"Var har du varit?"
"Jag träffade ju Anna"
"Du är ju sen, vad har ni gjort? Har du träffat någon annan?"

Jag har fått nog.

Min sambo är alkoholist och har kallat mig för alla fula ord du kan tänka dig (och förmodligen ytterligare några!). Jag har vänt ut och in på mig för att bli sådan som han vill ha mig - jag får inte bli sen, jag får inte handla i vilken affär jag vill, jag får itne vara borta mer än viss tid, jag får inte titta på andra män, jag får inte le mot andra människor, jag ska ha fika och mat färdigt på rätt tid, jag får inte bli arg osv osv, för om jag gör något som inte passar honom så "älskar jag inte honom"... Men trots att jag försökt på alla sätt så är han inte nöjd. (och vad av detta är alkoholrelaterat och vad är inte det?

Nu har han inte druckit på en månad, skönt att slippa den biten. Men helt ärligt: när jag satte ner foten och sa till honom att jag håller på att fixa eget boende så var det som att det hade gått för långt redan; som att han redan passerat min gräns för vad som är okej. Så, jag äcklas lite av honom, är fortfarande rädd för honom och känner ju att jag håller på att bli den där personen som jag skulle ha varit utan mitt medberoende, och om han tyckt att jag varit sur, grinig, kontrollerande, krävande, innan så är det nog inget mot vad han tycker nu. Men i mina ögon så står jag ju bara upp för mig själv.

Å ena sidan vill jag bara packa ihop vårt barn och mig, flytta till min kompis och försöka lösa boendet efterhand, men samtidigt så är jag så rädd att han ska snacka skit om mig, att han ska lyckas ta vårt barn ifrån mig, å andra sidan tänker jag att det kanske kan bli en förändring... (både i mig och i honom).

Vad gör jag nu?

till mig, en irl-vän,flyttade ifrån sin man för många år sen. Medan hon ännu bodde kvar och berättade nånting för mig om hur det var sa jag spontant: Men herregud - är du inte rädd? Det där låter farligt!

Flera år senare berättade hon att det var när jag sa det som insåg att hon borde vara rädd och att hon verkligen var det också. Konstigt och obegripligt men så är det.

Kram på er fin-systrar! / mt

Sorgsen

...sånt där liksom smyger sig på obemärkt och sen står man där och förstår inte hur det hände. Första gångerna gränserna överskrids är reaktionen "normal", var hos mig i alla fall, men sen infinner sig det "normala" i relationen och nästa gånger samma gräns överskrids så blir ju såklart inte hjärnan och kroppen lika överrumplad.
Exakt samma som för missbrukaren. Om det inte stoppas så bär alla involverade samma symptomer i disfunktionella familjer.
Väldigt få tror ju sig dessutom kunna hamna i en "sån" eftersom insikten finns...tjoho säger jag bara, ingen går fri! Alla kan drabbas oavsett kunskap och insikt och någonstans känns ju den vetskapen befriande.

Kära syster,
jag tar naturligtvis dina tacksamhetens ord till mig och lovar bevara dem med ödmjukhet.
Men, du har faktiskt, alldeles av egen maskin, tagit beslutet och genomfört det. Jag har bara berättat om mina upplevelser och erfarenheter.
Win-win :)

Önskar en riktigt trevlig fredagskväll

Hade gärna suttit ner med dig

Ja, inga barn här idag... Och inga vänner som kunde hitta på något - alla har ju sin familj, alla utom jag...
Å ena sidan känns det gott - jag gör det jag vill; tittar på en serie som sambon alltid, alltid klankade ner på (skönt - nu tittar jag och ingen kommenterar, klagar osv!!), jag äter lite godis och dricker lite zingo, mysigt! Men samtidigt - jag ville ju ha familjen, myset med att sitta här MED någon som jag vill vara med, nu kanske det aldrig kommer finnas någon som jag vill sitta med, eller som vill sitta med mig...
Och, inte minst - jag önskar att jag hade min fina, fina katt här, men jag måste gå vidare, jag måste försöka se det bra - jag har flyttat, jag kan vara jag, jag kan vara mig själv, men faaaaan, jag är ju inte nöjd... eller, jag är ju nöjd för jag hade inte velat ha det som det varit, men jag önskar kanske att han hade varit snäll och go' (som han var ibland) och att jag hade kunnat få leva drömmen... Åh. Ont.

