag har i början tampats med de känslorna så himla mycket. Jag tampas inte längre men jag har en klarsyn kring myntets svarta baksida och det är svart.
För att jag är en sån som inte kan dricka.
Jag kan räkna till hundratals gånger då jag tänkt att jag ju verkar kunna dricka helt ”normalt” men sen ännu fler hundra då jag inte kunde det.
Oj oj- jag tränar fem dagar i veckan- springer en mil varannan dag (säg för 10 år sen). Men sen kom perioder när jag blev för full eller för trött bara, trött på det tråkiga och oftast vrålstressiga livet- ge mig ge mig bara snabbt något som flyttar mig till takbarer och roligheter. Vin var den förflyttningen som var mest effektiv.

Allt det där är ju helt ok för de allra flesta jag känner- men inte för mig. Jag har en överkänslighet och en genetisk sårbarhet.

Så småningom; Oj, vi - eller snarare jag började visst ofta köpa takeaway och då hann jag med två glas vitt. Två glas till när jag kom hem. Jag tyckte att en dag i veckan kunde man slinka ner på kvarterskrogen och äta något enkelt- gärna kvarterskrogarna som var helt okej men serverade vinglas fyllda till ytspänning. Min man brukade ta en cola zero- han blev lite trött av två glas, så litet var hans sug efter att ”försvinna” eller som jag ofta använde som skäl: varva ner efter ”såååå” stressiga dagar.
Det var alkoholen som skapade mest stress i mina system. Dels hann jag inte alls med på jobbet, jag var ofta trött och ofokuserad och därför var jag tvungen att jobba ännu mer- för att leverera- vilket jag alltid gjorde.
Men sen- gränserna. Jag köpte hem lite vin när min man var bortrest men lika ofta bara en folköl- helt normalt ju.
Men sen blev det bara vin och ingen folköl. Sen drack jag mig allt oftare riktigt berusad, helst ensam.
En natt vaknade jag (ensam hemma) och gick upp och drack en hel flaska vin, säkert mer. Klockan 8 (på morgonen) gick jag och la mig och vaknade klockan 12 av att en granne ringde på dörren. Jag hade sovit över ett kalas- eller jag hade iaf ingen chans att hinna dit. Min man fick inte tag på mig och ringde slutligen grannen.
Det var min dotters bjudning och en hemsk stund och insikt att vakna upp till.
Jag ska inte trötta dig med mer elände. Men varför jag skriver detta är för att det är den svarta baksidan av myntet och det rullar sen snabbt på.
Jag tror att vi som vet- vi vet. Ibland vet vårt undermedvetna och ibland känns vetskapen apart - här detta ihop med mig?
Så då känns den inte som en vetskap utan mer som något jag inbillat mig?
Det är mycket sällsynt att jag ens tänker en tanke på att jag skulle dricka alkohol nån gång i framtiden- men nu är vetskapen om att jag är en sån person som inte kan dricka. Den är fastmurad i mig.
Nitlott tänkte jag. Avundsjuka har jag känt. När jag går hem från den roliga festen klockan 01, för att mingel och festande tag mycket mer energi av mitt inre kapital och jag orkar inte längre än så- när jag är nykter för nykterheten har också lärt mig att vara lyhörd kring mina behov, känslor och framförallt det som gör mig trött. Människor- eftersom jag ofta umgås med en för mig hög koncentration och närvaro. Inte att jag är världens bästa nånting på fester (längre) men jag är väldigt DÄR. Jag lyssnar inte med ett halvt öra och jag får koncentrera mig mer i takt med att andra blir berusade. Och då blir jag trött och då vill jag gå hem när jag dansat två timmar istället för fyra.
Så- jag behöver ta hand om min ork på ett sätt som jag aldrig gjort tidigare.
Jag behöver- nån gång ibland (särskilt bra är detta forum då) påminna mig om att jag är en sån som inte kan dricka.
Jag kan ju inte veta ett smack om det är så för dig. Alla har vi våra vägar. Men det du berättar och delar, dina funderingar och ditt lodande i olika bottnar. Din glädje- och även de nedstämda dagarna- de har du tjänat för att du avstår att dricka.
Jag förhandlar aldrig - nu. Men länge länge pendlar tankarna mellan olika scenarion av ens framtida liv och det är svårt- och det måste nog vara svårt.
Men om längtan och att hitta fram till den där andra människa som ska vara svaret på kroppen, famnen, samhörigheten, glädjen- behöver kanske inte vara svårt? När jag träffade min man var jag teoretiskt INTE redo för någon relation men min terapeut skrattade vänligt ungefär ”vi vill ju vara med en annan människa och dela livet med- kort eller lång tid, finns inga skäl att vänta med det av teoretiska skäl”
Det är väldans fint och värdefullt att följa med dig på vägen. Kram (nu är det väl så sent för mig att det snart närmar sig tid för dig att gå upp haha)

