av FylleFia

ok. Uppmuntrad av många gör jag ett försök. Jag heter Fia på riktigt. Men jag har förvandlats till FylleFia. Mår inte bra uatn vinet och mår inte bra när vinet tagit över mitt liv. Jag är 49 år och lever men min man som också dricker. Ibland gör jag tafatta färsök att sluta. Men då min man inte är inne på att försöka sluta eller trappa ner så blir det så svårt. Var och en svarar för sina egna val. Det har jag tagit till mig här. Men det är svårt att vara duktig när vindunkar bor i hemmet. För två månader misste jag mitt jobb av den anledningen att jag inte kan låta bli. Givetvis försökte jag mörka men alla mina sjukskrivningar blev en sjukskrivning för mycket. Ingen fara säger min man då han har jobb. Jävla fara tänker jag som skönk ännu djupare i boxen efter uppsägningen. Vi har inget liv utan allt kretsar kring när vi får dricka. Nu har jag varit vit sedan nyår men mannen dricker på. Ändå lyckas han sköta sitt arbete. Jag vet varken ut eller in längre. Känner bara att jag måste tillbaka till livet igen, efter tjugo aktiva alkoholistår. Fruktar att det kommer att bli jättesvårt. Skriver mera sen, men nu har jag kastat mig ut! Det får räcka för tillfället.

Fia

mulletant
sön, 2013-12-01 - 07:34

med en lite ForumFörälskelse - dvs förälskelse som anges på forum... För övrigt: lita på katterna - fy tusan vad våra katter var känsliga för höga och irriterade röster. Tur dom inte behövde bli omhändertagna (he he). Nu är de harmoniska... men, på allvar, de är känsliga för stämningar.
Fina Fia... aldrig ska du ens eftersträva att bli FelFriaFia:) Det är fint att vara en oss ofullkomliga och felbara med vilja att förändras till vårt sannaste jag! / Filosofiska mt

FylleFia
sön, 2013-12-01 - 08:22

Tack mt! Du gör mig alltid glad. Jag känner mig också lite filosofisk idag och jag tänker på något som LillPer till mig om hur vissa människor berör oss mer än andra, även om vi aldrig träffat dem irl. Du är en sådan. Och även vissa andra som jag inte ska räkna upp namnen på, för det vore fel/fult.

Jag har nu suttit en timme och läst i anhörigtrådar. Av någon anledning ger det mig mer än min egen avdelning. (En ledtråd?) Och jag blev glad att du tittade in.

Hela mitt jag är under förändring. De tidiga mornarna. Det faktum att jag idag kan ifrågasätta utan att slå. Men jag är fortfarande feg. Ibland vill jag kommentera på anhörigsidan, ibland gör jag det utan att posta. Ut med skiten liksom (Dompa). Men jag kan inte yttra mig om andras situation när jag inte ser hela situationen. Jag vet inte ens varför min partner dricker eller varför andras partners väljer att slå.

Jag vet att jag tolererar inte ett slag. En otrohet absolut. Jag har känslor för andra män. Varför skulle inte min man ha känslor för andra kvinnor? Fast det är lätt att säga när det (mig veteligen) inte händer.

Ja, ett livsforum är detta. Och det berikar mig. Men nu ska jag krypa tillbaka i sängen, hos min man och mina "lånekatter". Lukta lite på allihopa!

Fia

santorini
sön, 2013-12-01 - 10:21

att du är nyförälskad! Det kan man bli ibland i sin gamla gubbe! Jag hoppas att ni hittar tillbaka till varandra för jag tycker det låter som att ni verkligen älskar varandra och att han är en bra man. Lite vilsen naturligtvis över den nya Fia som han inte känner igen och som blivit lite "svår":) Men han är snäll skriver du, han slår dej inte och han är generös. Han älskar dej. Goda egenskaper allihop. Och man får tänka lite som så här (nu berättar jag inte vad du ska göra utan hur jag tänkt); var hittar man den perfekta mannen? Vem är förresten perfekt? Jag? Nej långt ifrån. Jag dricker inte alkohol längre men jag har andra "fel" att reta upp sej på. Min man vill absolut inte att jag ska börja dricka igen. Jag har "hotat" med det nån gång när jag varit trött på honom för att han druckit för mycket. Jag har sagt att när jag själv drack så brydde jag mej inte om att han var full men det är knappast en lösning att jag börjar dricka igen? Nej, det tycker han inte!

