Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

...så känns det. Att häva ur sig! Få hål på varbölderna!

Jag hoppas innerligt att maken får/har en sponsor han har respekt för. Hittills har jag inte hört om någon eller märkt att det skulle finnas någon.

Just nu ringde han och att jag fått ur mig mitt här gjorde samtalet lättare. Bara att han ringde upp gav mig bubbel inuti. Orden och samtalet var positivt och han intresserade sig för när jag tror mig vara färdig med mitt möte imorgon.

Jag tog upp min oro runt tabletterna och hans förestående körlektioner. Han berättade saker och vi pratade vanligt! Kryss i taket!
Jag kunde berätta vad jag informerat mig om och han om sin kunskap och nu kör han nedtrappning. Fortfarande utan läkare!
Som Fia skrev, eget ansvar, ja, det tar han ju i detta nu. Jag tycker däremot fortfarande att det är oansvarligt av läkaren som ordinerade dem, att bara sätta in mediciner av detta slaget utan uppföljning! Jag menar det skulle vara han själv som körde uppföljning och senare eventuellt annan läkare. Nu fanns ingen plan alls!
Så får det inte gå till, för mig utam rim och reson!

Det som gläder mig i detta är att han väljer ta bort dem under en tid då han har fått rutiner på AA-möten. Någon skulle reagera, hoppas jag, om han inte kommer som han brukar!

Kram vänner

Framtidsdrömmar

Jag läser och funderar på vad ni alla skriver. Det ger mig så mycket kraft i min vardag, att ni sätter ord på vad jag känner men just nu inte lyckas få ner på pränt. Jag får svar på frågor som ställs i era trådar som skulle kunna vara mina egna frågor. Tänk att det kan vara så lika.
Jag fastnar i det du skriver, Sorgsen...varför ska all skit vändas emot mig? Vad ger de rätten att ignorera, vara kall och inte vara intresserad. Det gör ont.

Kram

Lelas

Sorgsen-vännen. Vad jobbigt du har det.

Jag tänker på dig. Kram!
/H.

Sorgsen! "Ser" och begrundar just nu den senaste skriftväxlingen här; att skrivandet bidrar till upptäckter om en själv, att vi känner igen oss i varandras erfarenheter och att det lättar att häva ur sig på en trygg plats... Så är det. Och så såg jag din rubrik på hela tråden: Hjälp! Vad ska jag göra nu? ... och jag ler lite - för det verkar du ha bra koll på, både vilken riktning din inre kompass visar och att handla efter den. Fortsätt bara... och ta väl hand om dig! Finaste Medmänniska!
Kramar! / mt

Miss K

Hoppas du har det bra idag! Ta det lugnt med besluten, några månader kvar till aug. (det var väl då du/ni skulle bestämma dig?) Positivt i alla fall att han går på sin behandling..

Varma kramar
Miss K

Sorgsen

...blev det bra igen. Först superkass sen ok sen en fullständigt oförståerlig tjurighet sen kom en tredje person och då passade jag på. "Tjuvade" till mig av tillfället genom att prata och han vände och mjuknade. Herre Gud, som han håller på, hur orkar karln hålla igång all otrevlighet? på det negativa kontot fattas inga svårigheter att ittrycka sina känslor!

Njuter just nu det goda så uppkom och som jag naglar fast mig vid så länge han håller det uppe. Jag ser, märker och hör ju att han mår bra av det positiva mellan oss. Varför i h---vet gror han in i bitterhet pch elakhet mot mig? Vad ska jag straffas för?
Vi somnade som små ihoprullade garnnystan igår, såååå underbart, sånt räcker för mig under ökenvandringen. Bara någon gång då och då, ja, under förutsättning att stegen är på väg ur öknen såklart. I detta fallet kanske liknelsen skulle vara mer passande från det blöta till det torra ;)

Kram på er alla kloka

Framtidsdrömmar

Tack för orden i min tråd. Jag skriver inte så många kommentarer i andras trådar men jag läser och följer er. Kämpa på du med!
Kram

Sorgsen

...du påminde mig om mina trevande första rader i någon annans tråd. Kändes som jag trängde mig på och jag var rädd för "säga fel", vill ju inte såra någon.
Det vill jag ju inte nu heller men nu känner jag mig mer hemma i hela forumet.

Jag hoppas verkligen att dörren öppnas för alla som behöver denna plats på samma sätt som jag hamnade här.
Ett evigt googlande, letande och möjligheten att läsa så länge jag behövde innan jag började skriva.

Just nu hade vi ett mys-samtal jag och mannen. Jag är tillbaka i den lilla lägenheten i annat land och han kommer hit nästa vecka.
Nästan börjat bli som spela monopol, undrar hur många steg jag kommer innan jag får "gå tillbaka till gå" ;)
Nu är det kortsiktiga målet att hoppas slippa negativa dalar tills han kommer. Det onda gör ju ont men just nu känns det mest fånigt med de där tonårsfasonerna. Tror jag ska låta bli dra den parallellen för honom nu. Den kan jag suga på tills vi rastar våra rullatorer tillsammans ;)

Sorgsen

...ur våra sista månader.

Efter jag läst Fias tråd kom en tanke/minne/slutsats.

En berättelse/händelse i vanlig matbutik där maken varit inne på fyllan (min slutsats det var där).
Betett sig illa, polisen inblandad.....sånt som jag inte skulle få veta, en av många saker som hände förra året när hans fasad börjat krackelera fullständigt inför mig.
Det var mycket, som bara blev mer och korthuset rasade, slutade med att hela livet rämnade för maken.

