Varit inne och kollat runt en liten tid, nu ska jag skriva själv också. Känns ovant att inse och beskriva att det varit en tid av tröst i vinet. Det är skämmit och fult i min värld att dricka för att läka sorg och smärta, men det är ju ett mänskligt fenomen och det är just vad jag gjort under en tid som kanske består av år. När glasen vin började att övergå i att tygla och döva sorg och smärta vet jag inte. Jag inbillar mig att jag drack mitt goda vin på ett annat sätt för några år sedan men kanske inte ens det är sanningen.

Jag dricker inte vansinnesmycket. Det är mera den belöning som vinet utgör och som många av er beskrivit här, som för mig är ett tecken på att det inte är ok. Det är liksom svagt att falla för alkohol och göra den till sin vän eller något tröstande, dövande... men vi är ju många som faller.

Jag tycker ni är många här som kommit till insikt och verkar så starka, det är skönt och jag känner igen mig i mångas beskrivning av hur naturen börjar betyda mycket, en lång vandring i skogen eller att sitta vid vatten i tystnaden.

En händelse som inträffat i mitt liv för en tid sedan har gjort att jag faktiskt vaknat upp ur min "slummer", en obehaglig händelse som jag inte ännu kan ta upp här men som både kom som en smocka rakt i mitt "duktiga" jag och som ett nödvändigt uppvaknande för det är massor i mitt liv som varit tokigt de senaste åren.

Utåt sett är jag en välfungerande (usch vilket uttryck) "duktig" (usch för det också) människa som klarar mer än de flesta utåt sett, men inuti är jag ofta en liten flicka som stretar på bara för att jag måste, annars rasar ju precis allt samman. Ett korthus har jag byggt mig och tappat bort mitt inre på något sätt. Det är ju för sjutton nu jag måste ta fram mitt "själv" igen... ett nygammalt "själv" kanske, den som får vara sårbar och be om hjälp ibland, inte klara allt så jäkla galant själv jämt.

Var börjar man? Jo lite har jag fattat... ett steg i taget...

Jag tycker om att läsa runt här. Många kloka tankar och mycket positiv anda. Vilken skön stämning här inne, det är fint det. Jag vill också hitta tillbaka, hitta rätt... tappade bort mig någonstans på vägen./Tilde

höst trollet

Känner igen de små ritualerna man hade för att få en anledning att ta ett glas vin och "koppla av"..
För min del, var det mera att laga en god middag (för att "göra vardagen till en fest")
Oj, vad mycket mat jag "lyxat" till det med, för att det näppeligen kunde intas utan ett glas vin...*rodnar*
Och sedan allt detta "grillande", som givetvis krävde både öl och vin...
Mitt problem, är att jag har en gubbe som är minst sagt glad i både det ena och det andra (mat, vin, öl) Och givetvis är han konfunderad över mitt val av måltidsdryck..
Men jag insisterar, JAG dricker kolsyrat bubbelvatten och försöker låta bli att kommentera hans vin..(själv är jag konstigt nog inte sugen)
Min vinst i det hela är, förutom den goda maten, att jag kan ta bilen och åka vart jag vill på eftermiddan/kvällen! Jag slipper alla ursäkter, om någon ringer, om varför jag inte kan komma över på t.ex. en fika.
Inser i efterhand, att jag stannat hemma alltför många gånger, med dåliga ursäkter som "min man har bilen", tyvärr, "jag har just satt igång och bakat", "bilen på service", Har så mycket att göra, etc etc..
En liten, men ändå "seger", är att det verkar som om gubben börjat fundera lite mer på sina egna dryckesvanor. I början, så var han väldigt på sin vakt. Minsta mening som kunde tolkas som någon sorts ifrågasättande av alkoholvanor fick honom att gå i försvarställning..
Numera, dricker han visserligen fortfarande vin/öl till maten, men han har börjat dricka bubbelvatten också,vilket hade varit otänkbart för några månader sedan..
Ha det gott! /trollet

