Mina man har druckit i många år. Flera starköl i stort sett varje dag, större mängder på helgerna. De senaste åren har missbruket blivit allt värre och han har fått blackouts vid flera tillfällen.
På julafton hade han druckit i smyg innan vi åkte hemifrån och var kraftigt berusad då vi hade julmiddag och utdelning av julklappar tillsammans med barn och barnbarn. Det enda positiva med det var möjligen att det blev helt uppenbart hur det står till och att vi inte behöver hymla i familjen om vad vi alla har sett och förstått länge.

I höstas kontaktade jag vår gemensamma husläkare och berättade om min mans alkoholbesvär. Min hälsa påverkas ju också av den ständiga oron och osäkerheten som det innebär att leva med en alkoholist.
Min man ansåg att att jag hade begått ett stort misstag och svikit honom då jag talade med henne, men det ledde trots allt till en viss skärpning under några veckor.
Vår husläkare kan enligt uppgift inte skriva ut antabus eller liknande utan min man måste i så fall vända sig till en särskild alkoholmottagning. För den som är alkoholist är det ett stort steg att erkänna att man faktiskt behöver hjälp och man hittar alla tänkbara ursäkter för att låta bli.
Det måste väl finnas andra sätt att komma i kontakt med en läkare som kan skriva ut medicin?
Inte för att jag tror att alkoholismen kan botas med piller, men som ett första steg kan det vara nödvändigt.

linker

Julen närmar sig. Vi lever i någon slags laddat stillestånd nu. Drickandet har avtagit rejält men oron och spänningen har satt sig i kroppen. Jag ser ju när jag läser min egen och andras trådar att allt kunde ha varit mycket mycket värre. Det har inte varit några nattliga rus de senaste månaderna så sömnen har blivit bättre. Men det är inte någon munter man som kliver upp ur sängen framåt lunchtid. Mycket suckar och klagan. En del har skrivit här om den tunga tiden med vita knogar och det kanske är en process han måste gå igenom. Förhoppningsvis kan vi börja skratta tillsammans framåt sommaren.

etanoldrift

Ja, det är ju ett "jobb" som måste göras.. Och jag håller ändå tummarna för dig linker! (rekommenderar att du botaniserar bland mulletants trådar! Där finns mycket klokskap ;-) )
Önskar dig en fridfull VIT jul!
kram från etanoldrift ;-)

linker

I natt kunde jag inte somna. Det var inte den gamla vanliga oron som höll mig vaken. Mannen andades fridfullt bredvid mig, allt var lugnt. Under dagen hade vi haft julkalas för stora släkten, drygt 20 personer av alla de sorter. Mycket mat, inget starkare än 3,5 öl att dricka. Det blev en rolig fest med mycket prat och god stämning. Efteråt tittade vi på Dödsdansen och det var en kuslig igenkänning. Vi sa inget men kände nog det båda två.
Och när vi hade gått och lagt oss kunde jag bara inte somna. För jag kände mig så Nöjd! Så glad att vi har klarat av att ordna kalas och ha trevligt tillsammans med familjen!
Så nöjd att vi i början av december bjöd in grannskapet på glögg trots ovissheten om vad de hade sett av skottkärror och elände under hösten. Efter att ha gömt mig för grannarna i en månad bestämde jag mig för att i stället öppna dörrarna. Mannen gick med på det trots att han nog var rädd att det skulle bli pinsamt men det blev så bra!
Veckorna före jul höll jag på att krevera av spänningar och irritation på min gubbe. Det blev ett storgräl två dagar innan julafton med beskyllningar och anklagelser från båda. Gamla oförätter drogs upp. Jag märker själv att jag kan få lust att frossa i hur djävligt allt har varit när jag väl kommer igång. Det är alls inte konstruktivt, inte ett dugg. Men kanske var det ändå bra att jag fick ur mig min frustration. Någon slags rening inför kommande prövningar.
Jag vet inte hur det kommer att gå resten av helgerna. Kanske slutar nyår likadant som förra gången med fylla och skam och besvikelse.
Men nu, just nu, känner jag mig glad och tacksam för allt som vi ändå har tillsammans!

linker

Allt är relativt. En stark lättnad att julkalasen inte har förstörts av fylla gör mig tacksam.
Men räcker det? Fortfarande en sur och tungsint gubbe som helst ligger och läser tidningen halva dagen och som har invändningar mot de flesta förslag som jag kommer med.
Det är inte mycket som är roligt inte. Kanske inte bara alkoholismen som har gjort honom sådan, kanske har han på riktigt blivit en äkta surgubbe.

