Skriver en ny tråd i ny avdelning för de gamla vill jag inte kännas vid, gud vilket svammel!

Igår var första helnyktra dagen på 1,5 vecka. Sedan början på dec -11 när vi var i Tyskland och bunkrade upp har mitt drickande eskalerat mer och mer. Från en flaska vin + ev något glas whiskey 3 dagar i veckan till 4-5 dagar i veckan. Nu har jag varit ledig i 11 dagar och då har det varit något varje kväll, helt öppet eller i smyg. Nu får det vara nog!

Jag har bestämt att ta en helvit månad till att börja med. Om jag klarar det... men jag tror det ska gå. I natt sov jag faktiskt förhållandevis bra och vaknade utsövd halv 9. Annars brukar jag inte kunna somna förrän framåt småtimmarna efter en våt helg. Hoppas så att det ska rätta till sig med sömnen för jag har inte sovit en hel natt på flera år.

Hela dagen igår försökte jag peppa mig själv, "jag är så duktig som gör det här, tänk så mycket pengar jag ska tjäna, så skönt att slippa skammen och smusslandet, jag är stolt över mig själv" Har läst någonstans att den mentala biten betyder så oerhört mycket för om man ska lyckas. Det handlade visserligen om att lyckas i tävlingar men kan säkert även omsättas i att förändra dåliga vanor. Ibland började tvivlet gnaga lite för att få uppmärksamhet men jag tryckte bestämt in det i sitt hål igen.

Jag funderade mycket igår, på allt och ingenting. Jag har alltid varit så feg, aldrig vågat utsätta mig för ogillande, förutom när jag varit onykter. Men då tänkte jag som så, om jag nu är så duktig att jag klarar det här med att sluta supa, nog ska jag väl våga stå för vad jag tycker. Försöka skita i om inte alla älskar mig, va sjutton spelar det för roll. Så idag har jag faktiskt vågat mig på att ge mig in i en infekterad debatt och säga min mening. Det föll inte i god jord hos några men det skiter jag i, jag är bara så lycklig över att jag vågade.

Sen har jag anmält mig till en tävling om en månad. Visst är jag nervös men jag ska försöka upprepa mitt mantra om och om igen "spelar ingen roll om jag kommer sist eller gör bort mig, någon ska ju göra det med" Huvudsaken är att jag har kul och om jag kan bjuda på ett skratt så är det väl bara bra.

Jag vet inte hur länge den här euforiska känslan av stolthet och glädje håller i sig. Snart kanske den pyser ut som luften ur en ballong. Vad gör jag då? (Nu försöker jag intensivt mota in tvivlet i sitt hål igen) Ni som varit här, hur upplevde ni första tiden, kändes det som ett nytt liv på fler sätt även för er?

Dag 1, den SKA följas av många.

Annelie

kalla

Nu sitter det mycket i huvudet, så bit ihop och kom ihåg att vi är med dig, I morgon känns det bättre kram Kalla

vinelina

Har suttit och läst din tråd "ett steg i taget". Du är en tapper kvinna, du. och du är inte ensam. Så det ska nog gå. Så gick tiden en liten bit till för mig. Det tackar jag för. / Vinelina

vinelina

Har nu duschat av mig nattens frossa. Sovit lite iaf. Sticker nu på kalvben till jobbet. Dag 2 tar sin början! Tack för allt stöd och att jag fick uppmaningen att bita ihop. Precis vad jag gjorde./ Vinelina

kalla

Bra jobbat, vilket jätte kliv du har tagit nu är du på väg. Hoppas du får en bra dag//Kram Kalla

Annelie 60

Känner så väl igen att hjärnan går på högvarv och tankarna som bara mal och mal. Själv gick jag omkring med ständigt spända käkar, imellanåt så fick jag gapa så stort jag kunde och hålla kvar ett tag (förhoppningsvis utan att någon såg mig) för att stretcha ut käkleden men det hjälpte inte länge.

Nu har jag, hör och häpna, klarat över två veckor utan en droppe A (tja, ett halvt dygn över, men det låter bättre ;-)) och nu först börjar jag känna av ett slags lugn. Jag funderar inte hela tiden på det som varit och på hur det ska bli utan nu kan jag släppa fram andra roligare tankar också. Visst, när helgen är här igen så kommer det förmodligen att bli svårare att hålla tankarna borta på hur gott det skulle vara men då är det bara att kämpa på.

Så ge inte upp. Hur dåligt du än mår nu så ska du veta att det kan bara gå åt ett håll, mot det bättre. Nu kämpar vi på tillsammans.

Kram

UnderIsen

Bra jobbat vinelisa du har klarat den tyngsta dagen. För min del så funkade det med att dricka kopiösa mängder vatten under den första veckan. Kände oxå att lugnet kom i takt med att de nattliga svettningarna minskade och idag önskar jag bara att jag tagit steget tidigare.

vinelina

har ju knappast infunnit sig som ni förstår, utan snarare tvärtom. Idag gjorde nattens svettningar återbesök mitt under pågående möte och plötsligt kände jag mig som en utomjording. Ni är inte som jag och jag är inte som ni. Fy fn hur hamnade jag här? Jag har ingen tragisk ryggsäck eller nåt. Jag bara inte stod ut med vardagen. Så otacksam jag varit. Det är inte alla som är välsignade med vardag. Skönt att höra att dag 1 var värst och att du, Annelie börjar känna av lugnet och att tankarna rör sig kring annat. Vi kämpar tillsammmans och jag hoppas jag får stanna här i din tråd. Orkar inte skapa någon egen, inte nu iaf. Trivs bra här. Hur länge har du hållit upp Underlsen. Tänk att du är där att få känna att du skulle gjort det tidigare. Vatten går det åt./ Vinelina

Lilja-12

När jag var här i somras (och sen "försvann") hade jag heller ingen egen tråd och inte fattade jag systemet riktigt heller, jag skrev hur som helst hos alla.