Sorgsen

...självklarheten jag kände i mitt första äktenskap, med barnens pappa, har aldrig återvänt.
Det där med barn, huset, bilen, hunden. Allt det där man gör för första gången och formas in i familjelivet, skapar sina rutiner och vidgar gränser.
Jag tyckte det var obehagligt att lämna så mycket av mig själv hos mitt x, kände mig naken och blottad på något sätt. Han behandlade ju mig precis hur han ville, alltså allt det som var kvar hos honom och jag kunde inte skydda mig. Förstår du hur jag menar?

Ju äldre jag blir ju mer har jag att ta hänsyn till i nya relationer, både partnerns dåtid och inte minst min. Det krävs mycket tålamod och vilja få var relation fungera, som ung kanske förväntningarna är högre än när man är äldre. Men när man står mitt i livet är det mycket som måste pusslas ihop, både praktiskt och ibland tidigare besvikelser.

Men flygcert, nya tider=nya möjligheter, tänk på det ;)

Ny katt?
Kanske börja där efter du fixat nya dekorationskuddar (om nu inte exet lät dig få dem) ? ;)

Förhållande är som gamla bilar...

Vårdar man dem inte, så rostar de sönder...

Dyrt att skaffa sig nytt, ingen skaffar sig en ny rosthög...
Ut och leta på begagnatmarknaden efter något som ser ut att hålla länge till,
om man underhåller det med rätt insatser och uppoffringar.

Men som vanligt, stirra dig inte blind på ytskiktet, det är de bärande delarna som är viktiga.
Fungerar lyktorna och avgaserna inte luktar allt för illa, så är det en bra början.
Många gamla vrak brukar behövas rattas av en handfast kvinna, även om det knorras när man lägger in en nästa växel.
Och ju yngre årsmodell desto mindre törstiga brukar de vara, men det gäller ju inte alla modeller,
men upptäcker du att den behöver tanka ofta så byt genast.
Sätet kan ju bli lite svampiga med åldern, men de är ändå rätt mjuka och komfortabla.
Är de riktigt gamla så dras de ofta med en del läckage, gnällig och ryckig gång och har nog en och annan skruv lös också, de syns väldigt ofta husera i värsta lunchrusningen och trängseln.
Förvänta dig inte så många mil med dessa, en klump i oljepumpen och de är borta på nolltid.
Italienarna lär vara attraktiva, men har lätt att dra blickarna till sig från andra.
Jänkarna är ofta fläskiga och bullriga...
Tyskarna stabila och korrekta men kan nog anses vara tråkiga i längden.
Asiaterna små och snabba, men har dyra andrahandsvanor för de gillar hemlagat.

Ja som du ser, det finns en hel del att välja på, en del väljer ett singelliv med jag-klarar-mig-själv-med-en-cykel, ett väldigt flåsande och man kommer nog lika långt, men inte på samma tid.
Men vem f-n har bråttom, och cyklar rostar inte sönder lika fort, hur man än behandlar dem.

Vill man ha mer fart och fläkt, så rekommenderar jag en motorcykel, då j-vlar går det undan,
men handskas man ovarsamt med dem, ja då tar de livet av en..blixtsnabbt.

Lycka till!

Berra

jag tror du behöver den här tiden att vara med dig själv - även om det känns ensamt ibland. Fortsätt skriva om dig själv, dina tankar, upplevelser och dina drömmar! Du har gått igenom en så svår tid och har varit den ena delen i ett dysfunktionellt mönster - som du fortfarande kämpar med att göra dig fri från.

