Skriver en ny tråd i ny avdelning för de gamla vill jag inte kännas vid, gud vilket svammel!

Igår var första helnyktra dagen på 1,5 vecka. Sedan början på dec -11 när vi var i Tyskland och bunkrade upp har mitt drickande eskalerat mer och mer. Från en flaska vin + ev något glas whiskey 3 dagar i veckan till 4-5 dagar i veckan. Nu har jag varit ledig i 11 dagar och då har det varit något varje kväll, helt öppet eller i smyg. Nu får det vara nog!

Jag har bestämt att ta en helvit månad till att börja med. Om jag klarar det... men jag tror det ska gå. I natt sov jag faktiskt förhållandevis bra och vaknade utsövd halv 9. Annars brukar jag inte kunna somna förrän framåt småtimmarna efter en våt helg. Hoppas så att det ska rätta till sig med sömnen för jag har inte sovit en hel natt på flera år.

Hela dagen igår försökte jag peppa mig själv, "jag är så duktig som gör det här, tänk så mycket pengar jag ska tjäna, så skönt att slippa skammen och smusslandet, jag är stolt över mig själv" Har läst någonstans att den mentala biten betyder så oerhört mycket för om man ska lyckas. Det handlade visserligen om att lyckas i tävlingar men kan säkert även omsättas i att förändra dåliga vanor. Ibland började tvivlet gnaga lite för att få uppmärksamhet men jag tryckte bestämt in det i sitt hål igen.

Jag funderade mycket igår, på allt och ingenting. Jag har alltid varit så feg, aldrig vågat utsätta mig för ogillande, förutom när jag varit onykter. Men då tänkte jag som så, om jag nu är så duktig att jag klarar det här med att sluta supa, nog ska jag väl våga stå för vad jag tycker. Försöka skita i om inte alla älskar mig, va sjutton spelar det för roll. Så idag har jag faktiskt vågat mig på att ge mig in i en infekterad debatt och säga min mening. Det föll inte i god jord hos några men det skiter jag i, jag är bara så lycklig över att jag vågade.

Sen har jag anmält mig till en tävling om en månad. Visst är jag nervös men jag ska försöka upprepa mitt mantra om och om igen "spelar ingen roll om jag kommer sist eller gör bort mig, någon ska ju göra det med" Huvudsaken är att jag har kul och om jag kan bjuda på ett skratt så är det väl bara bra.

Jag vet inte hur länge den här euforiska känslan av stolthet och glädje håller i sig. Snart kanske den pyser ut som luften ur en ballong. Vad gör jag då? (Nu försöker jag intensivt mota in tvivlet i sitt hål igen) Ni som varit här, hur upplevde ni första tiden, kändes det som ett nytt liv på fler sätt även för er?

Dag 1, den SKA följas av många.

Annelie

Dompa

Nu vill jag nog att du kommer fram? Förstår du att din forumfamilj saknar dig? Hoppas du mår bra...hoppas, för jag vet ju inte? Blir själaglad om du ger ifrån dig ett livsteckan. Du saknas. Kramar/R

Stigsdotter

Du får titta in även om du inte mår bra. Usch, det känns som om vi tjatar på dig, men det är i största välmening!

Annelie 60

och blir nästan lite förskräckt över alla svar. Vet inte varför jag valde att försvinna med svansen mellan bena men Liljas inlägg fick mig att fundera ett varv extra, det här om att bli för intim. För det är ju så, jag började känna mig som en i gänget, det var familjärt och intimt. Och då kom den gamla välbekanta känslan tillbaks, ju mer jag lämnar ut av mig själv desto mer blir jag sårad när jag sen blir ratad. Bättre då att dra sig undan. Herre gud, det är bara ett anonymt forum, varför känner jag då så??? Jag vet, jag borde söka hjälp.

Med drickandet går det sådär. Har beslutat mig för max en gång per vecka och det har funkat. Men jag mår så dåligt dagen efter så jag fattar inte varför jag inte lägger av helt. Förhoppningsvis är det en process mot ett helnyktert liv, det är i alla fall vad jag hoppas.

Vet inte när jag vågar skriva igen men en stor kram till er allihop som kämpar på där ute!

Stigsdotter

Hej, vad skoj att du tittar in :-) Du är ju en i gänget! Det är liksom lite det som är vitsen med det här, vi stöttar och bryr oss om varandra. Men det är ju många som försvinner emellanåt och vi som är kvar kan ju bara spekulera i vad som har hänt och hoppas att man har fullt upp med att må bra och inte hinner skriva!

För mig har det varit en process. Jag hade snurrat runt på forumet i ett år tror jag innan jag skapade en egen tråd och blev mer aktiv. Det måste nog vara en process för att man ska "få med sig själv"på banan. Det är en stor omställning ändå, det kräver mycket av en själv att först erkänna att man är allergisk mot alkohol och sedan bestämma sig för att göra någonting åt det. Det krävs eftertanke och analys - vad är det som gör att jag dricker, hur känns det nu, hur kändes det när jag drack, blev det bättre/sämre eller vad det nu var för effekt jag ville uppnå. VILLE jag uppnå en effekt eller drack jag bara för att glaset stod där?

Jag tror att det måste få ta tid. Precis som det gör för dig nu. Att bara dricka en gång i veckan är ju jättebra!

