Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

linker

Hemma igen. Sms och mail om att jag skulle komma, inget svar. Han sov när jag kom kl sex och mobilen hade inte funkat. Jag hade väl något hopp om att han skulle ha saknat mig och tänkt till de tre dygn jag var borta. Inga sådana tecken, svajig och otillgänglig och tyst. Svarade inte på mina frågor så jag blev mer och mer desperat. Hela arsenalen vädjan, gråt, gap, jag fick ett fullständigt utbrott. Och det var ju bra, för då blev det mitt fel igen. Men jag orkar inte bita ihop mer, kommer att fortsätta tjata och kräva.
Jag säger du kan väl pröva att vara nykter en vecka åtminstone. Ja kanske....när då? Sen....
Du kan väl vara helt nykter när barn och barnbarn är här? Dom är bekymrade och spända när du gör dig ärenden till källaren. Dom vill inte träffa dig när du inte är nykter.
......Tystnad........Du ska inte komma med hot!
Du har en familj som vill stötta dig om du försöker!
Kom inte med dina förnumstiga råd, har du läst på det?
Denna elaka människa är inte min man, han har gömt sig nånstans och jag vet inte var han är.

Med att vara hemifrån i tre dagar.Det märks också i ditt skrivande att du blivit tydligare med att du vill att han ska sluta dricka.Att du annars inte säkert vet om du vill leva kvar.Din man svarar med ganska mycket nonsensssvar som inte behöver betyda så mycket.

Men du har blivit tydligare både mot dig själv och honom.Efter 40 år är det bra steg.
Men det i alla fall jag läser är hur du fortsätter att följa hans mönster,hans humör och hans drickande.Finns det något sätt för dig att helt enkelt välja att strunta i det.
Dvs låt han dricka,låt han må dåligt skälla gnälla sova som han vill och du hittar helt enkelt andra alternativ till hur du ska fylla dina dagar och nätter med innehåll eftersom han inte tänker tillföra något av vikt.

Att medvetet helt enkelt låta hans handlingar rinna av dig oavsett vad han väljer att göra.Inga åsikter,sura miner diskussioner eller tjat.Eftersom du egentligen inte vill flytta ur så kan det vara en väg för dig att stärka dig i detta första läge som kanske kan följas av steg nummer två,vilket du nu än väljer att det ska bli.
Jag upprepade mantrat,gör ingenting.Det kan verka väldigt passivt vid ett första genomtänk.men när man låtit det skölja genom en tillräckligt många gånger så fattar man till slut att det handlar väldigt mycket om det.Jag har inte makt att påverka en annan människa.

linker

Ja, du har nog rätt. Nu ska jag ligga lågt och vara nollställd efter dessa tydliga markeringar. I kväll åt vi middag tillsammans för första gången på en vecka och han sa själv att han måste ta tag i sig själv och att han förstår att jag nästan har tappat tålamodet. Han har ett så starkt stöd runt sig om han verkligen vill. Men jag behöver vara för mig själv och inte spela lycklig familj ett tag.

linker

Helgen är snart slut. Han vilar mycket på dagarna, vi äter middag tillsammans och sover var för sig. Jag undviker att ta upp alkoholfrågan, väntar på att han själv ska säga någonting. Men det lär inte hända. Vi har inte haft familjemiddag på några veckor, barnen vill inte träffa honom då han smyger runt med sin öl och är sur. Inte heller det kommenterar han. Det är svårt att vara passiv. Men jag tror att för honom är det ett helt ok äktenskap. Mat på bordet, hyfsad städning, juste ekonomi, vård i hemmet vid behov. Känslor och sån skit är inte så noga. Finns nog en hel som har det så.
Jag kommer att bli en alltmer snipmunnad fru som fäller sarkastiska kommentarer som han inte lyssnar på.

Kaeljo

Precis så tycker nog min man också, fast jag säger att jag inte mår bra i vårt förhållande. Han tycker att vi kvinnor överdriver med allt det där med känslor. Min man tycker nog också allt är ok, bara att jag finns där och fixar mat och annat.
Kram

linker

Är det nu. Mannen tänker. Och tänker. Och tar sig en öl i förrådet. Och tänker lite till. Men har inget konkret att komma med och då säger jag att vi har ingenting att tala om. Jag har fått nog och kan inte fortsätta att leva så här. Att inte kommunicera med sin man före kl 12 för att han har "så dåligt morgonhumör". Att somna ensam med stilnoct. Att behandlas som luft, eller ännu värre kontrollant om vi är på fest tillsammans. Att sällan eller aldrig få någon uppskattning eller en spontan kram. Nä!
Jag tror inte på flum om att han ska dricka mindre. Sluta finns inte i hans huvud. Det räcker inte för mig.
Nu gäller insikt och behandling. Kanske döljer sig en riktigt trevlig och sällskaplig man under det impregnerade skalet. Det var länge sen jag såg annat än en glimt av honom.

linker

Vi äter och pratar om praktiska saker. Jag frågar har du någon plan? Ska du ta upp det igen? Ja, varenda dag tills du säger vad du tänker göra. Det orkar jag inte. Då har vi inget att säga. Jag går upp, han tittar på handboll och dricker öl. Same same.
Kommer nog inte att klara tystnaden hela kvällen. Kommer att gå igång.

linker

Någonting har hänt. Det finns en vilja och en lågmäld gryende insikt om vad han riskerar att förlora och att det har gått alldeles för långt. En medvetenhet om att det kan bli svårt att ändra kurs och att det kanske inte lyckas. Jag vågar inte vara säker än på något men jag vet att mannen sällan tar till överord och att han har svårt att erkänna misstag. Så mitt maniska skrivande och läsande på Forum kanske blir lite mindre intensivt. Ni ska veta att det betyder så mycket att känna att man inte är ensam och har hittat på alltihop själv!