@Se klart God Morgon!
Att läsa din text var som att få ett varmt täcke om sig. Du tröttar inte ut genom att beskriva hur du vände på myntet och såg allt det där svarta. Samma svärta gjorde att skimret på den andra sidan av myntet inte var självklar att tro på för mig. Men sen kommer ju såklart funderingarna; Guld eller gammal grillkol?? Det är väl det som är att tvivla.

VackelFian Denlillamänniskan, har satt ett hjärta i kalendern.
Vi får se vad den här nyktra dagen bjuder på. Har efter lite grubblande i alla fall tänkt ut temat för dagens promenadtankar. Tidigare har det bara handlat om MIG: Nu vill jag titta på temat VI.

Jag önskar dig och alla andra lycka på färden

@Denlillamänniskan Nja, jag menar att beroendet liksom försöker hävda monopol på vissa företeelser och använda dem som argument till varför vi behöver alkohol. Men det finns ju andra och sannare sätt att vara rebell och leva med full närvaro än genom att dricka. Och det vet vi ju, men det är lätt att svepas med i den där virvelvinden vi river upp i oss ibland.

@Denlillamännisksn nu gör jag besök hos dig och har läst denna trådstart. Jag kan verkligen känna igen mig då jag också lever ensam. Nu har jag goda vänner men just att jag ibland kan få tankarna att för tusan varför ska jag sitta här själv och bara vara nykter. Ingen far illa - men jo vi själva far ju illa. Men jag tänker att vi ju är många här som söker kickar, det ska hända något! Vad finner du njutning i? Vad ger dig en kick?
Jag försöker slänga in en del sådant i livet.
Önskar dig en fin helg ❤️

@marshmallow11 Kul att du besöker och kan känna igen tankegångarna man kan ha när man lever själv. Jag tror att det är helt riktigt att många här söker det där extra lilla schwunget i livet. Kan vara en drivkraft till att dricka för ofta och för mycket. Sen tror jag också att många av oss är lite extra känsliga, fast på ett bra sätt! Den där värmen och energin man besitter behöver såklart få utlopp. Du ställer bra frågor;

Nu har jag kommit förbi stadiet i nykterheten när allt bara känns jobbigt och man vandrar vilset runt med skämskudden under armen. Jag får mina kickar av fysisk aktivitet och av att borra ned intellektet i svåra och stimulerande grejer. Det fixar jag bra på egen hand.

Sen är det den känsliga biten med närhet och kärlek. Där saknas det lite än så länge. Det är där fokus och introspektion sker nu.

Ha det gott, vännen!

Härliga Morgon!
Stigit upp ännu tidigare än vanligt idag. Klockan var inte mer än 04:15. Mer tid att starta dagen och känna in och komma i balans i vindögat.

Det var en väldigt fin dag igår. Jag ägnade mig åt stillsam och noggrann städning. Lyssnade på Bruce Springsteen. Kände hur värme, kärlek och nyfikenheten bubblade upp som en liten sockerdricka i hjärtat. Jaha. Känslorna finns där. Men nu på ett nytt sätt, med nya perspektiv (TACK NYKTERHETEN!!)

Den sanna kärleken har ingen vektor som pekar eller drar mot något. Den har inga begär eller slug baktanke. Den bara är, och jag kan bara vila i känslan. Det finns ingen riktning. Äntligen ploppar det till! Det som jag sökt genom andlighet och självtröst är här på djupet. Nu är apan lugn. Äntligen!

Hjärtat i kalendern hamnar såklart på sin plats idag med. På ett lätt sätt.

