Hej allihopa! Ny här, så får väl börja med att skrapa fram en liten introduktion.

Min alkoholfria resa började för snart 4 veckor sedan. Före det var det säkert över 25 år sen jag haft en så lång torr period. Inte så att jag "druckit" i 25 år, men alltid har det funnits åtminstone en bastuöl, eller ett par avslappnande på fredagskvällen med i bilden. Ofta betydligt mera, bl.a. studenttidens fester kunde bli nog så våta. De senaste åren har det däremot blivit allt klarare att supen fått ett allt starkare grepp om mej och jag allt mindre kontroll över den. Sällan har jag druckit mej packad, men helnyktra kvällar har det varit väldigt tunnsått med under de senaste åren - spriten har mao blivit till något av en jämn plåga.

Jag är inte särskilt mycket för "en dag i sänder", så jag har bestämt att hålla mig torr året ut. Sedan borde jag ha möjlighet att göra ett nyktrare beslut om hur jag vill gå vidare. Inser nog att jag har stor risk att hamna i gruppen "bäst att avstå helt", men vet att det också finns mänskor som klarat av att tygla ett problemdrickande. Kännande mig själv, så tror jag att jag någon dag måste ta reda på vilken grupp jag tillhör. Jepp, jag är en katt (curiosity killed the cat).

Över huvud har det känts lättare att släppa än jag vågade hoppas på. Fysisk abstinens hade jag inte alls, om man inte räknar med några dåligt sovna nätter, men de kan lika bra skyllas på sommarhettan och strul med frun. På plussidan kan räknas att också vakentimmarna om nätterna nu är ångestfria. På det psykiska planet tar spriten (elller nu snarare icke-spriten) upp en hel del av mina tankar. Suget finns också kvar. Det försöker jag lätta bl.a. med att kvällsknapra på färsk chili (som jag odlar själv). Det begränsar godisintaget en del och vikten rasar, vilket definitivt är ett plus.

Nu är jag på min första arbetsresa som torr. Väldigt mycket alkotriggers där... Väntan på fältet, serveringen på planet, den ensamma kvällen på rummet... Jag gjorde min vanliga sväng och inhandlade kvällstugg att ha på rummet, före jag checkade in. Men i stället för hotellrumssats på några öl och, om jag stannar flera nätter, kanske vin och/elller en liten flaska rom eller whisky blev det att köpa två nollöl till mackan och nötterna. Så det här med att resa verkar tillsvidare gå bra. Utbudet i minibarerna har till all lycka aldrig lockat mig särskilt starkt, hoppas det fortsätter så. I morgon ordnas det antagligen helkväll på nån vingård, men det får jag nog avstå från den här gången. Jag är definitivt inte klar att sitta igenom en sådan med vatten i glaset.

Det känns alltid litet melankoliskt att resa från hem och familj, men den här gången föll jag in i en ovanligt djup melankoli på flyget. Vet inte hur mycket det beror på torkan och hur mycket på att jag köpte "Den osynlige mannen från Salem" som reselektyr. Den boken har en hel del melankoliskt mörker i bakgrunden och i sin huvudperson (åtminstone i början, inga spoilers please).

Stingo

Var på öl, efter att ha sportat med en kompis och han konstaterade att det är strongt av mig att fortfarande hålla mig till a-fritt. Svarade att jag faktiskt har hållit mig helvit hela den här tiden och hörde mig glatt fortsätta "...och vet du, jag mår faktiskt så bra av det att jag inte alls vet om jag vill dricka mera... "kilona rasar, kondisen stiger, magen mår bättre, bättre sömn, gladare..."

Det är väl det här, som några som kommit längre här kallar för "euforistadiet"? Känner å andra sidan igen känslan om jag tänker tillbaka på tiden efter att jag kom över det värsta med att sluta röka.

Stingo

Ha! Nu kom jag på vad som känts så annorlunda och märkligt en tid redan. Jag har ända från början insett att jag kanske till slut blir tvungen att helt sluta dricka, att alternativet är för dåligt. Men aldrig har jag ens tänkt tanken att jag faktiskt skulle vilja sluta helt, att jag skulle kunna känna mig nöjd så? Nu dyker de tankarna upp allt oftare. "Jag trivs så här", "varför skulle jag börja dricka på nytt", "vad behöver jag alkohol till egentligen".

Det här behöver nog tuggas på en god stund ännu. Till all lycka har jag nu 2,5 månader kvar av de 5 jag lovade mig att vara nykter.

