Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

linker

Funderar på att starta en ny tråd .... Vi som biter ihop. Gång på gång på gång. Försöker ta vara på de goda stunderna och leva ett normalt liv på ytan. Dagtid kan det ju fungera men man vet aldrig hur kvällen ska sluta. Nya mönster har uppstått, min förr så fridfulle har blivit grälsjuk och vid åtta nio tiden sätter det igång. Varför ska du titta på det Tv programmet? Man kan väl prata! Du borde vara lite mer lättsam, skoja och stoja lite! Här har man slitit och grävt hela dagen och vad har Du gjort? Och jag som kommer med en ros och vill att det ska bli en bra kväll! Varför tvättade du inte mina jeans? Var det en markering? Varför svarar du inte?
Jag går en promenad och sen lägger jag mig ensam i den nybäddade sängen och försöker få ordning på mina tankar.
Så klart, visst borde jag välja ett annat liv. Men vad? Vad? Det är inte lätt att starta om när man är 65 och ska leva på en tämligen blygsam pension. Det värsta är att det känns som han har blivit råare och mer elak sen jag slutade jobba.
Jag tystnar och grubblar.
Många har betraktat mig som en kompetent och trygg person som man kan lita på i jobbet.
Och jag har sett fram emot att kunna styra över min egen tid och göra sånt jag själv vill. Vi skulle kunna ha det så bra!
Men jag fasar för att sitta ensam i en lägenhet och vara bitter över livet och orättvisorna.
Under de senaste åren har jag - och våra barn - hoppats så många gånger.
Om han inser att han är alkoholist så är det första steget mot ett tillfrisknande.
Om han söker hjälp och får prata med någon blir det nog bättre.
Om han slutar handla på Systemet kanske han kan successivt dra ner på drickandet.
Om vi pratar tillsammans förstår han nog att han har en familj som bryr sig.
Om han tar Campral ska väl suget dämpas.
Om jag är borta några dagar kommer han nog att sakna mig och tänka efter.
Besvikelsen blir större för varje bakslag men jag orkar inte längre bli arg.
Jag biter ihop och molvärken i magen känns bekant liksom hjärtklappningen då jag hör ölpytset mitt i natten.
Tar mig en Stilnoct och vaknar till en ny dag.

melina

Som även finns här hos mig å hos så många.
Känslan att vad man än gör, säger el INTE gör blir fel i deras ögon. Å så är man ju så jävla tråkig, tydligen.

Har du själv Linker sökt hjälp?
Lätta dina tankar å funderingar?
Jag är rätt ny här, har fått upp ögonen.....
Fast i så måååånga år levt i ett sporadiskt beroende missbruk. Men jag har nästan varje dag ändå levt med mitt medberoende, kontrollerade, frågande å ständiga molande värken i magen å tankarna i huvet finns alltid där. Fast de är vissa dagar/veckor gömda djupare.
Att kunna känna....lugnt (på hittat lugn) för att några veckor/månader så PANG.....
Kommer det å man minns de där jäkla känslorna, hoppet.

Min känsla av att för varje gång känna en större å större besvikelse....
Ändå "glömmer" man å tar fram hoppet för varje gång.

Vad händer om du börjar leva ditt eget liv fast med han ett tag.?
Lägga bara dina tankar först. Vad vill jag idag? Å så gör du det...
Känna efter å söka vad JAGET verkligen vill å inte lägga in nån annans åsikter.
Kan ha fel men jag börjar på så kort tid se vad jag prioriterar bort omedvetet för att "han" inte vill, "han" inte gillar.
.....
Ja, några tankar från en rätt så nykomling.
Men jag läser mycket å följer....
Många tankar till dig!!

linker

Tack för era kommentarer, mulletant och melina! Jo, jag behöver nog hjälp själv, oron har satt sig i kroppen. Jag fick via vårdcentralen kontakt med en psykolog i höstas. Hon var i lika gammal som min dotter och rekommenderade mig en app för mindfulness. Lugnande piller tar jag och kunde, tror jag, tack vare dem klara av att avsluta mitt arbetsliv utan att tappa masken.
Men det känns som jag blir tokig när han hela tiden försöker få mig att tro att det är mina problem som orsakar konflikterna mellan oss. När han så tydligt visar upp hela registret av alkoholmissbruk - det dagliga drickandet, smygandet, förnekelsen, och nu också den ökade retligheten.
Hade jag förstått hur allvarligt detta var för 20 år sen skulle jag nog ha lämnat honom.