Stigsdotter

...att bara gilla läget liksom. Ja, nu är det så här jag ser ut. Undrar hur jag skulle känna mig om jag såg ut sådär som jag känner mig som. Jisses vilket existentiellt spår, finns säkert en och annan filosof som har snurrat in på den vägen :-) när jag var liten vet jag att jag försökte få mamma att svara på frågan vad som hade hänt om inte just jag hade funnits och hur kommer det sig att just jag finns? såg mig själv som ett litet "jag" som kikade ut ur mina ögon... oj vad knasigt det lät nu när jag skrev. Häromdagen läste jag om en psykisk åkomma där man hade tappat det här jaget, är man liksom inte "fanns" längre. Hmm...

Jag känner mig som en smal blondin med långt hår, inte som en korthårig, halvknubbig mellantant :-)

Stigsdotter

Det är precis det där som är "självanalysen" - att komma på sina små ritualer och göra på ett annat sätt. Visst är det läskigt vad mycket energi som lagts på detta, vad mycket tid som slösats bort! Vilken tur att vi kommit på detta nu då så att vi kan göra om och göra rätt med våra fredagskvällar.

Tilde

Jag har aldrig känt att hösten varit någon "bra" årstid... Nej våren och sommaren var mina bästa tider på året.
I år är det annorlunda, jag tycker om att det blivit höst... ett slags lugn är det. Vill just nu inte att det ska hända så mycket, stillsamt kan det få gå in i oktober. Gillar att tankarna få ta plats, jag vill helst inte stressa på någonting. Läser, jobbar mina jobbardagar, grejar lite, presterar minimalt ;) luktar på hösten i skogen och rör mig ute men hetsar inte som jag gjort förut ibland. Jag känner verkligen att jag mår bra av att hinna ifatt mig själv nu... och göra det i sakta mak. Det får ta tid.
Min "tuffa" sommar är slut...
Underbart... Tacksam...
Önskar ingen utlandssemester, ingen planering på något stort eller roligt just nu. Bättre för mig just nu att känna hur en ny fas tar vid, jag ska försöka hålla kvar känslan, eller gå tillbaka till den om det känns meningslöst eller svårt med den där inre oron som jag dragit runt på. Det får vara tråkigt, annorlunda (som Hösttrollet skrev, det har hjälpt mig, tack!)det får vara långsamt och mörkt också ibland... oftast så blir det ljust igen mycket tidigare än jag förväntat mig. Det är bra att tänka tanken ända ut!... i alla lägen.
Önskar alla gott i höstmörkret...
Regnet luktar så gott :)

Svinmolla

Om man behöver hjälp nu på 1 sekund. Var vänder jag mig då?

kan ringa AA's jourtelefon, sök på deras hemsida.

Annars skriver du av dig här, vräk ur dig bara !!

Svinmolla

Det fanns någon som hörde mig, skönt

Tilde

Jag lyckas inte lika bra som jag vill och jag har inte en strikt linje som jag följer när det gäller a. Jag slarvar med det här. Vill jag inte lyckas? Jo det vill jag.
Inte stora snedsteg men små. Tillräckligt för att jag ska bli missnöjd med mig själv och det stärker inte mig.
Nu ser jag framåt och ser de misslyckanden jag gjort för vad de är. De är steg på vägen mot något bra.
Jag läser i andras trådar om vindlande vägar som i många fall rätas ut. Det stärker mig och gör att jag tänker "friskt framåt". I morgon är en ny dag. En bra dag.

Jag har läst bakåt i min egen tråd och ser att jag skrev hela tiden om mitt destruktiva tänk och förståss min sömn som inte var bra.

Där har jag gjort framsteg. Jag tänker mera positivt, mycket mera positivt. Inte destruktiva tankar, livet känns skönt och jag har släppt många tankar och oro som gjorde ont. Nu handlar det mest om slarv.

Sömnkursen ger resultat. Jag är inte orolig om jag ligger vaken, jag mest konstaterar faktum "jaha här ligger jag" och känner efter hur det känns.

