Jag har läst härinne flera veckor. Först nu vågar jag skriva själv. Jag har försökt låta bli vinet i flera år. Det blir 3-5 glas varje kväll. Nu får det vara nog. Jag mår inte bra av detta, och barnen börjar bli så stora att de snart kommer märka att något är fel. Min äldsta sa för nåt år sedan " mamma, du måste verkligen gilla vin, du dricker det varje dag". Då var hon 9 år. Jag har barnen varannan vecka och sedan skilsmässan för några år sedan behövde jag inte längre smyga. Så träffade jag en ny man för drygt ett år sedan, och jag förstod tidigt att han var som jag och att jag inte borde välja honom. Men det gjorde jag. Och plötsligt var jag den i relationen som drack " lite". Jag var den som sa "inte mer nu va", eller " hur mycket har du druckit egentligen". Och på nåt sätt började jag genom honom se mig själv utifrån. Han somnar vid tv. Jag vänder mig om i sängen för att slippa lukta på hans alkoholångor när han andas....
Jag har föreslagit flera ggr att vi inte ska ha alkohol på vardagarna. Det håller inte, kanske en dag eller två.
Så nu är jag både beroende och medberoende. Vi har av helt andra skäl bestämt oss för att bli särbos i sommar, jag flyttar ut. Det blir nog bra. Då får jag chansen att komma på fötter utan att behöva dras med i hans göranden. Tills dess ska jag vara stark och hela min kropp. Jag vill inte dricka mer, jag vill leva ett liv här och nu, finnas för mina barn och mig själv!

Kul, HelenaN, då ska jag också vara snyggare och nöjdare om 10 år! Eller kanske till och med om 2 år. Känns som jag kommer att vara nyktrare i alla fall och det är ju en viktig del.
Och Sattva, en helg i andens tecken är kanske det som ska till. Lät rätt trevligt det där. Och nyktert också.

Jag älskar de där inläggen när någon skriver en uppdatering om lite ditt o datt. Och sedan lägger till, oj just det ja, jag är fortfarande nykter. Som i en bisats, by the way, hoppsan höll på att glömma berätta....
Det är fredag o särbon kommer. Förra helgen var jag iväg så vi sågs inte o jag tog inget vin. Vill klara en helg m honom utan. Finns inte på kartan att han skulle avstå, han är beroende o så är det. Vill också skriva ett " oj, by the way..." om några månader!

Ja, det är väl det man ska sträva efter att det blir en ickefråga det där med alkohol.
Lycka till med en nykter helg med särbon. Och förresten är jag nykter ikväll.

Ja vad mer kan vi göra? Att döma oss själva o våra medmänniskor för att vi är just människor är ju ingen idé? Läster en bok som ger en definition på beroende; "att fortsätta göra något fast vi märker att det försämrar vårt liv" ... Ja vi alla faller väl inom det på ett eller annat sätt?
Jag har stött på så mycket fördömanden på ett eller annat sätt den senaste tiden. Att människor sätter sig över andra. Är det ett sätt att känna sig bättre själva? Varför inte bara låta andra få leva sitt liv? De har säkert folk i sin närhet/ familj som låter dem veta att det de gör leder till att andra far illa. Sedan är det ändå upp till dem själva att välja. Liksom jag måste göra val utifrån mina närmsta och vad jag vill göra gott mot dem. Och mig själv. Kommunikation och ödmjukhet tror jag är svaret. Lägg aldrig ett svar i någons mun. Fråga istället. Ibland gör man fel ändå. Och det hör till livet.

Skulle ju börja med antabus. Första tiden ändrades av läkaren mer än en vecka. Närmsta nästa tid jag fick krockade med annat men jag tog den. Och avbokade när jag insåg att jag inte skulle få ihop det tidsmässigt. Tappade sugen på nåt sätt, jag hade laddat så för första tiden. Våga blotta mig, outa mig för läkaren.
Så oktober har varit ganska laglös. Inga föresatser, mest bara trött o håglös. Vin även i veckan. Jag bara måste göra en omstart. Tänkte till nyår, men det är ju två månader dit. Kan inte hålla på såhär tills dess...