linker

Så var det lugnt några dagar och jag tänker att ok jag får väl leva med det här. Det mesta är ju ändå rätt så bra. Och vi pratar om vår framtid och att vi är nöjda med vår familj och det liv vi har byggt upp. Vi träffar vänner och har det trevligt. Så i kväll hör jag den där tunga andningen igen och märker hur han fyller på sitt vinglas. Han har varit ensam hela eftermiddagen och jag känner igen hans slöa blick och sega rörelser. Jag ber honom att inte dricka mer och då slår han igen dörren och går. Kommer tillbaka efter några timmar och vill att jag också ska hälsa på grannarna. Nej, det känns inte roligt, jag stannar hemma. Nu kom han för en stund sen och kunde varken gå eller stå. Raglade in och la sig med alla kläder på och började snarka efter två minuter.
I morgon kommer släktingar och barn och barnbarn, bara att förtränga och vara glad. Yes!
Jag förstår om andra som läser min historia tycker att jag är ett våp som inte skaffar mig ett eget liv. Men priset är så högt, vi är en familj med starka band och vi har så mycket gemensamt efter 40 år tillsammans. Ingenting tycks få honom att fatta hur han skadar sig själv och andra. Samtalsterapi - han prövade tre fyra gånger men det ledde ingenstans tyckte han. Campral - det ligger mängder med oöppnade förpackningar i badrummet. Kloka barn och vänner som ser och bryr sig, han tar inte in vad de säger.
Jag vill inte se mig som medberoende, han är beroende av alkohol men jag är inte beroende av hans missbruk. Och det är inte jag som har skapat det eller håller det vid liv. Jag är inte född att vara kontrollmänniska, få som känner mig skulle beskriva mig så.
Det är en roll jag vantrivs med. I morgon är en ny dag. Det blir en tyst frukost, helt omöjligt att kommentera den här kvällen utan bråk så det är bara att bita ihop.

etanoldrift

Nej, att försöka resonera med en alkoholist, när denne är påverkad går bara inte.. Antingen blir de förbannade eller så vänder de allt man säger emot en.. Jodå, på "det" viset fungerar ju hjärnan på dem.. Men det är också så, att vill de inte själva, så kommer de heller aldrig att bli nyktra.
Sedan sitter de efteråt och tycker synd om sig själv för alla chanser de sumpat, när folk helt plötsligt gör allvar av sina hot att lämna dem (eller kommer med en massa lögner, för att de inte vågar titta på sitt eget missbruk..)
Du har ett val, att acceptera faktum, eller att leva ett eget liv.. Medberoende är vi i alla fall, vare sig vi kontrollerar eller ej... Detta på grund av att alkoholisten på sitt sätt kontrollerar våra liv!
Inte bjuder du hem folk om din man är full eller du vet med dig att han tänker dricka? Inte ställer du dig och säger till gästerna.. jag är förbannad idag, för gubben kom hem klapp kanon igår?.. Nej, du "håller god min", ler och säger välkommen.. eller hur?

Som missbrukare av A kan jag bara instämma i det etanoldrift skriver. Vi dricker för att vi har ett sug även om vi vet att det är fel och att vi sårar, förstör andras liv. Vi gör det inte för att vi är genuint elaka utan för att vår kropp skriker efter nervgiftet alkohol. Vi kan inte bryta, eller ibland vill inte bryta. Fly är ju det bästa med a och att det dämpar ångest. Värsta med a är att den ger ny ångest, problemen samlas på en stoooor hög och vi överlämnar det åt vår partner att lösa. Så jo Linker du är i ett solklart medberoende, men det gör dig inte till en elak person på något sätt. Det är inte ditt fel att din man dricker, det fixar han så bra själv.
Missbrukare är ofta fega och tar den enklaste vägen, för de klarar inte av något annat i sin sjukdom. Det finns alltid svepskäl till att dricka. Fira något, få gäster, fly, man mår dåligt, någon är sjuk, någon har dött, frugan är taskig ja det finns alltid skäl. Så länge man har sina svepskäl till att dricka så har man inte heller problem med spriten, eller inte på ett helhjärtat sätt erkänt att man har problem med alkoholen. Detta är inget en partner kan påverka, tyvärr.