linker

Igår hittade jag tomma och fulla starköl på olika ställen. Till mig och sina barn har mannen sagt att han aldrig ska handla på Systemet igen. Jag blev riktigt förbannad och slängde burkarna i golvet framför honom, sen var jag hemifrån i några timmar. Så nu anser mannen med traditionell alkoholistretorik att jag är sur och snokar omkring. Han hade inte gömt någonting för i så fall hade jag ju inte hittat dem?! Det är mitt fel att vi är ovänner.
Han hoppas säkert att det här går över om några dagar och så pratar vi inte mer om det.
Men nej. Innan han själv kommer med konkreta planer hur han ska sluta dricka på allvar har jag ingenting att säga till honom.

etanoldrift

Det där har jag också varit med om.. Kallas att "undanhålla en del av sanningen"..
Min alkoholist, brukade ställa sina ölburkar och vinflaskor nere i matkällaren och menade därmed att han var "öppen" och sanningsenlig..
Det var ju bara att gå ner och titta..!?
Tills han märkte att jag faktiskt gick ner och både tittade och RÄKNADE.. Då försvann burkarna från hyllorna.. Dock blev han inte nyktrare, bara för att han gömt bevisen..
I det fallet brydde jag mig inte ens om att leta. Jag bara konstaterade att han var påvekad, berusad och ibland på gränsen till klapp kanon, trors att han påstod sig bara ha druckit "ett par öl" (lättöl då)
Ja, han blev mycket förtrytsam om jag påstod att han druckit annat eller mer..
När jag sedan vände på det och sa att jag var orolig för hans "hälsa" eftersom han blev så påtagligt påverkad av bara ett par lättöl, blev han sur.. Han var minsann iinte full! Han kände sig hur nykter som helst..
Ja vid det laget var det ju bara att lägga ner, för jag insåg att det inte skulle leda till mer än tjafs.. Möjligen att han själv fick låta sin egen irritation och ilska gå ut över mig..
Och det är faktiskt en sån där medberoendegrej man gör i ett försök att få kontroll (över något man faktiskt inte har kontroll över) Jodå, det kliade i mig många gånger att gå ner och, om inte annat räkna tomburkarna.. Tills jag började fråga mig själv varför? Det gjorde ju inte honom nyktrare.. Det spädde bara på mina egna negativa känslor av frustration.. Det gav energi åt något som jag egentligen inte ville lägga energi på.. (och det tog faktiskt rätt lång tid innan jag på allvar kunde hejda mig och bara konstatera att han druckit..)
För egentligen spelar det ju ingen roll HUR många burkar om överenskommelsen är nolltolerans!

Jag vet att jag en gång frågade en bekant (som själv är nykter alkoholist och som varit medberoende) om det skulle hjälpa att köpa en alkometer, för att kunna "styrka" nykterhet..
Nej, blev svaret! Då blir du bara "kontrollanten" som gör livet surt för honom.. Det gör honom inte "nykter" om han själv inte anser sig ha problem.. Du flyttar bara konflikten från ett ställe till ett annat.

Leverjag

Jag lever också med en surgubbe (nykter)

Och det är väl mycket bättre än en alkohiserad som förnekar men jobbigt ändå. Tycker de ska få ta konsekvenserna av sitt drickande och surande och sköta sig själva. Han verkar verkligen tro att det går att leva bra (med dig som fixar ert liv) och fortsätta supa. Det är tragiskt. Stå på dig och se till att du får ett bra liv.

Kram

linker

Kanske behövs det ett särskilt forum för surgubbar och deras närmaste omgivning.
Nu spelar han upp hela registret av härskartekniker för att slippa förklara hur han tänker om starköl och framtid. Kan inte prata om det nu, i morgon....kanske....
Ska du ta upp det nu? Jag mår inte bra, måste vila mig....
Ser mig inte i ögonen, ständigt nerdragna mungipor, suckar och klagan.
Nej, jag är inte heller så charmerande men jag tror inte på att tiga ihjäl problem.

