Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

linker

Kära Dotter 11, precis så skulle jag ha sagt till mig för tjugo trettio år sen om jag hade läst min bedrövliga berättelse!
Varför i helsicke lämnar hon inte den försupne karln som inte bryr sig om annat än sina egna behov? Men det var inte så på den tiden och jag hade aldrig trott att det bli så här illa. Som kvinna har man en ganska så sketen pension, nu bor vi billigt i ett gammalt hus i en riktig villaidyll sen 35 år. Vi har ett sommarställe tillsammans med barn och barnbarn, vi behöver varandra. Visst är det förbannat krasst att stanna av ekonomiska skäl men vi har ju ändå ett gemensamt ansvar. Men det är klart, någonstans finns det en gräns. Jag läser min och andras trådar om och om igen och försöker hitta den där punkten mellan mod att förändra, tålamod att acceptera och vishet att veta skillnaden. Men kanske funkar forum som en kompass i förvirringen.

Dotter11

Så tråkigt att höra att du stannar pga ekonomin, men det är väl det han vet också att du knappt har möjlighet att klara dig själv så då har han sin hjälpreda som kan "hjälpa" honom i sitt missbruk. Jag skriver hjälpa för det blir ofta så att finns det någon som städar upp och håller ordning på övriga livet så kan också alkoholisten fortsätta med sitt drickande utan att bli avslöjad utåt sett.
Jag är inte säker på att det hade hjälpt om du lämnat men jag tror det är ännu mindre chans att han slutar dricka nu när du är kvar. Det är ju samma historia om och om igen när man läser din tråd. Han förlorar ju ingenting på att dricka när du är kvar så varför ska han då sluta. Sedan är det ju inte alls nån säkerhet på att han kommer sluta ifall du verkligen sticker. Men jag tänker att eftersom han inte alltid druckit så är han kanske inte för långt ner i skiten än, men just nu verkar han bara vara på väg nerför.
Finns det verkligen ingen möjlighet att du kan ha en egen lägenhet? Att ni kan vara särbo? Om ni fortfarande är gifta så får ni ju bara dela på den kostnaden också. Jag tycker du ska snacka med honom när han är spiknykter och säga att jag kan inte bo här mer med hans beteende. Att du vill testa att bo någon annanstans. Du säger att ni har gemensamt ansvar, men jag tycker mest som att det låter som att du tar ansvar för honom, han visar inget ansvar för dig. Hus och stuga är ändå bara materiella saker, det finns inget måste som säger att ni ska ha det kvar. Det är han och inte du som förstört för er. Du skriver att ni behöver varandra, men det är han som behöver dig, och du håller dig fast vid hans gamla jag, det är den personen du vill ha och behöver. Men som det är nu så finns den personen inte längre kvar.
Det låter lite som att det är viktigare för dig att ha kvar ert gamla liv än att du faktiskt ska må bra. Men han har tyvärr supit bort ert gamla liv. Det finns inte kvar och om du inte gör en förändring så kommer du bara må sämre och sämre av hans drickande. Kan du inte testa att bo hos era barn ett tag eller på ert sommarställe? Säga att nu sticker jag och du måste bevisa att du vill sluta dricka och välja familjen först. Jag tror också att du kan flytta och skilja dig och allting med din pension men självklart kommer livet bli mer knapert och så men är det inte värt det att slippa bo med en alkoholist. Jag kan inte ens föreställa mig att jag skulle bo med min pappa och se honom fördärva allt för sig själv. Jag hade gått under.
Jag önskar att du får insikt nog att du måste rädda dig själv, och så hoppas jag såklart att din man får insikt nog att sluta supa. Men snälla du, läs igenom denna tråd så inser du nog att du gett tillräckligt många chanser. Det är dags att aktivt göra något nu och jag tror det viktigaste är att rädda sig själv.

