ok. Uppmuntrad av många gör jag ett försök. Jag heter Fia på riktigt. Men jag har förvandlats till FylleFia. Mår inte bra uatn vinet och mår inte bra när vinet tagit över mitt liv. Jag är 49 år och lever men min man som också dricker. Ibland gör jag tafatta färsök att sluta. Men då min man inte är inne på att försöka sluta eller trappa ner så blir det så svårt. Var och en svarar för sina egna val. Det har jag tagit till mig här. Men det är svårt att vara duktig när vindunkar bor i hemmet. För två månader misste jag mitt jobb av den anledningen att jag inte kan låta bli. Givetvis försökte jag mörka men alla mina sjukskrivningar blev en sjukskrivning för mycket. Ingen fara säger min man då han har jobb. Jävla fara tänker jag som skönk ännu djupare i boxen efter uppsägningen. Vi har inget liv utan allt kretsar kring när vi får dricka. Nu har jag varit vit sedan nyår men mannen dricker på. Ändå lyckas han sköta sitt arbete. Jag vet varken ut eller in längre. Känner bara att jag måste tillbaka till livet igen, efter tjugo aktiva alkoholistår. Fruktar att det kommer att bli jättesvårt. Skriver mera sen, men nu har jag kastat mig ut! Det får räcka för tillfället.

Fia

LillPer

Du har stakat ut din väg väldigt bra och är tydlig.
Det är skönt att läsa och jag delar dina insikter och det genuint sunda förnuft du ständigt visar prov på .
Jag skulle tänkt och resonerat likadant som du FIA,
men kanske åkt iväg på resan och eventuellt lyckats sköta mig. Men troligen inte i det sinnes tillstånd jag är i just nu.

Nåväl, jag är inne på en ny resa igen och har dag fyra som sällskap just nu.

Det känns rätt ok att vara LillPer igen.

Sköt om dig.
LP

FylleFia

Tack LP! Jag blir glad av dina rader samtidigt som jag blir oerhört generad. "Genuint sunda förnuft". Haha, har du verkligen läst och kommenterat i rätt tråd? Jag är ingen raketforskare direkt och ibland ligger mitt empativärde långt under noll. Men det är trevligt att andra kan se det annorlunda. Som m (m-m) skrev i din tråd. Vi behöver alla bekräftelse.

Mitt val om ickeresan i jul-och-nyårshelgen är ett av de tuffaste jag har fattat eftersom jag älskar sol (Vem gör inte det) så när jag får höra att jag kanske inte är galen blir jag glad. Talade med min bästa vännina idag. Hon tyckte att jag skulle chansa och åka iväg, precis det som kanske hade blivit ditt val. Men jag har överkonsumerat alkohol i tjugo år. Jag såg också senast hur min "chansning" i somras gick. Två nyktra dagar av 21. Drack direkt vi hade packat upp och satt på första strandkrogen. Detta trots att jag dygnet innan tagit antabus. Klok? Jag? Knappast.

Fia

LillPer

Jag har kommenterat i rätt tråd! Fast jag fick läsa inlägget en gång till eftersom du tvivlade.

Det här med resan är ju grymt tufft, det fattar jag. Jag älskar också resor och överkonsumerar också på resande fot då jag väldigt gärna vill förstärka alla de positiva känslor som kommer med resandet och upptäckandet.
Jag har tex. ensam klättrat och vandrat upp för bergstoppar, för att däruppe öppna en kall omskakad pilsner som jag stjälper i mig på hög höjd för att få ett gott rus tillsammans med storslagen utsikt.
Det räcker alltså inte med hela grejen i sig självt, jag måste förstärka upplevelsen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera stora eller små upplevelser. Jag blir euforisk och så uppfylld av allt det sköna, nya, möjligheterna osv.

Jag dricker "aldrig" då jag är nedstämd, typ. Aldrig är ett starkt och dumt ord att använda i många sammanhang.

Jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att din man med denna resa, som han tidgare inte velat göra(?) vill få den gamla Fia tillbaka? Att få dig att falla in ditt gamla mönster med dryck o annat? Det känns sådär, tycker jag.
Självklart kan min reflektion vara helt fel?
Jag tänkte faktiskt på dig och detta under min löprunda igår.
Otroligt hur detta forum och människorna härinne sätter avtryck i ens medvetande.

Jag skickar inga vassa kommentarer om det inte känns befogat, hahaha, så oroa dig inte för det!

