Hur går man vidare?
Hej allihopa!
Jag är ny här och känner att jag behöver tips och råd av människor som vet vad jag går igenom. Jag har många underbara vänner/familjemedlemmar som står vid min sida men jag saknar att prata med någon som har samma erfarenhet som jag har. Ska försöka göra min historia kort. Jag träffade min sambo första gången när jag var 15 år, blixtförälskad och lycklig var vi tillsammans i 10 månader. Han festade en hel del redan då och var väl lite spännande. Några år senare blev vi åter ett par och jag trodde väl att han skulle ändra på sig vad gäller drickandet. Hans pappa omkommer tragiskt i en olycka 1½ år innan vårt första barn föds 2000. Min sambo är uppväxt i en liten by där alkoholism har funnits i generationer så han vet väl inget annat. Efter min svärfars död så gick det långsamt utför för min svärmor och min svåger. Min sambo startade eget företag 2002 som han drivit i den lilla byn där han är uppväxt. Vi bor 5 mil därifrån vilket har resulterat i att min sambo ofta har varit borta. Jag har förstått att jag många gånger blivit bortvald pga alkohol och sk "kompisar". Det har varit många jobbiga år med förtvivlade försök att få rätsida på detta problem och att min familj ska fungera. Jag har gått i terapi, försökt prata med honom och hotat.....ja listan kan göras lång. För ca 3 år sedan började jag tröttna på allvar efter att ha försökt få min svärmor, svåger och min sambo på fötter. Jag började drömma om en egen lägenhet där jag och mina barn kan få lugn och ro. Nu är det ju så att min sambo sköter sitt jobb och har byggt upp en firma som fungerat bra, nu har han fått fast anställning och vi har bra ekonomi och ett fint hus och många fina grejjer....men det är något som fattas mig. Vi hade en jättekris i sommras som ledde till familjerådgivning och enskild terapi för min sambo. Äntligen kändr jag att min sambo var påväg att ta tag i detta problem. Han fick antabus utskrivet och skulle börja men har inte gjort det. Jag flyttade hemifrån med barnen mellan jul och nyår och flyttade hem med det löftet att han skulle börja med antabus och om han sedan inte kunde kontrollera detta själv skulle han ta in på ett behandlingshem till våren.... Jag har varit borta med vårt äldsta barn på aktivitetshelg och lämnat den yngsta hemma nu under 2 helger och när jag kommer hem på söndagen så är min sambo full...... Kan inte förstå hur han kan göra detta mot sina barn. Jag har pratat med hans arbetsgivare och de har lovat att prata med honom och erbjuda honom hjälp. Jag känner mig totalt körd i botten och jag har kämpat så för att försöka få till en förändring vad gäller detta. Min sambo har vägrat prata med mig om det som hände förra helgen vilket gör mig sårad och totalt nonchalerad. nu har han istället börjat fixa till hemma med nya möbler och lite ombyggnationer.....vad blir bättre av det??
Rörigt inlägg, jag vet. Min fråga är: var hittar jag styrkan att ta tag i detta och bryta mig loss. Jag är orolig att mina barn ska få en pappa som super ner sig totalt, super när han har dem hos sig (för han har väl ändå rätten att ha sina barn för han är ju för det mesta en bra pappa). Jag är helt enkelt livrädd för att kliva över kanten....hur gör man????
.

Annat än att jag kan säga att jag förstår delvis hur fruktansvärt ont du måste ha i hjärtat.Det kan ju vara så att det bara är en fas han går igenom.Antagligen är du minst lika viktig för honom som du alltid har varit.Men istället för att ta itu med de problem han/ni har haft så väljer han den enkla vägen som inte ställer några krav.Även om du lider över djligt just nu så kanske din återhämtningsfas går snabbare än för dom som lever kvar i hoppet(dvs jag och många andra)Den vägen är ju nog så utdragen och ofta med tråkiga slut likafullt när man till slut har väntat klart på förändring som aldrig sker.Du kan ju om du känner att du orkar läsa i min tråd.Inte så värst uppbygglig läsning men jag tror att vi är i ungefär samma sits.Just nu har jag helt kastat in handduken eftersom mina känslor är så starka och jag önskar och hoppas fortfarande.Men jag har dock väntat i drygt 5 månader innan denna fas har påbörjats.

Den var lång och plågsam.Du har gjort försök att förändra er situation.Du har gjort det mesta som vi medberoende/anhöriga gör och inget har egentligen påverkat situationen.
Om du nånstans på allvar tror att han är kapabel att bli den man du behöver ha i ditt liv och du fortfarande älskar honom så kan du naturligtvis ge honom en chans.Alla här på forumet ger ju ganska entydiga svar,mår du dåligt så lämna eller förändra din situation så att den blir bättre för dig.

Han har ju sträckt ut handen på sitt sätt även om det största och avgörande problemet drickandet inte har förändrats förrän just nu på slutet.Kanske var det ditt avslut som gjorde susen att han såg sig själv i spegeln.Kanske är det en tillfällig uppryckning för att få hem dig till boet igen.Det vet ju bara han.
Det går ju inte att leva i en relation med för mkt alkohol utan att bli påverkad.Då är man ju en robot.Men när man får kliva tillbaka några steg så ser man även sig själv i ett annat ljus.Jag vet inte om det alltid är alkoholisten som ska gå till skampålen och bekänna och öppna sina ögon.Det är även vi som får krypa till korset med vad vi kunde ha gjort annorlunda.Man ser det ju inte när man är mitt i smeten och kanske inte i efterhand heller.Men utan dessa navelskåderier så tror jag risken är stor att mönstret upprepar sig.Fråga dig själv om du vill släppa honom.Bara du vet vad han är värd och er familj om än haltande kan vara värd för insats från din sida.Om du verkligen älskar så är det i mina ögon en nog så bra anledning att tro på sig själv och den man älskar och gå till botten om det finns något mer man kan göra.Det kanske inte finns det i ert fall.Även om det finns så kanske du inte har lust kraft eller mod att agera heller.Du har ju släpat dig och er till denna punkt.

Jag hoppas verkligen att du ska hitta en bra väg att gå på var den än bär dig.

Framtidsdrömmar

Jag blir både rörd och imponerad av ditt engagemang, UllaBella, som orkat läsa min tråd. Ja, jag velar hit och dit men innerst inne vet jag att jag just nu behöver andrum men jag önskade att han inte hade blandat in någon annan för det gör så himla ont just nu.
Tack för att ni finns! Kram

Framtidsdrömmar

Jag vill bara skrika, gråta och ringa upp honom och skälla ut honom och tala om hur ont detta gör!! Varför har han aldrig velat kämpa för mig? Vad är det för fel på mig? Varför börjar han träffa någon annan? Är det så lätt att glömma mig? Varför har han inte kunnat säga till mig att han vill ha mig och är villig att gå mig till mötes? Varför gick det nu plötsligt så bra att ta ledigt i två dagar och åka bort en weekend för att träffa henne när det aldrig finns tid över eller en tanke på att ta med sina barn på en weekend (han har alltid sagt att han är så dålig på att hitta och åka själv). Blir så arg och ledsen att det nu fanns plats i hans liv att göra nåt annat än att supa en helg och försumma tiden med sina barn. Fy vad jag är förbannad!

... Och känner din sorg!
Jag vet att det är svårt, men försök att tänka på det som du inte vill ha tillbaka - ni behöver hur som helst tid ifrån varandra och han kanske är snäll, trevlig och bra på alla sätt nu, men så hade inte ni det och skulle ni försöka nu igen så skulle ni med största sannolikhet falla tillbaka i gamla mönster väldigt snabbt igen. Och inte minst så är det ju troligen en flykt för honom att träffa någon annan.
Försök att gråta om du behöver det, men försök också att göra något gott, mysigt och bra för DIG!
Kram

jag tycker det är riktigt bra att du är arg, riktigt jävla förbannad. Och jag lider med den del av dig som sörjer.....allt det som inte blev det du önskade och hoppades. Mannen, barnens far, blir knappast en annan för att han hittat en annan kvinna. Högst sannolikt upprepar han sitt mönster. Sorgligt men troligen sant. En dag tror jag du är nöjd och tacksam mot dig själv för att du tog dig ur det. Kram, kram / mt

Vilse i pannkakan

Jag tänkte på dig och ditt alias. Nu när du har det så himla kämpigt, vilka är dina framtidsdrömmar?

Det kanske inte blir en nykter framtid med honom och jag är rätt säker på att han kommer att fortsätta som vanligt med den här nya kvinnan, men hur är det med DIG? Vad ser du framför dig?

Fundera på det.

Sorgsen

…en kram.
Ilska är bra!
Ut med det ruttna i vredesmod!
Tänker ofta på dig...

