Förändra sitt drickande

Jag är en kvinna på 50 år. Under nästan hela min livstid har jag haft ett motstånd mot alkohol. Min pappa var alkoholist så det präglade min uppväxt. För drygt två år sedan förändrades min bild av alkohol, det kom lite smygande. Att dela en flaska vin på fredagar och lördagar var ett trevligt inslag i slutet av en arbetsvecka. Sen började jag känna att jag vill ha lite mer. Jag har ett jobb som i perioder är mycket ansträngande och svårt och vinet blev en kamrat för att varva ner. Jag hade svårt att somna och därmed var det inte dumt att dricka vin innan jag skulle gå och lägga mig.

Hej
Hoppas att det finns någon / några tålmodiga som orkar läsa detta och kanske ge ett bra råd, komma med egna tankar och reflektioner.
Hatar min "ämnesrad" för den andas ursäkter för det jag gör; dricker för mycket.

Hej! Jag är helt ny här. Vill veta om det är fler som känner som jag gör nu.

Jag låter aldrig mitt drickande gå ut över mina barn. Även om vi varit på en mer festlig(läs alkoholhaltig) tillställning så ser vi (jag och sambon) till att minst en av oss är i gott skick (Druckit max "3glas")
Vissa dagar tar jag/vi en öl till maten (=vedertaget ok) men dom ggr jag känner att jag vill ha mer? Kan säga till sambon att "Nu vore det gott med..."

https://youtu.be/-9gMU_Lzsm4

Krökat skiten ur mig i 5 dagar, hur i helvete slutar man?

Jag är så trött på att när jag dricker så kan jag inte sluta, i alla fall inte när jag dricker själv. Jag lurar mig själv konstant genom att säga till mig själv att jag vill ju bara ta lite vin på fredag efter jobbet för att varva ner, som en normal människa. Men det slutar ju alltid med att jag dricker hela flaskan, och mer om det finns. Kan inte säga att jag har ett sug efter alkohol, för det kan gå lång tid mellan gångerna och den där ”avslappningen” måste man ju kunna göra på annat sätt när veckan varit asjobbig. Hur gör ni för att inte åka till systemet och handla?

18/9. Bestämde jag mig för Cold turkey.

Det är jag som är kapten på det här skeppet ok. Ingen jävel i mitt öra ska bestämma över mig. Ingen jävla substans ska få äran att styra mig ner i ett fördärv, denna korta stund jag har tilldelats på denna jord.

Nu är det äntligen över. Vilken befrielse! Jag tänker inte bli någon skruttig alkokärring, ett spridoftande vrak med darriga händer och suddig blick. Fan heller. Jag vägrar. Inte en droppe till! Nog med ursäkter. Det finns inga ursäkter.

Jag började plugga matte i måndags. Vilket har varit enormt krävande, men har funkat.
Idag slog suget efter A till.. första gången på 5 veckor. Jag var/är trött och kände att ett glad rött vin hade gjort sin plats till middag.
Men jag tog mig i kragen och åkte å tränade. Samt la upp en stratergi för att plugga ikväll när dottern somnat.

Det funkade och nu lägger jag mig nykter.
Fler som upplevt dippar/sug? Hur blir ni av med Björn spökena. Kram

Jag var hos psykologen idag. Hon gjorde mig lite mer medveten om att jag bör sluta dricka. Jag är så innerligt trött och jag vet att det kommer att bli ett helvete nu de första dagarna. Det är ju därför man inte kan sluta, abstinensen och ångesten. Och så tänker man "till vilken nytta?". Vill inte vara den som ger upp. Men man är som en kokt groda som accepterar lite mer för varje gång. Det hade varit så mycket enklare om någon annan kunde fatta besluten åt en.