Jag tror det är viktigt att du blir trygg med att leva med dig innan du bjuder in någon ny i ditt liv.

Ursäkta, nu låter jag säkert tråkig - och det kanske inte gäller dig ... men det är obegripligt vanligt att gå in i något nytt och upprepa sitt mönster.

Ta hand om dig, möt dig själv och alla känslor. Fortsätt skriva och håll dina kontakter här... Du är i trygghet nu! Njut av dagen!

Kram / mt

Lelas

Oj vad mycket om har hänt här medan jag har varit på semester.

Flygcert, älskade vännen, vilken resa du gör! Vattenytan, ljuset.... :-)

Jag förstår att du kastas fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan, och att mycket är väldigt jobbigt just nu. Men lyssna på Sorgsen: det blir bättre!

Kram, vänner!
/H.

Sorgsen, sambon (eller faktiskt ex-sambon...) känner mig så väl, och det är ju så jobbigt - precis som du skriver. Han kan ju föreslå att jag ska göra saker, se saker "för det är en sån sak du gillar ju", och han har ju så ofta rätt... Och som du skriver med att det är ju första gången, eller har varit första gången så mycket av det, hus, barn, husdjur osv, och ja, det gör ont. Han sitter kvar i vårt tidigare gemensamma boende, när jag har hämtat saker så har jag sett hur det blir smutsigare och smutsigare, hur saker bara ligger orörda, och allt gör bara ont...

Självklarheten är jag inte säker på vad du menar riktigt? Jag har ju känt en självklarhet på så sätt att jag varit så säker på att vi ska leva ihop, på att vi ska vara tillsammans, trots att jag tusen nätter bestämt mig för att inte stanna så har jag ändå ändrat mig nästa dag och varit säker på min kärlek, trott att vi ska få det bra en dag...

Nya tider=nya möjligheter, ska tänka på det!

Berra, tack för ditt härliga inlägg! Jag är inte ute efter en gammal bil just nu, har redan införskaffat en liten gula faran, haha! Och jag håller mig nog helst till cykeln ett tag till!

Mt, klok och bra som alltid! Du har så rätt: jag behöver tid själv, och vill verkligen ha tid själv, jag trivs så gott själv - som jag skrivit: jag gör det jag vill, ingen som klagar på något, ingen jag behöver ta medveten/omedveten hänsyn till... Men ibland kommer ju ändå rädslan att jag kanske kommer var ensam resten av livet... Och med det stor sorg. Jag vet inte om jag ens vill leva med någon, någonsin igen - det är så förenat med att jag inte kan vara mig själv, men jag ska ta till mig En dag i taget. En dag i taget - allt löser sig.

Lelas, vad jag saknat dig! Ja, vattenytan ligger här och glittrar, emellanåt... Jag har kommit upp från botten, och det glittrar vackert de dagar då det glittrar, men ibland är det stormigt, mörkt och grått... Men botten känns förvånansvärt långt borta.

Kramar,
N

Har precis läst Stjärnstoffs inlägg... och det gör så ont, det är som att pressas igenom en mixer, alldeles sönderskuren är jag nu, igen.

Åh, alla gånger jag fattade att det var så illa - alla gånger jag bestämde mig för att lämna, för att inte acceptera hans dryckesvanor, för att inte ta emot allt skäll, hot och fula ord längre, jag bestämde mig ju så oerhört många gånger för att lämna honom, jag låg vaken så många nätter och bestämde mig för att aldrig mer acceptera allt som hände och bestämde mig för att jag skulle inte behöva vara rädd mer, och nästa dag ljusnade det och jag såg hans skam och skuld och jag tyckte synd om honom, kramade om och tröstade och så förträngde jag nattens tankar, nattens oro, nattens beslut...
Tills det hände igen, några dagar senare, en vecka senare eller kanske ett par veckor senare.