linker

Jag känner att jag nästan hamnar i något slags försvar när jag läser ditt inlägg, Dotter11. Kanske för att du uttrycker det jag själv tänker och tycker ibland. Det pendlar mellan hopp och ... kanske inte förtvivlan utan mer uppgivenhet. Det finns så många perspektiv. Det långa som visar en brant nerförsbacke de senaste fyra fem åren men som ändå planar ut en del på senare tid.
Det är ju inte heller så att jag lever hela mitt liv genom min man. Jag odlar och upprätthåller egna kontakter med nya och gamla vänner, jag reser på egen hand, han bor i stan och jag på landet just nu. Vi mår nog båda bra av att inte vara för nära varandra hela tiden. Det finns en falsk bild av att man som äldre ( 60 + ) ska vara ständigt blid och förnöjsam. 14 åringens tvivel och osäkerhet finns kvar om man skrapar på lagren av rynkor och magveck. Drömmarna om kärlek och passion hela livet.
Kanske kan man vara nöjd med att ha en livskamrat som man delar vardag och familj med och att det fungerar för det mesta.
Som sagt, jag har funderat på skapa tråden " vi som biter ihop " . Inte för att jag anser att det är den enda rätta vägen. Vi befinner oss i olika situationer och har också olika möjligheter och motiv att bryta upp. Det vi har gemensamt är bland annat skammen att tala om alkoholismen antingen som missbrukare eller som anhörig. Därför är det så viktigt och bra att vi kan mötas på Forum ärligt och utan fördömanden. Tack alla som läser och engagerar er!

linker

Nu har jag bitit ihop och vägrat låta mig provoceras hela sommaren. Stuckit iväg när det har blivit för jobbigt och försökt ägna mig åt egna intressen. Så kom jag hem ikväll och möts av en svajande man med sluddrigt tal och långsamma rörelser och jag bara tappar tålamodet. Gör allt det där man inte ska - slår i dörrar, hotar med skilsmässa, försöker tvinga fram besked om när han ska sluta dricka. Ingenting hjälper. Han är helt impregnerad.

är inte mer än människa. Du har rätt att göra allt det där. Du har känslor och ett liv du också. Klart du ska få bli förbannad. Tyvärr så hjälper det föga mot en alkoholist. Kontakta hans arbetsgivare kanske?

linker

Tack Aeromagnus för gensvaret! Man tappar perspektiven när man lever i denna förvrängda värld. Min man skulle egentligen ha gått i pension men biter sig fast i jobbet med näbbar och klor. Så någon hjälp från arbetsgivaren lär han inte få. Just nu är det faktum att han snart ska sluta arbeta anledningen till att han måste dricka, stackars man!

linker

Om någon vecka går mannen i pension och nu finns inga spärrar. I går kväll föll han på golvet, jag lyckades parera så att han inte slog huvudet i bordet. Sen låg han där i två timmar och försökte kravla sig upp. Jag kunde inte göra något utan satt bredvid och kollade så att han inte skadade sig. Vid midnatt tog han sig upp på skakiga ben och jag tänkte att jag kunde pusta ut en liten stund. Så hör jag ytterdörren öppnas och ser att han går ut i morgonrocken. Det dröjer och jag går ut för att se vart han har tagit vägen.
Han har satt sig i en skottkärra med en öl från förrådet. Jag försöker leda in honom men det är omöjligt. Skottkärran står ostadigt, det regnar men jag vågar inte lämna honom där.
Jag har tidigare under kvällen ringt sjukvårdsupplysningen som hänvisade till 112.
Så jag blir kopplad till polisen som kommer efter en halvtimme. Två poliser lyfter upp honom och frågar mig om han ska köras till tillnyktring. Jag vill att de hjälper honom in i huset och de stannar och pratar med oss en stund. Vid tretiden ligger han i soffan och snarkar och jag försöker sova en stund. Halv fem hör jag hur det dunsar i vardagsrummet och jag ser en flod som leder från soffan till toaletten. Jag gömmer alla bilnycklar, han ska inte köra till jobbet idag! När han upptäcker att nycklarna är borta börjar han gapa och vända upp och ner på allt. Jag har erbjudit mig att skjutsa honom men det vägrar han absolut. Så nu ligger han i sängen och är sur och tycker att jag överdriver allt.
Det är min plikt att rädda liv, jag hade inte kunnat vara passiv. Det kommer att bli en massa snack om varför polisen var här i natt, i vår lilla Bullerby. Finns säkert någon slags humor i bilden av fulla gubben som vilar sig i skottkärran. Jag hade tyckt att det var jätteroligt för några år sen.