Kram från
LillPer

FylleFia

Vaknar så utsövd! Före 04 på morgonen och börjar inte jobba förrän 08. Härlig morgontid med långkaffe och forumläsning.

Igår var det så vidrigt väder ute så till slut gav jag upp promenadtanken. Det fick bli en lunch med mannen istället (där vi än en gång fastnade i den där trista resebråket) och sen kröp jag i säng redan vid 16-tiden med katter och böcker. Så skönt att ligga där och lyssna på regnet.

Jo du, LillPer. Du har nog förstått det mesta rätt. Jag vet inte mannen medvetet vill locka tillbaka fyllot i mig. Det tror jag dock inte, han är ingen elak man. Men han saknar mig och den "gamla goda tiden". Fattar inte riktigt fast jag förklarar om-och-om igen att jag har förändrats, jag vill förändras. Jag har aldrig sagt att vi aldrig mer ska resa tillsammans, eller för den delen ta en drink. Bara inte än.

Resandet har alltid varit vårat stora delade intresse. Barnlösa som vi är och med hans relativt fria arbete har vi rest mycket och ofta. Men aldrig till ställen med för lång flygtid. Min mans smärtgräns har gått på max 8 timmars flygtid. Men nu försöker han locka mig med sånt jag velat, men inte tidigare gjort tillsammans med honom. Respektlöst? Eller bara dumt? Desperat? Jag vet inte.

Precis som du har jag varit/är likadan. Själva upplevelsen har aldrig "räckt" utan ska toppas. Har exempelvis legat 300-400 meter ut till havs på en luftmadrass med en kall öl. För havet, solen och vågrörelserna räckte inte till? Galenskap.

Nu kattlådor och dusch. Tror det blir en bra dag idag.

Fia

FylleFia

Förändringar tänker jag mycket på just nu. Är det bra eller dåligt. Tänker på AA: Inga stora förändringar det första året. Vem har kommit fram till just det första året? En cykel...visst förstår jag det. Men samtidigt tror jag att det i vissa fall kan vara svårt att ta en ny väg om inget förändras. Det finns inga alternativ. Jag kan ta motorvägen in i det trygga eller tassa ut i ett snår där jag inte känner mig säker. Fler vägar måste byggas och alkoholforum är en av dem. Ett alternativ.

Jag är lite låg idag. Dels av en film som jag såg på Shiraz tråd. Men framför allt av två möten jag har haft igår och idag. Båda mötena med folk från min förra arbetsplats. Där hade vi en minst sagt sjuk alkoholkultur. Vi söp som svin på de otagliga firmafester som företaget stod för. Sen pratade vi skit om dem som "föll igenom". (Jag som van alkis föll aldrig igenom offentligt) Igår på hemvägen träffade jag en av de gamla arbetskamraterna. Söt tjej. (vänninan A) Med grova alkisproblem, hon är asiat och de har ibland en genetisk anledning till varför de spårar ur så totalt. Nu var hon nykter och nybliven mamma. Jag hoppas så att det där moderskapet inte är en quick fix.

Sen kommer jag hem. Pysslar med mitt. I mitt pysslande ingår en sak som jag fått av en annan fd. arbetskamrat. Tanken slår mig; jag borde ringa vänninan B och tala om hur jag glad jag är för denna sak. Big misstake. Vänninan B är som hon brukar. Lättsam, full, så ångestfylld över sin livssituation som hon inte har kraft att förändra. Jag blir ledsen av att prata med henne. En kvinna med så många livsdrömmar och idéer. Jag nämner även mötet med vänninan A och enligt B så ljög hon om både arbetssituation och annat. I stället för att ta tag i sitt liv valde A att föda barn.

Så jag funderar mycket. Är det ok att som vänninan A, skaffa barn till världen och tro att det ska bli bra? Är det bra att som vänninan B bara fortsätta att kämpa?

Ska man göra som jag? Asfaltera den nya vägen själv? Riva i snåren?

Jag tror inte mycket på vännen A:s utväg. Förändra. Men till priset av att sätta en tredje persons (barnets) välmående som insats?

B? Att bädda in sig i en kokong av bitterhet?

C? (Jag själv) att slåss mot demonerna och samtidigt bli dryg och elak?

Jag ställer frågor till mig själv, listar fråga och svar med förhoppning om att jag ska hitta rätt .