På det stora hela, när jag ser tillbaka på det 1,5 år som gått sen jag slutade, så är vårt gemensamma liv mycket bättre. Min man försöker. Han dricker mycket mindre i alla fall. Han har ett stressigt jobb som chaufför, då kan han inte dricka nåt. Så när han kommer hem vill han varva ner med alkohol. Ok, det är trist för mej som saknat honom under vecka om han går "in i dimman" när han kommer hem. Då är jag lika ensam eftersom jag inte gillar "byfånen". Men oftast nu så blir det inte för mycket. Sen har han lediga veckor och då går det bra. Jag kanske måste acceptera att han behöver rensa skallen på lördan?

Sen det här med resor, ja det är en svårare sak. Jag var lite fundersam då vi åkte på semester för ett år sedan, all inlcusive dessutom. Kändes lite som "slöseri" att inte dricka då. Men jag har testat det förut under tidigare nykterhet, att tänka att en semesterresa är en isolerad händelse, man kan dricka då och när man kommer hem återgår man till vardagen. Det gick inte. Det förstörde allt jag byggt upp för åratal framåt. Gör inte det. Men jag hade en fantastisk, "minnesvärd" vecka senast utan alkohol. Jag drack soda och det gick så bra. Till min stora glädje drack maken väldigt måttligt också. Det var inte som vid tidigare resor att vi ibland var packade redan på eftermiddan. Usch.

Jag önskar verkligen att du hittar en bra lösning!

m-m
sön, 2013-12-01 - 11:07

Rolig läsning på söndagsförmiddagen!

Ja, det är väl så att när man gör ett sådant här beslut om livsstilsförändring så ger det en gungning i hela ens jag. Värdera - omvärdera nästan allt. Kanske inte heller så lätt för de nära att hänga med i ens tankar och funderingar, man gör det ju inte ens själv...

Ha en bra dag, och jag säger som mulletant, lita på katterna :)
/m

Lilla Fjäril
sön, 2013-12-01 - 13:33

Hej Fia!
Jag har läst igenom hela din tråd nu.
Vilken resa!
Jag är djupt berörd av att läsa dina uppriktiga tankar, känslor, funderingar, utbrott, reaktioner, och att se hur du kämpat dig fram till den plats där du är idag. Jag får så många tankar när jag läser, det har nästan varit som att läsa en spännande bok.
Det är ju boken om ditt liv sådant det sett ut, naket och avskalat beskrivet, men alltid med en mycket varm och fin, stundtals väldigt humoristisk ton. Du är bra på att använda språket som ett verktyg och jag tror att du haft stor hjälp i din process av att skriva här.
Du har också väckt reaktioner, känslor och tankar hos andra, och vissa av de människor som följt din resa är själva duktiga skribenter, men framförallt fantastiska medmänniskor, kloka och uppmuntrande. Bekymrade då du dröjer några dagar med ny uppdatering, aldrig dömande om du fallit av.
Jag tycker det är så otroligt uppmuntrande att läsa om ditt nya, nyktra liv och hur du reflekterar kring och hanterar det.
Jag är Uppvuxen med en pappa som inte "lyckats" med någon metod, som liksom präntat in i mig genom sin kamp att den kampen, mot alkoholen, är man obevekligen dömd att förlora. Du är ett starkt exempel på att så inte är fallet. Tack för det!
Jag förstår att oron inför kommande resa är stark, jag förstår verkligen hur lätt det vore att ta "undantagsfall" när man är på semester, det räknas ju liksom inte! Jag hoppas och tror att du kommer att fixa det! Du har gjort ett grundligt förarbete och du har varit öppen mot mannen, givit honom ärliga skäl till varför du inte vill dricka.
ATT du inte vill dricka.
Punkt
Du skriver att du känner dig mer hemma i anhörig trådarna nu.
Jag tror det är där jag ska försöka hitta lite egna svar också. För min problematik handlar nog faktiskt mycket om min pappa!
Tack för att du så ärligt skrivit om din resa, som kanske inte ens såg ut som en resa i början, utan mer som dag 1 gång på gång. När man läser hela tråden och ser hur den ena dagen läggs till den andra så ser manockså en resa som inneburit en härlig personlig utveckling! Jag är tacksam att jag hittade dig!