linker, när jag läst till punkt. Så tragiskt.... och inte oväntat. Just nu i en radio nära mig sjunger Jan Malmsjö 'Minns i november' .... 'spar dina tårar / du vet ju att vårar / ska följa' Hoppas det är så.
Septemberkramar / mt

med fylla dåligt humör och otrevligheter flyttar in i en.
Man låter det ske och de får bo in sig med hull och hår.
Allt märkligt och omärkligt händer och vi ser det som en dålig film.
Ändå är vi kvar accepterar, förlåter slätar över glömmer och hoppas.
Visst är det förunderligt?

linker

Har städat och tänkt praktiskt hela dagen. Så när jag ser barnteckningarna i hallen till Mormor och Morfar och tänker på bilden som mötte poliserna i natt bryter jag bara ihop.
Kan inte sluta gråta

Ebba

Det är inte okej att det här är din vardag - ditt liv.
Det är inte okej någonstans att du städer upp efter honom, tar såpa och tvättar bort spår.
Polisen borde ha fått ta med honom så att du (kanske) kunde ha fått lite sömn.
Så som du har det ska man inte ha det.
Det gör ont att läsa.
Du måste skaffa hjälp, till dig själv.

Kram Ebba

linker

Nej, så här kan man inte ha det, det är sant! Trodde aldrig att det skulle gå så långt så att jag skulle ringa polisen mitt i natten, aldrig. Mannen befinner sig i någon form av chock över vad som uppenbarligen har hänt och vi har bestämt att söka upp en mottagning tillsammans nästa vecka. Jag filmade honom igår kväll så nu vet han hur han ser ut i fyllestadiet innan skottkärran. Det var värre än han trodde. Så just nu är han riktigt motiverad, jag väljer att tro på det en vecka till. På något konstigt vis var det kanske bra att det blev den här snudd på katastrofen i natt.
Tack forumvänner att ni orkar bry er! Dagar som denna behövs ni mer än någonsin.
Jag följer era trådar och vet att ni är tuffa och envisa typer som har kommit vidare på olika vis, det ger hopp!

Ebba

Det var på ett viktigt sätt bra att det som hände (polisen) kom.
Vet du varför jag tycker att polisen skulle ha tagit med honom på tillnyktring?
Jo, för att det då hade blivit en ännu större chock och ångestgrej att vakna upp till.

Många alkoholister vittnar om att hårda smällar och grova konsekvenser var det som tillslut ledde till förändring i positiv riktning.

Att samhället (polisen) grep in och ansåg läget så illa att de fann skäl att ta med honom väger säkert tyvärr tyngre än dina ord om att det räcker nu.

Du handlar med hjärtat ditt.
Som städar efter hans fyllor, parerar hans fall och vakar över honom.
För att försöka sätta stopp för alkoholism när man har försökt hundra gånger och i flera år med hjärtats tankesätt krävs det att man byter och låter hjärnan istället för hjärtat fatta beslut.

Jag är alkoholist (nykter).
Att ha en partner vid min sida som städade bort tomflaskor, lagade mat, tog hand om mig och såg efter mig.
Det hade varit att ha en partner som vårdade min alkoholism och inte mitt tillfrisknande.

Jag hoppas hans ångest och chock håller i sig rejält länge så att han kommer iväg till mottagningen.