* Bitter? Nej ( bara jag har valt min framtid/mitt öde)

* Arg? Som satan.

* Förvirrad? Jodå.

* Feg? Nej/Ja? Jag vet inte.

Inser vart mitt arbete med mig själv ska ligga.

Fia

PS: Varför är vi människor så jävla rädda för förändring? Vad kan hända? Jag inser att jag är lite naiv och att det invanda kan kännas "tryggt". Men är det tryggt att supa bort sitt liv? Att stanna hos en partner som får en att må dåligt? Att leva i status Q? Vem var det som sa/myntade "Jag tänker, alltså finns jag" , eller något liknande? Ibland tror jag att jag blir rädd för mina egna tankar. Det vore så mycket enklare att bara bädda ner i bomull. (Anli) DS

markatta

Jag tänker, alltså finns jag. Det var Descartes, någon filosofgubbe som sa så. (Lustigt vilka delar från skolundervisningen man minns, själv har jag mest lagt onödigheter på minnet)

Jag tror på din väg Fia, verkligen. Varför? För att du är ärlig mot dig själv och för att du valt en förändring för din egen skull. DU kommer få leva med DIG för resten av livet så att vara egoistisk när man måste ser jag inte alls som något dåligt. Det är inte drygt och elakt att själv sätta gränserna för sitt eget liv. Tvärtom så tror jag att man blir en bättre medmänniska och får djupare och ärligare relationer om man tillåter sig själv att vara lite egoist ibland.

Du är väldigt smart. Kanske därför det ibland blir jobbigt, för det finns en hel del att bli arg över när man inte stoppar huvudet i sanden/bäddar ner i bomull. Ge dig själv pauser från att tänka ibland. För mig funkar fysisk träning bra, flera timmar efteråt är jag liksom i "zen mode". Vi har alla våra sätt att hitta våra vägar och huvudsaken är väl att man letar? Sticker man huvudet i sanden så lär man ju aldrig hitta den.

Hoppas du får en bra helg!

FylleFia

Tack Markatta! För Descartes. (tror din skola var bättre än min ;-)) Tar till mig tanken om "zen mode". Nu går jag ju mina powerwalks men ska sanningen fram så tänker jag jättemycket under promenaderna. Så kanske bör jag börja fundera på om det finns någon annan slags träning jag kan ägna mig åt? Kanske något med rytmik och rörelser som gör att man bara kan fokusera på det man håller på med för stunden. Ni är det närmaste jag kommer "zen mode" att arbeta. Jag hinner inte grubbla på arbetet. Vet inte längre vilken helg för i raden som det är jag arbetar igen. Dels mina "egna" helger och sedan mina arbetskollegors. Det finns alltid de som vill byta bort sin helg. Helgen tycks vara "helig" i vårat samhälle. Och jag förstår. För många har partners och barn som de bara hinner att umgås med i helgerna. Jag jobbar gärna eftersom det ger mig ett "yttre" skäl att inte kunna träffa mannen. Att inte vaggas in i våran lilla tresamhet, med honom, mig och alkoholen.

Men han blir ledsen. Känner sig bortvald och eftersom detta är ett äktenskap/en relation som jag vill ha kvar så har jag lovat att helgen om två veckor så ska vi tillbringa tillsammans. Det ska bli ett spännande expriment som jag faktiskt ser fram emot. Men idag är det arbete som gäller. Och tunnelbana. Med rak rygg ska jag väja för de sista "lördagsfirarna" och samtidigt försöka att undvika att trampa i någons spya. För några veckor sedan såg jag en kille som spydde hela vägen mellan två hållplatser. Ca två minuter. Tycker de som städar dessa vagnar verkligen är människor att se upp till. Tror inte jag skulle orka mer än en dag.

Jag märker att jag ser saker nuförtiden. I fyllan brukade jag bara titta. Man lär sig något nytt varje dag.

Fia

markatta

Jag fattar om han blir ledsen, din man, känner sig bortvald. Själv kände jag mig bortvald varje gång mina alkisar valde att dricka.

Jag har använt olika strategier med olika alkisar, beroende på vilken typ av relation vi haft och egentligen i vilken grad jag blivit påverkad av deras drickande. För pojkvän och pappa gäller det att jag inte vill ha någon relation alls till dem om de väljer att dricka. Inte ens sedan sambon blev särbo skulle det funka om han bara valde att dricka då han var hemma hos sig eftersom jag ändå blev drabbad och fick "städa upp" efter honom.