etanoldrift

.. lite så här bakom tangentbordet, linker ;-)
Men jag kan nästan se hur du spänner blicken i honom med ett : "Vi måste prata" och han hukar sig.. surmulen, (troligen skamsen..) och bara vill att det hela ska "blåsa över"
Nej, det finns inget tillfälle som är "rätt tillfälle" när man måste ta upp svåra saker har jag märkt!
Bra att du smider medan järnet är varmt, men se till att det inte blir en "monolog" (för då stänger han av ännu mer) utan en dialog..
Men ge dig inte, utan ta upp ämnet imorgon igen! (troligen tycker han att du är terrier-aktig, men det är faktiskt viktigt!)
Troligen så hoppas han på att du ska "släppa taget" och låta det hela falla i glömska också..
Det enda jag fick passa mig för i ett sånt här läge, var att bolaget tyvärr var öppet, och att han efter ett par öl spottade upp sig rejält.. (sista gången det hände, tog jag faktiskt bilen och for hemifrån, varpå han blev förbannad för det också.. Men då hade vi ändå kommit så långt att en separation var oundviklig)
När han sedan dan efter skällde ut mig för att ha tagit "hans" bil, fick han nästan bilnycklarna i pannan.. Jag dängde dem i bordet så det fortfarande sitter ett märke kvar och skrek "Jag kan åka buss"!, innan jag gick ut..
Den gången vågade han inte följa efter.. För i riktigt trängda lägen backar jag enbart för att ta sats.. De följande dagarna sov jag på övervåningen..

Leverjag

Ska vi be AH starta en grupp för sura gubbar som undviker ögonkontakt och tiger ihjäl alla problem? Nog bara anhöriga där... Risken är ju förstås att en grupp för anhöriga till sura kärringar då också startas... Eller varför inte?? Fast förstås... Det mesta ryms ju här redan och alla vi kön kan känna igen oss när det passar (träffar) oss. ;-)))

Skämt åsido. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag inte vill längre. Kan man hålla upp en spegel istället för att säga något? En spegel på båda sidor kanske är mer utvecklande en den vanliga monologen som inte leder någon vart... ?

Ibland måste man få skämta mitt i eländet. Till och med "knastertorra" Etanolen fnissar bakom sina tangenter. ?

etanoldrift

Jag tror att vi behöver lite humor till mans ;-) (och kvinns..)
Ibland blir ju situationerna så dråpliga, att man när man tittar på dem i efterhand inte kan göra annat än asgarva..
Det jag minns bäst, är när det sitter en aspackad karl vid köksbordet med ett rödvinsglas framför sig och påstår att han "bara" har druckit två öl...
Det blir så absurt, så man tror att det hör hemma i någon sorts slapsticksketch..

åt eländet, i en delad gemenskap. Och visst kunde vi få behöva gråta tillsammans också.... Nu är det hög riskfaktor för tjatighet, men just nu när jag skriver de meningarna förs jag direkt till de landsmöten och konvent där jag upplevt den formen av gemenskap.... vi har gråtit och skrattat tillsammans utan att veta mer om varann än att vi delar detta svåra, skamfyllda, denna obegripliga fångenskap som missbruket skapar. Sorgen att se en älskad människa förändras och 'försvinna' ... förlusten av gemenskap. Och så alla jävla dråpligheter.... Jag har förstått att just dessa dråpligheter delar 'gubbarna' på AA.... Men jag har också läst kvinnorna som delat dråpligheter här... Jag minns 'partyprinsessan' som berättade hur hon kräktes i yuccapalmens kruka... på lyxhotellets restaurang.

Jag läste tillbaka lite i din tråd linker, och sorgsenheten tog plats i mig. Jag tänker tillbaka. Den tiden, de år mitt liv liknade det liv du lever i nu.... då skrev jag inte här. Jag bar min börda ensam. Totalt ensam faktiskt. Det var riktigt i slutet innan jag gick som jag hittade hit - och min första tanke var att här kan mannen få hjälp. Jo, det var min tanke! Han var dock inte intresserad. Tänka sig? Så gick jag och kom tillbaka. Eftersom han inte ville skriva ( jag hade lovat att inte läsa om han inte ville dela med mig) så reggade jag mig. Skrev ett tag i andras trådar och skapade sen min egen 'Att vara medberoende'.

Den fas i livet som du är i nu linker har jag som sporadiska noteringar i en svart bok, ja den har svarta pärmar. Där har jag också en del av de noteringar jag skrev till mig själv genom åren och en del av de brev jag skrev till honom. I kärlek, med förhoppningar, önskningar och böner. En smärtsam tid, det gör ännu ont i hjärtat att skriva om det.

En del av de minnena väller över mig när jag läser nu, och skriver. Forum och ni medsystrar är mig till stor i hjälp i den helandeprocessen. Och ni kan knappast ana hur mycket missbrukarna här har varit mig till hjälp i att inse och förstå innebörden i att sitta fast. Jag är så tacksam över mina vänner jag hittat genom AA.

