Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

linker

Upprepningar ser jag när jag läser vad jag tidigare har skrivit. Lite tjatigt, men det är ju faktiskt precis vad det är. Jävligt tjatigt!

Kaeljo

Hej,
Jag vet inte om du läst något i min tråd, men VAD jag känner igen mig i det du skriver. Min man har också druckit öl precis som din man i en massa år. Jag sa att jag ville skiljas för några månader sedan och då sökte han hjälp och är sedan dess nykter. Han fick antabus utskrivet från vår läkare på vårdcentralen. Men trots hans nykterhet nu, har jag så svårt att återgå till vårt vanliga liv. Har svårt att tro på att han lovar att vara nykter, det har han lovat förr. Sedan har det faktiskt hänt något med mina känslor också. Jag vill leva ensam och vara fri från allt. Fri från alla tankar på hans drickande! Vi lever ännu under samma tak, men det är som livet står stilla. Du har inga tankar på att lämna din man eller?
Kram

linker

Jag har en ständigt pågående diskussion med mig själv om jag ska fortsätta att leva så här. Det har ett högt pris att skilja sig men det kanske är värt det om man får tillbaka sin energi och glädje.
Än så länge hoppas jag på att han ska komma till insikt och verkligen vilja förändring. Nu ska vi äta om en liten stund, mellan oss har varit tystnad sen gästerna har gått. Vi är ganska så bra på att sköta middagar och kalas för en stor släkt med alla slags personligheter. Men så kommer natten och ölen och sluddret och vinglandet och det dåliga humöret nästa morgon. Förmodar att han inte kommer att ha någon kommentar till de senaste nätternas händelser, det blir väl som vanligt jag som inte kan låta bli att "ta upp det igen".

linker

Det blev som jag trodde. Tystnad.
Han : du säger inte mycket.
Jag : väntar på förklaringar.
Han : JAG väntar på förklaringar. Varför håller du på?
Jag: är trött på att torka toalettgolv och en bakfull sur man varje morgon.
Han: du har problem, jag är trött på virriga hjärnor
Och så vidare
Så han går upp och lägger sig och jag gråter.
Det känns hopplöst.
Har alkoholen gjort honom elak och egoistisk, hur impregnerad är hjärnan efter dagligt drickande i tjugo år?
Går det att reparera?

Fransyskan

Tror deras hjärnor helt enkelt är söndersupna. Min man behöver inte mycket för att bli helt knäpp, så elak i munnen och korkad. Jag blir rädd. Han dricker mer och mer och blir helt okontaktbar till slut och det sitter i länge, sen dricker han mer, sover igen i timmar, super igen osv. Tills det helt plötsligt tar stopp, han spyr och mår dåligt, vaggar omkring som en gammal gubbe, tycker att jag ska tycka synd om honom, han är ju sjuk stackaren.
FY FAN, vi flyttar nu och jag känner sån avsmak efter julen då han drack handsprit/gel som han köpte från apoteket. Hur lågt kan en man sjunka? Och sen tro att allt ska vara bra och precis som vanligt igen...
Nu säger han att han ska börja ta medicin så att det inte händer igen. IDOIOT säger jag, ta inte det första glaset bara. Är jag allvarligt allergisk mot något så äter/dricker jag inte det så att jag riskerar att bli dödssjuk. Men det tycker han.
Mår illa.
Kram

Kaeljo

Ja, jag tror verkligen att hjärnan tar skada då man druckit i så många år som våra män har gjort. Jag tycker min man är väldigt förändrad i personligheten sedan vi träffades. Går inte att jämföra, han är allvarsammare, säger tykna saker till mig och dessutom tycker jag han har blivit väldigt rörig i huvudet. Han har svårt att komma ihåg saker, upprepar mycket, men vet inte om att han redan har sagt det.
Jag känner sådan ilska över att han inte ens vil försöka förstå hur jag har upplevt alla dessa år med hans supande. Att detta faktiskt skadar anhöriga verkar han inte alls fatta. Han tycker det är så konstigt att jag inte bara vill gå vidare nu.
Men dåligt mår man verkligen som anhörig.

linker

Vi har nog mycket gemensamt, Fransyskan och Kaeljo!! Hopp, tvivel, ängslan, skuldkänslor, skam, bitterhet, grubbel.
Igår kväll i en stund av klarhet sa han själv att han rids av demoner som han försöker dämpa med alkohol. Och vi hamnar i en ond cirkel av förebråelser och elakheter. Hans förslag var att vi behöver vara ifrån varandra för att bryta det, eventuellt flytta isär.
Att en lösning skulle vara att han slutar dricka finns inte på kartan.
Men jag vill ha tillbaka honom som han var! Vi har så mycket tillsammans. Vi bor bra och har ordnad ekonomi, fina grannar och en det vänner (!tyvärr tror jag att det inte är så kul att bjuda hem en person som helst pratar om sig själv och sina bedrifter i ungdomen och som ängsligt bevakas av sin fru som ser hur han fyller på sina glas i snabb takt). Snälla, omtänksamma barn och underbara barnbarn har vi också. Allt skulle kunna vara så bra!

