Jaha ja, jag har varit medlem på detta forum i flera år men har inte lyckats repa mod att starta en egen tråd.
Men nu känns det som om jag borde göra just det, vet inte riktigt varför men de inlägg jag gjort i Berras tråd har hjälpt en hel del känns det som.
Kanske är det av ren egoism jag skriver, men hoppas på att något kanske hjälper någon annan?
Jag har inga ambitioner om att skriva massor och ofta, utan det får bli som det blir.

Jag är över den ålder då man får ledigt från jobbet på sin födelsedag, men jag har läst någonstans att den psykiska mognaden och utvecklingen stannar av då man börjar dricka alltför mycket, så jag får väl betrakta mig runt 30-35 gissar jag. För det var där någonstans som det började eskalera ordentligt.

Min första träff med alkoholen var i 15-års åldern och det var nog kärlek vid första buzzzet i huvudet.
Tänk att man kunde bli så framåt, modig, världbäst och pratglad!
Därifrån till att börja utveckla ett risk/miss-bruk skulle alltså ta ca 20år.

Vet inte riktigt varför det började gå åt pipan, men det fanns många saker som "rättfärdigade" mig att behöva lugna ner mig.
Allt från att något barn hade trubbel i skolan, det var stressigt på jobbet, oförstående chef, bilen krånglade till att jag bara helt enkelt på något sätt (kunde vara precis vad som helst) hade gjort mig förtjänt av att slappna av.
Från att ha varit drickande när det var fest började det dock bli var och varannan helg till att de sista åren bli i värsta fall 5-6 dagar i veckan.
Ville så småningom inte dricka med andra utan gjorde det helst själv.

Favoriten för mig var starksprit av något slag (gick ju mycket snabbare så), men om det knep dög precis vad som helst, bara det innehöll alkohol.
Har dock alltid klarat av att jobba utan att någon märkt något (tror jag), men de som själva håller på med samma hobby ser naturligtvis tecknen.

Min fru och barn började den senare tiden att uttrycka alltmer oro för mig, men det tog jag inte så hårt. Tyckte väl att de överdrev och att de egentligen inte var så bekymrade.
Först nu har jag förstått att jag åsamkat dem massor av oro och smärta.
Det plågar mig mycket, tillsammans med insikten om hur mycket tid och välmående jag druckit bort för mig själv.

I dag upplever jag i alla fall min tredje fredag utan vare sig destillerade, jästa eller bryggda drycker i kroppen, det känns dj_kligt bra!
Trött som satan är jag, men på ett bra sätt. Jag känner mig redan nu mera "med" och närvarande. Stör mig inte på att jag får besök (som hindrar mig att dricka). Fått massor med tid över på något konstigt sätt... Har tagit upp en älskad hobby. Det bästa för ett par dagar sedan, frun sa spontant hur glad hon är att ha någon att prata med på riktigt igen.

Jag har också förr lyckats med att "hålla mig" i längre perioder, så känslan av att det är skönt att vara nykter är inte ny och jag vet att det kommer sug & bakslag med blixtens hastighet.
Det gäller att hindra benen när de får en order av hjärnan att styra mot barskåpet utan att jag själv är med och bestämmer!?!?
Hur jag ska lyckas klura ut VAD det egentligen var som triggade mig är dock en gåta, jag antar att det kommer att krävas mycket tankemöda, kanske detta skrivande kan hjälpa till med det? Hoppas det.
Mina första riktiga utmaningar kommer nu i December med julbord som ska ätas. jag har inga problem med att behöva ursäkta mig med något svepskäl för att jag väljer alkoholfritt, jag har ju kört nykterhetsperioder förr så folk vet. Mitt problem blir att behöva stå ut med att vara ute till efter midnatt på den efterföljande festen som jag inte kan krångla mig ur. Jaja, det kommer att komma fler och värre utmaningar som min hjärna antagligen antagligen alldeles själv kommer att skapa åt mig. Den har ju som sagt lyckats med fjärrkontroll förr...

Problemet (tror jag) har varit att jag alltid satt en gräns i dagar eller månader och sedan räknat ner och längtat. Efter att gränsen nåtts har jag tänkt att nu ska jag kunna dricka som vanligt folk. Stort feltänk, som de flesta av er redan vet.
Jag har läst mycket i det här forumet under åren men först nu börjat ta åt mig av tankesättet och resonemanget som en del av er har. Tänker särskilt på Berras tråd här som många kloka människor skriver i och jag läser från början. Har kommit 2/3 in i den nu och den hjälper mig mycket i mitt tänk.
Jag har inte satt någon gräns denna gång, inte heller tänker jag "idag ska jag inte dricka", jag är bara så in i själen trött på eländet med att alltid må dåligt både fysiskt och psykiskt.
Sen får vi se hur långt det tar mig.

