av Stingo

Hej allihopa! Ny här, så får väl börja med att skrapa fram en liten introduktion.

Min alkoholfria resa började för snart 4 veckor sedan. Före det var det säkert över 25 år sen jag haft en så lång torr period. Inte så att jag "druckit" i 25 år, men alltid har det funnits åtminstone en bastuöl, eller ett par avslappnande på fredagskvällen med i bilden. Ofta betydligt mera, bl.a. studenttidens fester kunde bli nog så våta. De senaste åren har det däremot blivit allt klarare att supen fått ett allt starkare grepp om mej och jag allt mindre kontroll över den. Sällan har jag druckit mej packad, men helnyktra kvällar har det varit väldigt tunnsått med under de senaste åren - spriten har mao blivit till något av en jämn plåga.

Jag är inte särskilt mycket för "en dag i sänder", så jag har bestämt att hålla mig torr året ut. Sedan borde jag ha möjlighet att göra ett nyktrare beslut om hur jag vill gå vidare. Inser nog att jag har stor risk att hamna i gruppen "bäst att avstå helt", men vet att det också finns mänskor som klarat av att tygla ett problemdrickande. Kännande mig själv, så tror jag att jag någon dag måste ta reda på vilken grupp jag tillhör. Jepp, jag är en katt (curiosity killed the cat).

Över huvud har det känts lättare att släppa än jag vågade hoppas på. Fysisk abstinens hade jag inte alls, om man inte räknar med några dåligt sovna nätter, men de kan lika bra skyllas på sommarhettan och strul med frun. På plussidan kan räknas att också vakentimmarna om nätterna nu är ångestfria. På det psykiska planet tar spriten (elller nu snarare icke-spriten) upp en hel del av mina tankar. Suget finns också kvar. Det försöker jag lätta bl.a. med att kvällsknapra på färsk chili (som jag odlar själv). Det begränsar godisintaget en del och vikten rasar, vilket definitivt är ett plus.

Nu är jag på min första arbetsresa som torr. Väldigt mycket alkotriggers där... Väntan på fältet, serveringen på planet, den ensamma kvällen på rummet... Jag gjorde min vanliga sväng och inhandlade kvällstugg att ha på rummet, före jag checkade in. Men i stället för hotellrumssats på några öl och, om jag stannar flera nätter, kanske vin och/elller en liten flaska rom eller whisky blev det att köpa två nollöl till mackan och nötterna. Så det här med att resa verkar tillsvidare gå bra. Utbudet i minibarerna har till all lycka aldrig lockat mig särskilt starkt, hoppas det fortsätter så. I morgon ordnas det antagligen helkväll på nån vingård, men det får jag nog avstå från den här gången. Jag är definitivt inte klar att sitta igenom en sådan med vatten i glaset.

Det känns alltid litet melankoliskt att resa från hem och familj, men den här gången föll jag in i en ovanligt djup melankoli på flyget. Vet inte hur mycket det beror på torkan och hur mycket på att jag köpte "Den osynlige mannen från Salem" som reselektyr. Den boken har en hel del melankoliskt mörker i bakgrunden och i sin huvudperson (åtminstone i början, inga spoilers please).

Stingo
mån, 2014-11-24 - 16:45

Det verkar vara många här som har det svårt nu i novembermörkret, så jag kollade litet på nätet om SAD (Seasonal affective disorder, mörkerdepression, vinterdepression...) och helt som jag gissade tog det inte länge att hitta samband. Många med sad självmedicinerar, vilket kan vara åtminstone en bakomliggande orsak till att beroende utvecklas. Och alkoholen kan i vissa fall dölja sad, som sedan kommer fram efter att man slutat dricka.

Kanske något att tänka på, att fast man tidigare klarat vintrarna utan extra belysning kan det för en del av oss vara extra viktigt, nu när vi skall klara oss nyktra genom vintern. Själv har jag aldrig använt terapilampor, men hemma har vi flera starka dagsljuslampor (vitt ljus, färgtemperatur 5500K) och jag tycker nog de gör gott, så här i vintermörkret.

Hertan
ons, 2014-11-26 - 14:33

...det är frågan. Bra funderingar det där! Jag har faktiskt läst en del om det, bl.a. en bok som heter "Sober for good". Det är en amerikansk författtare som gjort omfattande studer och till slut samla ihop 225 (tror jag) kandidater med olika alkoholproblem och historier. Hur de lyckats slut, vad som hjälpt dem på vägen, om de fått återfall, om de idag kan dricka eller har varit tvungna att ge upp sitt förhållande med alkohol för gott. Det finns alla möjliga historier! Det fanns t.o.m. någon som varit nykter över 10 år, men som sen bestämde sig att börja dricka igen och nu dricker ca 3 ggr utan att gå bananas och utan att öka den nivån på 5 år. Allt är möjligt! Eller allt är möjligt om vi samla ihop alla möjliga persontyper. I slutändan måste man själv komma fram till vilken kategori man tillhör. Jag har länge intalat mig själv att jag kan fortsätta med socialdrickandet, men jag har till sist kommit fram till att nej, jag är en allt eller inger-människa TYVÄRR! Jag tror att de flesta har gjort försök och provat sig fram, därav dessa otaliga återfall. Hoppas du är en av de lyckligt lottade som faktiskt kan dricka utan risk att återgå till gammalt missbruk!

