Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

Dompa

Även jag gapskrattade angående din kommentar om handduken ;-). Sen tänker jag...vad är nästa steg för att rädda äktenskapet? En Stigsdotter i burka så surfarn slipper se de kvinnliga formerna? Det är mkt med det jordiska. Eftersom det skrivna ordet så ofta blir fel så vill jag poängtera att jag har sjuk humor och understryka att jag inte har några problem med muslimer...kanske en del korantolkares kvinnosyn. /R

Stigsdotter

- älskar båda. Jag minns nån scen ur nåt på TV när någon skulle hoppa fallskärm ur ett flygplan och benet lossnade, liksom hängde kvar på kanten gud vad jag skrattade (och fick onda ögat från andra soffhörnet). Jisses vad trist det låter när jag skriver det...

Tankestreck och paranteser underlättar språket tycker jag. För mig i alla fall. Men jag är ju även en stor vän av kommatecken vilket jag vet en del kan tycka är jobbigt... (och så de där punkterna som kan säga så mycket...). Sär skrivningar där emot tycker jag är stress framkallande.

Idag är det fredag och jag ska gå på mitt fredagsmöte i kväll, en AA-gruppgrupp med bara tjejer här inne i stan, det är nästan lite fredagsmys att komma dit, mycket skratt och man lär sig väldigt mycket före och efter mötena när man kan diskutera allt möjligt. Maken kommer och hämtar mig, lämnar över bilen och åker sen själv till stan för att träffa en kompis = fredagsmys när jag kommer hem också! Tror jag ska köra förbi affären och skaffa lite gott att äta, en flaska 100% Blåbär och lite choklad, sen åker jag hem och bestämmer över fjärrkontrollen till TV:n helt själv :-)

Och förresten, arbetstid: Jag tror att min chef menade att hon tycker att jag har lite svårt att få ihop min tid med hämtningar och lämningar och det stämmer ju lite. Men, nu är det ju så att jag har gått över till något de kallar förtroendearbetstid och det innebär att jag inte ska behöva stämpla in och ut utan förväntas göra jobbet på den tid som behövs. Jag får ingen övertid men i gengäld ska jag kunna styra tiden mer själv. Fast det där har hon missat eftersom det blir mer och mer viktigt att räkna kronor och ören så vill hon gärna ha stämplingar att jämföra mot debiterad tid. Usch, jag önskar ofta att jag slapp den här debiteringshetsen... Men, hon har rätt såtillvida att jag inte gör det jag borde kunna (ägnar för mycket tid åt forumet t.ex.) Så, i alla fall, nej, jag tänker inte gå ned i arbetstid. Det gjorde jag inte när barnen var småttingar heller eftersom jag såg att många kollegor som gjorde det ändå hade 100 procent arbetsuppgifter att utföra på kortare tid. Jag ska försöka skärpa mig, jag har en bra arbetsplats.

Men, tack för tankar om sjukskrivning för att gå ned i tid, tål att funderas på ändå för jag känner att jag får lov att vakta mig själv så jag inte halkar ned i något slags deppträsk.

höst trollet

Och lämnar en stor påse tröst och styrkekramar (går att värma i micron om de blivit kalla!) Önskar dig allt gott i helgen! kram /trollis

vill.sluta

Zappa dig inte till sömns i tv.-soffan.
Våran tv har blivit ockupperad ( eller hurt det nu stavas....????)
Av Xbox ligan, Call of Duty Black opps 2.......
Men måste gilla grafiken, spelar med kompisar från hela världen min lille son , 12 år samt tioåringen. Båda hemma och sjuka idag.
Pappa fixar maten, tror det blir svenska nationalrätten för barn ...... TACOS!
Ingen öl eller vin det blir läskeblask från Ankeborg...............

Adiosos
//A

jag kommer ihåg det, notera att jag skattar högt åt din mening - den om och med sär skrivningar. Notera också komma tecknen varav ett redan i rubriken.

vill.sluta

Dig och Maria på konventet, nu hinns det liksom inte....... Synd! Men som sagt en annan tid, en annan gång!
Inte här men gärna där.........
Kramar/A

Så spännande det känns att ni ska träffas idag. Kan du Stigsdotter hälsa från mig - att ni betyder så mycket! Ser fram emot att höra (läsa:) hur det var att träffas. Kramar / mt

Stigsdotter

...det var trevligt att träffas - och mycket lärorikt. Synd bara att det blev en sådan liten tapper skara om endast fem personer vilket gjorde att vi fick hålla till godo endast med Magnus + kollega - alls inte fy skam det inte, inte så, men men...