Oj, det blev mer text än jag trodde, men skönt var det att plita ner lite av det som snurrar i min skalle just nu.

Buzzz

Jag drack också helst hemma i ensamhet, bland folk kunde jag skärpa mej. Med vetskapen om att jag kunde dricka mer när jag kom hem. Nu har jag svårt att klara av tillställningar, undviker dom. Saknar det inte heller, har aldrig varit särskilt social. Vi får nog se upp så vi inte blir griniga moraltanter eller surgubbar men det är svårt att stå ut med nån som dricker för mycket. Man smälte in förut. Maken har minskat sitt drickande betydligt, numera är det sällan jag blir arg. Jag tål honom inte när han druckit för mycket och blir fånig. Dum tycker jag, verkar som intelligensen rinner bort med alkoholen. Så jag har tvivlat ibland och man läser ju om många som separerar men jag tror vi klarat krisen.

konstnären

Jag har oxså svårt för s.k. tillställningar och jag saknar inte det alls. Kanske har
jag alltid varit lite udda. Men oftast trivs jag med mig själv, träffar givetvis folk,
men kan oxså säga nej tack. Det hade jag svårt för. Även jag föredrog att dricka hemma
där ingen kunde se mig. Idag känns det som om jag inte är rädd för något. Var ständigt
rädd och på min vakt när jag drack. Det var jobbigt att hålla fasaden uppe. Sakta, sakta
går jag mot 8-månaderssträcket. Just nu är jag både rädd och orolig för att mannen dricker.
Ingen hög stämning precis.
Glad påsk på dig
Konstnären

Buzzz

Musik och ibland musikvideos hjälper mig mycket i mitt välmående!
Hittade den här låten efter ett tips här (tror det var konstnären?) och tolkade in den på min situtation. Senare kollade jag den på YouTube och grät nästan en liten skvätt.
Dagens tips. Den har gått på på repeat en del senaste tiden. :-)

Edit: Santorini var det som hade den goda smaken att peka mig mot Rascal Flatts. :-) Tackar så mycket.

Rascal Flatts

Buzzz

Insåg idag att det snart är sju månader sedan jag drack någon slags alkohol.
Det är ungefär som när jag lade cigarretterna på hyllan. Tankarna på att "inte få" röka upptog det mesta av ens vakna tid den första perioden.
Så småningom gled också i det fallet tankarna mer och mer över till att vara tacksam att man slapp skiten.
Så känns det nu, tänker mer och mer sällan på alkohol över huvud taget och när jag gör det är det med tacksamhet att slippa ångesten, skammen, huvudvärken, extrakilona, gömmandet, bråken, de närmstas sorg, illamåendet, rädslan för körkort och jobb, inköpen, det igenkännande "hejsan" av personalen på Bolaget, de många sjukdagarna, den dåliga sömnen. Ja, listan på det negativa som skiten förde med sig för mig kan göras lång. Den positiva listan blir skrämmande kort i jämförelse.

Nu går jag in i sommaren frisk och stark, njuter (nästan, allt är inte toppen jämnt) varje morgon av att komma ur sängen, koka kaffe och ta det lugnt en stund ute med en kopp i handen och ta in ögonblicket då allt vaknar. Det behövs inte himlastormande upplevelser, livet i sig självt är fantastiskt nog. Särskilt utan något som dimmar ner tankarna.

Önskar alla er som kämpar där ute en riktigt skön sommar.

//Buzzz

Pellepennan

Att du tittat in och avlägger lite statusrapport. Det blir man glader av vill jag mena! 7 månade är fantastiskt, är snart där om jag håller mig i skinnet ;-) Känner mig just nu ganska stark i detta och delar känslan av att man nu oftast tycker det är skönt att slippa allt trixande som drickandet för med sig. Hoppas även du får en fin sommar Buzzz. Det är som man får dubbel energi nu. Först att man lagt några månaders nykterhet bakom sig, och sedan ljuset och värmen. Man får försöka vila i den tanken till och från.

//PP

Buzzz

Helt plötsligt slog sommaren till med tryckande värme. Nästan 30 grader i skuggan och lite lagom vind. Härligt!
Bara att ta för sig och njuta. Törs knappt tänka på hur jag skulle kunna ha mått idag om saker och ting hade varit annorlunda.

