Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Framtidsdrömmar

Det har varit en ganska tung tid som gått- mycket tankar, funderingar och våndor. Tungt att tänka på bodelning- svårt att hitta "rätt tillfälle" att ta upp bokning av möte med juristen. Dock har vi nämt det lite snabbt- båda är medvetna om det men ingen tid är ännu bokad. Det ligger på mig känner jag- att det ska bli gjort. Svårt att få orden ur min mun..... Nu ska detta berg bestigas och jag måste ta mig även genom denna eld. Jag klarade av det första berget och nu ska jag klara av det andra- behöver bara lite förberedelser för att orka denna utmaning.
Jag drömmer fortfarande om min lägenhet och vet att jag ska bo där snart. Det är bara "lite" att fixa med innan. Vissa dagar gråter jag, vissa mår jag ganska bra. Om jag summerar sommaren så tycker jag att den varit bra- om än annorlunda.
Jag ser positivt på livet och hoppas och tror att allt ska bli bra även om jag ibland känner mig fruktansvärt ensam och ouppskattad. Min tid kommer väl.
Kram på er!

Nu har du läst i min tråd att jag är rätt sänkt så detta låter ju lite platt, men jag vill ändå säga att saker och ting blir lättare. De blir faktiskt det.
Det kommer svackor, men det är skönt när bodelning osv ära över för det tär ännu mer....

Stor kram till dig!!

Sorgsen

...här..tagit del...förstår...känner med dig...

kram

Framtidsdrömmar

Ja, fy vad det tär. Känner mig håglös, har inte lust att göra någonting. Jag som kom igång med träning och bra kost i sommar..... Nu är jag tillbaka på ruta ett vad gäller detta.
Aeromagnus frågade om min fd sambo dricker ännu...... Faktiskt så tror jag att han nästan inte dricker alls just nu- han är uppe på mornarna, har köpt en ny cykel är med barnen på ett annat sätt. Dock är det ju snart älgjakt och denna tid på året har alltid för mig varit full av ångest pga hans drickande. Förhoppningsvis märker han att han mår bättre när han inte dricker och att han valt en ny livsbana?? Jag hoppas men jag litar inte alls på honom vad gäller alkohol för jag är så bränd och sårad. Hoppas för hans och barnens skull att han är påväg till en nykter framtid.
För första gången så känner jag mig lugnare inför jakten; jag behöver inte vara förtvivlad över att han ej kommer hem, att han ej hör av sig eller att han ringer mig och är onykter.
Tack alla ni som läser och stöttar mig igenom detta. Ni är guld värda❤️

Framtidsdrömmar

Jag grubblar och grubblar..... Om det nu är så att min fd sambo har en plan att ändra på sitt drickande.. Varför delger han inte mig de planerna? Jag tolkar det som att det inte är så noga att få mig tillbaka? Faktiskt så har jag hittat Campral hemma hos honom och jag tror att han äter dem- hjälper honom nog eftersom jag märker att han är nykter och beter sig lite annorlunda. Vilka erfarenheter har ni av Campral?
Ang att delge mig planer så har han iof aldrig velat släppa in mig i sitt liv vad gäller förändring. Minns en gång när han slutat snusa. Jag upptäckte det efter ett tag och frågade honom om han slutat och då sade han; har du inte märkt det förrän nu, slutade ju för 2 månader sedan. Istället för att vara öppen och berätta hur tanken är. Är det för att slippa erkänna att han "misslyckats" om han inte klarar av att vara nykter???
Han kanske faktiskt tycker att det är skönt att slippa mig i sitt liv. Det är rörigt nu när skolan börjat igen med barnen på 2 ställen. Blir väl bättre när vi kommit in i alla rutiner efter en kravlös sommar.
Kan man dricka om man äter Campral?

Äppelknyte

Enligt vad jag har förstått så kan man dricka utan att bli sjuk, men att den tar bort ruset så man inte får den där belöningen. Ingen erfarenhet av den dock.