Idag blir det en fin dag. Jag känner det.

Befinner mig åter i simhallen Nykterhetens Paradis

Det är en stillsam morgon. Vid simhallens ingång, Pärleporten, står den lilla damen från frälsningsarmen. Hon väntar på att få ingjuta mod hos medmänniskorna och säga "Gud Välsigne Dig" till dem som går in.

Jönsarna Alkoholdjävulen och hans vapendragare the Evil Clown syns inte till utanför glaspartiet på långsidan av bassängen. De är inte där ännu, för de är ruskigt morgontrötta. Sen tar det en bra stund för Clownen att få på sig sminket för att dölja glåmigheten i den gropiga huden och sätta konturer runt sina fisklika ögon med flackande blick. Ja, de har sina bekymmer dem med. Fast de försöker hålla en fasad av glädje och spänst. Skönt att slippa se dem och skönt att de lämnar dem som inte riktigt mäktar med ifred en stund.

De som blivit utmattade och alltför modstulna sitter kvar vid kanten. En del har till och med lagt sig och vilat en stund. Det är de tappra som inte tänker gå ut till jönsarna igen, utan vill glida ned i vattnet för att fortsätta simma sina längder. Bara de får hämta sig först. Personalen har ett extra öga på just dem. De bär fram varma filtar och vitamindryck, för snabbare återhämtning. Det är det bästa med personalen här i simhallen. Jag ser det nu. De går inte bara fram och tillbaka och ropar stärkande och drivande ord till simmarna, utan de månar lika mycket om dem som behöver tröst och stöd för att orka vidare. Personalen gör en stor insats för dem vid kanten, så att det inte ska lockas att gå ut till jönsarna för att finna lite glädje och tröst i alkoholen som jönsarna alltid har med sig. Det känns fint.

Jag simmar i min fålla avgränsad med plastbollar på ett rep i vattnet. Jag möter några av de andra simmarnas blick mellan simtagen. Vi ser med värme på varandra och jag dröjer till lite extra med blicken, när jag kan spegla mig i beslutsamhet och mod hos medmänniskan i fållan bredvid.

Nu händer det något!! Badmästaren går lugnt och rakryggat fram mot kortsidan av bassängen. Står tyst och blickar ut mot oss som simmar. Han andas djupt och stilla. Sen hör jag; han tilltalar mig!! Men han säger inte det jag väntat på. Att jag är klar och får vila. Han säger;

-"Du är klar nu, lilla vän. Nu tänkte jag att att vi går mot högsta trampolinen du och jag. Jag behöver se om du kan fokusera och uppvisa mod nog att hoppa. Att du är uthållig har jag redan bedömt". Apan blir lite ängslig i det ögonblicket. Klänger fast runt mitt ena ben och söker min uppmärksamhet. Blicken är ångestfylld. Hon är rädd.

Där stannar vi upp. Jag är inte klar med hur det fortsätter ännu.

Hemkommen från en stärkande morgonpromenad.

Det är flyt idag. Lyckades vända uppkommande irritation genom att min tillflykt till buddistisk andningsövning.
På kortare än en minut, vände det till att jag först log men sedan skrattade varmt och hjärtligt. Låter kanske som nån hallelujahistoria, så jag påminner läsaren av jag har övat rätt länge med stor självdisciplin.

Thic Naht Hahn säger " When you know how to suffer, You suffer much less". Visst är det så! The Art of Suffering är möjlig för alla att lära sig. Först händer det inte så där extremt mycket, men med övning så blir man skickligare.

Nu var det egentligen inte det jag tänkte uppehålla mig över, men det är en reflektion som jag vill ska vara skriven här, som jag kan återvända till om jag behöver påminna mig senare av någon anledning.

Ni ska få en liten fotnot till sagan om Simhallen;
Inget av er har nämnt någonting om att jag kallar den Nykterhetens Paradis. Det var inte alls genomtänkt, men det föll mig in och gav en bra ram till sagan.

Det finns inget raljant över namnet. Det finns inte något inslag av att suckande rikta blicken mot himlen och falla i trans i tungomålstal. Det är bara rätt och slätt ett namn på simhallen. Vilka associationer eller känslor det väcker hos er är oväsentligt.