Det är bara att gratulera! Visst är det fantastiskt att ha "sett ljuset" ;-) Tycker nästan att det känns så. Varför ska jag förstöra det här? Vad är det med alkoholen som gör mitt liv bättre? Håll kvar dessa insikter och tankar, så kan du plocka fram dem om det känns tungt längre fram. Det är ungefär som att tänka på tiden då man var nykär i sin respektive, när grälen gör att väggarna skallrar efter ett antal år...

Stingo

Hade ledig dag på stugan idag i härligt solsken och nolltemperaturter. Plockade isiga trattkantareller och satte stället i vinterskick. Tvättat kylskåp, tömda vattentunnor, allt stängt och så vidare. Väl hemma stekte jag upp några biffar och vid bordet slog mig tanken på hur gott och skööönt det skulle vara med ett glas rött till. Inte för att jag riktigt kan förstå varför jag skulle ha behövt en downer, helt uttröttad som jag är, efter en lång dag ute.

Därefter började jag fundera hur den här dagen sett ut om jag fortsatt som på sommaren...

1 öl med på stugan

1 öl direkt vid hemkomsten, kanske blandad med tonic (klockan 5)
1 glas vin till middagen
1 drink efter maten
1 öl till bastun
1 öl till smörgåsarna efteråt
2-3 drinkar/öl före läggdags (midnatt)

Upp till 10 enheter - en helt vanlig!? ledig dag. En sån här dag skulle jag med trötthet och rätt sen början nog känt mig rätt rund under fötterna vid läggdags, men andra dagar kunde jag med lätthet ha börjat tidigare och druckit lika mycket, utan att någonsin känna mig påverkad. Och dessutom så att jag nästan hela tiden hållit mig under gränsen för rattfylleri (0,5 promille i Finland).

Skriver det här för att understryka för mig själv att om jag funderar på att något tag börja tillåta mig ett glas rött till middagen, så ger det definitivt inte tillstånd till alternativ två här ovanför.

Stingo

Det där förde mig in på nästa tankebana: Gränserna för riskdrickande har dragits väldigt olika i Sverige och Finland. I Sverige är en man riskdrickare om han dricker över 14 enheter i veckan eller över 4 enheter vid ett och samma tillfälle. I Finland är motsvarande gränser 24 och 7. Som finne kan jag alltså lugnt bälga i mig 5 enheter 4 kvällar i veckan, och litet till, medan mina svenska bröder är i riskzonen efter en enda 5-enhetskväll. Rätt så otroligt, inte sant (jo, enheten definieras lika).

Om ni nu säger att den finska veckogränsen är väldigt hög, så måste jag nog hålla med. Men den svenska engångsgränsen är nog i gengäld väldigt låg.

Meredith11

Det där med olikheter för riskbruk i Sverige och Finland.
Inte konstigt att man behöver fler parametrar för att förstå riskbruk och missbruk.

Låter som en god dag i stugan iallafall!

Stingo

Så blir det 3 månader fullt, 13 veckor. Det är en god bit över halvvägs till de 5 månader jag lovat mig själv.

Påbörjade parterapi, med frun i veckan. Det tog tyvärr så här länge för oss att få igång det, nu blir det dessutom 4 veckors väntan på nästa session, pga resor. Kvällen efter terapin kändes jävligt jobbig, så mycket som kröp ut ur olika skrymslen och vrår, men efter det har saker redan börjat kännas litet bättre. Som om Sophie* kanske ändå hörde mig där och nu tar små steg för att mötas.

*Ja, jag får väl ta steget ut med mitt nick, och börja kalla min fru för Sophie. Valet av nick var nog medvetet, men gör bara inte alltför långt gående assossiationer till boken/filmen ;)

steglitsan

Det är väl hela syftet att man bryts ner tillsammans och det värsta dras fram i ljuset men sen så byggs man åter upp och får en starkare grund att stå på än någonsin tidigare? Jag tycker att alla som går i terapi är hjältar oavsett om det är som par eller själva. Att våga vara så nära sig själv och sina demoner. När de kommer upp till ytan är det som att de är på riktigt (som att de inte finns där bara för att man inte pratar om det). En dag ska jag också sätta mig i soffan. Tiden är inte inne för min del än men jag har fått ett namn och snart kanske jag ringer.

Stingo

Det är väl det som är livsmantrat i samhället just nu. Man skall hela tiden hitta nytt, utvecklas, byta arbete, omskolas, resa, vidga vyer, hoppa av. Vad som helst duger bara man inte stagnerar. För bara 50 eller 100 år sedan skördade bonden samma åkrar med samma redskap, hela livet ut. För 30 år sedan fick man ett jobb som ung, som man antingen höll till pensionen, eller kanske man avancerade några pinnar inom samma bolag. Nu ser folk snett på en om man haft samma arbetsgivare i 10 år, oberoende av hur varierande arbetsuppgifter man kanske haft. Vilken sjukt stor förändring som har skett på bara några få decennier.