Vad du ska göra Linker är ett beslut som du måste ta och som du kan leva med. Antingen får du ge upp en del av ditt egna liv, ge upp en del av dina behov för att stanna kvar i en relation med en missbrukare. Eller förbereda på att lämna en partner man kanske har levt med under en lång tid och som man älskar. Detta är ju ett grymt val hur man än gör och därför behöver man stöttning oavsett valet. Valet måste komma från både hjärta och förnuft tillsammans.

etanoldrift

Du har rätt Aeromagnus.. Det är ett svårt val, för hur man än gör så gör det ont!
Jag förstår att min gubbe inte kan stå emot suget.. Jag förstår att han inte dricker av elakhet eller för att reta mig (även om han vet att det provocerar..) Men att veta det hjälper inte om man själv håller på att bli sjuk av att bo tillsammans med en alkoholist (nyckfullhet, tjatighet, "spedad", kan inte sitta still vare sig han har abstinens eller dricker..)
Det har börjat påverka mitt liv så mycket att jag bara känner mig som ett tomt skal..
Jag måste härifrån om jag ska orka överleva.. Om jag ens ska orka börja tänka på vad jag själv vill.. Istället för att ägna min energi åt ständiga "brandkårsutryckningar" på grund av hans fylle-nycker..
Men det gör som sagt ont.. Och inget man gör i en handvänding om man varit tillsammans länge..

linker

Tänker mycket nu, men blir inte klokare. Visst fanns det tecken för 40 år sen då vi träffades. Alla drack rödvin, spelade gitarr och hade djupsinniga samtal på nätterna. Många goa krogkvällar och fester där S blev lite fullare än de andra. Men jag valde inte honom för att få någon att ta hand om och känna mig behövd. Jag kände mig trygg med honom även om han alltid hade Pripps blå i kylen.
När barnen kom blev livet lugnare och i 25 år fungerade tillvaron rätt bra. Vi hade fina stunder och kände att vi hörde ihop. Sen flyttade barnen, föräldrar blev sjuka och dog, S tröstade sig med alkohol då han drabbades av sjukdomar, vilket försämrade hälsan ännu mer. Och de senaste fem åren har han blivit klart alkoholiserad.
Men vad är ett liv? Vi behöver ju varandra på gamla dar. Friarna står inte på rad. Jag är inte beredd att lämna allt nu men markerar när jag inte vill vara med. Det är inte roligt att åka på utlandssemester när man är rädd att mannen ska skämma ut sig på planet. Njet! Då åker jag hellre med någon annan. Jag spiller inte krut på att kontroll och skyddande av gubbe en vecka i solen även om det har varit en pissig sommar.
Vet inte vad jag vill säga med detta, vi får se vad som händer nu när inte jobbet längre avleder tankarna.

vad du vill med att skriva och även om du inte känner att du blir klokare av funderandet så är det bra både att fundera och skriva! Bra att du klargör för dig själv vad som varit, hur det är och var du står. Mycket i er gemensamma livsresa känner jag igen och även känslan av att göra egna val och inte vara 'medberoende' - även om jag hade mer kontrollbehov än du beskriver. Det som följde - en långsam förändring, nästan omärkligt - var att min snälla, trevliga man förändrades och jag förstod inte alltid att det hörde ihop med alkoholen. Den här sinnesförändringen levde jag med under flera år innan polletten föll ner. Jag har förstått att det inte är ovanligt. Livet med en alkoholist är inte att vi har kommit till ett status quo, 'så här blev det'. Det är en utförsbacke och vårt stopp var nog nära det sista utförsstupet. Det var då jag gick, efter många hot och nya försök, och det var det som var första steget till förändring. Många gånger sa jag att jag vill leva med 'den sanna xx' och jag visste inte hur rätt jag hade. När han slutligen valde nykterheten (och mig) inleddes en lång resa där jag stegvis, på riktigt, kände igen den man jag en gång valde att leva med och som jag delat glädje, bekymmer, utmaningar och många lyckliga skålar med. Ungefär ett halvår efter hans nykterhetsval var det en situation som var helt remarkabel, när en spänd situation löste upp sig på ett sätt som inte hänt på många år. Kanske nånsin? Det svåra livsvalen har gett oss en ökad medvetenhet och varsamhet. Idag har vi en djupare intimitet och större ärlighet än nånsin i vår samvaro. Också en större självständighet och integritet. Faktiskt - ja, det är bra att skriva och reflektera. För mig kommer reflektionen medan jag skriver på ett sätt jag själv förundras över:)
Jag ville bara berätta.... Kram och allt det bästa / mt