Många kramar till dig Annelie! Och du, tänk lite tvärtom, du ratar oss fast vi lämnar ut lite av oss själva varje gång vi skriver hos dig! Missförstå mig rätt nu, jag vill inte ge dig dåligt samvete ovanpå allt, men ibland kan det vara bra att ta ett steg utanför sin egna lilla sfär bestående av det egna jaget ;-)

kalla

Alla gör vi det på vårt sätt, men vi är alla på väg framåt. Så våga satsa nu och häng kvar här och ta det stöd du behöver. Lyssna på Stigsdotter och ta ett kliv till//Kram Kalla

Dompa

Glad att du tittar in. Lilja skrev klokt...tyvärr har vi till viss del förlorat henne. Men det är ok för det är kärleken och inte flaskan som drar uppmärksamhet. Stigsdotter skriver också klokt...mkt klokt. Du ÄR en del i gänget och i detta gäng accepterar vi varandras svagheter. När jag hittade forum så rasslade jag omkring här i veckor. När jag slutligen skrev...ja, då hade jag inte ens stake nog att skaffa egen tråd. Skrev hos en anhörig...som tur är prickade jag rätt. Hon var underbar. Tack vare henne/lillablå och några andra anhöriga fick jag mod nog att kliva fram. (man skulle tro att framför allt de anhöriga ruttnar på oss, men jag kände bara tufft stöd. Ruff love) Det blev faktiskt en del av min räddning...att sätta all skit på pränt. Så skriv igen Annelie...vi behöver dig och kanske behöver du även oss. Kramar/R

Stigsdotter

...varandra ändå. Tillsammans ska ni greja detta! Tänk om det är så att när en av er är svag så kan den andra just då vara stark? Kram!

Dompa

Stackarn...men nu kan ju du lite mer. Ni får helt enkelt stöttas åt...precis som Stigsdotter skriver.

Skönt att höra av dig Annelie. Gissla dig inte allt för mycket för midsommarbråken. Alla fattar nog att det var alkoholen som talade. Kan tänka mig att det såg likadant ut i många familjer. Vi sårar dem vi älskar...de som älskar oss. Skulle vi pröva samma recept med främlingar...så skulle de antagligen bara sticka. Sorgligt men sant. Kram/R

kalla

Hoppas du och din syster hittar den hjälpen ni söker, mmen du måste bli hel först för att kunna hjälpa henna. Skaffa dig Fb så kan pratat lite mer//Kram Kalla

Nynykter

Hej Anneli!
Vad roligt att du tittade in igen! Stanna kvar här nu och öva på att vara en i gänget, för det är du ju! Här på forumet är det tryggt och vi vill ha dig här :-)
Kram från Nynykter

Annelie 60

Börjar hämta mig efter den allt för blöta midsommarhelgen. Fyra kvällar i rad, fy f-n, jag vill inte må så igen. Varför??? Det är så konstigt, när grabben väl for iväg utomlands då för så länge sedan, då fick jag ett slags inre lugn. Han ringde ofta och allt verkade okej. Nu när han kommit hem för ett par veckors permision, då blir jag nervig, stingslig och konstig. Men det kanske inte alls har något med honom att göra? Jag vet inte varför jag far upp och ner så i mitt mående, som en jo-jo upp och ner.

Syrran har jag pratat med men inte om våra problem. Det är som om vi inte kan ta upp ämnet när vi är nyktra. Hoppas så att hon börjar läsa här.

Nu ska jag ta mig tid att läsa alla trådar jag missat när jag fegt höll mig undan. Så ledsen att se hur många som tillkommit, att det är så många som mår dåligt. Men positivt att de försöker göra något åt det.

Tack för att ni finns och försöker stötta trots att jag ibland känner att jag inte är värd det.

Kram!

lessenfrun

Kanske blir du som du blir för att du vet att det blir ett avsked till när permisen är över?
Så funkar jag ibland. Kan nästan slå över i småilska fast det egentligen är oron som spökar..
Du är väl precis lika mycket värd stöttning som alla andra? Menar du för midsommaren så är den ju redan passerad.. nu e du här :)
Kram

Maria42

Jag kan tillföra hopp, ser att du kämpar just nu men ge inte upp. Det blir lättare och lättare, sugen kommer då och då men alltmer sällan och går över fortare. Det finns ett bättre liv än det som alkoholen ger.
Jag tror på dig Annelie! Stor kram till dig!!

Dompa

Nu är du tillbaka...så skönt! Den här gången får du stanna och dela med dig av din visdom, empati och kunskap. Ok? När det gäller stöttning så "förtjänar" du den som satan, det gör vi alla som hittat hit. Det är ju delvis därför vi är här; För att stöd och för att lära av varandra. Kram kompis/R

Stigsdotter

behöver varandra. Det gör gott att både stötta andra och att bara få rapa ur sig det som dyker upp i tanken.

Försök tala med din syster! Kanske lätt för mig att säga som inte har någon men jag har alltid önskat mig en syster eller en bror att dela vått och torrt med (jag vet att det inte alltid blir så :-/ men tänk vilket stöd ni skulle kunna vara för varandra, ni kan dela och prata om sådant som bara ni har varit med om... Var rädd om söstra!

Kramar!

Annelie 60

Igår var vi in till stora köpcentret. Strosade förbi systemet. Skulle det inte vara gott... en fin kväll blir det... sitta i solen på altanen med ett glas rosé. Visst, det var jättemysigt igår, och det blev inte för mycket, men nu sitter jag här och är trött och mosig. Känner mig inte direkt deppig men tom och känslolös. Läser alla trådar här och tänker en halv tanke att där skulle jag vilja skriva något, men jag orkar inte.

Jag måste, måste, måste försöka minnas den här känslan nästa gång jag tänker att "visst skulle det vara gott och mysigt". Varför har jag så kort minne?

kalla

Tror du måste få din man att förstå problemet och söka stöd där. Mitt liv har blivit mycket enklare sen "Gubben" har insett problemet. Han hjälper mig när jag börjar svacka, inte lika bra som Marias man men ändå så det funkar.Så kämpa på nu//Kram Kalla