Skriver en egen tråd. Kanske kan mina erfarenheter av nynykterheten inspirera någon där ute att ta steget.

Jag är snart 40 år, familjefar och bor i hus på landet några mil från orten jag kommer ifrån. Har druckit alkohol i princip varje helg sedan jag var 15 år. Jag har inte haft ett pågående missbruk där jag dricker i smyg eller tar återställare eller så. Men otroligt många aspekter av livet har varit förknippade med alkohol. I princip allt umgänge med vänner har skett på helger med alkohol inblandat. Man har sett fram emot helgen och fredagens första öl, den där då man bara lutar sig tillbaka och ”aaahhhh”. Eller semester, fokuset på att få dricka lite mer fritt än vanligt. Eller se en fotbollsmatch på tv, har jag några öl hemma? Ganska ofta har jag ställt in saker pga bakfylla. Eller inte bokat in för många alkoholfria aktiviteter över helgen (köra bil lördag efter kl 16, no no). Alkoholen har till viss del styrt den tredjedel av livet som inte varit jobb eller sömn helt enkelt.

Problemet då? För det första har jag en tendens att bli för full då jag festar ute med vänner. Minnesluckor varje gång. Ibland har jag försatt mig i fara, eller hamnat i slagsmål. Ibland har jag gjort ännu värre saker. Varit otrogen (inte mot min nuvarande fru dock!) eller kört bil stupfull två mil (hamnade i diket men fick upp den igen). Sovit fram och tillbaka på tunnelbanan eller somnat på bussen och hamnat i en annan stad. Fyllesvamlat på Facebook eller liknande och fått sitta och radera dagen efter.

För ett par år sedan körde jag med en metod då jag inte fick dricka mig full. Jag drack högst sex enheter (vinglas, ölflaskor etc) per kväll. Det funkade, men jag levde ju fortfarande ett liv helt uppstyrt av alkoholen.

I och med att jag under den perioden aldrig blev bakfull så upptäckte jag en annan effekt av alkoholen. Jag hade fortfarande ångest dagarna efter att jag druckit. En allmän oro/nedstämdhet följde efter varje helg som jag överhuvudtaget drack alkohol, oavsett mängd. Efter att ha börjat på ett nytt jobb, där jag har mycket kontakt med människor, märkte jag att jag alltid kände mig otillräcklig i början av veckan, medan jag fick upp självförtroendet och den sociala förmågan igen lagom till helgen igen. Vecka efter vecka.

Jag lade av helt med alkohol några veckor innan jul 2011. Så det är 9:e nyktra helgen nu. Två månaders nykterhet idag!

Hur blev det då?
Mina veckor slutade åka berg-och-dalbana. Ett möte måndag morgon är samma som ett torsdag eftermiddag. Min ångest är helt borta. Den som jag levt med... alltid?!
Jag har mycket mer tid. Värdefull tid med barnen, eller tid ute i naturen med hunden. Viss kunde jag släppa mig runt i skogen bakis, men det var nog mest för att slippa vara bakis hemma. Jag kan åka och uträtta ett ärende fredag kväll efter middagen. En otippat nästan magisk känsla.
Jag känner mig mycket mer klar i skallen. Tankar och processer överlever helgen och kan pågå under en längre tid, vilket gör att jag känner att jag har bättre överblick över mitt liv.

Men jag har fortfarande inte satt det på prov. Hur blir det i sommar i stugan? Där sitter vi ju och ölar eller dricker vin varenda kväll. Det är väl i princip det livet i stugan gått ut på om jag ska vara ärlig.
Jag har varit på restaurang några gånger hittills i nykterheten, men haft bilen med som förkläde. Självklart att dricka bubbelvatten då.

Jag är trygg i min nykterhet, egentligen. Men jag är inte riktigt bekväm i min uppsättning vänner och vaneaktiviteter. Kanske får beskära lite på den fronten...

Nykterheten är det bästa som hänt mig. Jag har berättat för min stora dotter att jag slutat dricka vin och öl, vilket hon tycker är bra. ”Man kan ju bli en fullis.” Jag kommer att berätta för folk successivt att jag inte dricker, sedan får man se vad som faller ifrån och vad som blir kvar eller läggs till livet. Och man lär ju knappast få det tråkigt. Alla saker man inte lagt ner så mycket energi på då de varit dåligt kompatibla med alkohol finns ju där och väntar på en. Funderar på att kanske börja köra rally!

