av Denlillamänniskan

Hej! Jag har läst. Och läst.
Ser en gemensam nämnare hos er som lyckats på er resa. Nämnaren är; Ni har oftast en partner och vänner. Ni är egentligen inte särskilt ensamma, och just därför skäms ni och känner att ni gör bort er. Jag är nog rätt ensam. Ingen hör av sig till mig, men jag uppskattas på jobb och i mer formella sammanhang. Så ingen lider av mitt drickande. Ingen ser. Ingen bryr sig. Utom jag själv. Jag kan hantera det hela och är inte kliniskt beroende. Men jag har ett behov att bedöva mig i mitt liv. Såsom många här inne gör av olika skäl. Ni har min fulla medkänsla och respekt.
Vet inte om mitt inlägg är adekvat? Men budskapet är; vad gör vi fullt fungerande men ödsligt ensamma människor åt en alkoholkonsumtion som faktiskt inte skadar någon eller gör oss själva till åtlöje?
Utom rädslan att det kanske går överstyr. Då vi inte bara är ekande ensamma utan dessutom alkoholberoende? För de som bara är ensamma brukar man rekommendera att gå med i lite föreningar och höra av sig till folk som man förvisso känner men som själva aldrig hör av sig. För de med alkoholberoende finns det mediciner och program att följa. Och sen kan man förstås få lite gemensamhet på AA möten. Men där är ju inte jag.

Denlillamänniskan
fre, 2024-01-26 - 08:24

Det tar lång tid innan man slutar tänka; Det är nog inte så farligt! Jag har ju koll på alkoholen. Ja, om man anstränger sig och håller koll på sig. Men fakta är;
Jag klarade inte en hundpromenad utan att snubbla och skrapa upp ansiktet. Jag dråsade ned i en rabbatt och bröt ett revben. Jag ville dö några gånger. Jag hamnade i fel säng med fel man (ingen otrohet, men en fylledejt). Jag skämdes men jag lyckades uppehålla fasaden väldigt bra. Planerade min kvällspromenader med hunden, så att den skedde innan jag var märkbart påverkad. Sen var det bara att fortsätta dricka resten av kvällen. Så ni ser vilken ruskigt bra koll jag hade! Så pass bra så att jag kunde fortsätta två år för länge. De nyktra dagarna och dagarna då jag höll igen och drack "lagom". En illusion om att jag inte alls hade några större problem. Jag var ju inte alkis. Men på väldigt god väg, förstod jag efter ett tag. Tack och lov!

Denlillamänniskan
fre, 2024-01-26 - 11:48

Jag har den senaste tiden tyckt att jag går fram med rakryggad värdighet. Men det har varit lite stelt i armarna. Inga mjuka pendlingar, som det ska vara. Kollar ned längs sidorna av kroppen. Se där ja!! Ser att jag vandrat med skämskuddar fastklämda under armarna. Sånt märker man först när man lättar lite på armbågarna och släpper en skämskudde.

Denlillamänniskan
lör, 2024-01-27 - 08:06

God Morgon, eller snarare god natt för min del.
Jobbat första passet efter sjukskrivningen/ klostervistelsen. Kul att träffa kära arbetskamrater och åter känna att jag är på banan. Nu ska det sovas och hjärtat är på plats för dagen.

Denlillamänniskan
lör, 2024-01-27 - 17:56

Sovit gott. Vaknar med lite ostyriga tankar om tillvaron och nykterheten.
Jag är tacksam för att jag insett att jag inte ska tro på allt jag känner och tänker. Har en lugn plats inom mig, dit jag kan ta min tillflykt när hjärnan spelar igång allt möjligt. Har lärt mig att inte ryckas med. Bara observera.

Flarran
lör, 2024-01-27 - 18:14

Hej! @Denlillamänniskan, låter fint att du har fått sovit gott, det är en lyx man inte själv är så värst bortskämd med liksom. Det tar nog sin tid innan den nyktra hjärnan så småningom vänjer sig att fungera någorlunda normalt utan det bedrövliga gift som alkohol utan tvekan är. Kämpa på och fortsätt det goda jobbet kompis.
Ha en fin kväll!