linker

Jag önskar så att vi ska komma fram till att kämpa tillsammans och att vi kan gå vidare i en ny och fördjupad gemenskap som ni har gjort. Om jag visste att viljan fanns skulle jag nog kunna ha tålamod och fördrag med mycket. Men som det är nu förbrukas förtroendet mer och mer för varje bakslag och jag tål snart inte se min ynklige man och lyssna till hans kvällsutläggningar som blir allt enfaldigare och mer fördomsfulla för varje promille. Nyss föll han omkull på gräsmattan men inte var han onykter heller. Jag hjälpte honom in och sa till honom att han måste sluta dricka nu totalt punkt! Han sluddrade någonting och nu snarkar han med kläderna på i gästrummet.
Kanske kommer han in och vill vänslas i morgon men jag känner ett sånt förakt att jag inte vill vara nära honom. Och då får han ett skäl till att dricka osv. Här på landet lever vi ett dubbelliv. På dagarna familjeliv och när kvällen kommer förvandlas den gemytlige mannen till en vresig, missnöjd lallande gubbe som retar upp sig på allt och alla. Särskilt frun som ängsligt bevakar hans turer till förrådet. Detta var dagens litania, jag är så trött så trött men kan inte sova. Saknar för tillfället både hopp och energi.
Jag vill ha Frid!

linker

Det regnar. Jag försöker sova. Tankarna går runt runt,leder ingenstans. Jag skulle vilja gråta, jag behöver tröst. En trygg famn, någon som smeker mitt huvud och talar om att snart blir allt bra igen, gråt du bara. Mamma? Du finns inte längre och jag hade inte kunnat berätta om hur det är. Pappa? Nej, du har varit borta i många år men kanske hade du kunnat ta emot min sorg och mina tvivel.
Barnen? De ska få tröst av sin mor och inte bära hennes otrygghet. Min man? Som avskyr självupptagna människor som tycker synd om sig själva och som uppfattar gråt som en anklagelse för att ge honom dåligt samvete, rent av en provokation.
Kemikalierna dämpar, velafaxin coolar ner, med Stilnoct kan man somna till sist. Mjuka barnkramar värmer och gläder.

Jag har skummat igenom hela din tråd till morgonkaffet. Kanske du skulle göra detsamma? Jag fäste mig vid det som är så kännetecknande för oss medberoende, att fokus riktas mot missbrukaren, vad han (nästan alltid han) dricker, vad han säger/inte säger-tiger, och vad han gör. Helt naturligt att det blir så, det är ju hans drickande och åtföljande beteende som är problemet i vårt liv. Grejen är att det enda vi kan förändra är oss själva, hur vi tänker, vad vi gör, vart vi riktar fokus. Så enkelt och så väldigt, väldigt svårt. Steg ett (1) i 12-stegsprogrammen, att konstatera min maktlöshet... Samtidigt ta till sig möjligheten och hoppet - jag kan förändra mig själv!

Jag hoppas att du fortsätter skriva, regelbundet, och att du skulle öva dig på att fokusera på dig. På dina tankar och känslor och dina handlingsmönster. Öva dig på att släppa taget om mannen i tanke och handling. Känslorna tror jag du ska ta emot och acceptera och ta hand om. Jag ser att jag tidigt skrev om Al-Anon, har du varit på möten? Hur blev det med Valet? Och hur blev det med lägenheten?

Att dämpa din oro och 'köpa' sömn med Stilnoct och andra tabletter är en sorglig väg. Om jag förstod rätt är du 'friherinna' nu och inte beroende av att fungera på jobbet. I så fall tycker jag att du kan skriva här i stället för att sova på tabletter någon natt nu och då. Jag känner bävan när jag skriver detta men jag känner att jag måste... Många har leta in i eget missbruk som konsekvens av att försöka hantera livet med andra missbrukare.