Så det var min korta presentation! :P

PersonligaPersson

Jaja, det händer en del nu. Dåliga saker mest. Dock inget återfall eller sug efter alkohol. Men jag har sovit på soffan sisådär en månad. Vi pratar inte med varandra, jag och frugan. Jo, om barnen och praktiska saker. Men inte om oss. Tills idag, då jag tog upp ämnet. Och det var som jag befarade, båda ser risken för skilsmässa som överhängande. Vi har inte samma mål med livet längre. Vi har "glidit ifrån" varandra under småbarnstiden. Jag har märkt en längre tid (åtminstone under hela denna tråds livstid) att vi verkar ha helt olika visioner om vad som ska prioriteras framöver. Jag har läst gamla mail vi skrev till varandra då vi precis hade träffats. Och jag kan se att den bild jag gav av mig själv och mina drömmar stämmer bättre överens med vad jag strävar efter idag, än vad hon skrev då och vad hon strävar efter idag. Jag följer fortfarande min röda tråd, med hon bytt spår till ett jag är ointresserad av. Om vi förenklar saken in absurdum skulle man kunna säga att vi båda var lite gröna vågen då för 15 år sedan. Idag är jag fortfarande gröna vågen, medan hon fnyser åt det mesta som har med det att göra och strävar efter ett riktigt Svensson Svensson-liv. Så idag, alla hjärtans dag av alla dagar, så lutar det åt skilsmässa och allt jävla elände en sån för med sig.

Bah!

kram på Alla Hjärtans dag kan du väl ta emot från en anonym i alla fall ♥

PersonligaPersson

Ett ensamt hjärta tar gärna emot en kram!

sliter hårt på kroppen. Häv ur dig här så mycket du kan här och kanske leta upp oss som har våra nick på fb och chatta lite mer privat (så privat som nu fb kan bli).

Kram igen !

Dompa

...vad ska man skriva? Så trist plitar jag ner för det är ju en sanning jag kan stå för. Det är hemskt när det spricker/faller/kraschar. Kanske inte så mycket för oss vuxna...man ska inte leva samman om man inte vill vakna ihop. Vill man dessutom inte ens sova ihop så...

Sen kommer ju tankarna på misslyckande...det gör inget. Kärlek är en sport man inte kan vinna i. Värre är det med skuldkänslorna inför barnen...där kan vi nog piska oss allt för mycket.

Jag vet inte om det är nykterheten som gör att vi ser det som förut bara lindrades/sveptes in/glömdes bort med ett rus. Men jag tror det. Ser ett mönster; Jag, Kalla, Stigsdotter och nu du. Dessutom alla här på forum som börjar nosa på tanken att "kanske inte för evigt".

Tänk på detta som ett "livsforum" (MT), bolla med oss vid behov. Ta inte till flaskan...men det tror jag inte heller du gör. Kom ihåg att inget är för fult för att dela här. Kram PP! /R

PersonligaPersson

Då var det bestämt. Vi skiljer oss. Vi har berättat för en handfull vänner var, men inte för barnen och inte för våra föräldrar.

Och vet ni vad? Det känns skönt! Jag tog en rejäl runda med hunden, och det var på lätta ben. Kunde känna ett sådant där lyckorus som man gör korta stunder ibland. Endorfiner?

Och ingen av oss ser det som ett misslyckande. Vi tror egentligen att ett livslångt förhållande inte är speciellt naturligt i dagens samhälle. Egentligen inget att sträva efter heller. Om det ger mer än det kostar så är äktenskapet jättebra. Om det kostar mer än det ger så är man ju bara olycklig, och vem vill vara det frivilligt?

Det ska bli MYCKET intressant att följa utvecklingen av detta. Jag kommer antagligen att idiotförklara detta inlägg om några veckor. När man är djupt nere i kolkällaren och gräver i sitt eländes svett.

