Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

linker

Fullständigt jävla vidrigt detta! Jag smög upp för att ta en bild på månen. Då vaknar fyllot ur sin stinkande dvala. Så han går ut och hämtar två öl i förrådet. Mitt fel, varför ränner jag runt mitt i natten? Va?
Jag gömmer bilnycklar igen.
Totalt utan värdighet alltihop, totalt!
Kan detta någonsin repareras?

eller förändras.... sen är det upp till dig om det kan repareras. Och honom förstås. Åren 2005-2010, som var våra (i mina ögon) värsta år, var det också mina brister som gärna kom på tal. En gång, när jag sa att om inte han söker hjälp gör jag det, så uttryckte han sin oerhörda skam över en sån sak som att gå till AA - Al-Anon.... Nu tycker han att det är jättekonstigt att en skulle skämmas för att gå till AA men inte för att vandra berusad hem från krogen - det har de diskuterat på AA. Så "Ja!" det kan förändras! Men vägen dit är lång och tidvis knölig. Jag har förstått så mycket genom att följa "Förändra sitt drickande".
Oberoende.... så som du lever nu ska du inte ha det! När jag gick hade jag inte heller nånstans att ta vägen, det bara blev fullt. Och goda vännen fanns som en tillfällig lösning. Din man behöver kanske avbrottsvård? Låter som vad som helst kunde hända om han blir ensam i huset.... men det kanske måste få bli så. Kommer plötsligt på att en Al-Anon vän har det precis så. Hon säger ofta att det var en oerhörd befrielse när hon slutade skydda och försöka hemlighålla i grannskapet.
Tala med barnen också! Kram / mt

linker

Jag har legat i soffan och grubblat och följt månens förvandling till kopparglänsande klot.
Och banne mig tror jag att det sträcktes ut en hand till mig över himlavalvet.
Mulletanten, du är också vaken! Oron som har satt sig i kroppen är nog svår att bli av med även om livet blir lugnare. Mannen vill så klart inte att döttrarna ska bli inblandade och de behöver ju inte veta allt om skottkärror och poliser. Men i en familj måste man ha förtroende för varandra. Vad är avbrottsvård förresten?
Sov gott mulletant, det behöver vi nu!

Ebba

Det gör ont när knoppar brister...
Men det är ju som vi alla vet ett måste för att något nytt, friskt och levande ska kunna blomma ut.

När man befinner sig mitt i det jobbiga och inte har någon distans kan man prova att tänka på sin egen situation som om den vore en film, vad skulle du önska att kvinnan i filmen gjorde? Fortsatte att hålla uppe en fasad och samtidigt gick under själsligt eller pratade med människor (barn, vård, vänner) och försöker se till att ge sig själv ett liv hon är värd <3

Jag blev väldigt berörd när du beskrev att du såg teckningarna från barnbarnen i hallen samtidigt som du tänkte på synen som mötte poliserna den där jobbiga natten.

Tänk på dina barnbarn, om något av dem skulle hamna i samma svåra livssituation som du nu är i, i framtiden.
Vad skulle du då önska att de gjorde?
Bad om hjälp och inte tystnade av skuld och skam tror jag.
Ge dig själv detsamma!
Det är du värd och blir samtidigt en stark förebild för barnbarnen (även om de inte förstår i just nu) som visar dem att alla är värda att må bra och att man ska våga förändra något som inte är bra för en.

Du är klok!
Du är värd att må bra.

Kram

att han kanske måste ha medicinsk hjälp för att kunna sluta. Behandlingshem eller annat stöd. Inte lugnande medikamenter, nej, nej. Sakkunnig hjälp inom missbruksområdet. Det förutsätter förstås att han verkligen vill. Själv.
När jag läser det Ebba - kloka, fina Ebba - skriver här ovan påminns jag om min mamma som levde med min alkoholiserade far under hela min barndom. I tonåren bad jag henne att separera (fast det ordet kunde jag nog inte då) men hennes lojalitet mot honom var större.... Jag har skrivit här om det förakt jag kunde känna mot henne, henne som jag tyckte så mycket om och respekterade så högt. Och hur omtumlande det var för mig att inse att även jag levde med en alkoholist. Dock har min mans missbruk inte varit aktivt då barnen bodde hemma - en del av våra barn anser till och med att det är jag som överdriver... i alla fall tyckte en av dem så i samband med mitt uppbrott. Numera är alla vana med vårt a-fria liv.
Välkomnar dig linker till en ny dag med nya möjligheter! En bra sak med pensionen är att nu har du tid att fokusera på dig!
Kramar / mt