Det ska nog bli bra det här.

två steg fram och ett steg bak, kanske vi tar men i så fall går det ändå framåt. Du gör framsteg. För mej har det tagit ända tills nu, 3,5 månader, innan sömnen blivit bättre. Beror kanske inte bara på vinet att sömnen varit dålig. Det bästa är ändå att jag aldrig vaknar vid fyratiden på morron med ångest över kvällen innan. Kanske största vinsten. Ta en dag i taget, friskt framåt som du säger. Du kan också!

Tilde

Ser fram emot helg då jag delvis kommer att jobba, delvis spendera några dagar i Danmark. Det känns bra nu och jag vill ta med mig den känslan in i helgen. Jag har dragit igång en process i mig själv när det gäller hur jag hanterar mitt liv, konflikterna, de goda händelserna och människorna i mitt liv... och mycket mycket mer egentligen, allt hänger samman.
Det är skönt att tänka tankar ända ut, inte backa som jag gjort förut när det blivit för mycket. Det blir inte hotfullt mer när jag vågar/orkar ge tanken rum, utrymme... utan vin. Och jag gör det så ofta som jag känner viljan o lusten o det gör jag oftare o oftare... Det känns som jag tar hand om mig själv när jag ägnar tiden till detta.
Känns lättere inombords.
Jag vet att jag inte gått spikrakt mot målet att inte dricka något alls mer, men jag går ganska stadigt mot målet att bli helare i mig själv och det är för mig i denna tid i livet absolut bäst att inte blanda ihop detta med att dricka vin och i första hand inte ensam. Så jag försöker tänka klart och redigt och inte dömma mig för hårt. Jag tror jag haft nånslags översyster i mig själv som kommit med pekfingret och höttat alltför mycket. Översystern har gjort sitt. Det är henne jag har problem med.
Att dricka vin var för mig ju ett sätt att döva oro och att stoppa in mina tankar i malpåse. De luddades ut istället för att tas omhand.
Jag gör framsteg och får väl ge mig en klapp på kinden.

höst trollet

Visst gör du framsteg!
Jag tror att vi glömmer bort att ge oss själva en liten klapp, för att vi faktiskt är duktiga!
Istället för att stoppa huvudet i sanden, börjar vi våga att titta på sådant som förut var jobbigt.
Delen i sinnesro-bönen, som handlar om att förändra det man kan och släppa taget om det man ändå inte kan förändra är bra :-)(Universum, "Gud" eller vad som nu kan finnas. Kanske t.o.m. mitt högre jag, hoppas jag lär mig inse skillnaden!)
Mycket, kan jag idag, bara släppa rakt av, eftersom jag insett att det egentligen inte var hos mig, ansvaret hörde hemma!
Det ger så mycket mer energi, till att ta itu med det som är MITT ansvar. Det är såklart ingen quick fix, men sådana är det väldigt ont om i RL *skratt*
Ha ett fortsatt underbart rikt liv! / trollis

Tilde

Du har rätt Hösttrollet i att det ger så mycket mera energi att verkligen ta itu med det som jag kan göra något åt,
när jag lämnar det jag inte kan göra något åt,
därhän.

Hela helgen har jag haft mitt "nya" tänk med mig o det har varit en bra helg, även bland människor som drack vin men inte jag den här gången.

I en kär relation kan jag känna att det som gör mig upprörd är gamla oförrätter som ska upp i ljuset med jämna mellanrum o gamla beteenden ska tas fram o påpekas varje gång en sak kommer upp till diskussion. Jag känner som en blockering i mig när jag återigen ska gå tillbaka ett år i tiden o det som kunde bli en nu-idag-diskussion blir en ett-år-tillbaka-diskussion. Den, min irritation som detta utlöser, är (har jag äntligen förstått) en trigger till att känna vinsug. Förut var det ofta min "medicin" efter sådana meningslösa gräl har jag förstått i efterhand. Jag var inte jättebra jag heller på att hantera konflikter. Jag ser ganska klart på detta nu, men problemet är detsamma i relationen, om än i mindre skala. Detta är så tröttsamt och tar onödigt mycket energi.
Eftersom jag fattar att det är denna frustatinon som triggar mig kan jag hantera det bättre nu. Medvetenhet är ju det bästa, men hur göra med denna relation funderar jag... Verkar som ett dödläge.
Kommunikation... kommunikation... handlar det om, men när den inte riktigt funkar?