FylleFia
mån, 2013-12-02 - 08:41

Tack Lilla fjäril. Vilken komplimang. Jag läser ju ofta andras trådar. Ja, hela tråden men på något vis har det aldrig slagit mig att någon kanske kunde läsa min. Och ännu mindre att den skulle kunna ge något. Men det är väl så vi sjuka är. Självföringande. Tyckte om att du vågade nämna mina utbrott bland det "goda " du räknade upp. För jag hade ju det. Utbrott! Har det fortfarande men i mindre grad. Inte lika ofta och inte längre lika banalt baserade. Idag attackerar jag inte heller direkt men är tydligare med vad jag känner. För hur ska folk kunna gissa det? Något jag nästan förväntade mig förr. Min man brukade lite elakt/ärligt säga att ; Nu tappar du fokus igen Fia, för nu handlar det INTE om dig.

Tack även m-m (Jo, jag ska lita på katterna, det är min maginstinkt) och fina (nu härmar jag mt, men jag menar det verkligen, inte för att mt inte skulle mena det. Äsch, ni fattar)) Santorini för att du delar tankar på det där lilla i livet. Det där lilla som kanske ibland drev oss över kanten. Du är väl min rollmodell. Som visade för mig att det gick att förändra.

Jag är inte riktigt där än, men jag känner att jag växer ikapp. Blir den där Fia som det var meningen att skulle bli. Den Fia som mannen och även en del andra tycks se i mig men som jag aldrig har gett en chans. Eftersom jag inte riktigt gillade vad jag såg.

Mitt näststörsta problem (Vi vet ju alla vad det största är...) är tempramentet, men jag börjar lära mig att lika lite som jag kunde skylla på vinet så kan jag skylla på det. Jag är moody liksom? Jo, vem är inte det?

Gårdagen gick bra. Mycket kärlek och ömhet. Men även mycket utmaningar, för det är det han gör min man; Utmanar mig och får mig att växa. Inte genom att frågasätt som en del partners tycks göra utan genom att roa och få mig utvecklas i egen takt. Igår hade vi ett samtal om Nord Korea som fick mig att tänka till...och bli lite imponerad för att mannen kunde namnen på alla som heter likadant. Så jag hänger kvar vid honom för han passar mig. Perfekt? Nej knappast. Han kan vara dryg och lite oåtkomlig i andras ögon. Men jag har också mina fel - precis som Santorini skrev om sig själv. Jag är inte jättesvag för dumhet. Jag är ofta arg och jag tycker inte om människor som inte förberder sig för att betala i livsmedelsaffären. Hur svårt kan det vara? Här står jag med varan X som jag vill ha. Men en stor överraskning när jag efter att ha köat ska dra upp plånboken/kortet. Vända och vrida, leta slantar i kuvert (pensionär) eller fumla efter kortet medans man nonchalerar kassörskan och resten av kön eftersom man pratar i sin mobil.

Det var väl dagens utandning!

Fia

Pellepennan
tis, 2013-12-03 - 08:38

Vill bara instämma. Dina inlägg har otroligt mycket att ge. Tänkvärda klokheter och funderingar runt så mycket. Jag menar runt din resa ned alkoholen, men även mycket annat som är livet. Att man sedan kan få sig ett litet skratt då och då är uppfriskande.

Senast igår kom jag att tänka på Fia. På väg till barnhämtning när jag var tvungen att tanka. En långtradare som fyllde diesel, säkert 900 liter, en kille som tankat klart och stod och pratade i mobilen utan att gå in och betala. Vid andra sidan en tom bil som blockerade pumparna. Jag satt där och väntade på tomgång och efter typ fyra fem minuter kom en dam ut med en treåring (förmodligen barnbarn) och handen full med korv. Sedan tog det ytterligare ett par minuter av bältande, ketchup torkande, nyckelletande innan dom for iväg. Jag höll på att explodera, och kom då att tänka på din bilden av hur det fungerar i kassan...

Det är som om det skulle vara något tvångsmässigt med att folk ska äta korv på bensinmackar. Två grillade med bröd, räksallad och sedan hälla senap på... fy faaan va äckligt! Så kan det låta i huvudet när mitt dömande tar fart.

En bra och glad dag!

FylleFia
fre, 2013-12-06 - 05:22

Tack Pellepennan! Du får mig också att tänka till (och skratta ibland). Den där korven, ja. Samma eller liknande som de har på 7-Eleven. Bara lukten av den gör att jag inte vill gå in i butikerna längre (mackarna slipper jag då jag saknar bil) och sedan ser man att andra människor väljer att stoppa den i munnen. Obegripligt! Men kanske är det som när jag själv har valt att hälla vin i strupen. Man tror att man inte har ett val? Vi har alltid ett val.