Vill även passa på att säga att det är härligt att läsa alla dina inlägg! Bra jobbat! Jag är med dig även om du inte ser eller känner mig! För mig är det en månad idag!! Be aware, jag är hack i häl! :)

Stingo
ons, 2014-11-26 - 18:19

Det är alltid roligt då npgon berättar att den läst vad jag skrivit. Och extra mycket tack för boktipset, kollade upp den på nätet och beställde ett exemplar på direkten. Låter som en perfekt bok för mig.

Stingo
mån, 2014-12-01 - 22:22

Muris och sl, det värmde. När jag skrev åt Lena om dålig självkänsla, så var det ju ur egen erfarenhet. Så jag är hela tiden livrädd för att skriva något illa här.

Jo, jag mår förhållandevis bra. Vardagen tar mera tid, så här mot jul och årsslut, så det blir litet mindre tid för att jobba med sig själv.

Stingo
fre, 2014-12-05 - 17:32

Fredag, efter en svår vecka. Framförallt på jobbet har jag underpresterat hela veckan. I dag fick jag fast mig för att tänka på en drink, redan före jag lämnade jobbet. Nu sitter jag trött här hemma och upplever för första gången på flera veckor (månader?) ett riktigt a-sug. Får väl ta mig i kragen och fixa middagen, så att jag blir av med hungersuget i alla fall.

Stingo
lör, 2014-12-06 - 15:49

Självständighetsdag i Finland, typiskt väder för dagen: hård vind och regn. Sophie är sjuk. Lagade god middag och innan jag ens hunnit äta färdigt hade tonåringarna stängt in sig i var sitt rum och Sophie landat framför TVn med en film hon ser 70-11:e gången. Facebook och forumen är döda. Disken undandiskad... Dricker kaffe och äter en god bit choklad (med chili;). Faan vad det skulle vara skönt att skuffa undan ensamheten och tristessen med en stor god VSOP cognac. Rulla den i glaset, dofta, ta en klunk och känna värmen....

Som för så många andra är tristessen svår för mig. Det är mot den jag oftast vill dricka. Det är mot den jag aldrig får dricka, för börjar jag med det, så är jag i missbruk på 0,0 igen.

Glad "blev av med att ha Ryssen till granne" dag till er på andra sidan pölen.

steglitsan
sön, 2014-12-07 - 20:53

Kan du inte berätta hur man firar jul i Finland?

Stingo
sön, 2014-12-07 - 21:12

... som i Sverige, tror jag väl. Många av traditionerna har sina rötter i tiden då vi var delar av samma rike. Men Julgubben bor på Korvatunturi, så det har ni fått om bakfoten.

Julmust har vi inte, men nog den årliga diskussionen om familjer där barnen inte får uppleva en trevlig jul, pga pappor som super och blir våldsamma.

Stingo
mån, 2014-12-08 - 18:33

I början var jag rätt restriktiv också med nollöl, men nu när jag inte håller tillbaka lika mycket med det, så märker jag att det lätt går 3-4 stycken på en lördag, eller söndag och då upplever jag inte att de i främsta hand är alkoholsubstitut, eller att jag skulle sakna alkoholen i dem. Det enda som harmar, är att utbudet är så litet, att det blir svårt att få variation.

Den djupare grejen här, är att 3-4 öl är en ganska bra start att börja bygga ett beroende på. Så om det är mängden jag dricker bara för att det är gott att släcka törsten med och a-suget sedan bygger vidare därifrån, så ser man ju rätt tydligt vart det kan bära...

anonyMu
tis, 2014-12-09 - 08:22

Hej Stingo,

Känner igen mig i tristessen. Den har inte varit tydlig tidigare, men nu, efter ett halvårs nykterhet så börjar den pocka på... I helgen önskade mannen vin. Det blev skitjobbigt för jag hade inte tänkt på annat hela lördagen. Jo så är det ibland. Det blev inget vin för någon av oss. Mest för att mannen insåg hur sugen jag faktiskt var. Funderade sedan på var suget kom ifrån. Insåg att vi jobbat stenhårt hemma (renoverar), jobbat som en galning på jobbet, haft tusen järn i elden i allmänhet. Kände inte behov av att varva ner (!), men ett behov av att "få ha lite roligt också". Vad GRÅ helgen kändes utan guldkanten... Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Ibland glömmer man bort sig lite. Det är INTE tråkigt att umgås med barnen nykter, vakna utan baksmälla och vara klar i knoppen. Jag skäms nästan när jag känner att jag måste droga mig för att livet ska vara roligt. Att det är tråkigt att vara närvarande. Nä... så vill jag inte ha det. Alltså - fortfarande nykter.