Åter en lite glimt av vad som händer i simhallen;

Apan klänger runt mitt ben och jag blir en stund osäker på hur jag ska hantera hennes oro. Badmästaren har ingen brådska med situationen. Han står bara lugnt och ser på oss.

Bilden av Badmästaren har varit lite oklar (och läsaren får själv välja hur han kan gestaltas).
Men nu känner jag igen honom mycket bra. Det är Thic Naht Hahn. Zenmästaren i sin munkkåpa. Vilken tur! Det ingjuter hopp och mod hos mig och apan.

Jag känner efter på djupet. Sen vet jag vem jag är och vad jag ska göra.
Jag är den magra, åldrande Valkyrian med långt grått hår. Jag tar upp apan på armen och hon håller sig fast runt min hals. Vi går efter Badmästaren fram till trapporna som leder upp till högsta trampolinen. Personalen ser att det är dags för en av simmarna att ta språnget. Men de ropar inga HEJA eller STARKT VÅGAT! För de vet att nästan vad som helst kan hända nu. Man kan backa och kliva ned igen. Man kan få magplask och tappa andan. Ja, ni som stått där tio meter över bassängen vet ju allt det där.

Kliver jag ned nu finns det stor risk att apan kanske hellre går ut till jönsarna igen. Då får hon på sig vippkjolen och hårbandet. Clownen kommer att smeta rött läppstift på hennes lilla apmun, för att hon ska se mer betagande ut. Med det är slut med det nu.

Jag uppbådar allt mitt gamla stridsmod. Ingen jävel slår mig!! Jag tar mig upp för trapporna till trampolinen, tvekar aldrig. Går bara rätt ut med apan i ett ömt grepp. Sen hoppar jag. Vi sjunker långt ned i bassängen. Men vi kommer upp till ytan och tar ett djupt andetag. Vi lever!

Men det är inte slut ännu;
Jag och apan kliver ur vattnet, inte för att vi gett upp och inte orkar mer. Vi har simmat klart för den här gången. Vad som händer härnäst är lite oklart.

Vid kanten av bassängen står de där formalinfyllda glasburkarna där Beroendehjärnorna sakta guppar upp och ned i sitt konserverade tillstånd. Man kan ju undra varför de ska stå här och inte vara utanför med jönsarna?
En av hjärnorna talar till mig med svag stämma; - Tjena! Det är jag. Såg att du klarade både simningen och höjdhoppet. Bra, tjejen! Känner igen det där. Lyfter blicken och lite i skymundan i vid en av simhallens väggar ligger en gestalt på golvet. Han är död. Det är farsan.

Han försökte komma in i värmen på slutet, men har var i för dåligt skick för att klara simningen. Han låg och självdog på kaklet, alldeles ensam. Det är hans och de andra döda alkoholisternas hjärnor som flyter i formalin nu. Beroendehjärnorna.

Går fram till farsans kropp. Känner stort medlidande och tänker på hur lika vi är (fast han var fetare). Vi har samma hårfäste, liknande ansiktsdrag. Vi är både roliga, musikaliska och har sinne för matlagning. Av honom har jag också ärvt känsligheten och tendensen till alkoholmissbruk. Men han grejade det inte. Klarade varken livet eller alkoholmissbruket. Men jag gör det. För oss båda.

Jag växte aldrig upp med min far. Han försvann ut ur mitt liv när jag var ett år gammal. Min mor höll honom sedan på totalt avstånd. Klippte bort honom ur fotografier. Men ibland gick det inte, när min syster eller jag var med på bilden. På en bild står han och blickar lugnt och stadigt in i kameran bredvid julgranen. Han röker pipa. Det är den bilden som jag har i minnet.

@Denlillamänniskan Så fint om din pappa ❤️ Min pappa dog också av sitt missbruk. Jag brukar säga att han nådde botten för oss båda. Han dog med söndertrasad lever vid 64. Tio år äldre än jag är nu. Jag kan också känna att han finns med mig på något sätt, klappar mig lätt på armen eller ryggen ibland ”bra gjort, tjejen.”

Jag ser med spänning fram emot fortsättningen av simhallshistorien!

Kram 🐘