Långsamt går det framåt.
I mig går det sakta men säkert framåt.
Jag känner jag gör framsteg.
Förstår mycket om mig själv som jag inte förstod för några år sen o det är skönt. Blir inte alls lika irriterad längre, kan lämna sura tankar bakom mig mycket kvickare än förut, ältar inte alls på samma sätt... Allt detta (i relation)triggade mig förut till att vilja dricka vin. Att jag inte såg det, då? Först nu...
Är det kanske nödvändigt att välja bort, en annars kär människa när kommunikationen inte funkar.
Att lägga på vågskålar... för o emot... Är det så enkelt? Själv tycker jag att det är svårt o gör ont.
Jag tycker mig märka att vi är flera här som liksom växer till insikt... just i våra relationer, eller växer ifrån den andre.
Och det är ju smärtsamt... samtidigt är det skönt att växa, bästa vor att växa tillsammans. Men om det inte går?

höst trollet

Det tar tid att förändra ett beteende, och det tar tid, innan ens omgivning ger upp tanken på att man "ska vara som vanligt" igen..
Ge inte upp!
Om du är konsekvent, har du krupit ur din gamla roll, och för en del, kommer såna här gamla "groll" så småningom att framstå som "goddag - yxskaft"..
Och jo, ibland växer man isär, snarare än ihop.. Frågan är, om det inte är bättre att en blir lite olycklig ett tag, än att två är det hela livet..?
Ser på mina föräldrar, som är så otroligt omaka och som varit olyckliga, snarare än lyckliga ihop..
Nu på ålderna senhöst, är de som två omaka kugghjul, som slitits och nötts ihop.. De passar egentligen inte till varandra, men numera passar de inte heller till någon annan..
Att växa, gör ont, men jag väljer att se det som träningsvärk!(det går över)
Och om man inte "tränar" sina psykiska/andliga/själsliga muskler, så kan man inte heller utvecklas..
Lika lite som vi utvecklar kroppsliga muskler genom att bara sitta och tänka påatt vi borde träna :-)

Men det finns hopp! Som Lelas, svarade mig, för henne har det stundtals varit en tuff resa, där hon och hennes man en levde nästan parallellt med varandra en period..
Själv, ger jag mitt förhållande en möjlighet (även om det går sakta)Det är som att vända en atlantångare.. Det tar ett tag innan man får stopp på skutan och kan lägga om till ny kurs..
Kommer att följa dig och din resa!
kram/trollis

Tilde

Det är sant, som en atlantångare...
jag brukar numera se mig som ett gammalt segt träd som försöker vrida mig in i en annan växtfas, vill se solen från ett annat håll och titta ditåt istället. Men det är stundom segt för redan uppvuxna träd att vrida sig i annan riktning.
Din beskrivning av föräldrarna är bra att ha i minnet och gör mig ännu mer motiverad att "jobba med mig själv". Det är ju ändå sig själv som man, hur man än väljer alltid kommer att leva med. Jag tycker om att det gör lite ont att växa, men jag tycker inte om frustrationen jag känner pga meningslösa gräl. Vill ha bort de grälen ur mitt liv. De suger energi. "Goddag yxskaft-metoden" är något som är värt att invänta och jobba för.