Anders 48

Skriver gör man när man orkar, och har behov. Take your time! När du väl har behovet så finns det alltid någon här som gärna läser och begrundar - och kanske t.o.m. kommer med något klokt tips eller lite peppning. Om inte annat så är det ju rätt skönt att bara få "skriva av sig". Hoppas att ni är inne på rätt väg den här gången! Kämpa på "linker"!!!

linker

Droppen som urholkar stenen eller droppen som får bägaren att rinna över? Vet inte, men en förändring har skett. Nu finns viljan hos honom själv och det är det enda som kan göra skillnad. Efter nästan två månader utan berusning känner han själv att han är piggare och har mer energi. För mig innebär det att spänningarna börjar släppa även om jag fortfarande inte helt vågar lita på att allt är lugnt.
Men det är så skönt att det vardagliga fungerar, att äta frukost tillsammans, gå och handla utan att bli ovänner, ta kvällspromenader ihop.

linker

Tillbaka igen, hoppades jag hade slutat min tråd även om jag läser andras. Varför blir jag besviken och överrumplad?
Det är löjligt förutsägbart när man ser hur somrarna har varit de senaste åren. En skaplig vår, man börjar längta till sommar och ledighet. Första veckan i juni märks tecknen och sen tilltar drickandet med höjdpunkt på midsommardagen då de flesta tar det lugnt och vilar upp sig. Och vi är tillbaka på ruta minus ett.

etanoldrift

Jag har slutat tro på löften om att "dra ner" och dricka måttligt.. Jag VET, att är första klunken tagen, så kommer allt som inköpts för dagen att åka ner efter..
Jag vet att vi som står bredvid, in i det längsta hoppas och tror.. Men om vår "alkis" inte har insett problemet (och det gör de sällan)
Så finns det inget vi kan göra, mer än ta oss ur den omedelbara närheten..
styrkekram vännen. du är långtifrån ensam om att ha fått dina förhoppningar krossade..

linker

Löften ger han aldrig, min man. Som mest ...
Jag ska dricka mindre
När då? Sen.
Hur mycket mindre? Mindre, sa jag ju. Om du tjatar dricker jag mer.
Några dagar senare ...
Har du bestämt dig konkret, hur ska det gå till?
Måste du ta upp det just nu? Du har ingen timing, du får ingen framgång.
Det finns inte något tillfälle som är rätt att tala om ditt drickande.
Fattar du att alkoholismen är en relationssjukdom?
Sluta mästra mig, har du läst på nu igen? Tänk efter vad som är dina problem! Varför äter du piller?
För att jag lever med en man som inte kan ta hand om sig själv på nätterna och jag vet aldrig hur kvällarna ska sluta. ( jag tar en låg dos venlafaxin sen ett halvår för att orka med
vardagen. Att sexlust försvinner har föga betydelse i sammanhanget )
Min man ber aldrig om ursäkt, för honom är det synonymt med att krypa till korset.
Han vill ha mycket bekräftelse om han har klippt en häck eller tvättat bilen eller köpt en ny gräsklippare.
Nej,

linker

Nej blev slutordet med ett kommatecken. Jag är inte så flink på hur man skriver och redigerar på sidan. Men det kanske fick en symbolisk betydelse?

etanoldrift

Vi sitter i samma båt med våra egotrippade krakar som vill att vi ska ge dom ständig bekräftelse..
Och egntligen spelar det ingen roll hur mycket bekräftelse de får.. så är det alltid tomt...
Ta inte åt dig att det skulle vara ditt fel! DET är bara projektioner, för att de inte vill se sina egna svagheter!

linker

Värsta perioden är nog över nu. Kanske. Så nu förväntar sig mannen att allt ska vara som vanligt igen, varför älta?
Jag läser igenom min gamla tråd och ser att allt upprepas. Tänker inte förstöra sommaren med bråk men vill inte ha någon närhet med den som inte kan visa respekt och hänsyn och vilja att förändras.