Himmelellerhelvette
sön, 2024-01-28 - 22:40

@Denlillamänniskan Visst är det konstigt att vi inbillar oss att vi har koll när vi dricker och att det inte är så farligt så vi behöver ge upp det helt. Vi ska bara lära oss att dricka måttligt! Så oändligt många gånger jag stått framför spegeln dagen efter och önskar att jag kunde dricka lagom, varför blev det såhär igen! Plågar mig med att titta på mitt plufsiga ansikte! Det är inte svårt att mana fram vilken fruktansvärd kamp det var och precis som du säger, kampen var över den dagen jag slutade dricka. Det är en underbar befrielse att slippa allt med planerande, misslyckande, kemisk ångest, sömnsvårigheter m.m.

Denlillamänniskan
tis, 2024-01-30 - 13:09

@Himmelellerhelvette Förutom befrielsen att sluta kämpa och räkna för att hålla koll på konsumtionen, så har jag nu e n annan syn på överdriven alkoholkonsumtion. Jag har liksom inget tålamod alls med den.

Livet trallar på. Går min väg på mina egna villkor. Väldigt skönt.

Se klart
tis, 2024-01-30 - 16:33

Jag har inte heller tålamod med drickande- visst säger jag och tycker nog att det är okej när andra dricker- men till en viss gräns. Jag tycker ofta alkohol är som en stor bromskloss för livet- inte alls något som förhöjer utan något som sölar ner lust och energi
Det mesta som jag verkligen njuter av- hade jag mycket mindre av när jag drack. Nu har jag mina katter, roligt på jobbet (om än skitjobbigt ibland men aldrig för att jag är bakis…) Jag njuter så mycket av olika saker som mest gick mig förbi tidigare.
Och när folk ska sitta ner i timmar och dricka- känner jag för det mesta: nä det här har jag inte mitt liv till.
Vad härligt att din simtur tycks vara både vilsam och spännande! Kram 🤗

Denlillamänniskan
ons, 2024-01-31 - 11:56

Efter några veckor med fullt fokus på nykterhet och att reflektera över livet, infinner sig nu någon sorts vacum. Jag är tillbaka till ruta ett. Mitt första inlägg handlade om hur sorgligt det var att baxa ett riskbruk, som ändå ingen annan än jag själv, for illa av. Hur vinet varit oljan som jag gjutit över ensamma ledigheter. Mitt liv är fyllt med att göra nytta och administrera allt praktiskt som ett välordnat liv består av. När kvällen kommer är det ingen där som undrar hur jag haft det, vad vi ska hitta på till helgen, vad jag tänker på och vad jag drömmer om. Barnen har sina egna liv.

Livet som nykter har sina klara fördelar och jag har oftast ingen lust att dricka. Ibland kommer tanken över mig; Vad fint det hade varit med ett glas vin. Men självljugandets tid är slut nu. Jag har ju bestämt att vara nykter eller helt sonika dricka mig redlös. Det beslutet står fast, och jag tänker aldrig; Vad kul det skulle vara att sträckdricka en box vin!! Huruvida det ska bli någon alkohol framöver tar jag inte ens ställning till i nuläget.

Men, som jag skrev tidigare; Med nykterheten kom smärtan. Idag känns det så, men det kanske ger sig.

Himmelellerhelvette
ons, 2024-01-31 - 17:30

@Denlillamänniskan Har du någon nära vän eller familjemedlem som du kan höra av dig till när ensamheten känns stor? Ibland kan det kännas skönt att bara prata i telefon med någon man har en fin relation till. Vågar du släppa nya människor inpå livet? Det är väldigt givande om man vågar göra det, det kan bli riktigt fina nya vänskapsrelationer.
Kram

Denlillamänniskan
ons, 2024-01-31 - 19:32

Nej, jag hör inte av mig till någon, när jag känner såhär. De flesta människor har svårt att hantera temat ensamhet, och reagerar ungefär som du. Det kommer några goda råd och lite glada tillrop. Jag förstår att det är ett försök att hjälpa och trösta, men det får inte den effekten på mig. Det får mig bara att skämmas för att jag varit gnällig och tyckt synd om mig själv.