När jag "vaknade upp" i höstas så tog det mig flera månader att verkligen förstå - jag fick nog och ville bara lämna, men det var så mycket kaos, osäkerhet och ångest, drömmar som krossades, sorg, rädsla, och det tog ju tid att hämta styrka genom er, Al-Anon, AA, socialtjänst, kvinnojour, kvinnomottagning, vänner, familj, Bris, familjerätten, jurist... Åh, vilken soppa - vilken sorg... för jag står ju fortfarande här idag och känner sorg. Det var ju min stora dröm att jag skulle få ha familj, barn, hus och hela paketet, och jag har ju kämpat i total motvind utan att fatta att jag gjort helt fel... Jag har de underbara barnen, men det känns som jag förstör deras liv, precis som sambon säger.

Åh, mina älskade barn, jag sitter ju i denna hemska sits... Jag vill ju bara ge dem det bästa i världen, och det har alltid, alltid för mig inneburit att de ska bo med båda sina föräldrar.

Jag vet att de har en mer närvarande pappa idag, en pappa som inte är lika arg (för jag är inte med i bilden) och en pappa som kämpar för att ha barnen mer, men det gör så ont i mig att barnen ska flyttas fram och tillbaka, att de inte är med på varför det är så här - pappa talar om för dem att mamma valt bort pappa och dem och att han är sååå ledsen, jag förklarar på ett barns nivå att mamma och pappa bråkar och tycker så olika om saker att vi inte kan bo ihop, och ändå - hur ska ett barn förstå det? Pappa säger en sak, mamma säger en annan... Vi har ju bråkat emellanåt hela tiden, men de har ju inte sett/hört det värsta och vi har ju ändå haft det så mycket gott också - och hur ska barnen förstå varför de plötsligt bara träffar oss var för sig? Jag hör ju hur de önskar att mamma och pappa ska bo ihop igen, hur de önskar att vi ska göra saker tillsammans. och det skär som knivar varje gång...
Jag kan inte låta bli att fastna i tanken att de skulle ha det bättre om de slapp flänga till två olika hem, jag vill så gärna att de ska ha det bra och jag tror inte att jag är bra - jag är argare nu (jag vågade aldrig vara arg/säga till när vi levde ihop med sambon för jag var så rädd att ha skulle använda det mot mig) och nu tror jag att det vore bättre för barnen om de inte hade mig - om de bara hade pappa, ett ställe att bo på, en person att ty sig till. Sambon säger till mig på många sätt att terapeuter han pratar med menar att barnen vill stanna hos mig för att de se att jag är svag och då vill skydda mig, att de vill stanna hos mig för att de är rädda att jag ska bli ensam när de är hos pappa osv. Jag tror inte jag är bra för dem... Och ändå vill jag ju bara att de ska ha det bra.

Sambon pratar om sin rätt till barnen, jag pratar om att barnen ska ha det bra... Kanske skulle han bli lugnare och ännu mer närvarande om jag inte fanns här. Ibland önskar jag att jag hade lugnet, "modet" att ta livet av mig, eller åtminstone att jag bara kunde släppa kontrollbehovet och lämna allt och lita på att det blir bra.

Det gör så himla ont, så himla himla ont. Att vårt äktenskap är över, att det aldrig varit vad jag trodde, att det aldrig varit vad jag hoppades, att jag gett upp mig själv, att barnen ska behöva leva i detta, att det gör så ont... Jag vill ju bara bort från detta.

Ibland ser jag hur ledsen sambon ser ut, men jag vet aldrig vad som är spel för han kan växla mellan glädje, sorg och ilska på en tusendels sekund, men jag försöker bara vara neutral när vi möts, men det känns som han är så kall... Jag vet att jag har barnen tack vare att vi träffades, men jag önskar att jag kunde lyfta bort honom ur mitt liv, att jag var en del av ett legobygge - att jag kunde lyfta upp Sambo-legogubben och sätta honom på en annan planet, från vilken det inte går att komma tillbaka hit, och så kunde livet rulla på utan hans skiftande humör, hans kommentarer, mail, sms och samtal...