Och en sak till. Gud vad skönt att göra detta nykter!

vill.sluta

Kan jag bara säga grattis. Ett par riktigt tunga stenar försvann från ryggsäcken.
Det är ok att känna sorg och ledsamhet, men om ni båda tycker likadant så: GO FOR IT!
Huvudsaken är att barnen mår bäst!
Helldre två lyckliga familjer än en olycklig.........
Whey to go bro........
/A
P.s. Kanske börja kalla detta ett skillsmässoforum nu.........
Men men, life is good, go with the flow!
,/A

PersonligaPersson

Ny är det berättat för barnen och föräldrar. Den stora trodde inte på oss, så det blev så absurt att alla började fnissa. Men sen trillade poletten ner. Det blev ett bölande och en massa frågor, men vi stod på oss bra och till slut handlade det mest om den flytt det kommer att innebära. Jag var dock tydlig med att förmedla att det är okej att gråta, att bli arg eller att vara förtvivlad.

Jag undrar om jag hade varit sugen på sponken om detta hade inträffat för ett år sedan, då nykterheten bara var ett par månader gammal. Nu är suget noll.

Tack för allt stöd!

Stigsdotter

...precis som du själv skriver. Bra att du skriver när det känns toppen, skriv när det känns botten också, det tänker jag göra. Idag bestämde vi här också att skiljas, även om maken egentligen inte vill (fast han verkar inte villig att ha det som vi har det heller och inte att göra något åt det, så...). Skilsmässoforum, undrar om det finns något sådant, eller så fortsätter vi hänga här bland vänner ;-)

Kram på dig.

Dompa

Häng kvar här PP och Stigsdotter. Mest för er egen skull men även för att ni kan ge andra (i samma tankar) ngt nyttigt. En skilsmässa behöver inte vara ett slut på livet utan snarare en början på ngt nytt. Så om ni orkar dela är det nog bra för fler än er själva.

Så vad händer nu PP. Tärningen är kastad...är det du som flyttar? Svara bara om du vill/orkar. Jag tror dock att beslutet blir bra. Som jag skrev till Stigsdotter så tror jag verkligen att livet är FÖR kort för att vi ska hinna med alla kompromisser. Barnen kommer att sluta böla (förhoppningsvis) och jag tror det var Andreas som skrev det; Bättre med två lyckliga hem än ett olyckligt!

Antagligen hade du supit till för ett år sedan...om ens frågan kommit upp. För i ärlighetens namn var det väl inte mycket action under sponkaperioden...mest bara vaga planer. (Iaf. för mig). Nu däremot har du ett helt nytt liv framför dig.

Det där med tvåsamheten...ni tänker nog rätt, du och frun. Samhället/tiden är inte längre gjord för den. Men jag ville ju tro det. Hade aldrig gift mig om jag inte hade haft ngnslags tokig vision om mig och henne hållandes hand på ålderdomshemmet. Önskar dig gott (citerar nästan VV)...och ser fram emot uppdateringar (nyfiken sate). /R

vill.sluta

Klart ni ska vara kvar, har aldrig ens gjort en antydan om ngt annat.
Dela med er av era erfarenheter och kunskap ni får i livet.
Kommer vara ack så viktigt för efterkommande läsare då denna problematik uppstår och tydligen är vanlig när man plockar bort alkoholen.

Vi i forumet är här för att hjälpa och stötta.
Shout it out bara!
Kontentan av alles är att ni gör det SÅ bra!
Peace/A

det verkar vara skilsmässor och separationer i nykterhetens spår. Kan det vara så att medan vi dricker för mycket så är vi fast i det och orkar inte ta tag i saker. Eller dricker vi för att slippa göra det? När man sen blir nykter så blir man också tvungen att ta itu med sånt som är fel. Det ligger en stor frihet i den känslan tycker jag. Att se nyktert på tillvaron, bokstavligt talat. Det blir ju också lättare att stå på sej när ens självkänsla ökar.

Även jag har haft lite kris i förhållandet men min man har lyckligtvis valt att ändra på sitt beteende också. Inte helt men han dricker betydligt mindre och hans drickande har varit ett bekymmer för mej. Vi är på rätt väg. Jag hoppas det håller. Jag finner mej inte i nåt annat men jag tar det som det kommer och hoppas att förbättringen består. Vi har så mycket roligare tillsammans nu.