Däremot har jag en vän som är alkis men där har jag sagt till honom att han alltid är välkommen till mig bara han är nykter/inte bakis. Jag är inte medberoende till min vän. Han har aldrig varit elak mot mig eller satt mig i knipa p.g.a. alkoholen. Jag vill bara inte träffa honom då han är full då jag inte får ut något av de mötena och som jag ser det så är han inte riktigt min vän då utan en alkoholsnedvriden karikatyr av min vän. Kanske är det där du är med din man även om du inte har riktigt samma anledningar? Att du kan förklara att du gärna träffar honom men utan alkohol, att det kostar för mycket för dig. Då har han ju faktiskt ett val, skippa alkoholen om han vill träffa dig, utan att du för den skull påtvingar honom något beslut om att vara helnykter. Gör du tydligt att det är p.g.a. alkoholen så är det ju inte han som blir bortvald, bara du som väljer bort alkoholen i ditt liv. Det är ju snarare han som väljer bort dig om han måste dricka då ni ses.

Kram

Nike

Fia, jag känner igen så mycket här, ffa relationen till din man. Jag och min särbo har också väldigt fria jobb, alltid tyckt om att resa, äta och dricka gott - det har på många sätt definierat och liksom skilt ut OSS, vad som varit VI, i relation till allt annat i vardagen, småbarnsfixande, jobbstress, städning etc. Vi är sedan några år också särbos och har tidigare pratat ganska mycket om alkoholen och alkoholens roll för oss individuellt och tillsammans. Dock inte i termer av att sluta dricka, och nu när jag sitter här efter att läst i forumet i över ett år och funderat och vridit och vänt på allt så funderar jag själv mer och mer i de banorna. Dock känner jag mig inte redo att dela med mig av funderingarn til honom, detta är väldigt privat för mig och jag vill hålla processen för mig själv än så länge. MEN - jag är så himla rädd att förlora min man, vår identitet, att vi ska få tråkigt, eller att han ska tycka jag är tråkig och inte vilja vara med mig mer. Jag VET att det låter oerhört jag-svagt, för visst, vill han inte ha mig utan alkoholen så är han ju inget att ha - rationellt vet jag det, men det KÄNNS inte så. Och, jag tror inte att det eg. kommer bli så, jag är nog den av oss som har svårare att släppa alkoholen (ffa dess symbolvärde) än han, jag är bara lite rädd för vad jag kommer att upptäcka, vad vår relation är utan alkoholen, och att den nog måste förändras. Det känns så ...hotande på ngt sätt. Att läsa din tråd har hjälpt mig jättemycket. kram Nike

FylleFia

Godmorgon och Välkommen hit Nike! Vad bra att du börjat yttra dig. Även jag smög runt här bra länge innan jag började skriva. Och det var ett bra beslut - att skriva lättar upp. Det blir ett sätt att fånga tankarna som kanske annars bara flxar förbi. (Ungefär så beskrev MB det.) När det gäller diskussionen om tresamheten (du/jag + kärleken + alkoholen ) så flyttar jag över till Victoria (där du redan hälsat på) eftersom det känns rätt. Flera kloka kvinnor har kommenterat tresamheten där. Tycker inte du är jag-svag och jag blev glad över att du vågade ta steget att börja skriva. Att det bland annat var hos mig tar jag som en stor komplimang - shit, kan jag kanske ha hjälpt någon? Kram Nike - segergudinnan. Vi hade en kille här på forum (Dompa som har slutat skriva nu) som brukade citera "dig". Just do it!

Fia

PS: Fortsätter mina tankegångar här. Om småbarnsår och den alternativa livstilen. När jag och maken träffades så kom vi ganska direkt på det klara med att våran kärlek inte skulle behöva bekräftas med avelskap. Vi hade våra anledningar. Han säger att han inte gillar barn. Jag brukade också säga så, för att det var enklast så. Jag slapp förklara för omgivning varför jag inte ville ha barn. Men ska sanningen fram så var det bara en del av sanningen. Jag förblev barnlös för att jag är en egoist och insåg/inser att barn kräver väldigt mycket som jag inte var beredd att ge. Varken tids-eller-känslomässigt. Jag skulle ha blivit en dålig mor och då ska man inte ha barn. Inte idag när man kan välja (i västvärlden).