Min strategi har varit att skapa goda relationer på jobbet och vid fritidsintressen. Det ger mig ofta tillräckligt socialt utbyte. Jag har regelbunden kontakt med mina älskade barn och har viss kontakt med min syster. Jag stannar till och småpratar med de grannar som jag brukar byta några ord med. Men eftersom ingen hör av sig till mig, för att snacka en stund så gör inte jag det heller. Dörren måste svänga åt båda håll i en relation. De jag känner lever med sin man och har väl ingen tanke på vad jag gör när jag är ledig.

Jag uppskattar ändå att du frågade.@Himmelellerhelvette. Jag tror att de här ensamhetskänslorna är något jag behöver hantera själv. Det handlar om att ta ansvar för sin egen situation, precis som jag gör med alkoholen. Där är jag nog ganska stark och klarsynt.

Eftersom jag är öppenhjärtlig här på forum och använder det som ett sätt att klargöra de mer känsliga och skämmiga bitarna av mitt inre, så tänkte jag använda forum också för ensamheten. Alkohol och ensamhet är ju ofta nära förknippade, så det passar här.

Andrahalvlek
ons, 2024-01-31 - 20:07

@Denlillamänniskan Och jag tror att du har hällt en massa alkohol på den ensamheten. Tiden efter barnen, innan barnbarnen, är skör som nattgammal is. Tål den att stå på? Vilket håll ska jag? Det känns helt naturligt att den känslan uppfyller dig nu i nykterheten. Den behöver bli sedd, bekräftad och omhållen ❤️

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
fre, 2024-02-02 - 05:56

@Denlillamänniskan Har du funderat på hur mycket du grubblar på att du är ensam när du är ensam? Ibland kan det vara tankarna på ensamheten som triggar i gång jobbiga känslor och då grubblar man ännu mer. Testa att observera hur mycket tid du lägger på att tänka på att du är ensam. Jag fick tipsen från boken: Lev mer, tänk mindre -bli fri från nedstämdhet och depression med metakognitiv terapi.
Om man lär sig att bara låta tankarna vara och inte engagera sig i dem så mår man bättre. ❤️

Denlillamänniskan
fre, 2024-02-02 - 08:49

@Himmelellerhelvette @Andrahalvlek
Jag vet inte om jag har varit extremt otydlig i det jag skrivit eller om ni inte läst min tråd med någon större eftertanke. Jag vet inte heller om ni ville boxa mig lite rätt i magen, eller om det ni skrivit var menat som uppmuntran?

Jag grubblar inte över min ensamhet särskilt mycket. Men när jag blev väldigt sjuk för ett drygt år sedan, och behövde vara beredd på att få en dålig diagnos, så blev jag rädd. Jag insåg att jag inte hade någon att tala med. Vad händer om jag får veta att jag snart ska dö? Jag gick ned väldigt mycket i vikt, kämpande för att hålla mitt liv igång. Började röja upp hela mitt hem. Dödstädade för att barnen inte skulle få det så jobbigt att ta hand om allt ifall jag skulle gå bort. Avlivade min gamla häst för att den inte skulle gå att sälja om jag dog. Förhörde mig om vem som skulle kunna ta hand om min halvgamla hund. Förberedde så att barnen skulle ha uppgifter och lösenord till banken och annat.

Sen fick jag aldrig den elaka diagnosen som jag var rädd för. Jag lyckades hålla min vikt till att inte glida under BMI till undervikt. Jag började vandra långa sträckor för att få lite aptit och hålla musklerna igång. Jag rensade hela garderoben på de kläder som hängde som påsar. Köpte nytt i mindre storlekar. Med förlusten av fett i ansiktet kom det fram väldigt många nya rynkor. Jag kände mig fysiskt svag, äckligt mager och ful.

Nej, jag satte inte och tyckte synd om mig själv för att jag var ensam i min livssituation. Jag grubblade inte. Jag agerade som fan för att hålla mitt liv igång och sköta om mig så bra jag kunde med näringsrik mat, vandring, sociala möten och meditation.

Minskade mitt alkoholintag till att hålla sig runt två flaskor vin per vecka, varvat med kortare perioder av nykterhet. Sen kom sjukdom hos barnbarnet och jag stöttade min dotter så mycket jag kunde. Tog tag i en hel del grejer i stallet med rutiner, vintervatten som jag installerade till hästarna och att inspirera mina stallkamrater till att göra förbättringar för hästarna. Till slut blev jag sjukskriven för depression. Jag var helt färdig. Insåg att det sista jag kunde göra var att helt sluta dricka alkohol för att må bättre och orka mer. Som ni vet gick det rätt lätt. Jag såg till att få psykologstöd och ägnade hela sjukskrivningen till att förbättra min hälsa och mitt psykiska mående.