Läs din tråd! Ta vara på de tips du fått där! Skriv, skriv, skriv här! Tusen styrkekramar / mt

linker

Jag har nystat och läst många många trådar, inte minst min egen. Det ger mig en bekräftelse att det är sant och verkligt det jag upplever. Jag är inte ensam. Ibland har jag haft ork att försöka ta ett nytt steg. När jag går tillbaka ser jag att efter en period av intensivt skrivande har jag mobiliserat kraft att göra något. Så känns det lite bättre ett tag och sen är vi här igen.
I vintras tittade jag på en lägenhet och märkte till min förvåning att den väckte någon slags längtan hos mig även om jag inte var redo att flytta då. Men jag vet att det finns alternativ. Jag har haft ett engagerande och ansvarsfullt jobb som jag nu har lämnat.
Ibland har det känts paradoxalt att lämna en bakfull make hemma för att delta i ett möte om hur man kan förebygga drogmissbruk. Nu har jag all tid i världen att ägna mig åt egna problem på gott och ont. Det är så klart helt bisarrt att jag går på medicin för att min man är sjuk. Jag behöver prata med någon som fattar vad det handlar om men jag känner motstånd mot att bli en i gruppen medberoende. Blygsel eller högmod - men jag har alltid haft svårt att inordna mig i en färdig grupp.
Jag fortsätter att skriva. På nätterna märker han inte vad jag gör. Då kan vi hjälpa varandra i vår egen tysta värld.
Kom att tänka på en dramaserie av Klas Östergren "soldater i månsken". Den finns på SVT.play. Vacker, vemodig.

(ifall du minns Pelle Svanslös:) - även jag har mycket kompetent talat om och handskats med andras sjukdomar/problem av olika slag. Just nu inser jag nåt nästan ännu mer paradoxalt... det var faktiskt så att knappast någon kände till makens missbruk och vårt interna helvete... Nu när han är nykter, inte dricker på fester och kalas har en del i bekantskapskretsen slutat umgås med oss, andra betraktar honom (kanske) med viss skepsis. Han - och därmed kanske vi - har möjligen fått ett något sämre anseende som nyktra!
Så klar linker ska du gå din egen väg och välja det som känns rätt för dig. Du är, på samma sätt som jag var/är, en kvinna med valmöjligheter och inga barn att ta ansvar för. Jag frestas att säga priviligierad i det här sammanhanget där många sitter fast i barn, boende och ekonomi.
Allt det bästa! / mt

Slutkörd

Linker, jag känner helt igen mig i din berättelse om ditt liv. 32år som de senaste 5 år sedan blev det mer o mer alkohol. Först konjak o whiskey vin till maten nu öl och litervinare lätt att gömma. Döttrar som i sin kärlek verkligen gjort allt. Jag som har stannat och bönat bett , skrikit och varit arg, använt sex som "vapen " mot alkoholen. Visst har det funnits ngn vecka ngra dagar som varit nyktra men .....
Jag går omkring i vårat vackra hem och känner att det är orättvist och mycket tråkigt. Jag flyttar den 25:september.
Dörrarna stöttar men gråtet. Jag är i ett tillstånd av skräckblandad förtjusning inför framtiden. Jag vet nu att jag kan inte hjälpa jag kan inte få honom nykter. Jag känner nu att jag förstör mer för mig och för honom om jag stannar. Jag är så ARG hela tiden kan inte vara snäll. Inte ens nyktra perioder. Jag gråter och vet att det är rätt. Men....
Hoppas Linker att du kan hitta ett sätt för dig att få frid.

linker

Så ohyggligt svårt att lämna sitt hem och alla drömmar och minnen som man har byggt upp under åren! Det handlar ju inte bara om att klippa relationen till sin man utan också till trädgård, grannar, katter och en trygghet man har vant sig vid. Men om man bär på en ständig ilska tycker man varken om sig själv eller andra. Man undviker kontakter och blir irriterad på andra till synes präktiga och lyckliga par. Det värker i magen av undertryckt vrede och besvikelsen sätter sig i mungiporna. Det går inte att leva med en lynnig och oberäknelig alkoholist som inte visar några tecken att på allvar vilja skärpa sig. Du, Slutkörd har nått den punkten och jag förstår att det känns hisnande och hemskt men ändå nödvändigt.
Jag är inte riktigt där, det finns en gnista hopp att mannen ska komma till insikt. I dag sa han själv att han måste ha hjälp och att han inte kan fortsätta så här. Jag är skeptisk. Men han är en tjurskallig typ som sällan erkänner några fel så kanske kanske.
Mest är jag trött och känner mig tömd på energi och lust. Men sova kan jag inte så jag fortsätter att skriva ner mina förvirrade funderingar. Jag skulle hellre sätta in bilder i ett album och skriva berättelsen till mina barnbarn om en lycklig och lite tokig familj men jag orkar bara inte.
Sov gott mina trådvänner!