Om mina ord låter hårda så är det för att jag vet att inget daltande hjälper i kampen mot Alkohol.

KRAM

linker

Saker har ställts på sin spets. Nu har vi bestämt tid att söka vård. Vi behöver hjälp båda två. Samtidigt kollar jag ekonomi och möjligheter att leva ett eget liv. Eftersom jag har slutat jobba har jag mer tid att tänka och att odla egna kontakter. Jag försöker hitta min egen tråd, mitt sammanhang, rollerna som ibland har varit så svåra att förena.
För ett år sen bestämde jag mig för att gå i pension den här hösten. Framför allt för att jag känner att det finns så mycket jag vill göra medan jag har kraft. Det har varit tufft att fungera som trygg och lugn i arbetssituationen i perioder då mannen har stökat omkring på nätterna även om arbetet också har inneburit att jag har kunnat koppla bort oron och tänka på annat. Men det har haft sitt pris. Sömntabletter och lugnande piller bidrog till att jag kunde hålla masken. Jag bestämde mig också för att mitt sista år i arbetslivet skulle jag ägna mig åt det som var väsentligt. Människorna i min omgivning, inte tabeller och rapporter som ingen läser. Säga min mening även om den inte var bekväm, sprida upprorskänsla mot dumma diktat och mätinstrument. Vi måste inte alltid vara lydiga.
Jag är nöjd med att jag orkade och det blev ett bra sista arbetsår.
Nu har jag lagt av med piller. Kan jag inte sova får jag väl vila nästa dag. Jag måste inte vara lugn och effektiv. Vill jag inte se folk håller jag mig inne och sorterar grejor och tar en ensam promenad. Just nu känns det lite jobbigt att vara ute. Jag bävar för att någon granne ska fråga varför polisen var här i måndags natt. Svårt att säga som det är: äh, det var bara det att jag inte kunde lyfta in min asberusade man från skottkärran så då kom de snälla poliserna och hjälpte mig. Tänker att jag ska säga att det var en familjegrej som jag helst inte vill prata mer om. Ingen idé att hitta på någon historia om bortsprungen katt eller så. I vår lilla villaidyll bryr vi oss och håller reda på vad som händer. Och det hade väl inte varit lättare om jag hade bott i något annat område. Men lite jobbigt är det.

linker

Natt till söndag. Klockan är ett och jag har hämtat mannen från en fest med jobbet, jag var orolig att han skulle irra bort sig och ville vara säker på att han kom hem ordentligt. Han var hyfsat redig då han kom hem men fyllnade till rejält efter en stund som vanligt. Satt och lallade om hur jobbigt det är att gå i pension, nu är man ingenting värd. Har hört det några gånger.
Nu har han tagit sig upp till sängen och jag sitter här. Tankarna på honom och besvikelsen över vår kraschade relation tar all min uppmärksamhet. Jag går in på detta forum flera gånger om dagen och min identitet blir mer och mer att vara alkoholisthustru. En skygg och försiktig kvinna med snipig mun och djupa skuggor under ögonen. Ständigt på sin vakt och med en spydig kommentar till hands som kan uppfattas som lite rolig emellanåt.
Känner mig kluven till sociala medier i allmänhet och är rädd att fastna här. Ibland när mannen är för bedrövlig kan jag riktigt längta efter att han ska däcka så att jag ska kunna skriva här. Inte riktigt sunt. Min spontana känsla är ju egentligen att få ett riktigt jävla utbrott men hur skulle det bli? Nu är jag så van vid den här situationen och följer så många forumtrådar så att jag nästan tror att vi lever i ett normalt äktenskap. Men så är det ju inte. Jag ser mina jämnåriga vänner och förvånas över hur omtänksamma och kärleksfulla de kan vara mot varandra efter alla år. Vi har blivit paret som skapar dålig stämning, precis sådana som jag iakttog med fasa då jag var ung.

och kan inte låta bli att skriva några rader.... På så många sätt känner jag igen mig i din situation. Boende i ett litet, mycket litet t.o.m, samhälle, jobb där man är kompetent att vägleda andra, pensionsålder, till det yttre bekvämt liv som smärtar att välja bort... Ursäkta om nåt inte alls stämmer för din del. Vi är nog en av urtyperna för kvinnor som 'hamnat' där du är.