Maria42

Går av och till i de tankarna, just nu är det lugnt men tror nu att det beror på att jag varit så avtrubbad (se min tråd). Kan bli ändringar även hos mig på sikt.
Skönt att ni verkar överens, det är viktigt framförallt gentemot barnen.
Styrkekram !

Stigsdotter

...ja självklart så är det ju, det är ju det vi gör nu och det är ju det som detta uttryck betyder. Att inte ha något som skuggar och hindrar. För visst är det allt det som du Santorini skriver: vi orkar inte ta tag i saker medan vi är aktiva drinkare, och så dricker vi för att slippa göra det (för mellan glasen inser vi att vi borde göra något, får ångest för att vi inte.... och så dricker vi lite till... det blir en ond cirkel.

Och ja, drickandet är förenat med urholkning av självkänslan plus att man går omkring med en ständig känsla av skuld och skam vilket gör det svårt för att inte säga omöjligt, att stå på sig.

Stigsdotter

...ja självklart så är det ju, det är ju det vi gör nu och det är ju det som detta uttryck betyder. Att inte ha något som skuggar och hindrar. För visst är det allt det som du Santorini skriver: vi orkar inte ta tag i saker medan vi är aktiva drinkare, och så dricker vi för att slippa göra det (för mellan glasen inser vi att vi borde göra något, får ångest för att vi inte.... och så dricker vi lite till... det blir en ond cirkel.

Och ja, drickandet är förenat med urholkning av självkänslan plus att man går omkring med en ständig känsla av skuld och skam vilket gör det svårt för att inte säga omöjligt, att stå på sig.

PersonligaPersson

Kvällarna känns jobbiga. Ensamheten kommer krypande, och då släpper man garden, blir lite desperat. Sabbade det läge av jämvikt vi hade när jag skrev till frugan (de är bortresta över lovet) och frågade om vi inte skulle lugna ner det hela lite. Snacka lite och se om vi inte skulle börja med att flytta isär, sen ta det där med att skilja sig. Patetiskt, jag vet, men då kändes det som en rimlig grej. Hon var så klart fast bestämd att skilja sig, vilket ju är det rätta, men nu känner jag plötsligt den där unkna känslan av att ha blivit dumpad. Gamla minnen från tidigare förhållanden poppar upp, otrohet och skit. Fast det är ju bara känslor, det gäller att inte agera på dessa. Så till ikväll har jag bullat upp med lite choklad och gott bubbelvatten. Tänkte se en film och inte grubbla ner mig med ensamhetstankar. Se tiden an, acceptera att det är jobbigt att skilja sig, även när det är det rätta. Hålla höjd, behålla integritet.

Har inte ens varit sugen på den alkoholfria ölen som stått i kylen sedan helgen. Jag dricker inte, jag är nykterist! (Vilket är något jag i princip kommer att kräva av nästa kvinna jag träffar.)

att du är övertygad nykterist i ensamheten. Det känns som ett tufft läge för dej men var stark, inget blir bättre med alkohol i kroppen. Det är bra gjort.

PersonligaPersson

Bra att få stöd och bli peppad!

Hm, ska jag först lyssna på musik och bli lite nostalgisk, och sedan se film. Eller ska jag göra tvärt om?

Villervalle

Det gör mig ont att läsa hur din nykterhet har förvandlats till en mardröm. Läs gärna din presentation en gång till så ser du hur din resa har fortskridit.

Fy fan för skilsmässor. Jag had min senaste i allt för färskt minne även om det är mer än 10 år sedan. Jag minns än i dag när min fru vid frukostbordet meddelade mig att hon ämnade att separera från mig. Hon hade naturligtvis sitt på det torra och dejtade då en viril hanne. Ja, ja vad gör man? Ett antal sjuttiofemmor Whisky senare så stod jag som en ganska ömklig syn och liftade till vårt dåvarande gemensamma hem. Döm om min förvåning när en kalas fin tjej stannade och tog upp mig. Jag berättade under färden min; (i mitt tycke), sorgliga historia och hon lyssnade utan att säga någonting speciellt. När jag skulle kliva av så spände hon sina klarblåa ögon i mig och sa: "Jag önskar dig all lycka i resten av ditt liv" Detta glömmer jag aldrig.