etanoldrift

I det fallet så beter dom sig som barnungar som fått en reprimand (och mycket VÄL vet att det inte är "som vanligt") Ingenting får tas upp till diskusion.. Ingenting får nämnas.. utan allt ska "flyta på".. Säger man nåt, så "ältar" man.. eller tjatar..
Jag har en som springer och kollar mig var tionde minut.. (mest för att jag inte ska ta honom på bar gärning, halsandes öl eller vin nere i källaren.. "harredjavlar" vilket spring det har varit idag.. ut, in, upp och ner i trappen.. Och tusen frågor om allt och ingenting.. Ja, jag är trött, både i öronen och själen....
Eftersom jag tänker flytta, så vill iinte heller jag ställa till med onödigt bråk och tjafs, men det verkar som om han inte kan låta bli att provocera.. Troligen för att få pysa ut lite av sin egen ångest och irritation.. Kanske över att jag kan ta en del beslut själv, utan hans medverkan och att han defacto inte kan ändra dem..
Tänker på dig och sänder en styrkekram..

linker

Vi hade inte setts på några dagar, när jag kom hem idag. Han satt kvar och läste tidningen och tog en öl sa hej. Vi tittade oss omkring i trädgården där han har många projekt på gång och sen lagade han mat. Jag påpekade att han hade sabbat några av min nysatta buskar, han hade lagt tio säckar jord på dem, inte så växtfrämjande.
Och då det igen, den undertryckta aggresiviteten fich sitt utlopp. Jag ljög, säckarna hade inte lagts där, han kunde inte förstå hur jag kunde anklaga honom för något sådant.efter ett tag sa ja släpp det, ingen av oss ändrar synpunkt, jag bryr mig inte. Men de två närmaste timmarna fortsatte tjatet med högr och högre volym. Jag vill inte bjuds grannarna på detta patetiska drama så jag går in. Han tar fram fler öl och fortsätter med högre röst. Jag ledsnar och går in och gråter i min säng. Han sitter i rummet med ännu en öl "3,5, ingen alkohol"och blir snart sugen på,salt korv. - och en öl till. Men hinner inte stänga kylskåpet innan jeansen har blivit nerkissade. Då bli jag galen och skriker åt honom att jag inte kan leva med en alkoholist! När och hur ska du sluta? Sen. Jamen när? Vet inte.när vet du? I morgon. Fan trot.

När tänker du släppa taget och börja leva ditt liv? Det liv som är ditt?
Du skrev i början att min berättelse gav hopp. Jag vill gärna representera möjligheten till förändring, att ta makten i sitt eget liv. Det är möjligt - och det "egna" livet kan se väldigt olika ut. Förändring är en smärtsam process som du säkert vet, bland annat flygcert och Izzy beskriver det i sina trådar - tvivlet, smärtan, osäkerheten.
Jag vill ännu påminna om (om du inte läst min tråd) att det första avgörande steget i vår förändringsprocess - det har följts av många flera "steg"- var att jag mitt i natten (dec 2010) packade det mest nödvändiga och lämnade huset. Jag bar ut ett par omgångar kläder, badlakan och necessär, ett par viktiga CD:n och Lisa Larssons Adventsbarn (det var adventstid) till bilen. Det var mycket snö och många minusgrader. Tidigt på morgonen gick jag ut, tog bilen, körde ett par mil, ringde hem och sa att nu har jag gått. Sen åkte jag till en väninna och frågade om jag kan bo där tills jag hittat något eget. Detta efter att hundra eller två- eller trehundra gånger sagt "fattar du att jag står på tröskeln". Den decemberdagen var en av de tyngsta i mitt liv och även hans tror jag. Jag återvände hem med löfte om nykterhet - mer avgörande än hans löfte var antagligen att jag hade fattat ett avgörande inre val att inte längre leva i alkoholens helvete.
Efter detta var han det som kallas "nykter med vita knogar" (det förstod jag inte innebörden i då) över ett år innan han efter ett återfall gjorde sitt eget val. Det var steg 2 och avgörande. Under ca 16 månader mellan steg 1 och 2 läste och skrev jag intensivt här och var också helt beredd att lämna om han hade börjat dricka igen. Sista gången jag var och tittade på en bostad för egen del var på vår bröllopsdag ett halvår efter mitt uppbrott.
Efter hans egna avgörande har klarheterna kommit steg på steg och vi har idag ett mycket gott liv. Inte friktionsfritt men ärligt och respektfullt.
Jag önskar dig kraft och styrka att göra egna val! Ta makten över ditt liv! Kram, kram / mt

etanoldrift

Att vara besluten att lämna och skriva om det är en sak.. Känslorna är svåra att beskriva för någon annan (dels är de personliga dels måste de upplevas..)
En del tror att det är enkelt, bara för att man bestämt sig.. Det är det INTE.. Du lämnar inte bara en människa i sina egna våndor.. Du lämnar en del av ditt liv och dina förhoppningar.
Jag tycker att det är så befriande, när du skriver att det fortsatta livet inte är gnisselfritt.. (vi medberoende blir nog gärna lite "antingen eller" och vill ha det helt friktionsfritt..) men att det finns en ömsesidig respekt!
På något sätt tappar vi ju respekten tillsammans med förtroendet för våra alkoholister.. Och det vore skönt att få ge tillbaks en del av det som tillhör ett människovärde..
I vårt fall, har vi ju i grunden ett lugnt och behagligt liv om man bortser från A..
En stor kram från mig för att du ändå tar dig tiden att titta in här med jämna mellanrum och komma med dina kloka ord!