Sorgen och dråpligheten kanske inte passar ihop men sorgen i det som är blandat med glädjen i det som är, blir en helhet. Jag önskar så, linker, att du hittar din väg ut ur detta .... denna Djävulsdans det är att vara i alkoholens helvete.

Trycker på 'spara' med tvekan. Det här blev mera mitt inlägg än det jag ville skriva till dig linjer. Eftersom det kom från hjärtat postar jag ändå... det händer att just hjärteorden har betydelse. När jag skriver nu tänker jag med kärlek på många av dem som följt mig och delat med sig här. Tröstat, stöttat och varit kärleksfullt stränga i tonen. Jag har nämnt dem många gånger, mina forumhjärtevänner.

Fortsätt skriva linker! Allt det bästa önskar jag dig / mt

linker

Tack för att ni delar med er, kamrater! Jag läser era trådar och vet att ni är envisa och inte ger upp även om livet utvecklas på olika sätt. Ni beskriver det så bra och igenkänningsbart, det tröstar och sporrar. Mulletant, dig har jag följt i flera år och på något sätt blev jag stärkt av att höra att du också hade en svart bok innan ni båda började kämpa tillsammans. Jag tänkte nog också att Forum skulle vara ett stöd för min man i första hand men så blev det inte. Men det är trots allt ändå så att det var först sedan jag fick stöd och kraft härifrån att driva på som han faktiskt erkände sin alkoholism och har fått kontakt med beroendeklinik. Men - som han säger själv - det här är ingen räkmacka. Nej, det ska gudarna veta!
Periodvis har jag hängt här flera timmar om dygnet. Intressant att se med vilken regelbundenhet detta inträffar. Några veckor runt jul nyår, så lite lugnare mars april. Och sen kommer påsk och då är det början på eldandet och grillandet och den goda ölen.
För närvarande är han lite krasslig, min man och då behöver han mycket vila. Som första veckan i januari 2015, som 2014, som 2013....
Tjatigt tjatigt tjatigt! Under tiden som han känner sig sjuklig tappar jag orken att ta upp något vettigt samtal om hur han tänker gå vidare efter starkölsfadäsen. Så jag sköter mitt och låter honom vara i fred. Han verkar inte ha några bekymmer med avsaknaden av närhet och gemenskap, huvudsaken att det är lugnt. Jag tror inte att det finns plats för några sådana känslor så länge hjärnan är upptagen hela tiden med strategier för hur man kan smyga i sig en extra öl, må vara 3,5, utan att huskorset går igång. Det är som en sport det där.
Just nu känner jag mig mest bara sarkastisk och spydig och jag tänker med fasa på vilka skräckexempel på sura pensionärer vi håller på att bli. Sådana som man studerade på avstånd på charterresor och lovade sig själv att aldrig bli som dom.

etanoldrift

Ja du linker.. Alkohol påverkar, inte bara våra alkoholister utan OSS!
Var du hur ironisk och spydig du vill, för det håller lite av den där ilskan kvar, som gör att man orkar fortsätta att kämpa för sig själv!
För som medberoende, är det ju bara sig själv man kan göra något åt..
Jodå, många gånger lurade jag mig själv med att låtsas acceptera ett visst mått av alkoholintag. Inbillade mig, att jag fick nog stå ut med några "vurpor" från alkoholisten, för sedan var det ju lugnt och bra..
Det blev till någon sorts uthållighetstävling, där jag i slutänden ändå förlorade..
Varje gång jag trodde att jag lyckats få honom att förstå "allvaret" och dra ner, varje gång jag trodde att NU, så förstår han att han är beroende och nu kan vi tillsammans inrikta oss på att få honom "frisk", så slutade det med att flaskan på olika sätt smög sig på och mängden åter ökade..
Kanske såg han det som en "sport" att överlista mig? Kanske trodde han verkligen att det inte märktes? Att jag inte hade en aning om vare sig hur mycket han drack eller hur han planerade sitt drickande..?
Och varje gång så slutade det med att han kunde strunta i det som sagts, för efter ett par veckors surande så var det ju relativt lugnt igen..
I hans fall, tills övermodet (eller om det var alkoholen) tog över och det blev så många ohållbara situationer med så mycket alkohol på raken att jag faktiskt gjorde allvar av mitt ultimatum och flyttade..
Nej, i början trodde han inte riktigt på det.. Någonstans så hörde jag hur hans hjärna försökte få det till vilken orsak som helst UTOM hans drickande.. (för det var ju nästan normalt)
Och nej, han förstår inte heller varför vi vissa perioder undviker hans sällskap (när han är full)
Även om det hänt att han erkänt att det kan ha blivit lite för mycket..
Idag försöker jag vara "åskådaren", som i första hand tar hand om mig själv.. Det blir lättare och lättare i alla fall..
Jag beundrar din envishet linker, men jag tror att du måste vara mer "terrier-aktig" och inte låta honom få de här "viloperioderna" om han ska lyckas..