Varför vänta till nyår??? Skaffa antabus och ta det på måndagar i alla fall, då behöver du inte fundera på om du ska dricka under veckan, sen får du se hur du gör under helgen. Eller tänk ibland att "idag ska jag inte dricka så får jag se hur jag gör i morgon". Gör inte en så stor grej av problemet. Ta en dag i taget!

Nyckelpigan

Förstår att det är tufft när du hade blottat dig för läkaren och det sedan inte blev som ni planerat. Jag tror också på dig! Vänta inte till jul, börja nu - vi finns här! Styrkekramar

Nyckelpigan

Förstår att det är tufft när du hade blottat dig för läkaren och det sedan inte blev som ni planerat. Jag tror också på dig! Vänta inte till jul, börja nu - vi finns här! Styrkekramar

Ja kanske det är det. För jag vet att stoppet måste vara riktigt långt. Vet att jag inte klarar " måttligt". Min hjärna är sån o det vet jag ju. Men samtidigt måste jag. För att alternativet inte är ett alternativ längre.

LenaNyman

Har funderat lite på det du skrev. Som jag fattar det blev det ingen läkarträff och ingen ny tid? All den här uppladdningen till ingen nytta, liksom. Och vet du vad jag tänker då? Kommer du ihåg när man hoppade hopprep tillsammans under skolrasterna? Man stod där och laddade bredvid den ena kompisen som vevade runt hopprepet tillsammans med den andra, och man stod och stod, och laddade och laddade, för det gällde ju att komma in rätt; gjorde man inte det så sket sig allt och hopprepets vida båge i skyn blev bara nåt dött snöre liggandes på marken.

Man vill komma in rätt.

Håglöshet kan ju bero på en mängd saker och en av dom kan ju vara att din själ signalerar. Men allt det där vet du ju redan. Jag tror verkligen att det är så att även om man inte tycker eller tror att det händer nåt utvecklande med en - eftersom man ju fortsätter dricka trots sitt bättre vetande - så fortgår processen. När den processen nått hjärtat så börjar det hända grejer, på riktigt börjar saker ske. Inifrån och ut. Och även detta vet du, eftersom du är du.

What will be, will be. Med andra ord. :)

Kram på dig! Och hopp!

Förstår att det känns tungt när det besöket inte blev av, men ta nya tag nu direkt. Bra att du skriver här för vi är många som har skjutit startdatumet framför oss och känner igen ursäkterna. Tycker verkligen att du ska försöka få det gjort så fort som möjligt. Du har kommit långt, även om det kanske inte känns så.

Jag hade laddat för läkarbesök på tisdagen. På torsdagen 1/10 skulle jag på yogaretreat fyra dagar. Perfekt. Så fick jag istället en tid långt in i oktober. Som skulle innebära att jag satte barnen på pottkanten. Sedan gav jag upp.
Vet inte varför denna fixering vid ett
" rätt" datum. Alltid varit så.
Nej till nyår kan jag väl inte vänta. Dessutom provat det förut. Det blir ju alltid " fel " ändå, eftersom man oftast skålar in året...och då har man ju druckit på det nya året...
Ja ni hör... Detta är så djupt rotat, jag vet inget annat sätt att leva.
Men jag har ju resten av mitt liv.

Jag är inne här och läser, varje morgon o kväll- och jag behöver er! Är en människa som gjort mig onåbar- behöver ingen....inte ens mina närmsta vänner heller o inte min partner. Fast jag behöver ju alla egentligen. Uppvuxen som medberoende, fast i föräldrars fylkegräl. Blir nästan rädd för mitt icke- förhållande till mina föräldrar idag. Min pappa gick bort i cancer för ett år sedan, vi hade sporadisk men okomplicerad kontakt. Min mamma kontaktar jag sällan, det väcker alltid en massa. Fast jag instinktivt vet hon har samma starka känslor för mig som jag har för mina barn. Ändå ringer hon aldrig, det är jag som ringer...kanske varannan månad.
Åkte som 16- åring till USA som utbytesstudent, anorektisk. Såg det som en seger att inte ringa hem på flera månader.
Idag har jag iaf mina två barn. En man jag älskar o som älskar mig. Jag har haft det trasigt men kan bli hel. Jag vill inte min dotter ska bli som jag...ser redan flera likheter o blir livrädd. Försöker vara min egen mammas motsats men misslyckas på alkoholen o humöret....
Men vi är inte våra upplevelser, vi är inte vårt förflutna. Vi har kraften att förändra och vända. Vi...JAG har kraften, och jag vill.