Nu funkar hjärnan lite bättre och jag har skapat min egen men det spelar ju ingen större roll, huvudsaken man skriver!

Ja, första dagarna är tuffa...dag 5 har jag oftast gett upp och hinkat i mig nåt så klara en vecka och du kan känna en viss grundbalans tror jag..

Skriv här ofta och ta hjälp.

Man stärks av hjälpen och man stärks av att kunna stötta andra!

Håll i!
/Lilja

vinelina

Jag hoppas verkligen att balansen kommer. Nu tänker jag att jag alltid kommer längta efter vinet när jag kommer hem. Kommer jag aldrig kunna dricka normalt ett glas vin till maten på lördagkvällen. Behöver få berättelser att det går och att det går över. Mår dock inte så krassligt som igår./ Vinelina

vinelina

Dag 3 tar sin början, känner mig ganska tillfreds faktiskt. Tack Annelie 60, Kalla, Lilja12, underlsen och ni andra./ Vinelina

Annelie 60

Men så nära att den inte blev. Igår kväll mådde jag inte bra. Lika bra att lägga av! Mina känslor dröp av självömkan. Sen när far och en son sov och den andra var ute så började den lede A-djävulen att fresta. Skulle det inte vara gött, bara en klunk eller två, känna värmen som strålar ner i magen. Han tjatade och trugade. Men, jag lyckades faktiskt stå emot. Jag tänkte på er och hur jag skulle få skämmas när jag skulle få erkänna att jag trillat dit. För naturligtvis hade jag varit tvungen att erkänna för er, så känner jag. Nu tar jag i stället tacksamt emot applåderna för att jag var så ståndaktig *fniss*

Sen funderade jag en del på hur jag blivit här hos er. Hur mina känslor svallar och jag öppnar upp mig och försöker skicka lite av min värme och kärlek åt höger och vänster. Det är så ovant för mig, jag blir riktigt generad när jag läser vad jag skrivit. Kära nån så pinsamt. Jösses! Men... jag mår ju bra av det, jag känner att jag växer. Det är sådan jag önskar att jag vågade vara ute i livet också. Jag önskar att någon kunde riva hål på mitt skal och ta bort den där ytan av självbehärskning så att jag kunde släppa ut alla känslorna i stället för att låta dem gå inåt och riva på själen.

Jag har inte kontaktat någon KBT-are ännu. Kanske behöver jag inte det, kanske räcker det att skriva och läsa här. Här får jag terapi. Men jag har inte stängt dörren än, jag vet att möjligheten finns.

Idag är jag ledig. Först en lång promenad i skogen. Sedan ska jag gå ut och gräva i min trädgård, gräva djupt så att jag frigör alla de där ämnena som triggar igång endorfinerna (jo, det är sant, faktiskt vetenskapligt bevisat att de finns i jorden)

Ha en skön dag alla kämpar!

PersonligaPersson

Heja heja!

Om en kbt-terapeut skulle lyckats med att få dig att dagligen besöka detta forum, som uppenbarligen fungerar så effektivt, så hade hen ansett behandlingen vara tämligen lyckad. Så sug åt dig av din webbterapeuts beröm nu!

kalla

Tänk vad du växer för varje dag och visst är det skönt när man börjar hitta tillbaka till själv. Vet i tusan om det finns några endorfiner i mina rabatter, tycker mest det är ogräs :D Men jag skall iallfall göra ett försök att fixa ordning lite ute i dag. Vi har underbart väder så det är bara att njuta.
Så nu kämpar vi på//Kalla

mr_pianoman

Varje gång man lyckas bemästra suget så blir man en erfarenhet rikare. Och då kanske det är lättare att klara det nästa gång? Har man klarat det en gång kan man klara det fler gånger.
Hoppas solen skiner på dig idag och att våren kommer snart. Det behöver vi alla!

Kramar!

Stigsdotter

...är det mest även i mina rabatter fast lite tillfredsställande är det allt att slita upp dem!

Vad gäller att visa känslor: kanske är det lättare när vi inte ser varandra, man skickar sina känslor och ord rätt ut i cyberrymden bara. jag förstår precis vad du menar, jag är inte heller lika öppen i det riktiga livet. Som en chef sa en gång till mig: du har mycket hög integritet och sedan förtydligade han: man hittar inte dig skvallrandes i korridorerna. Jag tror inte detta var bara positivt. Jag önskar ibland att jag var lite mer "skvallrig" för att få vara mer "med".

Sen kanske det är så att alkoholister är ovanligt sympatiska och trevliga människor helt enkelt ;-)

Jag har gått på några AA-möten och där är det mycket varmt och vänligt precis som här hos er. Jag hade sällskap med en tjej därifrån och vi stannade och pratade lite innan mitt tåg kom. När hon skulle gå frågade hon: hur känner du det, vill du ha en kram? Det var rart tycker jag :-)

Stigsdotter

Blev lite generad och undrade om jag såg ut som om jag behövde & ville kramas men jag gillar ju att kramas - man får energi av det på något vis :-)

behöver alltid kramas och jag tokgillar det numera :-)) Till skillnad mot när jag var aktiv, då var det inte lika kul när folk kom nära och kunde sniffa in min andedräkt.