hoppade förbi min väldigt omvälvande insikt... Det var verkligen plågsamt att inse att jag, kloka, förståndiga, starka, självständiga jag levde med en alkoholist. Att möta det förakt jag känt mot min mor när jag såg mig själv i spegeln.... Den här resan har lärt mig mycket. Och än en gång tackar jag forumet för det fantastiska stöd, ibland mycket obehagliga stöd.... jag fått här. Läst, stängt ner, tänkt, vridit och vänt, speglat mot allt jag "kan" och gjort det till min egen personliga erfarenhetsbaserade kunskap. En lång resa. Värd vartenda steg.
Allt gott till dig som läser.... ska än en gång lägga in länken som betytt så mycket för mig... från 7 februari 2011 http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html
// mt

linker

Jag orkar inte vistas i samma rum som mannen nu så jag tar min skärm och går.
Funderar på hur man kan bli så sanslöst självupptagen och ointresserad av andra som han har blivit. Är alkoholen orsak till allt eller förstärker den bristen på empati som fanns redan tidigare? Han har blivit en buffel, en karikatyr av vresig full gubbe.
Jag kan för mitt liv inte begripa varför han inte ens gör ett allvarligt försök att sluta dricka när hans egna barn vädjar och ber honom. Man måste väl ändå Försöka!!!!! Kunna säga förlåt, se hur andra kämpar och sliter i sin vardag.
Alkoholism är höjden av egoism och alldeles särskilt svårt är det att förstå hur den som har alla förutsättningar - boende, ekonomi, familj - kan välja att supa ner sig.
Jag fattar det bara inte.

linker

Den välbekanta dunsen på toaletten, jag gick ner. Medan han är kvar på toa går jag ner i källaren och hämtar upp 7 öl från en gömma. Jag ställer fram dem på diskbänken så att han ska slippa att gå ut i förrådet och hämta påfyllning. Han kommer ut från toa efter en halv timme och undrar var jag har hittat ölen. Det kan han få fundera på.

linker

Akt tre, denna natt. Nu har han äntligen kravlat sig till soffan efter att nästan ha vält köksskåp och handfat. Jag går före och efter för att parera fallen, vilket irriterar honom oerhört mycket. Fyra timmar har jag haft intensivbevakning i natt. En veckas jour och beredskap dygnet runt.

linker

När han till sist kom upp för trapporna efter att jag mer eller mindre hade sparkat upp honom det sista steget hade han med sig en oöppnad öl i sängen.
Detta är en mardröm och om jag tvekar om vad jag vill och måste har jag det dokumenterat här. Min man är lång och kraftig och väger 95 kilo. Han gör motstånd då jag försöker resa honom och jag får träningsvärk i kroppen efter dessa eskapader.
Så ovärdigt, så overkligt! Jag är helt slut i huvudet efter den senaste veckan och svamlar mest nu men kan inte sova än på ett tag.
Nästa gång han blir så här berusad kommer jag att ringa 112. Jag vill att han ska hämtas av ambulans och läggas in för avgiftning, men vet inte om det funkar så. Då jag ringde för en vecka sen ville de inte skicka ambulans om han inte hade slagit sig i huvudet. Och jag inte själv få med honom i bilen eftersom han sätter sig på tvären och kan göra sig ännu mer illa.

Du vet säkert själv vart du kan vända dig men om du av någon orsak inte orkar med det kan du ringa sjukvårdsrådgivningen 1177; du kan ringa Alkohollinjen http://alkohollinjen.se/ 020- 84 44 48 må-fredag efter kl 12. Även om du är hur kunnig och kapabel som helst behöver du i den här mardrömmen stöd och råd om hur du bäst går tillväga. Sök hjälp innan situationen ställs så på sin spets att en av er skadas allvarligt! / mt

linker

Jag tänker att även om han inte slår i huvudet nästa gång ringer jag 112 så att ambulansen kommer hit. Och sen utgår jag ifrån att han blir inlagd några dagar, men så kanske det inte är?
I bästa fall upprepas inte händelserna före torsdag då vi har bestämt ( men jag litar inte på honom ) att besöka en missbruksklinik tillsammans. Alkohollinjen ringer jag idag.
Döttrarna vet att det är illa även om de nog inte kan föreställa sig hur långt det har gått.
Jag ska söka läkare själv. Har fått högt blodtryck och ont i magen.
Nu har jag inte sovit mer än fyra fem timmar per natt i en vecka trots sömntabletter. Det är omöjligt att gå och lägga sig när han är uppe(?) och vaken (?) och jag vet att han kan ramla och slå ihjäl sig.
Ångestdämpande piller vill jag inte ha. Det går inte att lägga locket på längre.

