Skriver en egen tråd. Kanske kan mina erfarenheter av nynykterheten inspirera någon där ute att ta steget.

Jag är snart 40 år, familjefar och bor i hus på landet några mil från orten jag kommer ifrån. Har druckit alkohol i princip varje helg sedan jag var 15 år. Jag har inte haft ett pågående missbruk där jag dricker i smyg eller tar återställare eller så. Men otroligt många aspekter av livet har varit förknippade med alkohol. I princip allt umgänge med vänner har skett på helger med alkohol inblandat. Man har sett fram emot helgen och fredagens första öl, den där då man bara lutar sig tillbaka och ”aaahhhh”. Eller semester, fokuset på att få dricka lite mer fritt än vanligt. Eller se en fotbollsmatch på tv, har jag några öl hemma? Ganska ofta har jag ställt in saker pga bakfylla. Eller inte bokat in för många alkoholfria aktiviteter över helgen (köra bil lördag efter kl 16, no no). Alkoholen har till viss del styrt den tredjedel av livet som inte varit jobb eller sömn helt enkelt.

Problemet då? För det första har jag en tendens att bli för full då jag festar ute med vänner. Minnesluckor varje gång. Ibland har jag försatt mig i fara, eller hamnat i slagsmål. Ibland har jag gjort ännu värre saker. Varit otrogen (inte mot min nuvarande fru dock!) eller kört bil stupfull två mil (hamnade i diket men fick upp den igen). Sovit fram och tillbaka på tunnelbanan eller somnat på bussen och hamnat i en annan stad. Fyllesvamlat på Facebook eller liknande och fått sitta och radera dagen efter.

För ett par år sedan körde jag med en metod då jag inte fick dricka mig full. Jag drack högst sex enheter (vinglas, ölflaskor etc) per kväll. Det funkade, men jag levde ju fortfarande ett liv helt uppstyrt av alkoholen.

I och med att jag under den perioden aldrig blev bakfull så upptäckte jag en annan effekt av alkoholen. Jag hade fortfarande ångest dagarna efter att jag druckit. En allmän oro/nedstämdhet följde efter varje helg som jag överhuvudtaget drack alkohol, oavsett mängd. Efter att ha börjat på ett nytt jobb, där jag har mycket kontakt med människor, märkte jag att jag alltid kände mig otillräcklig i början av veckan, medan jag fick upp självförtroendet och den sociala förmågan igen lagom till helgen igen. Vecka efter vecka.

Jag lade av helt med alkohol några veckor innan jul 2011. Så det är 9:e nyktra helgen nu. Två månaders nykterhet idag!

Hur blev det då?
Mina veckor slutade åka berg-och-dalbana. Ett möte måndag morgon är samma som ett torsdag eftermiddag. Min ångest är helt borta. Den som jag levt med... alltid?!
Jag har mycket mer tid. Värdefull tid med barnen, eller tid ute i naturen med hunden. Viss kunde jag släppa mig runt i skogen bakis, men det var nog mest för att slippa vara bakis hemma. Jag kan åka och uträtta ett ärende fredag kväll efter middagen. En otippat nästan magisk känsla.
Jag känner mig mycket mer klar i skallen. Tankar och processer överlever helgen och kan pågå under en längre tid, vilket gör att jag känner att jag har bättre överblick över mitt liv.

Men jag har fortfarande inte satt det på prov. Hur blir det i sommar i stugan? Där sitter vi ju och ölar eller dricker vin varenda kväll. Det är väl i princip det livet i stugan gått ut på om jag ska vara ärlig.
Jag har varit på restaurang några gånger hittills i nykterheten, men haft bilen med som förkläde. Självklart att dricka bubbelvatten då.

Jag är trygg i min nykterhet, egentligen. Men jag är inte riktigt bekväm i min uppsättning vänner och vaneaktiviteter. Kanske får beskära lite på den fronten...

Nykterheten är det bästa som hänt mig. Jag har berättat för min stora dotter att jag slutat dricka vin och öl, vilket hon tycker är bra. ”Man kan ju bli en fullis.” Jag kommer att berätta för folk successivt att jag inte dricker, sedan får man se vad som faller ifrån och vad som blir kvar eller läggs till livet. Och man lär ju knappast få det tråkigt. Alla saker man inte lagt ner så mycket energi på då de varit dåligt kompatibla med alkohol finns ju där och väntar på en. Funderar på att kanske börja köra rally!

Så det var min korta presentation! :P

Stigsdotter

Att fundera över vad man håller på med?! Själv fick jag imorse ta mig i kragen när jag helt plötsligt inte förstod alls varför jag ville skilja mig! Fick anstränga mig och kalla fram en del av de dåliga saker som lett fram till detta beslut. Gårdagskvällen hade jag i lugn och ro för mig själv och det bidrog kanske till detta. Hade han varit hemma igår hade jag antgligen inte tänkt så.

Man behöver inte vara ensam har jag insett. Jag har alltid varit rädd för att vara och bli ensam. Men jag inser att mycket hänger på mig själv också. Om jag sträcker ut handen så behöver jag inte vara ensam om jag inte vill.

Dompa

Förstår mycket väl ditt "nödrop" till frun. Innerst inne vet du ju att ni måste skiljas. Men sittandes i ensamheten kan hjärnan spela en en massa spratt. En del tar till flaskan, andra skriver brev. Gissar att du såg en massa ensamma kvällar framför dig. Utan fru, utan barn...bara TV:n som sällskap.

Men så behöver det inte bli. Precis som Stigsdotter skrev så gäller det bara att sträcka ut en hand. Ngn nappar alltid. Tror dessutom att du kommer att hitta en ny kvinna en dag. Vi nyktra karlar är eftertraktade. Till och med jag, med mina tre ongar och mitt resande jobb får erbjudanden :-).

Nej...det enda jag tror att du behöver är tid att vänja dig vid tanken. Sedan kan du börja planera ditt nya liv. Var vill du bo? Närmare naturen? Då kan du göra det valet.

Sen finns det ju heller inget värre än ensamhet i tvåsamheten. Många människor är fega och väljer den utvägen. Håller ihop alldeles för länge av helt fel skäl. Rädsla för ensamhet och/eller dyra lån.

Klokt av dig att inte ta till flaskan. Skönt att du inte ens har impulsen att vilja göra det (Jag är inte där än. När ngt går snett så tänker jag på hur "gott" det skulle sitta med ett glas. Men jag agerar inte.).

Jag tror att du är på rätt väg. Livet är alldeles för kort för att kompromissas bort! /R

Dompa

...här på ditt revir. Vill kolla att du är åtminstone ok. Förstår att en massa tankar kanske far i ditt huvud just nu. Men jag är en självisk fan och vill veta att du lever? Skriv ngt om du orkar/vill. /R

Dompa

Med en dåres envishet fortsätter jag att titta efter dig. Respekterar fullt att du inte skriver, men om du skulle läsa ngngång så vill jag att du ska veta att jag ofta undrar över hur du har det! Saknar dig! /R