Varit inne och kollat runt en liten tid, nu ska jag skriva själv också. Känns ovant att inse och beskriva att det varit en tid av tröst i vinet. Det är skämmit och fult i min värld att dricka för att läka sorg och smärta, men det är ju ett mänskligt fenomen och det är just vad jag gjort under en tid som kanske består av år. När glasen vin började att övergå i att tygla och döva sorg och smärta vet jag inte. Jag inbillar mig att jag drack mitt goda vin på ett annat sätt för några år sedan men kanske inte ens det är sanningen.

Jag dricker inte vansinnesmycket. Det är mera den belöning som vinet utgör och som många av er beskrivit här, som för mig är ett tecken på att det inte är ok. Det är liksom svagt att falla för alkohol och göra den till sin vän eller något tröstande, dövande... men vi är ju många som faller.

Jag tycker ni är många här som kommit till insikt och verkar så starka, det är skönt och jag känner igen mig i mångas beskrivning av hur naturen börjar betyda mycket, en lång vandring i skogen eller att sitta vid vatten i tystnaden.

En händelse som inträffat i mitt liv för en tid sedan har gjort att jag faktiskt vaknat upp ur min "slummer", en obehaglig händelse som jag inte ännu kan ta upp här men som både kom som en smocka rakt i mitt "duktiga" jag och som ett nödvändigt uppvaknande för det är massor i mitt liv som varit tokigt de senaste åren.

Utåt sett är jag en välfungerande (usch vilket uttryck) "duktig" (usch för det också) människa som klarar mer än de flesta utåt sett, men inuti är jag ofta en liten flicka som stretar på bara för att jag måste, annars rasar ju precis allt samman. Ett korthus har jag byggt mig och tappat bort mitt inre på något sätt. Det är ju för sjutton nu jag måste ta fram mitt "själv" igen... ett nygammalt "själv" kanske, den som får vara sårbar och be om hjälp ibland, inte klara allt så jäkla galant själv jämt.

Var börjar man? Jo lite har jag fattat... ett steg i taget...

Jag tycker om att läsa runt här. Många kloka tankar och mycket positiv anda. Vilken skön stämning här inne, det är fint det. Jag vill också hitta tillbaka, hitta rätt... tappade bort mig någonstans på vägen./Tilde

vill.sluta

Klockan är ca 03:50 och jag liger vaken, läser och skriver med mobilen.
Skickar lite ny fräsch energi till er ALLA.
Ni är så fantastiskt duktiga, så smarta och visa.
Fortsätt så!
Kramar
/A

Tilde

Jag är den sortens person som inte kan lägga ut eller berätta om min historia i allför stor dimension, jag kan inte gå in på det största djupet inför en publik... än i allafall...

Även om ni är den mest suveräna publiken, vilket jag känner att ni är <3 <3 <3

Dock... så himla värdefullt att få era reaktioner. Dompa... Jag tar till mig av "när luften tar slut" tänket... Det ligger väldigt mycket i det du skriver.

Jag är så envis bara och vill så mycket... tror alltid att det ska lösa sig.

Tilde

Var det jag som kände så?

Jag tänker på det jag skrev i förra inlägget. När jag såg det tänkte jag: Hon måste känna skam
fortfarnade, det bara lyser skam om inlägget. Men jag trodde nånstans på det när jag skrev det.
I ett svagt ögonblick så tyckte jag fortfarande att jag är en sådan person som...
En rädsla för att träda fram, blotta sig, visa hela världen allt som finns i mitt liv.
Det är något som alltid skrämt. Jag växte upp med den villfarelsen. Inte lita för mycket till andra, de kan missförstå och använda det emot dig. Till viss del ligger något i det, inte bra att vara totalt blåögd, men jag har haft för mycket av det skrämda tänket med mig. Jag litar inte helt på att jag får vara den jag är med svagheter och rädslor, felsteg och dåligt självförtroende.
Nej, rak i ryggen med ett leende och med glimten i ögat så fixar jag publiken... Vilket självbedrägeri...

Sanningen är att överallt i mitt liv så har det blivit lappat och lagat med små bitar där det pyser. Det är pyspunka lite varstans...

Men känns som att det är så livet är, det är lappning och lagning. Först då blir jag hel. Jag är tacksam att jag kommit till denna punkten i mitt liv där jag kan se att det även är alla skavanker som gör mig till mig.

...och jag har ju pratat, jag har provat sätta ord på nästan allt senaste halvåret. Jag har ringt till
mina bästa vänner och berättat när det varit sorg och överfullt i mig, senast idag... Och vänskapen fördjupas.