answe77

för tillfället linker. Kan bara föreställa mig den oron och ilskan du känner. Jag tolkar dina inlägg som att det hela tiden stegrar och blir värre med din mans missbruk? Jag har själv missbrukat alkohol och druckit i tid och otid. Även i smyg men din makes beteende är något alldeles extra. Man kan kanske inte sätta en skala på hur mycket alkoholist man är men det ni går igenom måste ju sluta omgående. I alla fall måste du göra något för din egen skull. Även om det är otroligt svårt så måste du tänka på dig själv och bara dig själv just nu. Har han inte viljan att ändra sitt drickande och missbruk så kommer han alltid återfalla till slut. För din och din familjs skull så kan man hoppas att detta är det sista fylleracet din man har för all framtid och att ni tar er till kliniken på torsdag för att börja resan mot ett nyktert och tryggt liv. Låter väldigt konstigt men ibland så kanske man tar farväl av alkoholen genom att tokdricka sista tiden? Vad vet jag? Håller bara tummarna för dig/er. Du verkar vara en människa som är värd så mycket bättre än oro, sorg och ilska.

linker

Jag vaknade efter fyra timmars sömn med den vanliga magvärken och en känsla av att någonting var väldigt fel.
Så kom minnena av den senaste nattens händelser och jag såg spåren i mitt hus. En trasig toastol, madrassen på hallgolvet, smutstvätten, de tomma burkarna. Nu förstår jag bättre varför kvinnorna som bland annat Moa Martinsson har skrivit om varit så besatta av att städa och hålla rent. Mannen gick iväg nyss och jag tänkte vad skönt, nu kan jag ta fram såpa och svabb! Här ska vädras!
Du Answe77, jag tror inte att du kommer att hamna i den här situationen. Så länge du har omsorg och skuldkänslor för din familj är du motiverad att ändra din livsstil. Du har ju också ork att bry dig om andra och det är ett bra läkemedel.
Min man har blockerat de känslorna sedan länge och jag vet inte om det går att väcka upp dem igen.
Jag kan i alla inte göra det.

answe77

Förstår att du står där med skammen och vill städa bort den? Tänker på dig :(

linker

Jamen vad FAAAN!!!?
Hur tänker folk?
Som pensionspresent får mannen 4,5 l whiskey!
Den hittade jag i källaren alldeles nyss. Jag blir helt matt.

linker

Inte helt oväntat så har mannen skjutit fram tid för besök på kliniken. Nu är det tisdag som gäller. Jodå, säkert. Han tycker liksom jag att vi "ska ha en paus". Oklart hur. Jag tillbringade hela dagen och kvällen med gamla vänner i går och kom hem vid midnatt. Han satt uppe och var inte märkbart berusad. Nu är han ute och handlar och agerar som om det inte fanns något särskilt att prata om. Jag försöker hitta på egna grejor och orkar inte ta upp något samtal. Men bollen är i rullning, döttrarna känner till läget och nu måste det till en förändring. Det går inte att stoppa längre.

Li-Lo

Vi, liksom många, har följt din tråd. Du kom in med ett hopp om att du och din partner sedan 40 år skulle få en meningsfull och harmonisk tillvaro efter ett yrkesverksamt liv. Din oro för de senaste 20 årens alltmer uttalade alkoholproblematik resulterade i att du modigt, klokt och insiktsfullt valde att berätta för era döttrar om hur det var och även tog kontakt med vården. Genom din omsorg togs även en kontakt med Valet. Under den tid du generöst delat med dig av dina erfarenheter här står det tydligt att du verkligen ansträngt dig och vänt ut och in på dig själv för att påverka din man att förändra sina alkoholvanor.

En användare skrev till dig i början av din tråd att förändring tar tid. I din tråd är det tydligt att du gjort förändringar och kanske också förändrats. Din oro för att bli bitter står i kontrast med de steg du tar för att vara och leva efter det du värdesätter i ditt liv. Du beskriver att du försöker göra mer av det som får dig att må bra. Vara en mor och en mormor. Kontakt med en psykolog. I perioder sett till att bo åtskilt. Den framtidsbild du så länge vårdat börjar bli allt suddigare och trots den smärtan har du haft kraft att visualisera nya framtidsmål.

Brutna förväntningar innebär ofta en sorg över det som inte blev. Just nu låter det som att du tar sats utifrån intensiteten i dessa känslor. En ton av beslutsamhet att framförallt fokusera på vad du vill med ditt liv, vad du behöver för att må bra och vad som behövs för att det ska vara så. Stämmer det?

Döttrarna vet och en förändring av något slag står för dörren.

Vi vill ge dig vårt stöd och bekräfta att förändring tar tid, vi har sett din.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen