Känns som jag redan tillhör Er här inne. Läst, läst och läst i många månader...tack för all hjälp och insikt Ni alla gett mig, ovärderligt och unikt kunna ta del av missbruket från alla håll.
Tackar ödmjukast!

Har varit på väg skriva många gånger men det var tydligen först nu det lossnade.

Har ett virrvarr i kropp och själ samtidigt som jag är fullständigt klar över vad som måste göras...

Istället för att berätta vägen hit så dyker jag rakt på mitt akuta behov av rådgivning.

Min man behöver hjälp, vill ha hjälp och åkte självmant akut till beroendemottagningen för få just hjälpen. Detta hände för 9 dagar sen.
Han var full men inte redlös trots sina 1,8 promille. Allt rasade för honom denna dag och jag befann mig och befinner mig utomlands pga jobb.
Väl inne hos läkaren fick jag ett telefonsamtal, med högtalare på, där jag möts av en arrogant skötare som undrar vad min man vill. Jag sa att vad de än gör så skicka inte hem honom igen eftersom jag är rädd han kommer göra sig själv illa! Riktigt illa!
Jag kunde för första gången på länge andas ut och känna att han äntligen har proffs runt sig..........
Falsk trygghet! Morgonen efter får jag klart för mig att de sänt hem honom mitt i natten trots att han bönat och bett om att få stanna!

Jag har redan tidigare fått en bra kontakt på ett beroendehem och ringer dem. Han blir hämtad till informationsmöte och vill bara bli inlagd.

Det finns, som ni kloka människor här redan förstått, en lång historia bakom allt detta. Min fråga är :

Hur mycket ska jag trycka på soc och läkare med allvaret för att de ska förstå? Hur mycket är de generellt invaggade i rutiner och glömmer individens unika behov?

Min man har varit i rullarna flertalet gånger och vet mer än de som utreder honom.....hur ska jag göra? Legat lågt en vecka men vill skrika, stampa och banka in i människorna runt om att det är bråttom! Det funkar inte med öppen vård och beroendehemmet säger detsamma. De menar han behöver läggas in en månad plus fördjupning.

Varför blir han mottagen med arrogans när han verkligen vill ha hjälp?
Hur kan jag hjälpa?

Gråter och lider med honom och samtidigt stretar jag mot mitt medberoende....ett liv i himmel eller helvete...svart eller vitt och så far man runt där i den grumliga gråzonen o försöker förtvivlat hitta ljuset och stigen trots de mascarafyllda tårarna....hjälp.....snälla nån där ute...måste ju orka...

Läser, gråter, velar, ändrar, börjar nya meningar men....nu blir det sändknappen...

Sorgsen

…Ullabulla…

Det är så tragiskt alltihop!
Jag vet ju att det djupt innerst inne så har jag och mannen en kärlek djupare och starkare än allt negativt men det kommer inte fram utan kvävs…
jag har gjort vad jag kan nu och måste tyvärr gå…

är så många "onda" män som verkar ha genomgått någon sorts själslig katarsis och blivit helt förbytta av alkoholen.Jag har tur som är sluppit detta än.Men kanske det är det som väntar även mig?

Sorgsen

…ett geofrafiskt avstånd med måga mil så känner jag hur spänningarna hänger i luften.

Nu är det bara några dygn kvar tills papper ska skrivas.

Jag har tre förslag på delning som han kommer få överväga.
Jag räknar inte med att han har gjort detsamma trots att jag bett om det. Han tror "någon annan" ordnar sånt här, "det har ju gjorts av så många före oss, så det löser sig".
Att det är upp till honom och mig har han inget intresse i att lyssna till.
Vi får se hur det ser ut när jag kommer hem. Ett av förslagen kommer vara att han köper ut mig från mitt eget hem. Vi får väl se!

När exet och jag skulle skriva på alla papper. Det gjorde så oerhört ont, det var så definitivt på något sätt, och så sorgligt att det var över - dådet som jag hade trott skulle vara för evigt, att jag skulle minsann inte ge upp - och så satt vi där och det var över. Det gjorde så ont. Jag hör att du är beslutsam, men tror också att jag anar en sorg, en självklar sorg och kanske också en lättnad?
Känner så med dig, och hoppas allt går så bra som det kan?!

Stor kram till dig, men vän!
Självklart tar han det lätta valet - han slipper ju fixa och han slipper tänka så mycket genom att säga att det är så många som gjort detta förut. Åh, man blir ju frustrerad.
Håller alla tummar för dig, bästa du!!

Sorgsen

...inte berätta...är gränslöst ledsen..kom hem till ett nytt uppsving och totalt sammanbrott under ca 48 timmar
Vet bara jag kan ändra men samma jag orkar inte ens andas in in nu i gråtens ulkande....
Att man kan vara så här ledsen....orkar inte andas...
Vänder mig hit så vet jag jag finns

Som mt skriver - du finns och vi finns här!!

Är så ledsen att du måste utstå allt det där. Jag vet alla gånger du skrivit till mig att jag ska hålla mitt mål och det är inte alltid lätt, men försök att hålla målet, det kommer bli lättare även om det dröjer!

Kram

Tänker på dig och låter mina tankar vandra till tiden för mitt uppbrott, både före, under och efter... Och det var en hemsk tid, jag har ju nästan förträngt hur det var, men det var en hemsk tid, upp och nerm fram och tillbaka, och det går ju aldrig att jämföra med någon annans, men jag vill nog bara säga att jag har förståelse för ditt mående.

Stor kram!

Framtidsdrömmar

Vill bara skicka dig en kram och tala om att jag tänker på dig❤️.

Sorgsen

...en förfärlig vecka och helg med upp och nedturer av så stora mått att jag egentligen inte känner något! Allt ihopblandat! Fått bekräftelse på allt jag känt och det var både befriande och smärtsamt. Inget kommer någonsin ändra sig så länge han inte tar till sig behandling!!!! Jag önskar för hans skull någon av de äldre spritfria OCH nyktra kommer pressa honom så hårt att det ruskar om honom. Han har bytt ut supandet mot kvinnor! Han var grå i huden och mager som när han drack så det handlandet har väl börjat tära! Någonstans önskar jag han tar till drickandet så han slår i den där botten...den för två år sen var tydligen inte tillräcklig. Vilken patetisk och destruktiv människa!!!!!

det måste vara hemskt att uppleva.Den du nånstans ändå känner så mycket för pajar sitt liv på alla plan.Ledsen för din skull och ändå bra med bevis på att man har rätt även om det bränner hårt i en.

Känner med dig, så mycket!
Förstår att det är jobbigt på många sätt och jag önskar att jag kunde göra något...

Kram

En stilla försiktig undran, måste du följa med i alla upp och nedturer? Kan du inte stiga av karusellen eller berg- och dalbanan och försöka att hålla fokus på dig? Det känns så förtvivlat tungt och tröttsamt att du ska hänga med i alla turerna. Kanske jag frågar alldeles omöjligt och obegripligt - i så fall ber jag om ursäkt. Det är inte illa menat på något vis - säkert mest ett uttryck för den frustration och förtvivlan som övermannar mig när jag läser. Kram, kram / mt

... Med stor rädsla för att trampa dig på tårna Sorgsen... Jag minns så väl hur det var att lastas med som en annan disktrasa i alla svängar, och ofta fick jag orden från er om att jag skulle försöka tänka på mig och inte låta honom styra så, är det möjligt för dig?

Kramar

Sorgsen

...så rätt!

Jag trodde ju jag skulle komma hem till ett tomt hem, ha möte med mannen för skriva papper och sen var det klart!
Han hade inget gjort och en av hans söner är här pga prao, bestämt över mitt huvud. Så här står jag i mitt eget hem och är bakbunden.
Jag har ingen rätt kasta ut honom men för första gången hade vi ett "normalt" samtal, alltså han sprang inte iväg i ilska och kastade glåpord eller grejer.
Vi fick papper påskrivna och jag måste helt enkelt få ordning på saker med jobb och hem I hemmet innan nästa resa. Därför kan jag inte ha konflikter utan låter det rulla på.

Jag har två bröder som jag nu berättat ALLT för och det tär också, men jag måste få ur mig hela varbölden. Båda har jobbat inom missbruk så de förstår och kan relatera. Jag har fått veta mycket av mannen och jag antar han har behov ge mig sanningar plötsligt. Det blir så tungt alltihop....men samtidigt befriande få sanningar, hur mycket som nu är sant. Ibland undrar jag om han inte spär på även otroheter och annat negativt för få även det låta bra. Något pussel behöver inte läggas men jag får ju bitar jag inte ber om, antingen passar de eller inte.
Detta stjäl så mycket tid och energi och blev ikväll pånytt uppgiven när jag förstod mannen inte förberett något alls för flytta. Juridiskt har jag ingen rätt kasta ut trots att huset är mitt.

Jag har varit tvungen skjuta så mycket framför mig och nu har det liksom tippat över. Jag är oerhört ledsen och uppgiven men samtidigt går jag ju min egen väg. Lastar av mig börda här.... Helheten är så mycket större! Mannen har bara bytt ut spriten mot något annat, först anitdepressiva mediciner, sen fick han lite mer styrka och då började intresset för samla kvinnor, så det har fyllt hans tid att leta/bygga upp spänningar/lätta på trycket och sen på nästa... Jag kräks!!!!
Tonårspojken som är här vet inget och är en skör själ så jag vill inte förstöra hans vecka här...

att ditt liv rör sig i en konstruktiv riktning, åt "rätt" håll för din del. Skriv några rader när du har kraft och ork. Kram, kram / mt

Sorgsen

...tog jag mig hit igen. Lämnar ett avtryck.
Detta var en nödvändig plats för mig under lång tid. Det tar tid att läka men jag tog mig ur och inget annat än att lämna gör det möjligt.
Vänta inte!
Gå!