Vi som kom fick också tjuvkika lite på hur det nya forumet kan komma att se ut, vi fick bidra med lite idéer och tycka till - det ni ;-)

En av oss som rest långt såg fram emot en skön kväll på hotellet och vi andra gick ut och åt en bit mat och fortsatte prata. Väldigt trevligt var det :-)

Nu känns det nästan som om jag har skaffat mig en ny hobby, nämligen att umgås med folk som slutat dricka. Idag har jag bokat resa till Gotland för att vara med på det stora AA-konventet som går av stapeln där i maj! http://gotlandskonventet.se/ Kanske kommer fler av er dit? Förutom att jag har hört att det skall vara en riktigt mysig tilldragelse så älskar jag Gotland och ser verkligen fram emot att få åka dit!!

MisaLisa

...till Gotland eller Gullbranna.

Men tycker att det var härligt att träffas på mini-konferensen.

Kram/M

Stigsdotter

...hade jag velat säga till maken men plötsligt dyker en massa AA-citat och annat upp i huvudet: Lev och låt leva; jag älskar honom för att han gav mig de fina barnen; gud vad mysigt jag ska ha det i mitt nya hem.

Ännu en trevlig middag med surande innan och efter. När gästerna som var här och firade min födelsedag lite sent, gått, gömmer han sig på toan (tänker jag, fast han kanske bara är dålig i magen) och kommer sedan upp arg som ett bi eftersom jag "uppenbarligen inte gjort någonting" åt röran i köket. Vilket jag har, men det plockande jag ägnat mig åt syns uppenbarligen inte. En stor del av tiden gick dessutom åt att trösta äldsta dottern som hävdade att hon aldrig mer skulle kunna sova. Både hon och jag är trötta och ledsna efter att i natt varit hos veterinären med vår lilla kisse. Halv 3 på morgonen kom vi hem. Utan kisse. Det är otroligt sorgligt att hon är borta och också för att jag inte känner det minsta empati från mannen som ju faktiskt levt ihop med kisse i 12 av hennes 16 år.

Förutom att jag i ögonvrån ser jag hennes svanstipp på väg upp för trappen och bara vill gråta för att jag saknar henne tynger det mig dessutom att detta var sista gången vi hade de allra närmaste på middag för sista gången. Och då kommer han och börjar dänga med saker och fräsa åt mig och visst gör också det mig ledsen men samtidigt stärker det mig i min övertygelse om att jag väljer rätt: jag vill inte ha det så här längre. Säger åt honom att skärpa sig denna sista gång vi gör detta och som vanligt tar han inte upp tråden... jag tror han vill att jag ska klippa av den. Idag har han druckit så jag vill inte prata. Jag hällde i mig ett halvt glas av matlagningsvinet också - vad nu det skulle vara bra för vet jag faktiskt inte.

Jag förstår mig faktiskt inte på den här mannen och har helt tappat lusten att lära mig det främst därför att han visar mig motsvarande ointresse. De halmstrån jag har sträckt ut har vissnat utan att tas emot, de har heller inte avvisats! Jag accepterar att man inte klarar av att kommunicera men man måste åtminstone försöka!!

Nu ska jag gå och lägga mig utan kisses tyngd mot benen. Tänk att ett litet djur kan fattas en så mycket!

vill.sluta

När jag läser dina rader vilken vinstlott x du dragit.
Bara separationen är genomförd kommer du märka hur livet kommer dig tillbaks.
Tycker du om någon kämpat och försökt.
Önskar dig en härlig avslutning på helgen.
Trist med kisse.
/A

kan vara saknad♥ Jag saknar min kisse som vilar i Körsbärsdalen, jag kan känna hur han borrade in sitt lilla huvud i mitt armveck... Ingen ny kisse blir som han. När en varelse försvinner uppstår ett tomrum där det tidigare var ingenting-särskilt...
I den tomma trappan där svanstippen svepte förbi, i armvecket och i saknaden efter den den värmande tyngden... Dela sorgen med din barn - det blir en fin erfarenhet för dem och för dig... Jag bara undrar... måste det vara sista gången med de allra närmaste? Är det din mans släkt? De kommer ju att finnas kvar... och ha kvar relationen till barnen. Ja, ja... inte min sak - bara lite funderingar.