Jag har gått på samtal senaste månaderna och det har varit bra. Jag HAR lämnat ut min historia och det är skönt.

I denna livets dans är det två steg fram och ett tillbaka ibland... men det går ju FRAMÅT.
Skönt att valsa fram här på forumet också, vi byter livshistorier bit för bit.
Ett fint stöd och en härlig samling... Glad att vi finns här tillsammans!

vill.sluta

Ju mer du öppnar och blottar dig kommer du känna en liten lättnad.
Sakta men säkert kommer du förstå KRAFTEN av att öppna sig och släppa in andra viktiga såsom
Oviktiga personer i ditt liv.
Det är därför detta forum spelar så stor och viktig roll.
Här får man mjukt och försiktigt öppna upp sig.
Utan att oroa sig för att blotta sig för folk som vet vem man är.
Stegvis vågar man mer och mer, jag vet.
Jag är ju här och sakta vågar jag öppna mig mer och mer.
Du är bra på det du gör, I like you...............
/A

höst trollet

Hej Tilde!
Jag tror att vi har alla dessa "rollpersoner" inuti oss.. Jag tror också, att det är bra att titta på dem och låta dem komma till tals, istället för att blunda och låtsas som om de inte existerade..

Det är ju bara när vi känner oss själva som vi kan förändras i grunden..
Det är bara när vi förlikat oss med våra "avigsidor", som vi kan se att det går att vända det negativa till något positivt.

Se det som att våra liv är som ett lapptäcke, där t.o.m den tråkigaste lapp har sin betydelse i mönstret.. Om den inte fanns där, så skulle det ju vara ett hål.

Utan det tråkiga, mörka och svåra, så skulle inte det andra positiva uppskattas lika mycket..

Visst är det roligare ändå, att lära sig de komplicerade turerna i livets dans och veta att man klarar av dem, än att vara en panelhöna som tackar nej till allt utom enklaste ringdans?

Ha en undrbar dag! kram /trollis

Tilde

Trollet och Andreas!

Så jag samlade på mig mod och energi idag
...beslöt mig för att fixa två saker som jag bara skjutit framför mig, för de kändes besvärliga och svåra. Oron fanns där men NU...Känns det riktigt bra. Det gick galant :)

En klar i knoppen-helg önskar jag er alla!
;)

vill.sluta

Possetivt och självkänslastärkande.
För det var det du fick, starkare självkänsla och vetskapen om att DU är en helt fantastiskt underbar person som själv sätter upp "hindren" ang det du skall ta för dig.

Ser du, du hade ju nojjat dig lite ang sakerna som skulle göras?
Men vad fantastiskt bra det gick endå, och ALLT tack vare dig. Det var du som fixade biffen så att säga.

Sträck på dig!

Ut med brösten och ta dig fram i cowboysarstil............. Njae, men du fattar!

Ytterligare en liten sten har du lagt på din självkänslamur. Och den blir bara större och större.
Ju större och stadigare den blir desto mer TILDE kommer det bli.

En fantastisk härlig Tilde som lever här och nu.
Me like, tänk tillbaka hur det var när flaskan drog?

Även fast du kanske var framåt och på då, så var det det kanske mycket pga A.

Men hur var det Tilde mådde och kände sig?
Inte som idag kan jag tro?
kramar i natten!
Youre the one!
//A

Tilde

Känner mig ledsen idag. Det har varit så retlig stämning sista tiden på det forum som har gett mig så mycket tröst sedan maj, då jag hittade hit på riktigt.
Jag har senaste dagarna funderat mycket runt den hätska stämning som infunnit sig. Ett tag tidigare i livet hade jag en relation med en man som missbrukat hasch under hela sitt vuxna liv (förstod jag alldeles för sent blåögd som jag var). Detta retliga, lättantändliga humör som jag sett här senaste tiden levde jag med dagligen och stundligen då under en period.

Det gör mig illa berörd att se det blomma upp så häftigt här, man märker inte ens att man är i ett rum som vi hållit "heligt" i vår barnsliga men sköna fantasi...
Ganska typiskt egentligen. Det är som i verkligheten. Så går det till i många missbrukarhem också... man märker till sist inte att barnen ser och hör, blir rädda och skygga, man kör på.

Kanske en tankeställare det här.
Kanske dags att ta itu med sin retlighet och stanna upp, fundera lite. Kanske inte alltid viktigast att få sin egen vilja i fokus... i stället kunna överse med andra människors ev. dumhet.
Jag tror inte på att ta emot skit från någon annan, men ibland är tystnaden bättre när man känner sig kränkt än att slå tillbaka. Ofta blir den som börjat härja, kränka och mucka verkligt triggad att fortsätta när den får en motreaktion. Det är det som hos endel människor ger en kick tror jag, att få igång någon annan.
Jag har ju tänkt så ofta att människor här på forumet är verkligen kloka och har en massa god insikt... Med erfarenheter och viljan att dela med sig.
...och vi är ju individer, olika människor...