Åh, det gör ju sååå ont, jag vet inte vad jag ska göra med smärtan - jag springer, jag vilar, jag orkar inte.

Sorgsen

...vän, ser du är uppkopplad så skickar först en varm famn för dig att krypa in i.

Du är bra, du är bästa mamman och enda mamman som dina små änglar behöver och vill ha.
Jag behöver dig och människorna på gatan behöver dig. Alla och allt är beroende av varandra, att vi alla finns, glada eller ledsna så fyller vi funktioner hos varandra.

Jättestor kram med mängder av omtanke och kärlek till dig från mig

Sorgsen, jag är så ledsen att jag går under... Jag bara orkar inte mer...
Det gör sååå ont, så ont. Vill inte vara i detta mer....

Försöker känna din kram, men jag tror att hela jag är död, bortsett från smärta och sorg så har jag nog inget annat kvar längre.

tar upp saker de reagerat på:
- att sambon ofta ringt väldigt många gånger till mig om jag varit och träffat vänner
- att vi alltid suttit intill varandra om det varit middagar eller liknande
- att vi alltid rört mycket vid varandra, mer än någon annan
- att jag dragit mig undan mer och mer och inte varit med när de andra tjejerna träffats
- att jag vid enstaka tillfällen kunnat berätta om att han lämnat mig ensam i ilska

Det svider att tänka på hur jag ändrat mig för att passa honom.
- Han har ju alltid ringt och undrat varför jag är borta så länge, när jag kommer hem, var vi är osv... Och jag har stressat som en blå för att inte var borta för länge.
- vi har alltid suttit bredvid varandra, oavsett hur alla andra sitter - enligt sambon så sitter man bredvid varandra för att visa att det är vi som hör ihop...
- han är mycket fysisk, det har alltid varit så att han ska hålla om mig, röra vid mig, klappa på mig, hålla handen osv osv, och han har varit mycket tydlig med att jag ska röra tillbaka vid honom för annars älskar inte jag honom. Det har varit många, många gånger då jag känt mig obekväm vid att vi ska röra så mycket vid varandra då det inte är passande i alla situationer.
- när mina vänner träffats så har jag dragit mig undan eftersom sambon beklagat sig över att om jag ska iväg så innebär det att vi får mindre tid tillsammans, han har klargjort att han inte velat ha hand om barnen och han har påpekat att jag som är så trött bör stanna hemma så att vi orkar hitta på något roligt/mysigt med familjen dagen efter istället
- ibland har vi bjudit hem någon vän och så har han kunnat bli arg å mig och bara gå, så när vännen kommer står jag där och får förklara att "eh, ja, sambon blev lite irriterad på mig så han åkte iväg en stund..:"

Tack och lov har vi inte många gemensamma vänner, bara ett par, men de har valt honom... Det svider. Hon var min vän och så blev de våra vänner, och hon vet om mycket som hänt - hon har varit en av de som drivit hårdast att jag inte ska acceptera hans beteende, ifrågasatt om jag kan leva så osv, men sedan väljer de ändå att umgås med honom... Det gör ont - känns som att de inte tror min historia.

Är såå ledsen idag och har bara här att ta vägen... Ska på samtal idag, men förstår inte hur jag ska ta mig ur sängen.

Hur hamnade jag i detta? Jag bara önskar att mitt liv hade varit lättare... För många år sedan hörde jag någon säga "Gud ger oss inte mer än vi klarar av" och jag har försökt applicera det på många saker, men i just detta förstår jag inte hur jag ska orka.
Jag klarar inte detta Gud, du har gett mig för mycket nu. Jag är nära sammanbrott, igen.

Sorgsen

...jag känner dig, i min famn, orkeslös och ledsen. Gråt vännen, gråt tills tårarna tar slut och sen utan. Jag gråter med dig, lider med dig, förstår dig, känner din uppgivenhet. Låt kroppen sjunka ihop och kännas orkeslös och fullständigt onödig en stund. En lång eller kort.
Jag förstår, jag förstår så väl hur du mår. Jag vet hur det känns att inte känna eller vilja känna, viljan att slippa vara med. Önskan att slippa behöva andas!