Nu ska jag välja att tömma lådor och duscha. Sista jobbhelgen på ett bra tag.

Fia

FylleFia
sön, 2013-12-08 - 04:10

Den sista "morgonen" (mitt i natten) på en dryg månad som jag behöver ge mig ut i svinottan se en del av konsekvenserna av Stockholms nattliv. Igår morse stötte jag på en pingla i 30-års åldern som hade valt att gå ut barbent! Hon såg ut att må mindre bra klockan 6 på morgonen. Ensam i sina high heals i tunnelbanan. Tyckte så synd om henne, men blev lite tröstad av att hon säkert i alla fall slapp att bli våldtagen på vägen hem från t-banan. Våldtäktsmännen på förorternas och stadens promenadvägar lyser nog med sin frånvaro i denna tempratur. Alltid något!

Själv vaknade jag en timme "för" tidigt nu i natt. Ser det bara som positivt då jag hinner med en lång morgonfika. Motivationen att ge sig ut i morgonkylan är dock inte på topp. Det ÄR för kallt. FylleFia hade säkert hittat en maginfluensa eller ett migränanfall att skylla på en sån här morgon. Ett snabbt sjuksamtal in till jobbet och sedan vin för att dämpa ångest och skam.

Ett framsteg; Fick precis ett samtal från mannen som också var vaken. Han var vaken av den "vanliga" anledningen. Dålig sömn på grund av för mycket av det "goda" i går kväll. -Jaha, ska du medicinera nu då? Undrar jag. - Nej, du Fia! Jag ska hämta dig efter jobbet och sen ska jag bjuda på en nykter brunch!

Jag blev så glad. Nu vet jag att en nykter brunch innebär en eller två öl för mannen, men det stör mig inte. För mig brukade en nykter brunch innebära ett antal Bloody Mary.

Nu lådor, dusch och många minusgrader. Funderar på att köpa mig en dunjacka till vintern.

Fia

FylleFia
mån, 2013-12-09 - 10:45

Jaha, det hjälpte lite att läsa här. Det gör det oftast. Se att jag inte är ensam i denna stundtals fullständigt obegripliga värld. Min doktor har tagit semester och jag kommer inte att få någon psykoterapilight på nästan två månader eftersom sen ska jag resa.

Men jag har er och jag har min kickboxning. Jag har börjat tänka om och se vad jag har istället för det jag "missar". Men det är långt kvar. Jag är fortfarande ofta arg och den ilskan tär på mig eftersom jag är för väluppfostrad för att släppa ut den. Idag sätter jag mina sparkar på ca 1,60, en arbetskollega som kallade mig "lilla gumman" igår. Jag är inte dum och jag ser var problemet ligger. Hos henne; Jag står för allt hon avskyr. Vi är jämngamla men jag är snygg, hon är plain. Jag är smal, hon är mullig/tjock. Jag är normalbegåvad, hon vet ingenting. Jag är kall, hon är en bullmamma. Jag är stundtals rolig, hon gnäller och försöker stjäla energi. Men ändå blir JAG stött. Inser att det är missbrukaren i mig som talar, som alltid tror att jag inte duger. Men det är inte sant. Jag duger, inte perfekt, men jag har bra råmaterial att bygga på och det ska ingen avundsjuk surkärring kunna ta ifrån mig. Så idag ska du få på käften S, även om det bara blir mentalt.

FighterFia

FylleFia
mån, 2013-12-09 - 15:30

Jag läser väldigt mycket på anhörigsidorna, men jag kommenterar ytterst sällan. Precis som Buzzz skrev om att kommentera här hos oss fyllon; Jag är rädd för att såra. Bättre att låta saker vara osagda. Men här i min egen tråd har jag rätt att fundera och sätta på pränt för att reda ut mina tankar.

För länge sedan var det någon anhörig som skrev ungefär; "Jag knarkar honom". Kanske förstod jag inte just då när jag läste vad hon menade eftersom jag fortfarande var så försupen. Idag läser jag på ett annat sätt. Visst tycker jag oerhört synd om de anhöriga som lever i denna skit, på samma sätt som jag tycker synd om oss alkoholister. Men jag ser att BÅDE sjukdom och symtom är de samma.

Oviljan/kraftlösheten i att sätt ner glaset/att lämna. De tusen ursäkterna till att man inte sätter ner glaset/lämnar. Den där viljan på att skylla allt på ett olyckligt öde. Att vilja försöka igen och igen = "Jag vill en dag kunna dricka normalt" kontra "Jag vill att han/hon ska bli den där underbara människan som han/hon innert inne är". Bullshit!