Framtidsdrömmar

Jag har sagt det förr och säger det igen- ni, mina forumvänner, är ett oerhört stöd för mig. Tack för alla tänkvärda ord och frågor. De hjälper mig på min väg framåt. Min värsta ilska har gått över- men tanken på att det finns nån annan gör ont, jätteont. Jag blir så förvånad över min egna reaktion- jag är ju så säker (trodde jag iaf) på att vi måste sära på oss för att vi båda ska kunna läka- ändå så slogs benen undan för mig när jag fick reda på den "nya" kvinnan. Helt plötsligt skulle jag vilja förföra honom, vara nära och säga alla fina ord som jag vet att han vill höra och som jag vill säga djupt från mitt hjärta. Känslor lever verkligen sitt eget liv. Ni och mina närmaste vänner påminner mig om det som faktiskt gjort att jag valde att gå när jag själv i dagsläget plötsligt väljer att bara se hans bra sidor och längtar efter honom rent fysiskt. Mitt förnuft säger att jag måste förverkliga mina framtidsdrömmar och jag försöker varje dag hitta min plats i tillvaron. Jag har haft några sköna lediga dagar med motion, bra mathållning, frisk luft och vila. I morgon har jag tackat ja till ett kalas och jag tycker att det ska bli jättekul. Ibland blir jag rädd för mig själv för jag längtar så efter bekräftelse, närhet, ömhet, tillit och respekt- jag vill inte bli desperat och göra saker som jag ångrar. Jag saknar någon men ändå inte. Jag längtar tillbaka till mitt hus och ser fram emot när allt är klart med lån och flytt så att jag får känna mig hemma någonstans. Jag vill se ljust på framtiden. Det kommer att bli bra- måste bara få ta tid. Det är lite oroligt i magen inför min nya situation vad gäller ekonomin och att "driva" runt huset själv. Jag ska fixa det!! Jag önskade bara ibland att han kunde kapitulera och säga allt som jag vill höra......
Kram på er!

Framtidsdrömmar

Första farsdag sedan barnen föddes som jag inte är med och firar- tänk att något så egentligen banalt kan göra så ont.
Igår var ex-sambon och barnen och tittade på en lägenhet- det känns skönt samtidigt som det är fyllt med SÅ mycket vemod. Julen närmar sig och julångesten infinner sig hos mig mer och mer för varje dag. Jag önskar att det vore januari så att jag får göra ännu en nystart. Förra året bestämde jag mig för att 2014 skulle bli förändringens år för mig- bestämde mig för att ta makten över mitt liv och bryta upp. Det har fått ta tid men jag går sakta framåt. Har gått igenom och går fortfarande igenom sorgearbetets alla steg. 2015 ska bli ljus och jag ska få min fasta punkt- mitt hus där jag och barnen kan ha vår trygghet tillsammans.
Igår var en jobbig dag med mycket känslor- grät mycket och längtade efter att få hålla om ex-sambon- det är så sorgligt att allt har blivit som det blivit- att min familj blev så trasig.
Jag läste i Flygcerts tråd om hennes längtan efter närhet och ömhet och jag kan säga att jag förstår av hela mitt ❤️️ vad hon menar och hur hon känner. Jag törstar efter närhet och hud och då längtar jag efter honom- det invanda och kända. Till skillnad från Flygcert, som tycker att det är ganska ok att hennes ex-sambo träffar nån annan, så känner jag mig ledsen och sårad över att det finns en annan. Jag har så svårt att bara gilla läget. Jag vet att jag inte kan göra något åt det och vet att jag inte ska lägga ner nån energi på detta men det är svårt. Jag kämpar varje dag. Kämpar med att hitta mig själv, bygga upp min självkänsla och att vara nöjd med hur jag ser ut.

... utan att fira med barnen...
Och det är en märklig känsla - lättare än förra gången, men ändå sorgligt. Banalt, som du skriver, men ändå så sorgligt.

Jag har haft en dag som du kan man säga - känner en sorg i att det blivit som det blivit. Möter exet ibland, och det är en märklig känsla av "det kommer aldrig bli vi igen - vad skönt - vad sorgligt"- det är rörigt inom mig, men jag måste ändå säga: det blir bättre...! Jag läser ibland igen i min tråd numera (otänkbart bara för ett par månader sedan) och jag påminns om att det blir bättre!!!! Men du, låt det ta tid!!!! Tillåt dig att vara ledsen! När jag insåg att det är okej att vara ledsen, och att det känns bra att få vara det så kändes det mycket lättare.

Framtidsdrömmar - det är inte lätt varje dag, och jag har försökt att välja: jag kommer aldrig kunna vara med exet igen, för då kommer mitt liv gå åt skogen, och därför försöker jag att inte bry mig om han träffar någon annan - men det kommer nog vara helt annat den dagen det är officiellt att han träffar någon...

Kram!!!