etanoldrift

Slutkörd.. Jag känner igen mig i ilskan.. Det finns så mycket därinne som aldrig fick komma ut, när vi "höll god min" och log.. När vi slätade över, försvarade och skyddade vår alkoholist.
Ibland är det svårt att inte låta ilskan och bitterheten sippra ut, för samtidigt känner man sig så "idiotförklarad" av sig själv..
Jag tycker att det är toppen att vi kommit till insikt och försöker dra en sorts gräns.. Vi är ju faktiskt sjuka också och det tar tid att bli "normal"..
En del av oss har druckit själva, andra inte.. När vi har "medmissbrukat" så har de många gånger varit för att stå ut, eller för att få alkoholisten att dricka mindre..(och det har inte fungerat..)
Vi har varit uppfinningsrika i våra försök att ändra en annan människa.. Nu har vi äntligen förstått att den enda vi kan göra något åt är oss själva!
Jag önskar oss lycka till och att vi någon gång ska komma ut ur den här alkoholdoftande tunneln i livet..

linker

Där igen. Inga katastrofer på några dagar, lugnet börjar infinna sig så smått. Hemma i huset. Han måste absolut handla mat. Jag hittar ett öppnat sexpack 3,5 i källaren och ett annat i kylen. Senare på kvällen är båda slut. Jag säger att jag har noterat detta men vill inte prata mer om det på natten. Så i kväll ser jag den välbekanta slöa blicken när jag kommer hem. Han undviker att tala om gårdagens drickande och när jag på mitt numera helt kalla och sakliga sätt tar upp frågan får jag åter för femhundrade gången höra att jag är kontrollant. Orkar inte prata med honom, grejar med annat. Vid tio hör jag hur han går in på toaletten, en duns och efter en stund kollar jag vad som har hänt. Golvet är blött, han har försökt torka med toapapper, sina byxor och en handduk. Jag stänger dörren om honom igen och när han sen går upp och lägger sig hämtar jag såpa och mopp. Är inte arg, inte ledsen, bara så jävla trött på detta. Jag har mycket att göra i morgon och tänker inte ägna energi på honom nu.

Dotter11

Vill bara säga att det är fruktansvärt att läsa din historia här, sorgligt att samma sak upprepas om och om igen. Snälla, för din egen skull, lämna honom. Ni behöver inte skiljas och ni kan fortsätta umgås när han är nykter om du vill, men att leva mitt i det där drickandet är inte hälsosamt för dig själv. Bevisligen mår du inte heller bra som inte kan sova utan sömnpiller.
Min pappa har druckit hela mitt liv och jag är så tacksam för att min mamma valde att lämna honom tidigt. Så att jag sluppit vara för nära, det räcker med den oro man känner när man inte ser det. Jag måste också säga att jag mår som bäst när jag inte träffar honom alls, men kan inte själv bryta kontakten helt så väljer att umgås med honom när han är nykter men är ändå en ständig oro varje gång man ska ringa honom eller ska dit att tänk om han har druckit.
Sätt dig själv först nu och skaffa en egen lägenhet så att du får space och så att du kan slippa vara mitt i detta helvete. Förhoppningsvis blir det en tankeställare för honom och att han äntligen väljer att inte dricka men håll dig därifrån tills det verkligen är bevisat = flera år av nykterhet. Det enda du gör nu genom att stanna är att hjälpa honom i hans missbruk. Du städar upp efter honom, hjälper honom i säng mm. Om du inte finns där längre så kanske han till slut själv väljer att sluta, för som sagt så ligger valet endast hos honom. Ditt tjatande hjälper inte, det måste du förstå. Bättre att sticka och säga att du finns där för honom när han verkligen bestämt sig men alla initiativ måste komma från honom from nu. Du kommer ha det bättre på ditt håll, för nu lever du bara på hoppet att han ska inse, men sitt inte där hemma och titta på tills insikten kommer för till slut är det för sent och då har du ägnat halva ditt liv åt hans missbruk. Bättre att du börjar leva på ett annat håll och hoppas att det löser sig. Men dags för dig att må bra först tycker jag. Det har ju inte funkat det du försökt än så länge så dags att prova nått nytt. Lycka till.