Tilde

Tilde

er ALLA en bra, skön och nykter dag!

...nu mina vänner är det faktiskt bara några veckor tills det vänder! Det blir ljusare och snart är det vår igen! Det är skönt att tänka på(optimistidioten Tilde i farten...) Tills dess får vi gotta in oss med ljus och lyktor, pussar och kramar... gosighet och myyys... Detta är sådant som jag brukar skoja med min väninna om (myyset och gooset, pussar och kramandet), hon hatar det där myyyset och pussandet-snacket. Så därför är det roligt att retas lite...
Nu får ni bli lite retade på mig om ni vill... det är ok :)
Styrka till er alla!
Tilde

vill.sluta

Bara hålla med i dina inlägg.

Låter tystnaden tala och ser mestadels på.
Hirarkin kommer vara orubbad, du får pussar och kramar av mig till myyyset.
//A

har jag lärt mig att undvika i görligaste mån. Att sortera och ta det som jag behöver är det som numera funkar för mig. Och jag använder raden högst upp på varje forumsida som hänvisar till att man kan typ "Markera alla inlägg som lästa" eller nåt liknande.

Dompa

Ett stort Tack för din uppmuntran i mitt lite virriga pappaskap. Önskar dig allt gott och är glad att du finns här hos oss. Visst har du så rätt i att även de tråkiga dagarna behövs...kanske är det på just dessa man växer? Den var virrig...men du kan ju konsten att "plocka". Kram/R

Tilde

Här finns många intressanta inlägg om barndom och uppväxt på forumet nu. Funderingar väcks och tankar föds. Det dröjde länge i mitt liv innan jag började förstå att min ryggsäck väger mer än jag någonsin förut förstått. Jag trodde länge att min uppväxt enbart var präglad i harmoni och kärlek…

Först på senare tid har jag tagit fram starka minnen som jag tidigare lagt ett skimmer runt, förminskat vikten av och ”glömt bort”. Mitt hem var inget missbrukarhem, men jag ser som en röd tråd genom hela min uppväxt en förälder med dålig självkänsla och dåligt självförtroende, där man kunde tala illa om människor som vågade mer än andra, där också bitterhet växte. Jag ser hur jag själv formades i denna anda… men också att jag anammade den andra förälderns äventyrslust och vidsynthet helst när jag blev tonåring. Det är jag tacksam för nu, att jag revolterade.

Minnen sitter etsade djupt ändå, trots revolt. De påverkade mig mycket mer än jag trott. De egenskaper som jag med facit på hand kan tillskriva min ena förälder, egenskaper som jag ogillar kan jag med fasa se att jag omedvetet tagit efter. Min ”räddning ” ser jag i att jag har en annan grundsyn från den andre föräldern som tyvärr dog ganska tidigt i mitt liv.

Vi har stor påverkan på våra barn, det kan vi inte komma ifrån. Ibland tänker jag att för många människor har räddningen varit att där funnits många vuxna att ”välja på” när det gäller att omedvetet plocka sina kunskaper för det kommande livet. Att man inte varit strandsatt med två föräldrar som kanske missbrukat sprit eller missbrukat livet i allmänhet… att där funnits andra som man kunnat plocka guldkorn från för att kunna bygga sin identitet.

Ofta ser jag mig som en ek. Den är hård i träet och svår att vrida men det går. Jag menar så här. Mycket är fastvuxet i tänk och handling från barndomen, men der GÅR att få nya sätt att tänka och handla, men det krävs vilja, tid och mod. Där är eken! Den vrider sig sakta men säkert i sin tillväxt, det är segt men det går. Och den söker alltid ljuset…

Känner mig lycklig när jag tänker på att det GÅR att förändra, jag kan göra bättre, jag vill lära mig bemöta människor med nya ögon utan förutfattad mening. Jag ogillar bitterhet och liknöjdhet. Jag gillar när jag ser mig själv handla med öppet sinne och med nyfikenhet.

Sista tiden har jag gjort många handlingar som jag inte såg som en möjlighet förut, jag har gått utanför mig själv nästan, den gamla Tilde hade inte agerat så, den nya GÖR det! Känner tacksamhet att mina ögon är öppnare nu. Känns som livet fått en ny dimension. Det svider i eken när den vrider sig men det är samtidigt så jäkla skönt.