Som du förstått kom jag till en gräns och lämnade, verkligen lämnade. Packade det mest nödvändiga, tog bilen och for till en god vän. Det blev vändpunkt ett. Hans verkliga, egna vändpunkt kom ca ett och ett halvt år senare efter ett återfall då han drack sig berusad. Efter det gick han till AA och har haft flera 'vändpunkter' dvs insikter, därefter. Några lyckliga omständigheter har funnits tillhands vid rätt tillfällen - omständigheter som varit 'rätt' men som jag tidigare skulle sett som värsta tänkbara. T ex att det avgörande återfallet skedde inför 'publik' - släkt och vänner.

Den som supit ner sig till den nivå där din man verkar befinna sig blir knappast nykter av eget val, på egen hand. Och han väljer inte bort alkoholen innan konsekvenserna blir tillräckligt betydande. Det kanske de inte blir, konsekvenserna .... jag tänker på Ullabulla - hennes berättelse och kamp känner jag också igen mig i. Likaså Izzy och många, många andra som kommit och gått här. Det är ju så, som jag ser det idag, att ramarna omkring våra liv kan vara hur olika som helst men mönstret i bilden har starka gemensamma drag. Medberoendet. Att tankarna ständigt kretsar runt missbrukaren.
Kanske du tänker att jag fastnat här? Ibland har jag tänkt så, i perioder av intensivt läsande och skrivande. Idag läser och kräver jag periodvis, mer och mindre. Inom AA säger man att det bästa ättet att vårda sin nykterhet är att hjälpa en annan alkoholist att hålla sig nykter. Så tänker och känner jag om forum, det hjälper mig att påminna mig om mina tendenser till medberoende. Jag gå också till AlAnon ungefär en gång i veckan och jag ser där hur mycket förarbete jag gjort här. När jag började skriva här fanns inte AlAnon i min närhet. Här får jag dela luv och reflektera över mitt eget. Oerhört mycket har alkoholisterna här betytt för mig, och betyder. Att följa deras kamp har fyllt mig med respekt.
Kanske detta blev bara lull-lull.... Kanske jag mest skrev för min egen skull. Jag har nog sagt detta tidigare till dig.
Jag önskar dig kraft och styrka! Fortsätt läsa ch skriva här och gå gärna till AlAnon! Söndagskram / mt

linker

Inte lull lull, Mulletant! Du vet vad det handlar om och det betyder så mycket att få bekräftelse att man inte är ensam och galen!
Jag har ingenstans att ta vägen och kan inte dra iväg även om jag skulle vilja.
Jo, jag kan sätta mig på landet i mörkret, men tror att jag skulle deppa ihop totalt.
Nästa vecka blir avgörande för hur vi ska fortsätta. Bangar han ur då vi har bestämt att söka hjälp så finns det ingenting att rädda.

linker

Han lyckades med möda ta sig upp för trappan och ligger nu i sin säng. Jag torkar golv och tar hand om tvätt. Vi hade något slags försök till samtal tidigare i kväll. Som vanligt fick han det till att jag minsann inte var lätt att leva med. Sen tittade vi på tv i var sitt rum och så hörde jag hur han härjade på toaletten och då fick jag göra den sedvanliga vårdinsatsen. Tur att han är inomhus, halleluja!
Jag känner hur jag blir mer och mer spydig och föraktfull och tål inte att se honom.
Vet inte om jag ska prata med barnen som lever i tron att han har lugnat ner sig.
Ännu försöker jag att hålla en någorlunda prydlig fasad.