Så mannen och jag blev varandras allt. En enkel livstil utan krav. Som du nämde; Resor, vin och mat. Bra fria yrken. Inga måsten, inga lån. Inga statusuppdateringar på facebook. Vi målade inte ens lägenheten Stockholmsvit. Vi bara var. Livet var en fest som varade i drygt 20 år. Tills...jag sakta vaknade och insåg att vi var just tre! Jag som inte vill dela? Jag som inte vill ge? Nu gav och delade jag även med BIB och jag gav till till ångesten. Inte riktigt min plan A.

Så när plan A inte fungerade konfronterade jag mannen; "Kan vi köra plan B?". Han var inte redo. Kanse behöver stackarn ett glas för att "stå ut" med mig? Så då fick det bli plan C. Vi splittar. Jag har ingen aning om detta är en bra plan, men jag vet att alfabetet är ganska långt och jag vet att när jag är klar i huvudet så kan jag tänka om.

Jag tror jag förstår hur du känner Nike. Man/jag vill inte förlora det enda man/jag har genom att utmana. Tanken att bli ofrivilligt ensam är skrämmande. Där har jag inga råd att ge. Men jag vet att JAG nog föredrar att resa ensam om det inte kan bli bara vi två. Vill mannen inte ha mig som jag är så är det hans förlust. Även min...men jag är inte längre rädd för ensamheten. För i tvåsamheten var alltid NÅGON utanför. Ibland jag, ibland mannen, ibland flaskan. Och tresamheten är jag inte redo för. Jag vägrar att dela!!! DS

Gammel tanten

Vilket välformulerat inlägg du skrivit. Förstår precis hur du tänker.
Hoppas du och mannen hittar tillbaka till varandra.
Ni bor ju i varsin lägenhet. Kan inte din vara en helt alkoholfri zon om och när han kommer påbesök.

Önskar dig en fin dag!
Kram
Tanten

FylleFia

Tack Tanten! Dina ord värmde och just idag när jag behövde dem som bäst. Hela dagen har varit ett enda stort kaos. Alla på jobbet är stirriga och jag tror mig se varför. Lönen kommer först på måndag. Helgplaner välts omkull. Även jag var stirrig idag. Mest över mitt ärliga inlägg till Nike om mina livsval. Att välja bort barn är inget jag brukar ventilera. Folk fattar inte. Det är faktiskt lättare att att gå ut som alkoholist än som frivilligt barnlös. Men gjort är gjort. Jag kastade ut mig i mitt fulaste (?) jag.

Regn och blåst över Stockholm gör det inte roligare att leva. Idag är exakt en sån dag som jag hade valt att ta ett återsteg. TV-soffan (men inte tittade jag) med lite tända ljus för att "mysa" till fredagen. Jag skulle vilja skriva att jag väljer bort det för att jag är aktivt stark. Så är inte fallet. Jag väljer bort för att jag ska upp 03:00 inatt. Jag har målat in mig i ett hörn. Inte alltid det mysigaste hörnet men en relativt "lätt" väg ut från missbruket. Jag ser även på mönstren; På fredagskvällar lyser forum med sin tystnad. På söndagskvällen återvänder alla hjältar, en del med skam (Vilket är dumt här då vi alla vet vad vi skriver om), andra med glädjebesked (Just denna helg lyckades jag).

Jag ser fram emot söndag. För jag behöver er. Ensam är inte stark. Men ensam kan tänka varvet runt. Jag kan välja att bli tvåsam med alkoholen. Jag väljer den sköra, ledsna, stundtals plågsamma ensamheten ikväll för jag vet att i slutändan så "tjänar" jag på det. Är jag krass? Kanske men jag är samtidigt stolt, ingen behöver idag ta skada av de val jag har gjort.