linker

Nykter men sur, hjälp så sur är han nu. Sover, läser tidningen, suckar, stånkar. Klagar på tv program, stänger av, sitter och stirrar rakt fram. Ingenting är roligt, inga initiativ till någonting gemensamt. Det kryper i kroppen på mig, jag får värk i nacken av irritation. Och inte är jag väl överdrivet pedagogisk och stödjande mot min man som kanske kan betecknas som deprimerad. Tjurskallig, självupptagen och grinig uppfattar jag honom som. Jag kan sympatitiga några dagar men sen vill jag att vi ska rensa luften. Och så blev det jag som drog igång ett gräl och då blir reaktionen förlängd tystnad. Han hade dock som förslag att vi skulle åka söderut i vår.
Javisst, med då är förutsättningen att du inte dricker. Ska du ställa villkor? Nej, då lägger vi ner det. Jag har varit med om alldeles för många resor som har förstörts av drickande från lunch till natten. Suddiga fyllesamtal där nybekanta män ska positionera sig med vad de gjorde i lumpen och hur framgångsrika de har varit på sina jobb. När man kommer till hotellet är alla krafter slut tills närbutiken öppnar med nya drycker.
Jamen,du kan väl säga något positivt nån gång, tycker han. Gör det själv!
Ja, det är hög nivå på våra samtal på kvällskvisten. Och så somnar vi i varsitt rum med varsin sömntablett. Det känns omöjligt att nå fram. Han ser mig inte i ögonen, men kan ibland sätta sig i soffan med uppfordran att jag ska sitta bredvid. Sätt dig här! Men jag har ingen lust att påbörja någon slags förspel där när jag inte känner mig ömsint och vänligt behandlad för övrigt.
Så jag tror nog att mannen skulle kunna beskriva mig som gläfsig och enveten terrier just nu i alla fall.

hur illa du mår, med kryp och värk i kroppen. Du beskrev dig tidigare som sarkastisk och spydig och nu att han skulle beskriva dig som en gläfsig och enveten terrier. Och så tycker du att du inte är särskilt pedagogisk och stödjande och tänker på att han är deprimerad. En ledsam självbild och säkert inte den du vill vara.

Jag vet inte.... men jag får ingen känsla av att han verkligen vill sluta dricka. Mer som att ni för ett ställningskrig, ett ställningskrig som du beskrivit två år här nu.

Jag minns att jag var och hörde en föreläsning av Lennart Koskinen kanske ett halvår efter att mannen slutat dricka för att jag skulle stanna kvar. Det var tämligen skört då ännu, jag förstod sen att detta var tiden med vita knogar. LK, han är ju en livserfaren människa och präst, talade bl.a om uppbrott och separationer. Att relationens längd har stor betydelse och att det är mycket svårt att bryta upp från en relation man levt i 20-30 år. Det drabbade mig hårt för jag kände att det träffade så rätt. Så svårt det var då jag tänkte att jag måste gå, och gick. Svårt var det också den vacklande tiden efter att jag kom tillbaka, en ganska lång tid. Den här föreläsningen var under den tiden, maken kom dit senare på dagen och hade också ett kort samtal med LK. Avgörande i alla svårigheter var ändå att mannen tydligt både visade och uttalade viljan att välja mig. Jag vidhöll envetet att han själv måste välja hur han skulle ha det med alkoholen, det var inte jag som tvingade honom att sluta dricka. Däremot var mitt val klart, jag ville inte leva med alkohol längre. Visst var det dubbelt men viktigt för mig att han gjorde sitt val.

Exakt nu talar Horace Engdahl om sin separation .... efter väldigt många år och fyra söner. Han talar om tiden som liv och död... Både av fysisk nervsmärta men även livsomställningen. Och om den fina texten Nyårsballongen.

Jag fylls av känslor när jag läser hur du har det. Jag vill tala om vad jag tycker du ska göra.... Men jag inser direkt att du förstås måste gå din egen väg och göra dina egna val. Jag hoppas att du kommer till en vändpunkt snart så att du blir fri att leva ... ett liv som du väljer själv och där du ställer de villkor som är viktigast för dig.