Här bland er känner jag mig hemma, här växer jag.
Tilde

idag har jag bekantat mig lite med dig i din tråd. Du frågar om det finns nån litteratur som kan hjälpa en att göra sig fri från sånt man bär med sig. Nu tror jag du är på väg men tipsar ändå om Åsa Nilsonne Vem är det som bestämmer i ditt liv - ifall du inte känner till den. Den boken ska gärna läsas tillsammans med Anna Kåver Att leva ett liv inte vinna ett krig.
Allt gott, varm hälsning! / mt

Villervalle

det är roligt att se att du har sprungit ut ur ditt korthus, (som kunde ha rasat när som helst), och istället blivit en seg Ek som ständigt strävar mot ljuset. :-)

VV

Tilde

med både nya och "gamla" i min tråd idag. Tack för boktips, ska skaffa dessa.
Blir alltid lika glad när jag får nya böcker i min ägo.

Jag är också glad VV för att mitt korthus föll i bitar (jo det rasade),
att jag står här utan pansar
och blickar mot himlen i min ekskrud!

Önskar alla en "klar" och fin helg var ni än befinner er i världen!

Dompa

Det var en vacker liknelse Tilde. The Oak-woman! Så kommer jag att "se"dig. Alltid skönt att få ett ansikte på en vän. Själv brukade jag ofta titta på tallarna i Sverige. Det fanns ett ställe vid havet där jag/vi ofta badade och där på klipporna brevid fanns några sega, småväxta, helt krokiga tallar. Jag förundrades av deras livsvilja och kraft. "Titta på tallarna" sa jag till familjen. De fattade ingenting :-) Kanske kan jag bli en tall? Du växer verkligen hela tiden. Håller med om att forum är en bra grogrund. Kram/R

Tilde

orsaken till varför alkohol finns/funnits i ens liv som Berra skriver i annan tråd är för mig en viktig ingrediens i mitt liv nu. Jag tror att för mig som troligen inte har (alkohol)missbruk i generna (om det inte finns en hemlighet begravd, vilket faktiskt kan vara fullt möjligt) var alkohol något jag "tog till" när livet var som mest krävande och besvärligt. När jag var yngre och under en massa år använde jag inte alkohol på ett destruktivt sätt vad jag minns. Nära till hands var det däremot kanske... på gränsen kanske. Vet inte riktigt. Svårt att veta då jag under många år trodde att "det var så man drack" och att det någon gång kunde bli alldeles för mycket som för alla andra tänkte jag.

Jag vet att alkohol är ett gift och det är lätt att bli tillvänjd men alla väljer ju inte alkohol vid kritiska lägen i livet, alla blir inte tillvänjda. Jag blev tillvänjd under en period som sträckte sig över några år. Det känns frustrerande att inte kunna sätta fingret på vad som är orsaken till vad... Det känns bra att sätta ord på mina funderingar och skriva här. Kanske inte intressant för någon annan mina knäppa funderingar, alla har sina funderingar. Jag gillar att skriva här eftersom jag inte pratar om just denna biten med andra vänner och med er känns det bara ok att bara få tankarna ur mig även om de inte är speciella på något sätt. Jag tror vi förstår varandras ibland lite flummiga tankegångar.

Grejen nu känner jag är att inte ersätta alkohol med ett annat dövande beteende. I mitt fall är det troligtvis beteenden det handlar om för att fly undan jobbiga situationer, relationer, tankar, känslor...

Därför är mitt jobb med mig själv att vrida mig rätt, vilket gör ont men är otroligt skönt när jag väl klarat ytterligare en bit av egen utveckling... Ja det är där jag får lägga kraft... Ofta gäller det för mig att kunna se med en annans ögon på en situation, kunna se på saken från en annan vinkel. Har nu märkt att jag också börjar kräva mer av den andra parten.. att även där ska skyddsglasögon av och jag förväntar mig en liknande utveckling. Sker det inte så blir jag irriterad, vilket är ytterligare en grej att jobba med för mig. Ibland blir det mig övermäktigt då jag märker att i slutändan så handlar det enbart o alltid om min egen förändring. Jag tycker jag tar små kliv framåt i allafall.

Orsaken till min egen alkoholbedövning kommer bit för bit samtidigt som jag vill leva ett sant och bra liv... Jag såg att Dompa är inne på samma linje just nu... Att leva sannare.
Jag vill leva sannare mot mig själv.
Funderar mycket men det är inte oskönt precis, det kan vara frustrerande och lite ångestladdat men känns bra då jag ändå vågar tänka tanken ända ut och vågar att känna hela känslan även om jag inte lyckas varje gång.

Tack Dompa för "The Oak-woman"... det var fint.