Fia

Nike

Tack Fia för välkomnande ord och ett utlämnande och modigt PS. Och vet du, jag fattar precis vad du menar ang. att ha valt bort barn. Jag tycker inte alls det är fult att välja bort - det handlar om mognad och självinsikt och att våga gå sin egen väg, och det krävs en jämrans massa styrka att göra det i dagens samhälle, jag har flera nära vänner och nära släktingar som explicit har gjort detta val och få saker är väl (helt oförtjänt) så misstänkliggörande idag. Men om jag får lov att "trumfa" i att komma ut med vad som känns som ett av ens fulaste jag (jag måste vara en idiot som gör det i mitt typ tredje inlägg här på forumet? vad sjutton ger det för bild av mig?) så är väl den stora skillnaden mellan dig och mig i dethär fallet att jag förvisso också insett mycket av det du skriver fast lite i efterhand, så att säga. Min man hade redan barn när vi träffades, som han fått väldigt tidigt. När han och jag träffades var jag nog också rätt nöjd med att det bara var vi, och den fina bonusen lite då och då, men sedan hände något, "last call", biologi, whatnot, och jag - det oskyddade fyllesexets okrönta drottning, blev gravid. Och valde den gången att gå vidare med det, mot min mans vilja - han kände inte att han ville ha fler barn.

Det var fult gjort av mig. Riktigt uselt och jag är inte stolt alls. Att jag sedan inte heller riktigt ändå visade mig vara beredd att ge upp det som förväntas av en kvinna idag, var ju också ett val. Jag var ledig en månad, sedan fortsatte jag mitt jobb med övertid och resande och vad det innebar, och maken var hemma med avkomman. Vilket han iofs ville, men oj vad inkorrekt det var att jag som Moder gjorde som Fäder gör mest. Och, alltihop ledde till djupa splittringar i vår relation. Idag är avkomman 5 och vi två har en fabulös relation, jag älskar honom sönder och samman och vet att jag är en bra och närvarande förälder men - jag är fortfarande så himla mkt mer, och jag kan fortfarande inte riktigt förlika mig med massor av saker jag förväntas vara och göra som just Moder, och det är inte helt glasklart för mig att jag valde rätt då den gången, även om det har blivit bra ändå. (jag vill ju såklart ha *mitt barn* känner jag mig nödgad att förtydliga för att inte framstå som monster)

Men jag är låst i mycket, det kan jag verkligen känna, såväl i föräldraskapets kärlek och påföljande otillräcklighet som att jag inte förväntas en massa saker, som småsaker som t ex inte åka på semester själv, som jag gör i detta nu. Så här sitter jag också i en självvald ensamhet nykter på en charterort. Surrealistisk upplevelse, och jag drar mig tillbaka till hotellet väldigt tidigt om kvällarna kan jag ju säga. Men dagarna är bra och jag behövde detta, om inte annat för att tänka över en massa A-relaterat.

Oj, nu blev det långt och bara en massa om mig - jag ville ju egentligen bara säga att jag förstår ditt "fula" val helt, både personligen men också vad det innebär rent socialt. Ta hand om dig ikväll. Inte är det väl på något sämre eller en mindre prestation att du avstår A för att du ska upp och jobba än att du gör det med aktivt mod och vilja? Eller? Ge dig själv lite cred, du uppnår ju ditt mål oavsett ikväll och även kvällens metod är ju "designad av dig," och enbart ditt eget verk. /kram N

Anli

Kan bara föreställa mig vad tufft det måste vara för dig just nu med alla tankar och svåra val du har (och gör). Jag tycker du är fantastisk som vågar och orkar att inte ta "lätta" vägen ut! Verkligen på riktigt tycker jag det! För lätt är det inte att rannsaka sig själv och verkligen tänka på att vad som är viktigt och riktigt på sikt och inte välja det som får en att må bra just nu (och kanske en kort tid framöver). Jag hoppas ändå fortfarande på att din man snart börjar förstå på riktigt hur du tänker och känner, och själv vill dit du vill, så ni kan hitta tillbaks till varann. Men fram tills dess, om det nu blir så, är det du och din framtid som gäller!

Ang att välja bort barn har jag full respekt för det! Att någon ska skämmas för det kan jag inte förstå egentligen. Jag kan se att en del skulle kunna tycka det var ett val de har svårt att förstå, men att inte respektera det är banne mig oförskämt egentligen! Speciellt nu när alla sätt att leva är mer eller mindre accepterade så borde ju även ett barnlöst/fritt liv vara det. Jag har själv faktiskt aldrig egentligen drömt att få barn, aldrig velat sitta barnvakt och aldrig tyckt bebisar är särskilt söta (så hemsk är jag ;)). Men sen kom ändå min längtan, förvånade även mig, och i dag är jag självklart fantastiskt glad och tacksam över det!! Men för alla slår kanske inte den där längtan till helt enkelt.