Just nu sjunger en norsk sångerska Ferlin i min radios P1-kanal... vackert... och nu sjunger Anna Stadling Lundell - Lugna vatten. Härlig tidig-söndagsmorgon-musik för mig.

Du är på uppbrottets rand nu, jag känner det. Jag känner svikten när man står ytterst på trampolinen och svindeln högst upp på grässtrået...

Jag läste bakåt förra helgen... I inledningen till min nuvarande tråd dit jag kopierade ♥ och räkneramsan skrev du: "Räkneramsan kopierar jag! Till min tråd, den var mycket bra tycker jag. Känns så bittert att först räkna en massa dagar och sedan börja om från noll igen när man tar ett återfall, bättre då att skriva ett x antal dagar av Y." - För mig har den varit ett bra sätt att "avbilda" verkligheten och fånga helheten. Apropå det halva glaset matlagningsvin då... och dina funderingar om medaljen.

Det här var en söndagsflummig morgonhälsning till dig - tack för utrymmet! Kram / A

Tilde

Jag känner med dig och förstår så väl din saknad efter kisse. I slutet av sommaren var det samma här hos mig och jag kände riktig sorg och grät som jag inte gjort på flera år. Tänkte då att kan man känna så här stor sorg för en kisse och jag kom fram till att det kunde jag uppenbarligen. Jag tror också att alla mina tårar innehöll "gammal" gråt som varit instängd, så det var befriande med tårflödet.

Jag förstår dig också i dina val nu på väg mot ett nytt liv. Du är modig och vågar, det beundrar jag. Din nykterhet gör dig klarögd och sann mot dig själv. Nu ser jag det som att du vågar massor och vill LIVET.

Ibland vet man att det helt enkelt bara kan bli bättre...

Kram Tilde

Maria42

Att mista en familjemedlem som ett husdjur blir är sorgligt, och ni (du och barnen) måste få sörja det,
Vad gäller maken så finner jag inga ord, vad skönt att han gör beslutet lättare för dig för det tycker jag också att han verkar göra.

Sköt om dig, Kram!

Stigsdotter

Usch vad jag känner mig bläh. Har "skolkat" från jobbet i två dagar, behövde vila efter förkylningar och annat. Nu är det mest hosta kvar. Nog hade jag kunnat jobba men jag iddes bara inte. Tänker att det är bra att ungarna får komma hem så mycket tidigare också.

Idag är jag på jobbet och lider. Vi har blivit av med en kund som jag jobbar mest med. Behöver ju inte vara bara på grund av mig, det finns många faktorer som spelar in bla. pris som vi verkligen inte konkurerar med. Men ändå. Hade de varit toppennöjda med mig hade de ju varit kvar. Känns sådär faktiskt.

Har klappat mycket på andra kisse ♥, han som är ett år äldre än hon som inte finns kvar mer. Hade trott att han skulle gå först, han som är ute och slåss och äter råttor på gamla dagar. Undrar så om djur kan tänka? Jag märker att han lystnar och letar lite.

Usch, vardagskvällar är inga bra pratarkvällar. Jag som ju försöker följa de där 12 stegen inom AA hade velat göra en s.k. gottgörelse med maken innan jag tar upp att jag vill separera. Men om jag ska ta upp skilsmässa innan sportlovet då de åker bort måste jag göra det till helgen. Varför tvekar jag? Det finns väl inget rätt tillfälle för varken det ena eller det andra? Hade varit enklare om han varit sitt otrevliga jag hela tiden. Jag är feg. Och kanske trött och ledsen också i och för sig.

Nu skriver jag min räkneramsa: 60+13+142+38 med den sista klunken (ur decilitermåttet) den 9/2-13. Det gör 253 nyktra dagar av 258 - det känns ju ganska bra och är en stor skillnad från "ganska packad mest varje dag" :-)

katt kollade i över ett år efter kompisen när det var dags att gå ut på morgonen. Vi var tvungna att ta bort den äldsta pga sjukdom och han skulle alltid gå först genom dörren så när han inte kom tordes inte den kvarvarande riktigt ta steget ut genom dörren utan att kolla ordentligt.Hon gick också och la sig på platser som hon normalt inte fick ligga på för det var hans. Sorgligt.

Att gottgöra är alltid ett känsligt kapitel. I steg 9 står det såhär "....så långt det var oss möjligt,utan att skada dem eller andra." Så långt det var oss möjligt.....alltså inget krav. Ett sätt är att dela det du gjort med din sponsor (eller nån annan) för att på det viset få ur dig det som du behöver få ut. För det är för vår egen skull vi gör stegen, inte för nån annans skull.