Framtidsdrömmar

Vissa dagar är så fulla med längtan och sorg över att vårt liv tillsammans inte existerar längre. Allt runt omkring mig har blivit så lugnt på nåt konstigt sätt, kämpandet känns inte på samma sätt som förr och jag är inte så förtvivlat ångestladdad som jag varit så många gånger när vi bodde tillsammans...... Borde ju vara glad för det men ibland saknar jag honom och någon att få vara nära. Mitt i all strävan att hitta mig själv finns ju också en väldig osäkerhet över att lämna det invanda mönstret- jag har ju alltid älskat honom och nu ska jag tränga undan dessa känslor och påminna mig om alla stunder då vi haft det dåligt. Inte varje dag som det är lätt att leva efter denna "nya" strategi. Återkommer ofta till.."tänk om allt har förändrats, tänk om vi skulle kunna fungera tillsammans, tänk om det är onödigt att han flyttar"..? Jag vet att dessa tankar är påstridiga när han är närvarande och nykter- såsom han varit i helgen. Han gör mig så förvirrad.

Vilse i pannkakan

Jag är också mitt i den där förvirringen. Stanna eller lämna? Tvinga barnen att flytta, bo varannan vecka, kanske byta skola?

Nu har han varit nykter ett bra tag, även om jag misstänker att det gled ner något i förra veckan (men jag har inga bevis och jag ska inte börja leta flaskor!), men jag vet ändå inte om "vi" finns kvar. Okej, han är nykter men är saker och ting så bra hemma? mellan oss? Ska jag bara acceptera ett liv som är okej, som fungerar praktiskt, eller ska jag ta chansen/risken att antingen bli lycklig på egen hand eller total olycklig utan honom??

Jag har inga svar,men visst blir det svårare när ens alkis är nykter.

Kram

just nu kanske det är så att du måste "tränga undan dessa känslor och påminna mig om alla stunder då vi haft det dåligt" - så skriver du. Efter allt du skrivit sen vi möttes här är jag övertygad om att du valt "rätt" för ditt liv. Men förstås finns saknaden och sorgen med... saknaden efter det som verkligen var gott och sorgen... Sorgen över det ni förlorade och kanske också sorgen över det som inte blev? Alla dina drömmar som inte blev ... När jag läste: "Mitt i all strävan att hitta mig själv finns ju också en väldig osäkerhet över att lämna det invanda mönstret- jag har ju alltid älskat honom och nu ska jag tränga undan dessa känslor och påminna mig om alla stunder då vi haft det dåligt. Inte varje dag som det är lätt att leva efter denna "nya" strategi. " När jag läst det, flera gånger måste jag fundera länge... Kanske det är en strategi du jobbar med inom terapi och jag vill inte göra dig förvirrad... men, det brukar ta mycket energi att tränga undan känslor. Kan det inte vara så att det goda fanns men det dåliga tog överhanden och det - hans missbruk (och familjemönster) - är du maktlös inför och därför har du gjort ditt val. Behöver du förneka, hålla undan att det goda fanns? Den inledande delen i meningen om utmaningen att ändra mönster förstår jag däremot till fullo och det är en övnings- och träningsfråga. Det är "bara" att jobba på, öva nya mönster både i tanke och handling.
Vet inte om det här blev begripligt... annars får du fråga:) Jag följer din väg här. Torsdagskram/ mt

Framtidsdrömmar

Nu var det ett tag sedan jag skrev här på forumet. Det har hänt en del sen sist. Jag har flyttat tillbaka till mitt hus- exsambon har flyttat ut. För det mesta känns det okej men det är väldigt ensamt och tomt. Jag saknar att vara en familj.... Men jag ser fram emot 2015 då jag ska börja tapetsera och rensa skåp och göra huset till mitt.
En separation är verkligen ingen dans på rosor- den tar tid att läka. Jag är långt ifrån läkt men jag är en bra bit påväg. Jag har lärt mig att det inte går att focera fram ett välmående. Man måste sörja klart först.
Barnen mår bra och jag vet att de tycker att det är skönt att jag är hemma igen- nu är deras hem en trygg plats alla dagar. Jag är stolt över mig själv som orkat ta tag i mitt liv. Nu måste jag bara arbeta på att få tillbaka min självkänsla.
Julen i år blev/blir annorlunda; inget/ingen julstök, julbak, julgran eller julgardiner....... Barnen åker idag med sin pappa till deras faster för att fira jul på annan ort under några sagar. Jag blir hemma och jobbar. Jag fäller en tår för att jag inte kan äta julgröten och öppna julklappar på julaftonsmorgonen som vi ALLTID har gjort tillsammans- men tiderna har förändrats och jag får göra det bästa av situationen. Jag vet att de kommer att få det bra iaf och det är huvudsaken.
GOD JUL alla mina forumvänner och tack för ert stora stöd genom åren!!
KRAM <3