Framtidsdrömmar

Igår tog jag upp bokning av tiden hos juristen. Han frågade hur JAG hade tänkt, om JAG hade pratat med barnen om hur JAG har tänkt, för HAN visste minsann hur han vill ha det. Det har han sagt till mig säger han......Han har inte sagt ett ord till mig ang detta under alla månader- han har bara låtit mig vara. Han har nog trott att jag efter lite avstånd ifrån varandra skulle flytta ihop igen- som om inget har hänt. Visste att detta skulle bli MITT problem att det är JAG som kommer att få stå till svars gentemot barnen för han kommer då inte göra det. Han tycker att allt verkar så lätt för mig........ Jag orkade inte ens gå in i den diskussionen för han har inte en j....la aning om hur många tårar jag har fällt pga av detta. Jag väntar just nu på att juristen ska ringa upp mig. Ont i magen och sorg i hjärtat- varför var det tvunget att bli så här???

Äppelknyte

Kan inte säga annat än att jag förstår hur du har det. Även om det i sig inte hjälper dig just nu.

Vi får försöka ta oss igenom det här tillsammans.

Framtidsdrömmar

Den senaste tiden har varit ganska turbulent i min känslovärld. Min exsambo har varit ledig pga av älgjakt och återvänder hem efter denna som vanligt slutkörd och hemma från arbetet under en vecka..... Jag blir så arg på mig själv för att jag bryr mig men det drabbar våra barn och därför blir jag så berörd. I samband med detta så får jag reda på efter mycket förhörande att det finns "någon annan" i hans liv. En som är snäll, stöttande och som lyssnar och driver honom framåt. Allt det som jag, enl honom, aldrig någonsin har gjort. Jag har ju bara klankat ner, tryckt ner och varit sur och grinig. Han ska nu helt plötsligt börja ta tag i sitt liv, har berättat för mig att han dricker förmycket och att han försöker att även ta tag i det nu, han ska trappa ner på sin firma och få mera tid över för barnen. ALLT det som jag önskat i hela vårt förhållande.
Den ena hjärnhalvan av mig är rationell och tycker att det är jättebra att han tar tag i sitt liv och om nu den "nya" kvinnan (som finns men ändå inte finns- det är någon men det är inget??) kan hjälpa honom framåt så är det ju jättebra eftersom mina försök aldrig har lett framåt. Den andra delen av min hjärna är sårad, sviken, arg, ledsen och förbannad. Han sade till mig i vårvintras att han önskade att vi inte träffar någon annan innan allt var utrett och klart med hus och flytt osv. Jag har med all respekt till honom och vår situation hållit detta och trodde även att han skulle göra det. Man äger ingen, det är jag fullt medveten om, men det gör fruktansvärt ont i alla fall. När jag fick reda på detta så svallade det upp känslor inom mig som jag inte trodde fanns- jag fick sån lust att vara nära honom och sade det även till honom. Inget hände, kanske tur det. Men oj vad jag blev påverkad av situationen. Jag fick någon sorts panik över att jag håller på att mista kontrollen och att nån annan nu ska få den fina människa som jag i alla år strävat efter.
Vissa stunder erkänner han sitt drickande andra stunder så är det pga av mig som han har druckit- "jag har inte varit bra för honom". Ont att höra. Som jag har kämpat!! Inget av detta är värt något nu. Jag önskar så att han någon gång kommer att inse att jag kämpat för oss- för våran kärlek och att han kan be mig om förlåtelse och erkänna att jag haft rätt ang. hans alkoholberoende och vad det har gjort med vår familj. Jag önskar få upprättelse- kanske jag får det en dag kanske jag aldrig får höra de orden.
Igår värderade vi huset. Värderingen ska ligga till grund för siffrorna på banken. Om jag får ihop min månadskostnad vad gäller räntor och amorteringar så kommer jag att ta över huset om inte så måste vi sälja.
Det gör ont att leva vissa stunder. Han är fortfarande den finaste jag kan se på och jag älskar honom någonstans i mitt hjärta och han kommer alltid att ha en speciell plats där men jag vet att vi måste läka på varsitt håll och jag måste bli hel igen, så även han. Det går inte att bli ett par igen i det som är nu.

