Skriver en ny tråd i ny avdelning för de gamla vill jag inte kännas vid, gud vilket svammel!

Igår var första helnyktra dagen på 1,5 vecka. Sedan början på dec -11 när vi var i Tyskland och bunkrade upp har mitt drickande eskalerat mer och mer. Från en flaska vin + ev något glas whiskey 3 dagar i veckan till 4-5 dagar i veckan. Nu har jag varit ledig i 11 dagar och då har det varit något varje kväll, helt öppet eller i smyg. Nu får det vara nog!

Jag har bestämt att ta en helvit månad till att börja med. Om jag klarar det... men jag tror det ska gå. I natt sov jag faktiskt förhållandevis bra och vaknade utsövd halv 9. Annars brukar jag inte kunna somna förrän framåt småtimmarna efter en våt helg. Hoppas så att det ska rätta till sig med sömnen för jag har inte sovit en hel natt på flera år.

Hela dagen igår försökte jag peppa mig själv, "jag är så duktig som gör det här, tänk så mycket pengar jag ska tjäna, så skönt att slippa skammen och smusslandet, jag är stolt över mig själv" Har läst någonstans att den mentala biten betyder så oerhört mycket för om man ska lyckas. Det handlade visserligen om att lyckas i tävlingar men kan säkert även omsättas i att förändra dåliga vanor. Ibland började tvivlet gnaga lite för att få uppmärksamhet men jag tryckte bestämt in det i sitt hål igen.

Jag funderade mycket igår, på allt och ingenting. Jag har alltid varit så feg, aldrig vågat utsätta mig för ogillande, förutom när jag varit onykter. Men då tänkte jag som så, om jag nu är så duktig att jag klarar det här med att sluta supa, nog ska jag väl våga stå för vad jag tycker. Försöka skita i om inte alla älskar mig, va sjutton spelar det för roll. Så idag har jag faktiskt vågat mig på att ge mig in i en infekterad debatt och säga min mening. Det föll inte i god jord hos några men det skiter jag i, jag är bara så lycklig över att jag vågade.

Sen har jag anmält mig till en tävling om en månad. Visst är jag nervös men jag ska försöka upprepa mitt mantra om och om igen "spelar ingen roll om jag kommer sist eller gör bort mig, någon ska ju göra det med" Huvudsaken är att jag har kul och om jag kan bjuda på ett skratt så är det väl bara bra.

Jag vet inte hur länge den här euforiska känslan av stolthet och glädje håller i sig. Snart kanske den pyser ut som luften ur en ballong. Vad gör jag då? (Nu försöker jag intensivt mota in tvivlet i sitt hål igen) Ni som varit här, hur upplevde ni första tiden, kändes det som ett nytt liv på fler sätt även för er?

Dag 1, den SKA följas av många.

Annelie

Dompa

Precis som Stigsdotter så vill jag läsa mellan raderna att du trots all skit - som Gud/livet har slungat ut åt dig - tycks må ganska ok nu. I dig själv liksom. Utan för mkt vin. En flaska i veckan är ingenting i våran värld... Hoppas du lyckas hålla det där för i så fall är du faktiskt inte en alkie.

Hur som haver. Skönt att du hörde av dig. Jag (miss)trodde att vi hade förlorat dig. Kram/R