"Vi har kraften att förändra och vända" - ja, så könns det nu för mig. Var så orolig för att misslyckas, men nu könns det som att det är över. Ska njuta av livet och förlåta mig själv. Och du fixar det du också Sattva.

Träffade en av mina närmsta vänner i helgen. Så mycket har hänt i våra bådas liv de senaste två åren, o vi har inte umgåtts lika ofta som tidigare. Och hon kändes så långt borta...gjorde mig ledsen. Vi som varit så nära i alla år. Kanske detta bara är något övergående, kanske något permanent, jag vet inte. Och samtidigt känner jag mig långt borta från de flesta o det mesta sedan ett tag. Även nära vänner. Jag vet inte vad som händer riktigt. Känner mig så långt ifrån alla. Veckorna utan barnen känner jag mig som ett tomt skal. Är riktigt nära särbon när vi ses på helgerna, och riktigt långt borta däremellan. Denna ovisshet kring framtiden känns som om den håller på att krympa mig. Och så insikten att min lindring, min lisa, min tillflykt vinet måste bort... Samtidigt vittnar ju många härinne att det finns ett liv där man klarar sig utan. Jag får ju iallafall våga prova...

Oh så klok Vilja! Jo men så är det ju, även om jag upptäcker efter ett år att jag vill tillbaka till alkoholen ( tror knappast det;)) så gör ett år varken till eller från. Men det har väl varit en lång process helt enkelt. Som när jag lämnade mitt äktenskap. Funderade fram o tillbaka länge, alldeles för länge. Men ångrar inte en dag när det väl var gjort, trots att det inneburit en massa jobbigt på olika sätt.
Det är bara att göra, en dag i sänder.

Tänkte på hur mycket du har gjort och upplevt de senaste åren. Både en inre och yttre resa. Det måste få ta tid att landa och jag tror att det lätt blir så att man kommer lite ifrån både nära vänner och andra när man jobbar med sig själv både på insidan och med yttre förändringar. Man har ju svårt att hänga med själv... Så att vännerna halkar efter är nog rätt naturligt. De kommer ikapp när det lugnar sig lite. Tror att det sämsta du kan göra nu är att lindra saknaden efter barnen och sambon med vin. Ta tillfället i akt och ge dig lite tid att känna all sorg och annat. Du är stark Sattva! Bara att läsa om alla livsförändringar som du gjort de här åren kan få en att känna oro, men jag tycker att du ska ge dig lite tid nu att leva i nuet och att känna dig stolt över de val och de förändringar som du faktiskt har vågat göra. Imponerande är de!

Tack snälla för fina ord!
Just nu är jag bara ledsen. Försökte få klarhet igår över telefon vad särbon eg vill o tänker kring framtiden. Han bara gick runt ämnet o slingrade sig. Jag grävde vidare med följdfrågor på ett sätt jag inte brukar, jag är ju rädd för konflikter... Han blev säkert mer o mer pressad men fortsatte gira undan. Tillslut berusade jag upp och sa nåt i stil med " om man har ett förhållande sedan två år kan man väl veta hur man ser på det om fem år". Då lade han på i örat på mig. Har inte varit med om det sedan mitt hemska äktenskap. Jag ringde o ringde, inget svar. Skickade sms där jag först var helt undrande " vad hände?". Sedan mer o mer desperat. För mig är det så otroligt främmande att bara stänga butiken. Man gör inte så, man pratar färdigt eller ber att få återkomma o ger en tidpunkt för det.
Först i förmiddags fick jag ett sms, då hade jag bett på mina bara knän att få förlåtelse...( för vad??? Vet inte).
Sms från honom var en rad smileys med pussar. Sedan tyst. Även från mig.
Jag känner mig liten o orolig o förvirrad. Jag klarar inte såna här saker. Det var fullständigt oväntat, kunde lika väl ha varit en örfil så oväntat kom det att han lade på.

Ni kan ignorera detta inlägg, det är mest för att skriva av mig.