Känner igen mig så väl - känslorna svänger...
Kanske finns det någon annan i hans liv, kanske inte - och lättare sagt än gjort, men försök att slå det ifrån dig! Jag kände en enorm bitterhet över när exet plötsligt skärpt ihop sig, tar tag i saker, verkar liksom mer normal - och jag kan fortfarande idag känna bitterheten över att han tar sitt ansvar för och mot alla, alla utom mig... Men det är kanske så det är och kommer få vara: vi får inget tack från den vi lämnat, utan vi får försöka stärka oss själva i att det stora tacket ska komma från oss själva: "Tack för att jag lämnade mitt ex, jag hade aldrig kunnat bli så här stark, må så här mycket bättre (inte alltid bra, men bättre!) om jag hade stannat" och det får man kämpa sig till att känna att det ska räcka... Jag vet inte, låter svamligt, men för mig känns det ofta som att jag behöver slå ifrån mig mina känslor/önsknignar om att exet ska tacka mig, säga förlåt osv för annars är jag ju kvar i medberoendet och låter hans val, ord och handlingar styra mig återigen... Men - det är ibland lättare och ibland svårare, ibland nästan omöjligt...

Kramar till dig!

Vilse i pannkakan

Det är sannerligen en skör tråd... Man tror man vet var man står, men sen händer något - åt ena eller andra hållet.

Det är inte ditt fel, du måste se det!

Kram

Framtidsdrömmar

Hur ska jag någonsin kunna släppa taget om min fd sambo. Han finns ständigt i mina tankar- vad han gör, var han är, vad han ska göra osv. Det kommer även stunder då jag undrar om han pratar med "den andra" och det stör mig!!
Blir jag någonsin fri? Blir det bättre bara vi har delat på oss även praktiskt- att han har sitt och jag har mitt? Vissa stunder är allt så klart och tydligt andra stunder är allt en enda skugga/dimma som är svår att se igenom.

Framtidsdrömmar

Jag undrar om någon av er som läser här vet om det finns någon form av weekendbehandling för alkoholmissbruk. Min ex-sambo har åkt iväg över helgen- har varit väldigt hemlighetsfull över var han ska. Barnen vet bara att han skulle hälsa på nån kompis... Till mig sade han bara att jag inte har något med det att göra att han inte har nån skyldighet att berätta för mig var han skulle... Han har väl rätt men mina funderingar och fantasier gör mig galen- jag tror nämligen att han träffar nån annan och det gör så ont. Det känns så konstigt när vi fortfarande inte gjort klart allt med våra gemensamma tillgångar- jag känner mig så sviken. Försöker att inte tänka på honom men det är svårt. Därför undrar jag om det finns andra förklaringar till hans resa förutom ev. kärleksdejt. Varför skulle han annars vara så hemlighetsfull? Varför berättar han inte för barnen?

Framtidsdrömmar

Ha tillbaka det dåliga som varit. Men jag saknar de bra stunderna och jag saknar hans närhet och hans hud de gånger det var bra och skönt att ligga nära. Jag läste återigen inlägget från dig Flygcert från den 26/9 och jag känner åter denna känsla såsom du beskriver den då- varför går det så bra att vara en bra människa med andra utom mig. Känslor av misslyckande, svek och förtvivlan fyller åter min lördag. Jag har nog starkare känslor för honom än vad jag trodde och nu när bodelningen snart är klar, när jag mer och mer mister kontrollen och det kanske finns nån annan så svallar det över. Jag återkommer ändå till att jag i dagsläget vet att vi behöver läka på varsitt håll och att jag vet att han skulle bli tvingad till nykterhet av mig om vi skulle försöka igen-tror inte att han i dagsläget skulle gå mig till mötes.
Det gör så ont att tänka på att han myser med nån annan än mig- vad har hon som inte jag hade/har?? Känner mig så dålig och en rädsla över att förbli ensam utan kärlek och ömhet i liv skrämmer mig. Ena dagen är jag stark andra är jag liten och grå... När ska jag börja leva mitt liv fullt ut?

Framtidsdrömmar

Hittade precis en hotellbokning som min fd sambo gjort. Mina farhågor har bekräftats- han har myshelg med henne... Fy fan vad det gör ont. Varför ljög han mig 7 ggr rakt i ansiktet om att han inte ska träffa henne i helgen?? Sitter i vårt fortfarande gemensamma hus och gråter- känner mig så sviken!!! Kunde han inte vänta med detta tills vi helt hade brutit upp?!? Tills alla saker var delade, tills han hade flyttat ur mitt hus (jag kommer att behålla huset), tills han själv läkt... Jag fattar ingenting och det gör så ONT! Tänker bara på hur mysigt de har det och vad de gör....