Livet som det är utan alkohol. För inläggen som kan handla om annat än de omedelbara alkoholrelaterade problemen. Forumet startades efter initiativ från användare som vill fortsätta skriva med varandra efter att de hade ändrat sina alkoholvanor.
Hej! Är ny medlem här på forumet och hoppar in här direkt. Nykter sen lite mer än 6 månader. Gått på gruppbehandling 3 dagar per vecka i 8 veckor. Går på efterbehandling 1 kväll per vecka nu. Jag är glad över mitt beslut att vara nykter och stolt över att jag lyckats!
Fått 2 återfall på mindre än en vecka, nu vill de skicka mej till alkohollist hem nånstans. Klarar inte det, får ingen hjälp i kommunen längre.Vill bara bli nykter, har en kvinna som älskar mej.
Tog återfall i höstas. Nu nykter alkoholist sedan ca 1.5 månader. Går på Beroende för Antabus. Har även Campral men tycker inte det hjälper, så slutat med det.Har sköterska o ska till läkaren snart.
Har sagt till om 12-stegsbehandling (gått hela för 3 år sedan). Får vänta till min förra sambo gått klart. Jag är inte 100% redo att gå in i det.
Jag har sånt fruktansvärt sug i hals, mun, gom. Tänker bara på vin. Att kunna dricka normalt.
När jag skrivit klart tar jag väl min Antabus (är bortrest) ändå.
Tycker vin är så otroligt gott till mat, men blir för mckt.
Här sitter jag ännu en gång. Bakfull och laddad med ångest. Det finns inget stopp i mig när jag dricker. Har även gjort en gastric by pass så blir full på ingenting. Jag är ännu hemma från jobbet för att jag är bakfull. "sjukanmäld". Jag har gjort folk så illa och alla säger att jag blir så förändrad när jag dricker. Har gått på antabus ett tag och va nykter i två månader. Har aldrig varit så glad i hela mitt liv. Jag behöver hjälp till ett nyktert liv annars orkar jag inte mer :(
Såg honom igen idag.
Jag var på bolaget och där var han också såklart.
Han såg inte mig först gick bland vin hyllorna.
Jag såg honom när jag stog i kassan igen då skulle han också betala.
Blängde på honom det kokade av känslor i hela kroppen.
Våra blickar möttes.
Blir så illa berörd och arg men samtidigt ledsen när jag ser honom.
Det enda jag önskar är att han söker vård och tar tag i sitt liv för sönernas skull.
livet rullar på.
Jag går fortfarande på samtal minst en gång i månaden.
Känner att jag behöver det.
Har fortfarande sådan ilska inom mig över allt han gjort och ställt till med så jag och barnen fått lida så mycket i onödan.
Jag känner en sådan orkeslöshet....varit ledig två dgr,men ingen lust att göra något eller hälsa på någon.
Sitter hemma och då blir det tyvärr mycket ältande och grubblande.
Mår som bäst när jag träffar min nya kille,då kan jag verkligen slappna av och vara i nuet.
Varför är det så svårt att gå vidare?
14 år och är hemma hos min bästa vän som tar fram en pistol, och skjuter huvudet av sig i mitt ansikte helt plötsligt utan förvarning. Han sa ingenting varför innan. Han dog i mitt knä, höll hans huvud medans livet pumpade ut. In till sjukhuset där hans mamma och pappa fick ta emot sin söndertrasade son. Den scenen är det värsta i mitt liv och den har spelats in och etsas sig fast för evigt i min hjärna. Spelas om och om igen med sån skärpa och detaljer att den är verklig än idag.
Är detta helt anonym sida ?
var
Hej igen!
Idag är det exakt 2 år sedan jag slutade dricka. Jag är otroligt stolt över mig själv, likaså som mina närmaste gillar det. Men känslan att själv utan hjälp klart resan, den är underbar!
Nu har jag 5 år kvar av min vita period, men frågan är om jag verkligen kommer att ta den där bärsen 2020? Tror att den dagen blir tveksam!
Jag hoppas, att det går bra för er som kämpar, och givetvis att ni medberoende också håller hoppet uppe!