För inte längesen, i hans nynykterhet stannade han i bilen när vi skulle handla. Drog en slutsats och förstod att här har det hänt något,han var obekväm och rädd.
För kort tid sedan var det i samma butik vi gick in, tillsammans. Tänkte då att han använde mig för överbrygga tidigare rädsla. Nu smiter han in där och handlar själv. Ett steg, kanske ett helt osynligt och oväsentligt för många men för honom var det säkert ett milakliv!

Här lämnade jag datorn och ringde upp för tala om hur mycket jag älskar honom...

Jag är så stolt över att han håller sig från spriten nu!
Det blir bättre!

Jag mår bättre och bättre, en dag hoppas jag kunna bli buren av honom när jag behöver. Där är vi inte men det blir bättre och bättre.

Till Fia! Kämpa vidare!!!

hade mitt barskåp i garaget :-)) Det tog väldigt lång tid innan jag kunde gå in där utan rädsla :-)) Och då hade ändå ingen sett mig där !

Tack för länken !! Jag är så glad att det nu börjar röra sig angåendet detta sanslösa pillerförskrivande. Läkemedelsindustrin har väldigt starka lobbister och nasare och läkarna är nog rätt lätt att övertala verkar det som. Nu kommer även lobbister från knarkmaffian på bred front och förordar legalisering av Cannabis vilket naturligtvis är fullständigt urkorkat !!

Sorgsen

...legaliseringen av Cannabis är urbota dumt!
Lägg den energin på att reda i eländet alkoholen och skevheten som vi hamnat i med allt diagnostiserande istället!

Jag vill inte se in i någons övervidgade pupiller och prata förtroende!
Lika lite väljer jag ha diskussioner med en alkoholpåverkad!

Nätet är överhopat med informationer om hur mycket farligare alkoholen är jämfört med cannabis!
Varför jämföra droger? Bort med skiten!!!!!

Sorgsen

...hos maken har jag förstått.

Rädsla över att öppna brev, att det ska ringa på dörren, att vara hemma ensam, att inte få vara hemma ensam......allt tänkbart och otänkbart...

berättade Mullegubben en bit in i nykterheten, efter de vita knogarna, att han njöt av att handla. Att inte längre avundas dem som köpte öl utan känna friheten i att inte behöva det... Nu handlar han gärna och har vid nollölshyllan träffat andra som har ärende dit. Ville bara förmedla det.
Kramar och allt gott / mt

Sorgsen

...dagar har flutit fram.
Samtal med nyvunna väninnan gör mitt pussel helare, men det är inte därför vi pratas vid. Vi pratar "samma språk " och har funnit varandra.
Snart kommer maken hit, hoppas den vänligare tonen kommer hålla i sig över hans dagar här. Det skulle betyda mycket för mig...tänk om vi kunde få uppleva en hel vecka utan större slitningar. Det skulle kunna ge avstampet till tvåveckorsperipder pch sen kanske tre-fyra-fem....åh, så skönt det skulle vara....i min dagdröm behöver augusti-september inte bli någon dramatisk övervägningsperiod...hoppas, hoppas ...jag ska göra vad jag kan för hålla kvar det vanliga, enkla, goda...

Kram på er alla härliga människor

Sorgsen

...mt ord om invanda mönster i relationer.

Känner mig i det fallet en aning privilegierad.Just de där invanda levnadsmönstren blev ju aldrig rotade hos mig.
Det får jag hoppas kan vara en anledning till att vi positivt börjar bygga vår relation nu, utan lögner och svek.
Förtroende och tillit får lov växa fram långsamt, saker som varit självklara för mig i tidigare relationer hoppas jag kan växa fram i den takt det faller sig.
Det är ett fortsatt livsprojekt jag ser fram emot, inga luftslott eller rosa moln. Ett stabilt fundament ger ju utrymme till mentala färder i alla riktningar och med tiden kanske vi vilar i mjukt formade rosa sackosäckar som inte behöver säkerhetslinor varje dag.

Sorgsen

...väntar i augusti, ett inom jobbet. Idag sa kollegan att vi tar en heldag i hennes trädgård och avslutar med att dela en flaska vin. Jag log och sa att jag dricker väldigt sällan och ännu mer sällsynt sen maken blivit nykterist. Hon suckade, klappade om mig och tyckte synd om mig.
Jag kan bara ruska på huvudet och le, det är inte det minsta synd om mig. Jag har aldrig känt något måste att dricka samma som alla andra. Jag har aldrig druckit kaffe, det fattar inte heller folk hur jag kan vara utan. Fikapauser har jag aldrig tagit. Te sippar jag gärna men inte heller något måste. Drack första koppen på 3 veckor idag.

Däremot är jag svag för bubbelvatten och cola zero, god mat och bakverk är också en last, sånt som lägger sig som bomull runt höfterna..hm

Idag har varit ytterligare en bra dag.
Imorgon blir också bra, det vet jag, känner jag.

i udda tycken och val. Numera dricker jag (lite för mycket) kaffe men det började jag med rätt sent livet. Innan hade jag inte ens alltid kaffe hemma vilket blev pinsamt ibland och väckte stor förundran. Jag har aldrig varit svag för kaffebröd fast jag är uppvuxen med bulle + 3-4 sorter varje dag... MEN jag har haft perioder med beroende av Gott&Blandat - kan omöjligt äta en eller 5 eller 10 och har slutat helt. Knäckerbröd, tunna sura rågbröd med ost o liknande är farliga fällor för mig. Din C Zero får du garanterat ha ifred för mig men Mullegubben delar din svaghet för bubbelvatten o cola.
Njut av din fina dag så njuter jag av min. Kram / mt