just nu har jag ju hopp.Men det kan likaväl grusas.Men just detta att våga/klara att bryta de destruktiva mönster man har kan vara nödvändigt för er båda.Fruktansvärt gruvsamt och jättejobbigt men i alla fall i vårt fall helt nödvändigt.

linker

Ullabulla, jag följer dig på tråden också. Det finns många likheter och det ger stöd och perspektiv att se att man inte är ensam i denna hemlighetsfulla situation. Konstigt, här sitter jag och beskriver en verklighet medan mannen helt fridfullt står och diskar i köket. Men jag hör också hur andhämtningen blir tyngre och snart kommer klicket från en ny ölburk. Har bestämt mig för att inte bry mig alls i kväll. Mycket bra att se på TV.

linker

Så, vi lyckades hålla fred idag. Vid halvtio tiden i vanlig ordning blev stegen långsamma, blicken frånvarande och talet mer osammanhängande. Nu handlade om att jag och mina vänninor bildar pakter. Han ägnar många tankar åt att registrera maktordningar och vem det är som bestämmer. Jag har en känsla av att även det ingår i sjukdomsbilden. I stället för att gå i svaromål gick jag upp i sovrummet. Jag undrar också många gånger om jag egentligen har några känslor kvar efter alla kompromisser och anpassningar. Vet inte. Man kan ju leva så här också, det går ju.
Alternativet att skaffa eget boende och ändå leva med oron för vad som ska hända känns svårt och ensamt.

linker

Nyårsafton. Fin middag, linneduk, champagne, gamla vänner. Vi lagar mat tillsammans men mannen blir störd av att jag är i närheten. Jag vet, det finns alltid en öl att fylla på med då man är i köket. Och det märks, när alla är samlade är han inte med i samtalen. Han befinner sig i sin egen värld och kommer med konstiga kommentarer. Gången blir allt vingligare och det är uppenbart för alla att S är berusad. Jag låtsas inte om någonting, vill inte skapa dålig stämning. Nu har han gått och lagt sig medan jag plockar i ordning. Det blir så tydligt ibland då man träffar gamla vänner som fortfarande trivs ihop och är kärleksfulla mot varandra. Så här ska jag faktiskt inte behöva ha det, nej! I morgon kommer han att sova länge och vakna på ett sjudjävlars humör. Sen kommer han att anklaga mig för att vara sur och negativ. Jag orkar inte bli ledsen längre, är bara så trött.

mariasbanana

Förtvivlad söker jag hjäp för min dotters alkoholproblem och kan inte skriva själv en inlägg!!!!!!!!!!!!! vad har ni det forum för ner det är inte dagligen uppdaterad liksom färskt? vad finn för hjälp is stockholm akut när ambulansen lämnar 27 åringen vid porten till hem som hittats i stan utan yttekläder .

linker

Jag kan inte svara på föregående fråga. Det verkar som din dotter behöver hjälp.
Här läser och skriver jag för att få ordning på mina tankar och försöker förstå vad det är som händer då alkoholen tar över.
Genom att läsa andras berättelser kan jag känna att jag inte är ensam. Ibland väcks ett hopp, ibland blir de negativa tankarna bekräftade.

att man inte är ensam är så oerhört viktigt ! Jag tillhör alkissidan men vi har ungefär samma behov av att se att vi inte är ensamma med våra tankar och handlingar.

En bok som förklarar hur vi beroende är : "Kärlek till döds" av Gunnar Bergström. En tegelsten men förklarar utan att försköna hur vi fungerar. Kan vara till hjälp och kan också hjälpa er att ta svåra beslut.