Hoppas du sover när detta inlägg postas, så du orkar upp 3. Huuu, säger jag ;) Även om jag pallrar mig upp lättare, och tidigare numera när jag lägger mig nykter, så är det hemskt ändå.
/Anli

FylleFia

Huuu tyckte Anli och jag instämmer. Detta är Huuu att kliva upp mitt i natten. I sommras gick det bättre men nu känns det bara icke människovärdigt. Tack för era inputs Anli och Nike om barnaalstrande. För mig betyder det mycket att folk som faktiskt har barn kan och vill respektera andras/andra val. Jag är glad att du hänger kvar Nike. Och att du skriver om dig själv är toppen. Är det någon jag är trött på så är det just mig själv så att läsa om andras äventyr i det som kallas LIVET är bara givande. Låter härligt med en solo semester, börjar själv fundera i de banorna. Kram till er båda. Nu kattlådor, dusch och arbete.

Fia

FylleFia

Sitter här vid Östermalmstorgs t-banestation (för er som ej bor i Stockholm så är det stationen som är närmast Stureplan/festcentrat) och väntar på tåget. Jag börjar bli gammal kanske för jag känner rent av obehag över att de flesta är så dyngraka och högljudda. Jag var åtminstone ett stillsamt fyllo som höll mig hemma. Jag tycker inte att det är ok att behöva dela kollektivtrafik med människor som inte kan bete sig utan spottar, pissar, skriker och kräks precis hur som helst. Har jag en allvarlig störning?

Fia

"människor som inte kan bete sig utan spottar, pissar, skriker och kräks precis hur som helst". Sen undrar du om DU har en allvarlig störning för att du inte tycker det är ok. Du skämtar. Ja vilken värld det är. Så skönt att slippa den delen. Sån har jag heller aldrig varit förstås och jag pallar inte heller att se och höra sånt. Ha en bra dag.

FylleFia

Tack Santorini och mt som inte betvivlar mitt förstånd. Men andra gör det och just nu även jag själv. Min man har ordnat en överraskning som jag av misstag fick reda på. Jul-och-nyårshelgen/ledigheten betyder inte bara just det i år. Utan jag fyller jämnt. 50! (ooops, hur gick det till?).

Sitter med jul-och-nyårschemat på jobbet igår. Åtar mig att jobba bägge helgerna när en arbetskamrat kikar över axeln och säger; "Men då ska du ju vara på/i Xland?".

Det visar sig att min man har gått bakom min rygg och talat med min chef, utverkat en månads ledighet och beställt en födelsedagsresa. 50 år - en gång i livet. Låtsas på jobbet att bli glatt överraskad när de försa sig men mitt inre kokar (Tack antabus, igår gjorde du ditt). Jag är ställd i ett hörn, jag måste resa. Reser jag inte så förlorar jag mannen (som jag just nu inte kunde bry mig mindre om i fall det händer, men jag inser att han tror att detta var en kärleksförklaring), men även mitt ansikte på jobbet. Det jobb som har hjälpt till med att bygga upp min självkänsla.

Så jag räknar iskallt med att i mitten av Januari är jag på dag 1- igen! Visst skulle jag kunna vara en hjältinna och stå emot. Men fyra veckor i bungalow med en man som inte är nykter? Fan, jag är realist. Ska dock kämpa imot så länge jag kan. En del skulle råda att; Gör slut! Men jag kan inte. Han är den vackraste och intelligentaste man jag mött. Inte speciellt smart när det kommer till min sjukdom (som jag öppet deklarerat) men i allt annat så både roar och utmanar han mig. Jag är ställd. Jag inser att en del kanske tolkar mina problem som lyxproblem. Men jag gör det inte!!! Och det är väl ändå jag som räknas i min kamp? Så förvirrad. Så arg. Så kränkt?

FuriousFia

Pellepennan

Har läst en del i din tråd och tycker den är genomsyrad av förstånd. Ni har ju säkert rest en hel del, och är säkert rika på upplevelser. Bungalow.... låter som värme och hav. Har du ännu inte upplevt det som finns under ytan? Om det är så kan jag varmt rekommendera att dyka - funkar vare sig om man är lullig eller bakis, och framför allt; den som ännu inte upplevt det har ju liksom missat "halva jorden". Inget vidare filosofiskt inlägg, men kanske ett tips? Bungalow är ju ungefär som en kolonilott, och det gick ju fint :-) Nu iväg och hämta barn..