Jag har större respekt för en alkoholist som väljer att dricka (nej, vi trillar inte dit) än för en alkoholist som hela tiden ska skjuta upp beslutet att försöka nyktra till efter Nyår, efter denna middag, efter att grannens ko har kalvat.

På samma sätt har jag större respekt för de anhöriga som faktiskt väljer att lämna i en ohållbar situation än för de som hoppas på att det ska bli bättre när alkoholisten har slutat dricka, slutat slå, fått en behandling, sett vad han har.

jag vet att en alkoholist agerande berör i snitt 3-4 personer till. Men med undantag av de små barnen (som jag aldrig har sett skriva här) så kan de där 3-4 personerna välja att ta avstånd. Liksom alkoholisten kan välja att sluta. Valet är alltid vårat eget. Men för mig är det viktigt att tala klarspråk, kanske är jag infantil?

Jag tror ibland att vi människor är så jävla bortskämda med att alltid lämna över till en "högre" makt (AA bland andra) så att vi glömmer att se våran egna inneboende styrka. Söka hjälp är inget som jag nedvärderar, men att bara lalla på och konstatera att; "Oooops nu gick det snett igen!" Men att bara hoppas på imorgon/nästa gång är ren och skär idioti.

Jag själv är fortfarande osäker på hur jag ska göra i vår. Ska jag flytta tillbaka till "min" alkoholistman (är han det?, jo det tycker jag) så gäller det för mig att acceptera hans drickande fullt ut. Jag kan inte ändra honom och framför allt har jag ingen rätt i att begära en förändring. Kanske skulle jag se det annorlunda om jag hade små barn inblandade. Då skulle jag nog inte gå tillbaka och leka med tredje persons liv.

Fia

m-m
mån, 2013-12-09 - 16:20

Har också tänkt i liknande banor. Vems är missbruksproblemet egentligen? Känns som att man är två som delar på det, även om den ena inte missbrukar någon alkohol (i det här fallet) alls. Det verkar vara lika svårt att bryta sig ur ett förhållande där missbruk förekommer som att stoppa sitt eget. Jag dömer ingen, utan bara tänker utifrån det jag läser.
/m

NyMan
mån, 2013-12-09 - 17:48

Har sett dina fotspår och avtryck i flera trådar, både idag och innan och måste förmedla känslan som jag nästan uteslutande får när jag läser något som du har skrivit:

Fan va' go' du är! Inspirerande, kul och tankeväckande! Du är en riktig människa, en av mina människor, som jag är så glad att jag har lärt känna och som finns i mitt liv, även om det är på ett forum på nätet. Tyckte det var viktigt för mig att tala om det för dig, eftersom jag har blivit mer tydlig med att uttrycka vad jag tycker och vad jag känner även i mitt övriga liv.

Det var bara det. Kram!/NM

santorini
mån, 2013-12-09 - 19:02

som vanligt, kan man säga, för han/du NM är en av "mina" människor. Det jag håller med om nu är att du Fia är så jäkla bra! Jag tittar alltid efter dina inlägg för du skriver i klartext och det gillar jag. Ingen bullshit utan rakt på sak. Jag håller oftast med dej också. Just det här att den medberoende är lika beroende som sin alkis, det är ett intressant sätt att tänka. Ny vinkel för mej men absolut, så verkar det vara. Jag kan förstås vara lite stöddig nu som nykter sen prick 1,5 år men det där med att hoppas och önska, det hör inte hemma här. Det går inte att hoppas att man ska klara det om man verkligen vill bli nykter. Då är det just do it som gäller.

FylleFia
tis, 2013-12-10 - 10:14

"Man får de vänner man förtjänar" brukade min gamle ärkekonservative pappa säga. Kanske hade han rätt, ni vet den där om att även en blind höna... Jag blir rörd och generad, men samtidigt glad och får en känsla av att jag kan vara på rätt väg. Tack NyMan och Santorini för era snälla ord, dom lyfter mig verkligen samtidigt som jag känner att jag "luras". Jag känner mig varken inspirerande eller tankeväckande. Kul? Jo det kanske. Humor har liksom alltid varit en del av mig. En del av min skyddsutrustning. Men jag försöker att komma ur den, skyddsutrustningen alltså. Jag vill vara naken här, för är jag inte det så kan ingen gissa sig till hur jag mår. Och jag behöver forum, jag behöver fortfarande påminna mig om varför jag inte ska dricka.