Också här är det många som talar om egna tankar på förändring, nu senast i LillPers tråd. Själv känner jag också ofta av samma tryck, men om jag sätter mig ned och tänker efter, så upplever jag att det mesta av det trycket kommer utifrån. Inombords är jag faktiskt ganska nöjd som det är. När jag säger utifrån, så menar jag inte att någon konkret skulle ställa sådana krav på mig, utan att någon del av mig själv tror att det är det som förväntas av mig och tänker att jag borde göra så, för att det förväntas av mig. Sen när "mitt verkliga jag" säger ifrån och påpekar att det jag själv vill är väl ändå viktigare än vad jag tror att omvärlden förväntar sig av mig, så uppstår en inre konflikt, som jag just nu när jag skriver det här kan känna som ett tryck i halsgropen, jobbigt. Hur är det med er andra, som funderat på stora förändringar. Har ni funderat över varifrån de tankarna kommer? Hur känns det när förändringsviljan är verklig och kommer inifrån en själv?

Förväxla inte det här med det jag nyss skrev om parterapi. Att försöka få ordning på äktenskapet är en helt annan process, som jag ser mera som återuppbyggande (renovering) än förändring. Visst vill man ha nytt och fint när man renoverar, men grunden är ändå samma gamla. Just nu tar den här processen all min energi, tillsammans med ovanligt mycket att göra på jobbet. Jag värnar svartsjukt om mina lediga stunder och kryper hellre inåt än utåt. Tyvärr har jag också svårt att komma fysiskt i gång och få praktiska saker gjorda, men det beror nog delvis på årstiden och vädret (man kan inte klippa gräs i duggregn).

om en kvinna som beskrev just denna jakt och hets.-Varför har alla så bråttom.Vars ska dom? Till och med brevbäraren,slaktaren har bråttom.Till vad?

Centrala frågor och vi alla är väl i olika faser av livet upptagen med just detta.Var är jag på väg,vad vill jag och varför.Och hur svarar man på det på ett enkelt sätt.Hur mycket är som du beskriver påverkan utifrån,ekonomiskt tryck eller påverkan av den man lever med.
Och om det nu är ett inre tryck,vad grundar det sig i?

Vill jag verkligen ha den förändringen eller är det just det yttre trycket som liksom gjorts om till ett inre tryck som jag nu inbillar mig är mitt inre tryck.Inte lätt och att förändra sig själv eller delar av sitt liv tar mycket kraft och energi.
Kanske framför allt att våga och orka stanna upp i den känslan och ta rätt på vad det egentligen står för.
Jag tror att när man gång på gång kommer fram till en viss slutsats när man ventilerat det med sig själv och andra till slut måste tro på att det är en inre önskan.Men om man då är lättpåverkad av trycket utifrån,eller om svaret faktiskt kommer inifrån en själv måste nog varje person själv avgöra.Hur stark kontakten är inåt och hur pass påverkbar man faktiskt är av yttre ting.Det här svaret blev du väl mycket klokare av Stingo.

Snillen spekulerar...

LenaNyman

... tycker jag var ett klockrent svar. Det finns en tid för allt, förvisso, men det gäller att vara uppmärksam på vad förändringsviljan vill manifestera sig som. Yttre förändringar kan ibland bara vara pseudo-, en temporär makeup man tar till i egen frustration, bara för att man är så angelägen om att något ska hända. Det är kanske övermodigt sagt att allt man söker skall man finna på sin inre resa, men jag tror förbaske mig att det är så. På riktigt.

Jo, jag håller med. Det konstanta trycket av ett behov av förändring. Jag upplever att det, som du också säger, delvis kommer utifrån. Det SKA hända saker. Men jag upplever det inifrån också. En oro - myror i brallan. En orolig själ. Men egentligen är jag en trygghetssökare. Så min förändring går ofta ut på att försöka öka på min trygghet. I våras fick jag dock mer förändring än jag knappt klarade av. Flytt till ny stad, byte av jobb, dra upp hela familjen med rötterna... Sviterna sitter fortfarande i...

Stingo

Fick ett paket på posten och kom åt att smaka på alkoholfri bitter (tack för tipset) Sanbitter red och Crodino. Riktigt goda båda två, men känns väldigt mycket farligare än 0-öl. Visserligen är jag rejält hungrig, men det blev ett ganska rejält sug kvar efter dem. Inte direkt för alkohol, men mera bitter.