Hade en ganska stor tillställning i går med fri bar. Men i stället för att vara den som anförde styrkorna i angreppet på baren var det jag som serverade den som kände sig hugad.
Om man fortfarande inte är riktigt övertygad om att man gjort rätt val angående spriten, så hjälper det med en sådan övning.
Maximalt två timmar (i vissa fall kortare tid) räcker det att avvakta och iaktta hur människor förändras. Och det blir INTE till det bättre. Volymen skruvas upp ordentligt, saker som kanske hade varit bäst att lämna osagda sägs rakt ut utan att tänka efter före.

För att inte tala om samtalen som pågår framåt småtimmarna... Tre-fyra personer som tycker att de äger oändlig vishet pratar med varandra och ingen fattar vad de andra säger. Meningar upprepas 4-5 gånger utan att den som uttalar orden inser att han är inne på tredje vändan med samma ord. Eländigt och pinsamt att lyssna på.

Idag ligger de hopkrupna inomhus medan ångesten och illamåendet går i vågor. Vad hände? Jag som skulle ha så roligt...

Nej, fy tusan! Lite mer än åtta månader idag och incitamenten för att fortsätta på den inslagna vägen är fortfarande starkare än de motsatta alternativen. Det är helt enklet inte värt det. Priset är alltför högt.

Njut av sommaren alla därute. Nu ska jag ta en kaffe, sätta mig i skuggan en stund och njuta över hur bra jag mår.
//Buzzz

Sådana här inlägg gillar jag verkligen att läsa! Det är ju precis så här det är!

Bra jobbat att ta hand om baren. Vet inte om jag själv fixat det. Lite som att lämna nyckeln till blodcentralen till Dracula ;-) Men bra gjort!

Buzzz

Tack Muränan!
Liknelsen med Drakula och blodcentralen fick mig att gapskratta! :-)

Undrar var "redigera"-knappen tagit vägen? Någon som vet?
Tråkigt att inte kunna rätta sina feltryckningar på tangentbordet.

Weekend

Så gott att läsa att du hänger på! Vi är ju nästan lika gamla här på forumet!
Kan vi så kan NI.....

Ha det - Kämpa på!

Buzzz

Nu trodde jag ju att jag klarat av alla "triggers" som jag kunde tänkas råka ut för.
Jul, Nyår, Firmafest, Ledighet med utlandsresa, MIDSOMMAR, storkalas, sorg, glädje, ja allt som tänkas kan.
Allt utom en riktig solsemester...

Blev en riktigt obehaglig upplevelse när jag plötsligt befann mig på en soldränkt strand sittandes under några parasoll och beställde in mat & dryck.
Min fru och jag har firat ledigt utomlands förut under den period som jag inte har befattat mig med mina tidigare dryckesvanor.
Dock inte solsemester.

Därför kom det som en riktig chock när jag lade märke till hur tankarna började gå när jag tittade mig omkring och såg hur glas som nyligen hämtats ur en frys fylldes med kall öl.
På en gång triggade ett rent fysiskt sug igång! Det kändes i hela kroppen hur mycket jag verkligen ville ha en öl.
"Skit i det här nu", "det är ju semester", "du kommer att klara av att hantera det", så började tankarna mala.

Och detta bara 6 timmar efter att jag tyckte att det var tragiskt att se hur en man satt framför sin fru på flygplatsen och sänkte en whisky klockan sju på morgonen medan han stolt förklarade för en polare i telefonen att "detta ska bli en sexdagars". Frun såg inget glad ut.

Och här satt jag nu och var millimeter från att kasta mig nerför samma avgrund som jag jobbat så för att komma upp ur.

Nu räckte det med att komma från restaurangen så släppte begäret efter en stund och jag var själaglad över det.
Är man verkligen så programmerad? Jag blev rädd för mig själv denna gång.

Känns skönt att återigen få dela med sig av sina känslor till er.

Njut av sommar'n.

//Buzzz

Buzzz

Dock är det glesare och glesare mellan mina inlägg.
Får lite dåligt samvete, för jag känner mig ganska självisk. Kommenterar inte så mycket i andras trådar. Har svårt för att hitta ord.

Men, jag antar att det är ok att skriva för sin egen skull också.
Det har i alla fall hjälpt mig på vägen. Detta och att nästan varje dag vara inne och läsa alla andras inlägg.
Tror inte det hade gått så bra som det har gått om inte forumet funnits, särskilt under det första halvåret.