Kram till dig

Akvariet
tis, 2014-12-09 - 11:56

Både tristess och nollöl finns det här också. När det handlar om nollöl så ser jag inte det som farligt, jag dricker det på ungefär samma sätt som jag tidigare drack riktig öl (men absolut inte lika mycket). Jag är övertygad om att det inte är det som kan komma få mig att dricka igen. Det är inte alkoholen jag är ute efter utan ölsmaken, tidigare var ölsmaken en ursäkt för att komma åt alkoholen. Det giriga alkosuget har jag inte känt på länge, men är rädd för att det kommer om jag tar ett första glas.

Tristessen är en värre fiende. Det sitter någon liten jävel på axeln som trumpetar ut budskapet att jag liksom klarat av att sluta dricka, jag kan bocka av det nu och gå vidare till nästa rad på listan, och börja dricka igen. Det är ju ändå ganska trevligt att dricka. På kvällarna är det värst. Barnet sover, hustrun dricker öl framför TVn och jag vankar av och an eller stirrar ut i mörkret. Är rastlös men har många gånger inte heller energi (eller kanske ro) att ta mig för med någonting. Ofta slutar kvällarna tidigt med att jag går och lägger mig med en bok.
Det som avhåller mig från att börja dricka igen är främst minnet av alla nackdelarna. Jag blir, tyvärr, hela tiden påmind eftersom hustrun dricker. Men, lite motsägelsefullt, dessa påminnelser stärker också mig i mitt beslut att inte börja igen

Vi kanske ska ha en adventskalender här på forumet. Varje dag ska en av oss "öppna en lucka" som innehåller ett "att-göra-i-stället-för-att-dricka-tips"?
/A

Stingo
lör, 2014-12-13 - 07:09

Dyngmörkt ute, vilket säkert inverkar, men tyvärr är det ett inre mörker jag skriver om här. Jag skrev efter 5 veckors nykterhet (mina #36 och 37#) om hur jag, med nykterheten helt blev av med mina morbida tankar under nattvak och ännu viktigare, med min inre domare, som tidigare brukade hoppa fram ur tomma intet och klubba mig med en mental slägga, byggd av självförakt och hån.

Ungefär fyra månader var allt det där faktiskt helt borta, men nu har tyvärr både nattfantasierna om döden och den inre domaren krupit fram ur hjärnskrubbarna igen. Dessutom en tredje grej, som jag inte ens märkte att var borta, före det kom tillbaka. Vulgära och puerila tankar (ofta enstaka ord), som kan hoppa fram i min hjärna när som helst (t.ex. på möten), de liksom ropar i min hjärna, så att jag får hålla tillbaka för att inte ropa dem högt på riktigt. Kanske undertryckta aggressioner, som tar sig sådan form i min hjärna?

Som jag skrev redan vid 5 veckor, så är jag mera förvånad över att allt det här var borta så länge, än över att det kom tillbaka. Allt det här har rötter i mig, som går tillbaka till tider långt innan alkoholen. Det positiva, är att allt det här åtminstone tillsvidare är väldigt mycket svagare nu, än det var då jag ännu drack. Snarare en viskning, eller varning om vad som finns i mig, än ett verkligt problem här och nu. Men fundersam gör det mig och fördjupar nog mitt vinterdepp.

Det är många här, som skrivit om liknande cykler. Livet är i grunden väldigt positivt i några månader efter a-slut, men sedan vid 6 månader, eller 1 år, eller så, så blir livet svårare igen. Undrar om det finns forskning om det här och hur mycket de som jobbar kliniskt med missbrukarvård ser av det? Vad beror det på och hur kan man motverka det.? Jag har vintermörker, jobbstress, parrelationsstress och fan och hans moster, som jag kan skylla på om jag vill, men inget av det låter helt rätt. Tror mera att det här kommer inifrån mig själv.

Nåväl, ett tunt lager snö täcker marken, denna lördagsmorgon. Om en vecka vänder mörkret. I hopp om litet mera ljus och vila under julen. Glad Lucia till er alla.

Ullabulla
lör, 2014-12-13 - 09:48

som kanaliseras i det här behovet att få säga enstaka ord.Lite touretteliknande.När trycket utifrån eller inifrån ligger på.Jag har haft liknande känslor,bland annat dödsångesten som har drivit på mig att jobba för mycket så jag slipper uppleva den.Presterar jag så är jag.Nu har jag äntligen lyckats stilla min inre motor.Först är det tomt tyst och trist och framför allt fruktansvärt tråkigt.Men om man vågar stanna i vakuumet så kommer till sist friden i mitt fall ska jag tillägga.Håll fast på den inslagna banan att låta bli,det är nu jobbet börjar.

Stingo
lör, 2014-12-13 - 11:12

Tourettes har jag faktiskt funderat på tidigare, men glömt bort här emellan. Jag saknar andra kompulsiva beteenden (tics), som hör ihop med Tourettes, men det jag beskrev låter nog väldigt mycket som ett försteg till koprolali (vilket i sin tur är det mest kända symptomet för Tourettes). Till all lycka har det aldrig varit så illa, att jag verkligen skulle ha sagt något olämpligt, allt händer inne i min skalle och hålls där.

Antagligen hör det här nära ihop med den där inre domaren jag talar om. Det känns liknande inombords. Ångestkanalisering kan nog kanske också träffa rätt?