Kram !!

Stigsdotter

Min lilla kisse brukade alltid följa mig till sängs. Ibland låg de där båda två. Nu är det tomt utan henne och de senaste dagarna har jag lyft in min stora kisse dit. Ibland sitter han på en pall som jag har i köket. Han kan sitta där länge och så blir man helt paff när man reser sig ur TV-soffan, går in i mörka köket och han mjauar högt, hoppar ned och talar om vad han vill: antingen springer han till matskålen eller dörren. Igår när jag kom upp och skulle gå till sängs sitter han där och precis när jag ska till att säga "det finns torrfoder därnere och det är för sent och kallt att gå ut nu" så hoppar han ned, springer in i sovrummet upp i sängen och jamar uppfordrande. Glad blev jag.

Tack Adde för orden "det är för vår egen skull vi gör stegen". Det vet jag ju men behövde nog en påminnelse. När vi pratat om gottgörelser sponsorn och jag, har maken på något sätt självklart, hamnat på första plats. Inte för att jag har gjort någonting särskilt mot honom men för att han väl helt säkert har drabbats av mitt drickande. Fast riktigt hur vet jag inte (annat än att "han inte kunnat slappna av dricka så mycket som han velat eftersom han behövt hålla koll på mig", vilket jag eftersom jag är helt säker på att han har en del i mitt drickande (ja, jag vet att det är jag som väljer att lyfta glaset, men ni fattar). Sponsorn som är en troende kvinna, har sagt åt mig att be för villighet och det har jag gjort och fått, såtillvida att jag känner att NU vill jag ha det gjort men det handlar ju mer om att bli av med pressen av att jag "ska" göra en gottgörelse snarare än att bli av med det jag gjort. Vet inte om det blir begripligt detta men jag vill i alla fall få ned det här i skrift. Nu tänker jag "en sak i taget" och "det viktigaste först". Jag har i alla fall bestämt mig för att jag vill leva själv och då får det bli det första att ordna. Eventuella gottgörelser som inbegriper maken har jag resten av livet på mig att ordna. Sponsorn som också är sympatiskt pragmatisk menar för övrigt att gottgörelser mot barnen består i att jag numera är en närvarande mamma och mot arbetsgivaren att jag försöker verka för mindre sprit på jobbet. Då kanske min gottgörelse mot maken kan bli att jag ger honom hans liv tillbaka, tror han mår bättre av att vara utan mig också faktiskt.

En sak till Adde, om du läser detta, eller någon annan som vet: finns det något forum där man diskuterar teologiska frågor som ni kan rekommendera? Med detta menar jag verkligen basala frågor av typen: jag försöker känna mig tacksam för saker, tacka den högre makten osv men hamnar i resonemang av typen "har gud verkligen tid att se till att jag får den sista parkeringsrutan före de fem som kom bakom mig?". Vet inte om detta forum är rätt för dessa funderingar - jisses vilken knasboll jag känner mig som nu :-O

har jag ingen susning om teologiska/andliga forum och det av den enkla anledningen att jag aldrig behövt något sådant.

Min väg in i min andlighet började, och börjar fortfarande, med att jag lärde mig att känna sinnesron när alla "ritualer", traditioner, läses upp i början av ett aa-möte. Jag vänder blicken in i mig själv, sätter mig i "rätt" ställning och låter mig sjunka in i en vilsam, rofylld, stämning. Ibland kan det kännas som ett tillstånd mellan vakenhet och sömn men jag tar in det som sägs och som jag behöver och låter annat passera. Många möten har passerat där jag inte fångat något som jag för dagen haft behov av men där jag fått min dos av sinnesro uppfylld med råge. Och ofta har det varit så att saker jag hört men ej fattat/behövt just då i ett senare skede av livet trillat på plats med en rejäl aha-suck.....SÅ var det de menade !!

För en sak är jag väldigt säker på numera : Jag får det jag behöver NÄR jag behöver det.

Och jag är rätt säker på att det gäller även andligheten och sinnesron. Framförallt om jag låter det komma till mig istället för att jaga det.

Som vanligt svävar jag ut och klarar inte att ge ett rakt svar men kanske du ska söka på Svenska Kyrkans hemsida om andligheten ?

Hjärtekram dagen till ära ♥