LenaNyman

Ja, du ser, Stingo. Man lär så länge man lever.
;)

PP

Om du dricker en till så är du säkert fast ;-) Skämt åt sido. känner vi oss tveksamma till något så ska vi nog låta det vara. För min egen det har jag på min egen väg beslutat hålla mig borta från alkohol. Det innebär allt som jag kan bli berusad av, utan att få dricka ofantliga mängder. men dom sagt det måste var och en besluta. För mig har inte ens en lättöl orsakat sug. Har bara skett kanske två gånger, och löser sig av sig själv, för det finns bättre NA öl än lättöl. Med det säger jag inte att vi ska prova eller tänja på gränser. Testade i somras till och med en glass. Magnum Marc de Champagne. Ser det som att jag vill fortsätta leva nykter. Då gäller det att inte ta ett återfall. Ett återfall på en pinnglass är för mig inte aktuellt. Blir nästan lite komiskt.

PS. Sanbitter är som en alkoholfri Campari

/PP

Stingo

... så jag kommer nog att prova några till. Som jag tidigare skrev finns det så pass mycket hedonist i mig, att jag tror mig behöva alla ofarliga njutningsmedel jag kan hitta. När det gäller goda drycker för vuxna är nykteristens lott verkligen torftig, som vi alla vet.

Bitter är en hel kategori drycker, börjande, ja kanske t.o.m från mixers, som tonic eller bitter lemon, men kanske snarare från sånt som Campari, till Jägermeister, Fernet Branka och Gammeldansk. Jag var rätt så hooked speciellt på torra starka kryddbitters.

PP

Jag vill verkligen inte uppmana någon till att leva farligt, eller framstå som oansvarig i mitt sätt att argumentera. Den som har fått problem med drickat bör vara mycket observant så att vi inte provocerar suget efter A i onödan. Det är ju liksom svårt nog i sig, att bryta ett beroende. Jag menar med andra ord att var och en måste utvärdera vad man vill smaka och vad inte. Jag själv har aldrig druckit pga. av att någon "osynlig hand" har gjort så det skett utan att jag har kunnat säga nej tack. För andra kan det mycket väl vara så, och då kan jag ju inte säga att så inte är fallet. Däremot har jag vid många många tillfällen låtit mig övertalas av A:s röst i skallen, att så farligt är det väl inte? en bira klarar du eller? osv. För mig är det inte samma sak som att se en flaska jäst saft eller en punschpralin som en inkörsport tillbaka till drickandet. Det blir som att se spöken på ljusa dagen. Då kan ju nästan ett glas kranvatten bli livsfarligt. Skulle ju kunna associera mig om en NA variant på vodka?

För mig finns ingen deadline på nykterheten. Snabbaste vägen till deadline vore ju att börja testdricka igen. Däremot kommer jag att kämpa emot och inte acceptera att vara gisslan i mina val i livet. Alkoholen vann över mig och jag kunde inte hantera den, men det gör väl inte att den ska få fortsätta att förpesta min tillvaro i mitt vardagsliv, nu utan alkohol?

//PP

Stingo

... här är på forumet, undrar om det beror på att forumet var borta ett tag, på att det var helg, eller bara är ett sammanträffande. Jag har inget djupt att komma med, men några observationer i alla fall.

Kunde under forumbortfallet observera hur mycket tid forumet tar och hur mycket jag fyller min tid med forumet. Fick riktigt svårt att hitta annat att göra för att fylla min tid. Ett tydligt tecken på att jag behöver arbeta mig bort härifrån så småningom.

Har förundrats över hur mycket min fysiska kondis stigit, trots att jag inte motionerat mera än vanligt, jag orkar och klarar bara så mycket mer, rent fysiskt. Här senast under helgen var det en grej, som krävde en del klättrande och fysisk koordination. Efter att jag med lätthet utfört den, kom jag att tänka på att jag undvikit att göra samma sak i somras, för jag kände mig för osäker i kroppen då (ja det exemplet var ju inte om kondis precis, men i alla fall) .

Varit på resa igen och ätit ett par middagar tillsammans med en kollega, som så länge jag känt honom alltid beställt na. Jag kommer ihåg att jag första gången försökte fråga honom varför och undrade om han skulle ge tillbaka nu, men inte ord från honom om den saken. Tvärtom var det den tredje vid bordet, som kom litet i skottgluggen för sitt öldrickande, speciellt när han dessutom köpte en sexpack att ha "som bastuöl" på hotellrummet. Fick faktiskt fast mig själv med att tycka att det var litet suspekt beteende, fast jag definitivt hade gjort precis samma sak bara några månader sedan.