Men, med risk för vara tjatig, det blir bättre! Det kommer en dag att jämföra med ett barns trots. Plötsligt upptäcker man att det där som upptog allt har försvunnit, nästan utan att man märkt det. Efter veckor utan kommer tillfällen då man drar sig till minnes och inte riktigt vet när eller hur det blev lite annorlunda och annat börjat uppta tankarna.

Helt "fri" från det som så djupt bor i dig nu blir du inte men det kommer inte påverka dig i samma utsträckning.

Håller om dig

Stjärnstoff

Orkar inte heller ta mig upp. Väntar på att bli uppringd av jouren. Känns som om jag ligger och väntar på att någon ska göra konstgjord andning så jag orkar en stund till. Hämta barn, jobba laga mat, lägga barn och samtidigt le och inte visa barnen vad som händer. Hur gör man det?!

Ont ont ont... Så jävla ont....

Jag är därifrån och jag vill inte tillbaka, men jag vill inte heller ha det så här- det gör så ont och jag vill inte leva så här. Vill bara att barnen har det bra... Jag gör allt för att barnen ska ha det bra... Jag vet att du har rätt: tiden hjälper... Men det känns inte så, hur kan det göra så här avgrundsont? Jag måste ha gjort något fel...

Jag förstår dig, den där konstgjorda andningen har jag fått många gånger, men den verkar inte hjälpa mig längre... Men jag tror av erfarenhet att du behöver hjälp: jag tog slut i höstas och fick sedan kämpa i månader med att försöka att "agera normalt" - handla, städa, tvätta, laga mat, hämta och lämna barn osv osv, allt medan det snurrade i huvudet "hur ska jag göra, vad ska jag göra, ska jag lämna, ska jag stanna, kan det bli bra, vad händer med barnen, blir det fel för barnen, vad är bäst för barnen, vad vill barnen, hur ska barnen få det bäst, hur ska jag göra... och sedan gick jag totalt in i väggen... Jag är på väg att resa mig emellanåt, men det är en berg- och dalbana...

Hoppas de ringer dig snart! Prova att ring igen annars!

Sorgsen

...kanske inte kunnat/vågat/hunnit låta muskler och hjärna/hjärta få slappna av förrän nu?
Det som mötte dig nu var väggen, brakade in i den orkeslös och tom?

vill bara öppna min famn och hålla om, länge, så jag möjligtvis kan skänka en gnutta hopp och framtidstro till er som nu behöver medmänsklighet.

*kramar* ♥

att när spänningen släpper så tar all gammal undanträngd trötthet sin plats... det är som det ska vara.

För övrigt är också jag ledsen idag - över gamla sår som då och då rivs upp och gör ont, ont... Just nu får jag tröst av mullegubben men jag orkar knappt ta emot. Livet, livet... det känns.
Kramar, till oss alla som behöver... varandra. / mt

Idag har det varit en hemsk dag - känns som hjärtat håller på att brista.

Kombinationen arga mail från sambon, återuppväckta minnen pga Stjärnstoffs återkomst, kanske ren trötthet och kanske ensamhet fick mig att ägna en dag åt gråtande, sorg och ledsenhet.

Tack för att ni funnits här idag igen - min trygghet och mitt stöd!

Tack Sorgsen (alltid, alltid ♥♥♥), tack Adde för kramar (och jag har lånat ditt ♥, därav många hjärtan i detta inlägg ;oP ), tack Stjärnstoff för att du låter mig ta del av din resa och på så sätt bearbeta min egen resa ♥, tack Mulletant ♥♥♥ för att du finns här!

Ja, kanske att jag slappnar av allt mer?! Är fortfarande så oerhört trött, kan inte riktigt förstå hur jag kan vara det när jag inte tycker att jag gör något speciellt...

Kramar♥