Jag var inte vidare förtjust i FylleFia och den här nya Fria Fia är fortfarande ett stort mysterium för mig. Varje dag så bearbetar jag små saker som jag aldrig ens sett förut. Jag tvivlar ofta på mitt eget förstånd, men det har jag lärt mig att det är ett hälsotecken. Så jag blir som sagt glad och generad för att ni ser min lilla kamp. Sen att det var just ni två väger mycket. Två som har gått före. Santorini som är min rollmodel och NyMan som jag gillar för texter och människosyn/ödmjukhet. Tack!

Ja, m-m. Jag har funderat mycket på medberoende, eftersom jag tänkt att kanske kommer jag att hamna där. Men jag vill inte göra de klassiska misstagen och bara hoppas. För hopp hör inte hemma i denna kamp (Santorini). Hopp är något man kan känna inför en trisslott, men inte för ett livsavgörande beslut. Kanske blir medberoendet annorlunda om man själv har alkoholproblem. Jag ser igenom skiten och lögnerna. Och jag varken förbannar eller föraktar alkoholisten i mitt liv. Jag vet exakt hur svårt det kan vara att sluta. Och jag dömer inte. Däremot funderar jag på om jag är redo på att satsa resten av mitt liv på att se på när en människa går ner sig. Känner mig ond, det där ; "For better, for worse" fick inte min man när han äktade mig, men det är hans misstag. Jag höll inte kniven mot strupen på honom under vigseln. Han valde själv.

Snart är det dags för mig att välja. Om en vecka så åker vi. Ska jag hålla mig nykter eller ta ett medvetet återfall? Just nu lutar jag väldigt mycket mot att vara nykter. Men jag vet att anden kan vara stark medans köttet är svagt. En sån "bra" ursäkt! Det bara hände. Ingenting ska bara hända här. Inte som i höstas när jag kände mig "tvungen" att dricka på kollegans födelsedag. Idag är jag medveten om att en fylla leder obevekligen till nästa fylla. Samtidigt som en sjuk störning i mig säger att; "Men du kan ju det här nu Fia. Du kan ju sluta." "Vad gör en månad hit eller dit för roll?"

Jag inser att jag är lite borta och att hissen inte går hela vägen upp. Men samtidigt är jag en envis fan. Mina knäppis inpulser ska inte få besegra mig. Jag behöver inte drycken, jag är konstig nog ändå.

Sen kärleken då? Har haft sällskap i natt av mannen som en än gång fick sova i katthemmet. Inte av osjälviska själ (Jag har oftast en agenda) men för att vänja mig igen att sova brevid. Nu ska vi ju göra det i fyra veckor snart. Jag må vara konstig men jag sover bättre själv. Visst är det gosigt att mysa, men är det bekvämt? Nej, det är inte bekvämt med en nästan två meter lång karl i sängen som fläker ut sina lemmar. Han sover ofint min man. Själv kryper jag ihop till en liten, liten boll för att varken störa katter eller make. Kanske en del av min sjukdom, att jag inte vill ta plats? Vågar? Absolut? Vill? Nej, det är inte hyffsat.

Nåja, en skön dag idag. Varken arbete eller andra krav väntar. Jag kan suga på mitt morgonkaffe i evigheter och sen gå och lägga om mig igen. Vardagslyx! Verkligen då jag tittar ut genom fönstret och ser att snön/isen har smultit ihop till stora vattenpölar vid trottoarkanterna. Att krypa ihop med katter och "En tesked jord och hav" känns lyxigt. Äkta lyx är att få göra vad man vill. Äkta lyx är inte en ny bil.

Fia

Tusculanum
tis, 2013-12-10 - 11:41

Jag kan inte annat än att hålla med lovorden över din förmåga att skriva och formulera dig. När jag läser dina texter inser jag att ett alkoholmissbruk och ett medberoende inte är så självklart enkelt som det kan förefalla. Det finns även i detta flera nyanser. Det är sällan som något bara är svart-vitt utan oftast finns hela färgskalan att ta ställning till.

Om jag nu får vara konkret ett ögonblick tycker jag att du under inga omständigheter skall ens fundera på ett medvetet återfall under den kommande semestern. Enligt mitt förmenande är det precis den öppningen reptilhjärnan behöver för att jobba för ett återfall.