I dagarna blev det 1år sedan jag drack alkohol senast.
Kommer ihåg den sista gången kristallklart, en hela vin som försvann på mindre än 5 minuter! Snacka om att man hade byggt upp en "bra" alkoholtolerans...

Vi har inte tömt hemmet på alkohol alls, och för någon vecka sedan öppnade jag en whiskyflaska av en finare sort som jag hade som favorit.
Tänkte av någon anledning att jag skulle tillåta mig att lukta lite för att se om det fortfarande luktade så gott att det vattnade sig i munnen.
Det kändes ganska skönt att uppleva en rent kemisk lukt! Hur f_n kunde jag stå och shotta i mig detta?

Nu när det gått ett år funderar jag på hur jag ska gå vidare, och det känns inte så svårt att ta beslutet om att det bara får rulla på som det gör nu.
Risken att testa att bli normaldrickare är inte värt priset jag får betala om det går åt skogen, helt enkelt.

Kanske kan ett sådant här inlägg hjälpa någon? Det GÅR att leva utan alkohol!
Livet går så klart upp och ner som vanligt, det är bara att inse.
Men man hanterar problemen så mycket lättare utan, och man njuter av det fina i livet så mycket mer.
Går vidare med tillförsikt (och vaksamhet), men stannar så klart på forumet.

Ha det gott. //Buzzz

PP

Att du hör av dig och skönt att du firat årsdagen. Vill minnas att du först inte skrev i egen tråd, eller hur? Har undrat hur du har det, men haft liksom på känn att du är på banan. Men inte att du fortfarande är på Forumet.
Beslutet om framtiden låter bra, är samma som mitt eget ;-)

Vi hörs!

/PP

Buzzz

Så här i efterhand funderar jag på varför jag inte gick in här i våras och skrev hur jag kände.
Kanske hade det hjälpt mig? Kanske jag genom att skiva ned mina tankar kunnat se hur galet jag resonerade?
Samma tankar som många tänkt. Jag klarar nog att dricka normalt nu.

Det otäcka var att efter två-tre gånger var beteendet exakt likadant som förut, dvs smyga iväg och snabbshotta i mig mer för att det gick alldeles för långsamt. :(
Konsumtionen var "lagom" några veckor för att sedan snabbt accelerera till där den var innan mitt beslut att lägga ner.
Så, nu sitter man här med skakande händer och en mage i uppror.
Vilken idiot man är.

Tänkte ju förut att det kunde hjälpa någon att jag skrev här och berättade att det gick bra. Tänker samma nu fast tvärtom.
Om någon funderar på att börja lagomdricka, gör det inte! Oddsen är dåliga.

//Buzzz

PP

Hur svårt det är att hitta tillbaka. För mig tog det som du kanske minns år utan att beslutsamheten blev stark nog. Så häng inte med huvudet, det finns hopp för dig med Buzzz ;-)
Var helt lugn med att dina erfarenheter och tankar är till stor nytta för andra forummedlemmar. Nu som innan. Skickar dig kraft för den första tiden. Du fixar det. Det vet du ju själv!

/PP

LenaNyman

... delar med dig av detta. Det får mig att tänka till igen och igen. Hur är det med dig i dag? Hoppas skakningarna bedarrat och magen kommit mer till ro. Hoppas att du själv kan göra detsamma, B. Landa - och fortsätta där du var men med ytterligare en viktig insikt med dig på resan. Varm kram.

Buzzz

Tack för era svar. De värmer.
Lite bättre i dag är det allt, tre dagar så brukar det värsta vara över.
Vet så väl att det inte är rätt väg, men just nu får löftet bli att ta det i etapper med helnyktra vardagar.
Optimalt vore ju såklart att bara bryta igen, men jag har inte styrkan. :(
Flera månaders hårt missbruk sätter sina spår.
Kommer i alla fall att besöka forumet dagligen, det var ju till stor hjälp innan återfallet.
Sedan gäller det att få rätt på tankegångarna igen.
//Buzzz

LenaNyman

... få dig ur huvudet, B. Över ett år nykter, sen en tanke om att vara ready to go och måttlighetsdricka, sen göra verklighet av tanken och sen..

Tror du att du kommer att hitta tillbaka till samma styrka och övertygelse igen, så småningom? Jag tror du kan det. Och att du dyker upp här igen, med just din specifika story, visar prov på just det. Ja, för att sammanfatta det hela så är det tråkigt, förstås, att det som hände hände och jag är tacksam för att du berättar och tar nya tag. Jag uppskattar för övrigt också Eckhart Tolle och frånvaro av energitjuvar.

Höres.