http://www.valbo.nu/forelasningar/gunnar-bergstrom-forelaste-utifran-si…

Kramar till er som kämpar ♥

linker

Mitt i den mörka vinter ser man fram emot att få ledigt och fira jul och nyår tillsammans med familj och vänner. Det är roligt att ställa till kalas och göra fint i huset och träffa människor man tycker om.
Men så finns den där oron som gnager. Klarar han att hålla kontrollen tillsammans med andra, hur mycket kommer det att märkas att han smyger omkring och har en öl i varje vrå?Det går inte att prata om det för då är jag negativ, och då är det klart att han kommer att dricka. Så nu fyra dagar innan nyår förslog jag att vi skulle enbart vara vänliga och omsorgsfulla mot varandra årets sista dagar. Natten förre nyårsafton sov vi i samma säng för första gången på flera månader. Det kändes tryggt och fint. Vi lagade mat och gjorde i ordning för kalas. Men jag märkte att suget kom igång. Andningen blir tung, han möter inte min blick och blir irriterad i min närvaro. Vid middagen deltar han inte det gemensamma samtalet, han reser sig från bordet flera gånger och han sabbar frågespelet med egna dumma kommentarer. Ingen tycker att han är rolig,vi låtsas alla som ingenting och det går väl rätt så bra ändå. När gästerna går vid tvåtiden ställer jag mig och diskar. Han går och lägger sig med kläderna på. Jag vaknar vid åtta och tar hand om resten medan han sover ut. Nu känner jag att jag orkar inte prata med honom. Bakfyllediskussioner brukar inte bli bra. Så det blir väl tystnad igen tills jag spricker och han säger - Måste du ta upp det nu igen? Du har varit sur nu i flera dagar! Har du problem?
Ingenting hjälper. För varje gång hoppet har vaknat blir besvikelsen ännu större. Döttrar har skrivit brev och pratat med honom. Han har gått på samtal med terapeut och har fått medicin ( som han inte tar).
Jag har vädjat, förklarat, skällt, gråtit, nonchalerat, varit förstående. Att situationen är svår för mig har han inget intresse alls av att bry sig om. Då är jag självupptagen, han är sjuk.
Hans kropp och hjärna är förgiftad av alkohol och alla hans tankar handlar om hur han kan se till att dricka så mycket som möjligt. Vedhuggning är bra, då ser ingen att man tar sig en öl. Det behöver tvättas ofta nu för tiden, då kan man ta fram en burk ur det hemliga förrådet. Eller kanske två snabba när man ändå har chansen .
Inte hjälper det att han inte går till Systemet numera, man blir tämligen berusad på 10 - 12 folköl också. Och väldigt kissnödig. Ibland har jag trott att nu är det vägs ände, nu är han så långt nere så han måste själv inse att han inte kan fortsätta så här. Någon slags hopp om att det ska bli ännu värre för att det ska bli bättre. Värre än så här kan det inte bli - säger pessimisten. Å jo, det kan det allt - säger optimisten. Eller var det tvärtom?

Tove 2015

av och läsa om hur du har det.
Jag är alkoholberoende och har reggat mig idag för att ta mig ur drickandet.
Jag tänker på hur min sambo upplevt och känt alla dessa år pga mitt drickande. Vi har aldrig pratat om det utan tiger väl mest ihjäl det. Jag tror ju varje gång att nästa tillfälle då kan jag kontrollera mig och inte dricka så mycket. De gångerna är lätträknade då jag inte blivit för påverkad.
Jag skäms så för att jag inte kan hantera alkoholen, för att jag sviker mig själv och min omgivning.
Genom att läsa din berättelse fick jag ett uppvaknande om hur det är och va den personen som ser och lever med en alkoholberoende människa.

Hej! Jag förstår att du söker efter information om var du kan hitta hjälp till din dotter, här och nu. Precis som du har märkt är forumet inte bra för det, här skriver du för din egen skull eller för att ha kontakt med andra som vänder sig till detta forum.

För att hitta hjälp snabbare kan du titta på 1177.se eller ringa 1177 och fråga om vart du ska vända dig.

På vardagar kan du också ringa Alkohollinjen för att få hjälp att hitta en passande mottagning, 020 84 44 48. Du kan också vända dig till kommunens missbruksenhet:
http://www.stockholm.se/FamiljOmsorg/Socialt-och-ekonomiskt-stod/Missbr…

eller fråga kommunen på nätet:
https://iservice.stockholm.se/open/SocPaNatet/Pages/StartPageOpen.aspx

Jag förstår att du är upprörd och vill ha konkret hjälp på en gång. Hoppas att du hittar det. Du är varmt välkommen att skriva på forumet igen om du vill dela dina erfarenheter med andra.

Det verkar som det ska gå bra att skapa en egen tråd nu, klicka på "ny tråd" högst upp över listan på trådar och gör ett första inlägg.

/Karin
Alkoholhjälpen

linker

Huvudet surrar och jag kan inte sova trots att det bara blev tre timmars sömn i natt. S sitter med sin tionde ? folköl och tittar på någon film. Vi talar inte med varandra. Jag har kollat på nätet efter lägenheter men får nästan panik av tanken att lämna mitt hem.
Det finns ingen jag kan tala med om det här. Döttrarna behöver tid och frid, de ska inte vara terapeuter för sina föräldrar. I höstas fick jag remiss till en psykolog som föreslog att jag skulle ladda ner Mindfulness appar. Jag kunde ha varit hennes mamma. Aldrig aldrig skulle jag ha trott för 25 år sedan att vi skulle hamna i den här situationen. Det finns ingen romantik i detta, bara bitterhet och sorg.

Dotts

För ca tre månader tog jag steget och lämnade. Det var tungt och det är tufft många dagar, men trots det sover jag nu hela nätter, jag kan äta ordentligt, jag våga lägga ifrån mig telefonen och viktigaste av allt jag är en mer fokuserad mamma! Jag skickar dig styrka och mod att våga, orka och hålla kvar vid ditt beslut.