När vi har kokat ner alla kanske, men och varför inte inför frestelsen att dricka igen är det inte den fysiska bakfyllan som är värst. Den mentala bakfyllan av självförakt är långt värre och går inte att bota med en värktablett. Det är, som vi alla så väl vet, självkänslan som bygger nykterhet.

Men allt det här vet du och jag är övertygad om att du tar ett beslut som du själv kan vara stolt över.

May the Force be with You

m-m
tis, 2013-12-10 - 15:20

Instämmer med tidigare skribenter och tackar för support i mitt tråkiga mående.

När det gäller dig och maken tycker jag att du själv skriver (mellan raderna?) hur du vill ha det - "om jag är redo på att satsa resten av mitt liv på att se på när en människa går ner sig". Observera, han väljer att gå ner sig. Jag vet att det tidigare är skrivet en del om att ställa ultimatum eller inte, och att det inte går att tvinga någon till något. Nej, det kanske inte går, men om min man skulle välja att göra något som blir väldigt destruktivt för vårt förhållande och då menar jag inte bara alkohol, utan vad som helst som prioriterar bort det som är jag och han, så vet jag inte om jag skulle kunna vara kvar i det. Jag har varit med om det i en tidigare relation, det handlade inte om alkohol, utan arbete. Orsaken till uppbrottet blev i ord inte arbetet, men arbetet orsakade att vi gled ifrån varandra och att det blev oförenligt att hitta tillbaka till kittet som fanns från början. Jag menar inte att måla fan på väggen eller säga att du ska välja bort honom, men han har ju också ett ansvar att välja, och att då välja det som är viktigt för er relation.

Angående medvetet återfall, tycker jag som Tusculanum. Jag tror inte att det är rätt väg att gå, om du vill behålla din nyfunna/nyvunna(?) självkänsla. Tror att det kommer att tära på dig både innan och efter. Tror att du kommer att klara det!
Kram m

FylleFia
tis, 2013-12-10 - 18:56

Sanningar svider så förbannat. Jag ser ju vad du ser m-m. Jag är inte redo för att vika mig, att sitta still i båten och bli en "snäll" anhörig. Men likt förbannat så ser jag ju att det går. MB och Santorini fixar det och jag blir frustrerad av tanken på att jag kanske inte kan fixa det. Jag väljer den kloka och fega utvägen med att ta till tid. Nu ska vi ju tillbringa fyra veckor tillsammans mannen och jag. Så där otäckt nära som man måste i en bungalow. Inga rum att dra sig undan i. Knappast lär det bli tid för egna funderingar. På stranden tänker någon klok sate. Fundera på stranden Fia. Nej, tyvärr sä fungerar jag inte så. Ge mig sol och hav och jag är totalt bortkopplad från vardag. Jag tänker inte utan bara finns till
Fast kanske kan det bli annorlunda denna semester när jag känner att alkohol ska inte blandas i smeten. För jag vill inte, inte nu, inte idag.

Som jag skrev innan så är jag stundtals obekväm med denna nya Fria Fia. Allt djävla analyserande tär på mina krafter. Jag önskar ibland att jag kunde vara en sån där lycklig person som traskar genom livet utan att tänka. Men jag kan inte. Jag flyr ständigt från tänkandet. Nu är mina nya droger kickboxning och böcker. Ja det kunde ha varit värre; Heroin och godis kanske. Men den där verklighetsflykten stör mig. En vän - som jag givetvis blev skitarg på - påtalade detta redan för 13 år sedan. Han sa något liknade som; "Varför läser du hela tiden Fia? Inser du inte att det är en flykt?"

Idag kan jag svara. - Jo jag inser det och jag försöker omvärdera. Det är inte alltid lätt men tanken är sådd. Tack m-m och Tusculanum för input. Jag vet att ni har rätt.och jag ska låta era tankar gro i mig. Både om att hålla mig nykter under semestern och undvika den skam och ångest som följer. Men även om jag vill förbli ett par. Jag trivs i min självvalda ensamhet samtidigt som jag ser att mannen är en "catch".

Fia

santorini
tis, 2013-12-10 - 20:50

Kul att det är lite spännande diskussioner här! Det är så bra att skriva ner sina tankar. Även för mej, fortfarande. Jag kan inte riktigt känna igen mej i bilden som den "snälla" anhöriga. Jag är inte alltid snäll, jag för liv och gör det lite svårt här. Men jag har accepterat att min man dricker alkohol, för mycket ibland. Det är nu så bara att jag får ta det onda med det goda och det goda överväger. Jag inser att det perfekta finns inte. Med min nya livsstil så har allt förändrats till det bättre. Inte över en dag men sakta. Det har bromsat hans drickande rejält. Det kanske blir ännu mindre?