Så när ni speglar mig som en ensam kvinna som sitter och försjunker i självömkan över ensamhet och super sig full, så känner jag bara; Nä, det där.... det är inte jag. Jag har sedan länge lärt mig att ändra mina tankebanor när de inte är fruktsamma. Nej, jag hamnade inte i ett glapp när barnen blev större. De har varit stora och självständiga många år.

Det som känns mest ledsamt nu, är att jag förstår att man kan få kommentarer i forum som gör väldigt ont. Man kan bli hur missförstådd som helst här.

Jag ska gå och lägga mig nu, efter nattpasset. Jag har gjort nytta för andra människor i natt. Jag har utfört mitt yrke som går ut på att göra medicinska bedömningar och möta människor i kris. Jag har kännt mig mycket uppskattad. Haft fina samtal, glada skratt och njutit av att samspela med andra proffsiga medarbetare. Dragit ihop ett gäng människor till helgen för att hjälpas åt i stallet med lite fix och blivit uppskattad för det initiativet. Jag ska ut och äta middag med ett gäng roliga gamla arbetskompisar i helgen. Trots detta rika liv, som jag lever, vet jag att jag bara har mig själv att lita till. Att jag är frisk och energisk är förutsättningen att hålla igång allt. Den insikten kan ibland få mig att känna mig väldigt ensam och utsatt.

Denlillamänniskan
fre, 2024-02-02 - 09:02

Vägde mig just. Ser att jag inte klarat hålla minivikten som jag satt upp. Har gått ned ytterligare två kilo de senaste veckorna. Men visst, total nykterhet brukar ju innebära att man minskar i vikt. Men de flesta brukar ju vara glada åt det. Själv blir jag bara ledsen.

Denlillamänniskan
fre, 2024-02-02 - 09:31

Det senaste året drack jag vin när jag inte orkade. För att få lite respit. Orkade inte vara sällskaplig ens. Vem vill höra att jag fortfarande är rädd för att bli riktigt sjuk? Jag lagade fina middagar åt mig själv och drack vin till det för att överhuvudtaget äta tillräckligt mycket. Insåg att jag måste fejsa livet utan stöd av vin. Äta min mat utan att göra det till en lite festmåltid. Det har varit tufft mellan varven. Men det går. Ändå lägger jag märke till allt som avviker med hälsan. Känner igenom kroppen efter svullna lymfkörtlar, knölar. Undrar varför jag utvecklat exem. Blev återigen riktigt rädd under julhelgen när jag fick några timmars obehaglig rytmrubbning på hjärtat efter lite hårdare ansträngning. Körde hem med hjärtrusningar, försökte hålla mig lugn. Gick och lade mig i sängen och insåg igen; får jag en hjärtinfarkt nu så är jag rökt. Jag är ensam och vill inte ringa och göra någon upprörd och orolig, ifall det går över. Det gick över.

Men skräcken jag kände kastade mig tillbaka i tiden då jag förberedde mig att jag kanske skulle dö snart. Tänkte; Tur att jag redan förberett allt ifall det händer. Läste på mig litegrann och insåg att underviktiga människor kan få rubbningar hjärtat. Alltså inget att bry sig om eller oroa sig för. Bara fortsätta sköta hälsan.

Denlillamänniskan
fre, 2024-02-02 - 09:51

Ja, jag förbereder mig fortfarande inför döden. Har gjort det genom att gå igenom mitt liv ordentligt nu när jag är nykter. Liksom för att stirra livet rätt i ansiktet och känna mig klar med det, den dagen som det är dags.
Redan tagit beslut om vad jag gör den dagen jag får en dålig diagnos. Jag tar ingen behandling för att köpa lite mer tid. Skulle jag ändå leva frisk som en nötkärna i flera år till, så kommer jag att njuta av den tiden. Och det sista jag behöver göra är att förbereda mig för den ensamhet sjukdom och död innebär.