Detta var mina tankar till dig så här en söndagskväll med Horace på TV i bakgrunden. Önskar dig en god natt med god sömn! / mt

linker

Vi har tittat på samma program, intressant! Positivt att se hur Horace har utvecklat en större ödmjukhet och självdistans med åren. Och naturligtvis måste det ha varit ett helvete att bryta upp efter 30 års äktenskap även om det blev en väldigt vacker sång. Snyggt av honom att inte kommentera Ebbas sarkasmer!
Just nu sover två små barnbarn över hos oss och allt känns tryggt och bra. Men ovissheten finns kring hur länge det varar. Jag skulle verkligen önska att min tjurskallige man också ville gå och lyssna till och tala med någon tillsammans med mig. Även om det nu skulle vara så att han faktiskt slutar missbruka alkohol ( vilket jag betvivlar ) så känns det så viktigt för mig att få ett erkännande för mina känslor och erfarenheter som anhörig. Jag tror på försoning men vägen dit är knagglig och smärtsam.
Förra året tittade jag på lägenheter och då kändes det som en utväg och en möjlig tanke.
Och jag vet i mitt inre att det kan bli verklighet om allt hopp är ute.
Men i morgon måste vi vara snälla mot varandra och ta väl hand om tre små underverk - kusinen kommer också - som vi har varit med om att skapa!
Sov gott, du också Mulletant och tack för kloka ord!

etanoldrift

Jag har inte sett programmet.. Jag äger ingen TV, och saknar den alltmer sällan..
Jag känner igen den här önskan vi människor har att få någon form av erkännande.
Vi vill att någon ska uppmärksamma det vi gör! Våra uppoffringar, vår möda, vårt slit och släp..
Likadant är det med "tacksamheten".. Jag hör så ofta folk kommentera olika händelser med "De kan väl åtminstone vara Tacksamma?/ visa lite Tacksamhet?/ Är det för mycket begärt med lite tacksamhet?
Där tror jag att vi måste rannsaka oss själva!
Vilken del av mig är det som vill ha "erkännande" och "tacksamhet" och varför?
Är det måhända samma bit av vårt "Ego" som vill ha "Rätt" och sista ordet..?
En gåva, kräver ingen tacksamhet - Då är det inte längre en gåva!
Visst blir vi glada av att se att mottagaren blir glad, men så fort vi börjar "kräva"/förvänta oss någon form av tacksamhet, så är det helt enkelt en fråga om ett energiutbyte som vi själva bestämmer reglerna för... Likadant om vi gör något för en annan människa och blir sura över frånvaron av visad uppskattning!
Vi kan bestämma oss för vad vi vill "ge" i form av gärningar.. Och vi kan också bestämma oss för om vi vill ha något i gengäld.
Det är helt okej, om vi också kommunicerar det med motparten!
Kramar!

linker

Tacksamhet vill jag inte ha. Det är inte alls det som det handlar om för min del. Men om vi någonsin ska få ett förtroligt och nära förhållande måste vi respektera och se varandra som de människor vi faktiskt är efter allt vi har gått igenom. Det är inte bara att vända blad och låtsas som om allt ska bli som förr. Det har hänt en massa skit och vi har båda farit illa. Jag äger inte hela sanningen men mina upplevelser ingår i vår gemensamma historia. Tyvärr klarar vi inte av att prata om det utan hamnar i låsta positioner där vi upprepar samma repliker gång på gång. Så vi ( jag ) tystnar och avståndet växer.
God natt, etanoldrift och övriga kämpande kamrater!

etanoldrift

Men jag tror att du vill ha ett erkännande från honom.. Att du betyder och har betytt något.. Att du har dragit ditt strå till stacken.. (och vi andra tycker att du har gjort ett fantastiskt jobb! Det är inte alls att nedvärdera det du gör och har gjort!)
Men denne man kommer, så länge han håller på och kämpar med sig själv att vara FULLBLODSEGOIST!
Han förmår inte se en enda millimeter utanför sig själv och sin egen horisont! (det påminner lite om när karlar får influensa.. )
Kanske är det därför vi inte ska förvänta oss "det goda samtalet" innan de helt och fullt kapitulerat.. ?
Ja, de kan mycket väl vilja prata och att det "ska vara som förr".. Frågan är vad han inbegriper i sitt förr? För jag misstänker att era bilder på sätt och vis går isär..
Önskar dig en god natt och mindre kämpande <3