Nu vet jag inte riktigt hur mycket din man dricker men jag har inte den uppfattningen att han är alkoholist? Han dricker för mycket i alla fall och du blir frestad då eller? Det blir ju inte jag. Det har jag inte nånsin blivit sen jag bestämde mej för att sluta. Otroligt nog.

Det där är en sak som du måste känna vad du klarar men ha inte för bråttom att skippa honom i alla fall. Jag tycker det låter som om han har många goda sidor också, din man. Och han verkar vara villig att ge dej tid.

Ett råd vill jag absolut ge, drick inte på semestern. Jag har gjort det under tidigare nykterhet, tänkte att semestern är ju en avgränsad period och när man kommer hem så är man tillbaks i vardagen igen. Det gick inte. Jag drack alldeles för mycket under semestern och när jag kom hem skulle jag trappa ner osv. Det tog flera år innan jag fick kraft att sluta igen. Det kanske kan funka för nån men det är inte värt risken. Mina bästa semestrar har jag haft som nykter. Mest "minnesvärda" också:) Jag tycker det låter underbart att du kan koppla så av med sol och hav. Härligt! Och jag tycker gott du kan frossa vidare i kickboxning och böcker! Åtminstone böcker har inga skaderisker!

FylleFia
fre, 2013-12-13 - 20:27

Hihi! Nej Santorini, nu missförstod du. Jag har aldrig sett varken dig eller MB som "snälla" anhöriga. Jag tror visst att båda ni kan rya ifrån ordentligt. Och det var väl det jag menade. Jag blir nog heller aldrig "snäll". Att hålla käften ligger i inte i min natur. (Bra ursäkt?).

Inte heller ska jag kicka mannen helt än. Han är en bra man, trots sitt drickande. Och även där har du nog rätt. Min man är nog ingen alkis än men en riskkonsument. Som jag ser det så ligger skillnaden i om man kan sluta dricka trots att alkohol finns tillgänglig. Min man kan sluta fortfarande, vilket jag INTE kunde de sista åren. Så nej, jag ska inte dricka på semestern. Efter mycket om och men har jag tagit ett beslut. Jag vet ju att min nedtrappning efter semestern kanske inte kommer att fungera och jag vill inte chansa. Jag har inte råd. Men visst är jag fortfarande orolig. Mitt förstånd säger att man kan ha en bra semester men min sjukdom/mitt knäppis jag tycker att det ska "passas på". Frikort för att det inte är vardag. Men nej, jag vill inte. Och jag vet att jag inte kommer att "falla" eller "hoppas". Valet är mitt. Jag väljer att inte dricka. Vare sig jag blir trängd, glad eller sugen för att mannen får.

Visst kommer det att kännas sorgligt att inte få ett glas champagne på sin 50-års dag. Men samtidigt ett statement för mig själv. Jag kan och kommer aldrig att nöja mig med ett glas.

Idag hade jag ett möte med mannens brorson som ska sitta kattvakt i en månad. Han liknar min man lite. Jag ser min man som yngre. Och givetvis hade den unge mannen en flaska mousserande med sig. Och han blev nog generad när den Festliga Faster Fia inte ville ta ett glas. När jag förklarade att jag var alkoholist. Men bara i början. Efter att jag hällt upp för honom och hans stora kärlek så släppte den där nojjan som nyktra personer kan känna för oss som inte dricker. Men jag tror att de först kunde slappna av när de kunde ta hissen ner. Gissar att de hade bråttom till ett luciafirande utan "tokiga" släktingar. Och jag tror att det blir bra. Unga ska få exprimentera.

På tisdag ska mitt expriment ta sin början. En nykter Fia med en man som inte har tagit det steget. Är detta slutet? Jag vill inte det. Jag tror inte det. Han är tidvis en idiot, min make, men samtidigt en bra karl som du Santorini skrev; Han ger mig tid att hitta om mig själv. Och han är den vackraste man jag vet. Nej, inte bara fysiskt men han har en bra själ. Det var därför vill.slutas ord sårade mig så. Jag får kritisera mannen men inte någon annan. Ifrågasätta? Ja! Kritisera? Nej! När han skrev att min man var "så snäll" som lät mig bo i en kolonistuga. Min man har aldrig "låtit" mig göra något. Han tar för givet att jag kan tänka och fatta beslut själv. Det är fint! Det är respektfullt.

Fia