höst trollet

är något vi kvinor borde jobba mer på ;-D. Att helt enkelt inte låtsas höra..
Eller svara med repliker som "Det ligger något i det du säger.." (sedan inget mer..)
Eller (min favvo)"Jaså, du tycker sååå, det var intressant.." (tystnad)..
Oftast faller grälet/gnället platt.. (gäller också skvaller man inte vill vara delaktig i!)
Det kommer säkert att bli en del upprepningar, men den här utnötningsmetoden, brukar vara effektiv.. ;D
Och blir du trött på tjafset, så är det fullt tillåtet att gnälla av sig här hos oss *skratt*
Kanske får vi t.o.m. uppslag på fler bra "samtals-stoppare"..?
kram / trollis

Tilde

Få timmars sömn men det gör inget, kände att det inte var farligt att ligga och vara vaken. Avslappning, andning, bollade iväg tankarna som jag inte ville ha o det gick bra inatt.
Gick in här en liten stund och läste lite om er och somnade sen.

Bryta gamla mönster med nya vanor o få till nya mönster.

Det som triggar mig till att bli upprörd/förb. i onödan behöver jag hela tiden träna på att identifiera o det går framåt. Det är en del i mitt projekt nu.
Göra sådant som gör mig gott o stärker mig.
Människor som gör mig gott.

Det som har varit är gjort, nuet är fullt möjligt att påverka, välja vägar, framtiden vet jag inget om.

Idag känner jag tacksamhet. Gillar regnet o höstlukten.

Tilde

Känner idag att för mig just nu, är det framsteg nog att jag upptäckt att jag KAN vända mitt tankemönster. Det är en resa i sig o jag är tacksam att jag kommit hit.

Jag har jobbat på en annan linje än jag gjort förut någonsin.
Ältar inte gammalt på det sätt som blev en del av mig förut. Ärligt kan jag säga till mig själv att jag missbrukade ältandet, det blev till en kvällssyssla sista åren o krävde lite vin. Känns inte bra att erkänna att jag använde mig av ältandet på det viset. Vad mycket tid som det tog o så förvirrad jag blev.
Har liksom återfått självrespekten. Jag vill gärna sätta ord på det. Känner glädje för det.

Jag tror att det är ett inte ovanligt fenomen... ältandet som tar över. Och det för en massa skit med sig. Man är inte riktigt medverkande i nuet givetvis och man blir ingen bra partner bl a. och heller inge bra om man blir ensam med sig själv...

Det går att bryta, jag är tacksam (idag igen ;))
för att jag märker att jag succesivt kommer ur mitt "självplågemönster". Jag jobbar på det o märker resultat. Jag är mycket lugnare och ser gladare ut, mycket lättare att slappna av o jag tycker mig märka att jag är "snällare" i mina omdömen. Kan släppa kontrollen också...

Och så kanske det blir lättare att skilja på vad/vem/vilka som är gott/goda för mig också, för jag ser tydligare...

Lite som när Dompa kommer till insikt vid sin dejt... var det här en bra tjej för mig? Säkert för någon annan, men inte för mig i mitt liv här o nu... Jag tror det var det du kom fram till till sist ;)

Här på forumet är skönt för det är tillåtet att skriva att man är bra. Jantelagen smyger sig fram och viskar i mitt öra. "Usch vad du är skrytsam...det där kan du väl glädjas åt själv"

Jag jobbar även mot jantelagen som har byggt ett fult litet bo djupt där inne så därför fortsätter jag skriva både med- och motgångar här för det är MIN dagbok :)

Jag följer era trådar och känner vi ror åt samma håll. Håll i årorna så vi känner vinden...

Vinter i min t…

Det låter underbart att du hittat tillbaka till självrespekten och får en massa nya insikter. Det är sådant som gör det så värt att inte dricka :)

Alkohol har en förmåga att sätta igång ältandet, den sentimentala delen.. och det är väl bra att bearbeta och tänka igenom, men det blir lätt för mycket av den biten. Åtminstone blev det så för mig. När jag drack kändes det som om det hände någonting, men jag kom aldrig vidare, den tog mig aldrig någonstans utanför det som hände i själva berusningen och då blev det "bearbetandet" helt bortkastat.

Låter som en behaglig tid för dig nu, och det är du själv som har skapat det så det är bara att vara stolt.

kram